Vilken fruktansvärt bra lösning på problemet

 
 
Alltså... Jag vet inte, men förändras verkligen samhällets ideal av att kasta skit på varandra? Varför inte försöka acceptera att alla ser olika ut, och att både smala och överviktiga blir utsatta för hat på grund av utseendet på sina kroppar? Att förminska och klanka ner på smala gör ju knappast något bättre. Och idealen i samhället utseendemässigt handlar ju sannerligen inte bara om att vara smal, vilket gör det hela ännu lite märkligare. Jag tycker så illa om såna här tävlingar (för jo, det blir en tävling i vilka som har det värst och mår sämst) alla lever vi med vår kamp mot utseendefixeringen, även om det såklart också finns människor som är nöjda över sig själva trots vad som är idealet i samhället... Och trots att man hela tiden matas med att man aldrig är perfekt nog oavsett vikt. (jag är djupt imponerad av dem få individerna) Det går inte att jämföra lidande, det GÅR INTE för vi alla är olika och upplever ju allt på olika sätt, och kan framförallt bara utgå ifrån våra egna erfarenheter.
 
Ärligt talat -är det verkligen så otroligt konstigt att de som har blivit utsatta för hat eller/och mår dåligt, på grund av att de är smala blir upprörda när människor säger åt dem: "Du har det inte ett dugg jobbigt, vi som är överviktiga mår och har det så mycket sämre! Det är inte synd om er!!" Jag förstår inte riktigt hur en grupps dåliga mående kan förminska, eller helt ta bort en annans grupps dåliga mående. Jag förstår inte heller hur samhällets ideal kan vara en kroppstyps fel, det säger inget om en människa. Det är verkligen helt absurt att påstå att smala per automatik förtycker.
 
Jag tycker även att det är fullständigt logiskt att smala människor blir kränkta (Läs:reagerar) när de blir kollektivt skuldbeläggande på grund av hur deras kropp ser ut. #människorförtrycker, borde väl isåfall vara mer korrekt att kalla det. Vi är alla människor -varför måste vi ALLTID delas in i grupper? Jag hatar det något så otroligt...
 
Alla har det ju jobbigt på sina sätt, det spelar ingen roll vem man är, vad man har varit med om, hur man ser ut. Att försöka mäta och jämföra lidande är så meningslöst -det leder uppenbarligen bara till hat.

Jag är inte alls besatt av mina tänder

 
Inte alls... Fast jag tar väl bara igen alla år då jag vanvårdat dem (Läs:Inte orkat borstat tänderna)

Min julklapp till mig själv.

 
Någon dag efter julafton så beställde jag ett par julklappar till mig själv, det tycker jag man ska göra! Två paket har inte kommit än, men en grej var den här tandborsten↑ Jag köpte den på webbhallen, betydligt billigare än på andra ställen. 
 
Jag fick dessvärre (bl.a) komplex över mina tänder förra året... Från att inte ha förstått felet med tänderna alls till att tänka att mitt liv var förstört på grund av att mina tänder inte var perfekta - Hur ska jag kunna leva med det? frågade jag mig själv i princip varje dag, det störde mig något så oerhört... Jag skulle aldrig kunna se bra ut, alla skulle se mig som ful. Men efter alla frågor: "Ska du inte ha tandställning trots allt? Är du SÄKER? Du kommer ångra dig" Tillslut så gick det in. Mina tänder duger inte, dom ser inte bra ut. Så kan dom inte se ut, dom måste ändras på. När jag var yngre så ville jag inte ha tandställning, dels för att jag inte såg felet/problemet men även för att jag hade fått för mig att man inte kunde äta någonting när man hade tandställning, ungefär. I den insikten som jag fick -att mina tänder inte dög- så brydde jag mig inte om det alls. Jag skulle ha gjort det om så tandläkaren sa att jag bara kunde äta soppa i 3 år. 100 gånger om. Utan att tveka. 
 
Så nu har jag tandställning. Jag har haft den i drygt 2 år nu. Efter ca 1 år så blev en tand typ grå(?) så jag köpte olika tandblekningar för att försöka få den tanden vit igen. Men ingenting fungerade... Jag blev väldigt desperat. "Vad är det för mening att ha tandställning om tänderna blir gråa istället?" Jag kunde inte avgöra vad som var värst -Sneda eller gråa tänder. Nu har jag otroligt nog hittat något som fungerar, var bara några veckor sedan. Det var verkligen en lättnad... Ja, jag har tyvärr blivit ofrivlligt ytlig och fixerad vid mitt utseende. Percis som alla andra, majoriteten iallafall. #sorgligt&frustrerande.
 
