Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så skulle du få den


Jobbig dag idag, började 7:00 (Läs:måste gå upp kl 5:00) åkte och hämtade nycklar hos en person först och städade sedan hos två olika familjer 4 timmars pass, det tog inte alls sålångtid så det blev väldigt segt. Och då får jag ångest över att de ska komma hem, och börjar tänka på mina resterande dagar och vill bara försvinna. Inte roligt alltså.
 
I måndags gick allt fel, började med att jag skulle hämta nycklar i en stad ca 50 min bort (väldigt rimligt...) Tror ni inte bilen framför mig åkte rakt in i staketet på motrvägen?! Jag blev så otroligt chockad bara. Det flög bitar från bilen... Det kändes så overkligt, händer det här verkligen? Jag blev så rädd, fattade knappt vad som hände. Men personen i bilen klarade sig. (Läs:Jag och bilen också) Sedan när jag väl kom dit fick jag bara två nycklar av typ 10?! Jag var tvungen att ringa runt och hämta nycklar hos människor hela dagen... Otroligt stressigt. Jag som hatar att ringa också. Det är knappt att jag klarar av det. Och när jag skulle till en kund lite senare sa personen att hon avbokad, så jag åkte hem igen... Det skulle jag tydligen inte ha gjort, jag skulle ha ringa till kontoret fick jag veta efteråt i ett inte allt för trevligt mejl. Tog åt mig lite onödigt mycket av det, men jag kunde väl inte veta det?! Nu känns det som alla tycker jag är helt konstig och besvärlig. Det är också på grund av att jag frågat om