Hur som helst, den här tandborsten är så rolig för den räknar hur länge man borstar+visar en smiley när man har borstat 2 minuter. Jag vet att jag är väldigt lättroad men nu är det faktiskt lite roligare att borsta tänderna!

Jag står framför spegeln, jag vill förändra allt. Allt som jag ser i den.

 
 
Komplex... Det är verkligen jobbigt att ha.
 
Dom senaste veckorna, som har blivit till månader har jag haft ovanligt mycket ångest över mitt utseende på olika sätt... Jag har fått komplex som jag aldrig har haft förut, eller ens tänkt på. Jag har väl aldrig direkt haft något komplex alls, det känns som det har smugit sig på mer och mer det här året -Jag har börjat tänka på hur jag ser ut på ett extremt negativt sätt. Det handlar säkert om hur man mår allmänt också, så är det nog för mig iallafall. Om jag mår dåligt över något så försöker jag lägga fokus på något annat, tex genom att hitta fel på mig själv som tar upp hela min tankeverksamhet. Det låter så dumt vilket det också är men det är ju inget som man väljer att göra, det bara blir så att man får destruktiva tankar om sig själv och det är verkligen svårt att bryta det tankemönstret när man väl börjat tänka på det sättet.
 
Det handlar säkerligen också mycket om idealen i samhället. Det är så smärtsamt uppenbart att det påverkar så många och det gör mig så arg att "någon" har sagt åt oss hur vi ska se ut eller/och vara för att duga. Det är så otroligt sorgligt att så många mår dåligt över att inte se ut eller vara så som man enligt idealen ska vara. Vi är nog alla mer eller mindre fast i det på något sätt... Det är förjävligt, sjukt och så onödigt. Finns ju redan så mycket annat som tar energi och som är jobbigt här i livet, behövs knappast ytterligare något. Dessvärre känns det bara som det blir värre och värre -Kraven blir bara högre och unga mår allt sämre, någon förändring har jag vääääldigt svårt att se. Det känns hopplöst.
 
Men det positiva är att det aldrig är försent att börja vara lite snällare mot sig själv... Jag kanske inte kan förändra världen MEN jag kan förändra hur jag ser på mig själv. Bara för att jag kanske inte duger i allas ögon, så är ju faktiskt det viktigaste hur jag ser på mig själv, att jag kan inse att jag duger som jag är oavsett hur andra ser på mig. Nästa år ska jag iallafall försöka att inte tänka så negativt om mig själv, lättare sagt än gjort men man kan alltid ge det ett försök.
 
Om lite andra grejor i livet ordnar upp sig, tror (hoppas) jag att det här kommer försvinna eller åtminstone inte ta en så stor plats i mitt liv. Det är så otroligt onödigt att ens lägga en minut på att må dåligt över sitt utseende. Så nu bestämmer jag att vi slutar med det. (Vi kan väl låtsas att det är så enkelt?) Vi duger faktiskt väldigt bra som vi är, sååådetså!

Tänkvärt.

Så sorgligt och fint på samma gång... Klicka för att se.

Denna ständiga utseendefixering.

Mons%20Lorenzen%20-%20It%20Ain't%20Me%20Babe%20(hela%20audition)
 
Följer ni Idol? Jag gör det och tycker det är så jävla sorgligt att se hur juryn (Läs:Bard) inte bara sätter betyg på sången utan även på utseendet oss dom sökande... Oftast bara det faktiskt. I något avsnitt så sa han till en tjej att "Du går vidare för att du är så jävla snygg" Senare i avsnittet (eller om det var något annat) så sa han till en tjej "Din överläpp är så snygg, du går vidare!!" även "Du är söt men konkurrensen är för stor" "Osv, osv, osv. Jag vet att det tyvärr är så att man i regel kommer längre om man ser bra ut som artist. Men vill dom verkligen förmedla det till alla unga som tittar? Att utseendet är det viktigaste? Att man ska satsa på att bli snygg, inte duktig? Det finns så OTROLIGT många som mår dåligt över sitt utseende, har ångest och en känsla av att inte duga. Det är så onödigt och oansvarigt att som vuxen strö på det ännu mer, speciellt om man är med i ett program som har så många tittare som Idol.
 
Men om vi bortser från Bards idiotiska kommentarer så tycker jag det är kul att Idol har börjat igen, äntligen något att se på tv. Jag har redan fått ett par favoriter, han i videon över är en av dom, älskar hans röst! 

Nu bränner vi alla barn bh:ar och förbjuder sminket.

 
Ni kanske har hört talas om den här krönikan, den har iaf blivit väldigt uppmärksammad.
 
Jag tycker att hon har en poäng, barn ska få vara barn. Samtidigt så känns det som att hon fokuserar lite väl mycket på just bh:ar. Jag är inte jätte övertygad om att det är bh:arnas fel att utseendefixeringen kryper ner i åldrarna. "Bränn alla behåar för barn -Låt barn vara barn" finns det en sida på FB som heter nu. Tanken är bra, men om ni frågar mig så är inte problemet att bh:ar för barn finns eller att barnen använder dom utan att många unga har känslan av att inte duga som dom är, att dom måste förändra sig för att passa in. Om barnen inte känner något krav från omvärlden och trots det använder bh så ser jag faktiskt inte skadan i klädesplagget, även om det är onödigt. Barnen behöver ju inte nödvändigtvis endast ha "ta på sig bh & sminka sig" som intresse och tycka att utseendet är det absolut viktigaste. Jag tror med andra ord att barn kan vara barn även om dom använder bh och sminkar sig. Frågan är snarare varför dom använder det, vad anledningen grundar sig i och det är just vad jag tycker man ska fokusera på istället.
 
Jag tror att det kan bero på väldigt mycket. Dels att många barn/unga (även vuxna) inte känner att dom duger som dom är, att dom blir fixerade vid sitt utseende -Mår dåligt över att ständigt försöka jaga den perfekta ytan. Jag tror även att det för många lika gärna kan bero på grupptryck, få högre status bland sina klasskamrater, utforska vuxenvärlden, en vilja att känna sig vuxen. Osv. En del av att bli vuxen är ju tyvärr att få känslan att man duger utseendemässigt (iaf för tjejer) Om man vill ändra på det så måste ju vuxenvärlden ändra på sig, det som barnen tar efter. Jag känner mig ganska övertygad om att ingenting kommer bli bättre av att man förbjuder barn att använda smink och bära bh. Barnen kommer fortfarande titta sig i spegln och inte vara nöjda över det dom ser. Dom vill precis som vuxna passa in och bli accepterade. Barn tar efter det dom ser, föräldrar, vuxna omkring dom, media. Dom ser upp till vuxna, vill göra likadant och bli accepterade bland sina kompisar. Jag tycker att det är för mycket vuxenperspektiv i den här debatten, vilket jag tycker är fel för det handlar trots allt om barnen.
 
Dom tog upp det här på nyhetsmorgon (tv4) för några dagar sedan och jag tycker att det är lite märkligt att programledaren några veckor tidigare sa "Kan man gå ner i vikt av det här?" och pekade på någon mat, samtidigt som hon skakar på huvudet av att väldigt många barn tycker att utseendet är viktigt idag. Det kanske låter som en konstig jämförelse men jag tror att det är just sånt som bidrar till utseendefixeringen. Det känns inte som något mysterium att 6 åringar frågar sina föräldrar om dom är tjocka, att 8 åringar jämför storleken på sina lår med jämnåriga, att 10 åringar svälter sig, att 14 åringar blir inlagada för att dom är så smala att dom riskerar att dö.
 
Den ständiga hetsen om se ut på ett visst sätt, att vara smal, att gå ner i vikt bidrar såklart till att även barnen inte känner att dom duger som dom är. "Många vill ju gå ner i vikt på sommaren" la hon till efter frågan. Det är sant men varför inte börja tänka ett steg längre: "Varför vill så många människor gå ner i vikt just på somaren?" Jo, för att media bokstavligen ropar ut att det är smal man ska vara för att visa sig ute, att man ständigt ska förska gå ner i vikt -Att man aldrig duger. Jag har aldrig direkt haft någon ångest över just min vikt, men jag kan trots det nästan känna ångesten som många får över sig. Även dom som redan är smala, eftersom att idealen är så sjuka.
 
Det jag försöker säga är att jag tror att utseendefixeringen grundar sig i så mycket mer, problemet är inte att barnen bär bh och sminkar sig utan att många av dom känner att dom måste bära det för att duga. Om man förbjuder barnen att använda bh och smink så kommer dom bara att hitta andra sätt att försöka nå perfektionen på, eller helt enkelt må dåligt över att dom inte passar in bland alla sina kompisar som får sminka sig och använda bh. Nu menar jag inte att man ska ge barn bh och smink för att passa in i den här sjuka världen. -Vad jag menar är att det vore bättre att försöka nå grunden i problemet, istället för att skuldbelägga föräldrarna. Det finns ju även barn som utvecklats snabbt och faktiskt behöver bh, dom måste verkligen känna att dom passar in/är normala och blir accepterade nu när vuxna vill bränna ner alla bh:ar för barn eftersom att "barn inte har bröst".
 
Oj, nu har jag skrivit sådär jobbigt långt som jag har en tendens att göra ibland men jag var bara tvungen att skriva av mig. Det skulle bara vara så mycket bättre om fokuset låg på det verkliga problemet. Det är så frustrerande att se hur allt fler unga bara mår sämre. Det är aldrig försent att förändra men det går verkligen åt fel håll och det borde vi alla försöka ändra på... Jag förstår dock att det är svårt, alla är ju mer eller mindre hjärntvättad i hur man ska se ut för att vara "rätt" och har ångest över sina utseenden för att man aldrig kan nå den där perfektionen man är ute efter, och därmed aldrig kan få känslan av att man duger (jag är tyvärr en av dom som kan räknas in där, inte alltid men sorgligt ofta) och då är det svårt att förmedla något annat än att utseendet är viktigt till barnen, men det är inte omöjligt!

Varför är det så svårt att tro och vara nöjd över sig själv?

 
Jag har tvivlat och tvivlar fortfarande mycket på mig själv, tror aldrig riktigt jag ska klara det jag ger mig in i. När jag började plugga matte på distans för drygt 1 år sen så var jag övertygad om att jag inte skulle klara den, jag gav mig in i det enbart för att få studiebidrag. Men jag bestämde mig när kursen startade för att verkligen försöka. Samtidigt var jag rädd för att försöka för mycket, för jag visste att ju mer jag försökte desto större skulle besvikelsen bli om jag misslyckades. Jag har alltid haft svårt för matte men jag hade å andra sidan aldrig riktigt försökt, på riktigt. Jag satt i princip bara av tiden på mattelektionerna i gymnasiet, fick aldrig något betyg. När jag slutade gymnasiet sa min mattelärare till mig att jag skulle behöva ha någon som satt bredvid mig jämt och förklarade, för att klara den.
 
Jag började trots det att plugga på distans. Det var kämpigt, jag var nära att ge upp många gånger men jag lyckades få G på delproven. Tyvärr så gick det inte lika bra på sluprovet... Jag var så jävla besviken på mig själv, livet kändes ännu hopplösare än innan. MEN jag fortsatte plugga för jag hade en chans till, omprovet. Jag trodde aldrig jag skulle klara det men jag fixa det tillslut, jag fick mitt E. I den stunden så fick jag tillbaka tron på mig själv lite, på drygt 3 månader hade jag klarat matten själv. Den matten jag hade suttit med i 3 år med 2-3 lärare runt mig. 
 
Vad jag försöker säga är att man klarar mer än man tror, om man bara vågar tro på sig själv. Jag försöker verkligen utmana mig själv för att höja mitt självförtroende men oftast så drar jag mig ändå, trots att jag vill. Jag tänker förmodligen lite för mycket, bättre att bara kasta sig ut... Går det åt helvete så kommer man över det tillslut och överlever, går det bra så växer man otroligt mycket. Jag tror att det kommer vara värt det i slutändan.
 
Jag tycker att det är så himla sorgligt att så många tvivlar på sig själva... Kan handla om att man inte tror man kommer fixa det där provet eller vågar satsa på den där utbildningen man drömt om. Gäller utseende också, jag har pratat med många -framförallt unga tjejer- som inte nöjda eller t.o.m har ångest över sitt utseende och försöker förändra det på olika sätt. HALLÅ, NEJ, STOPP! Jag skulle bara vilja få alla(inklusive mig själv)att förstå att dom duger precis som dom är.
 
Men alltid hittar man något som är fel, det är svårt att inse att man inte behöver vara perfekt. Själv reflekterade jag inte så mycket över mitt utseende i yngre tonåren... Jag brydde mig inte om någonting egentligen. Men i gymnasiet så blev jag väldigt självkritisk och utseendefixerad, började hata mig själv för den jag var både till sättet och utseendet. Jag kunde göra mig i ordning för skolan, känna mig fin men stanna i hallen vid spegel och bara stirra, se alla fel och tänka;Hur kan jag ens överväga att gå ut sådär? Jag brukade gå upp igen(Läs:Vi har en trappa ner till hallen) och byta om flera gånger tills jag tillslut kände mig fin igen, gå till dörren men lika förbannat fastna vid spegeln innan jag skulle gå ut. Det slutade oftast med att jag tog på mig mjukiskläder och stannade hemma.
 
Nu har jag blivit liiiiite snällare mot mig själv men det kan fortfarande hända om jag ska till något speciellt, jag tror nästan inte jag kan komma ifrån det helt. Men jag ska börja försöka fokusera på det positiva istället... Eller åtminstone sluta kritisera mig själv, lättare sagt än gjort men det känns som livet skulle bli betydligt mycket enklare då!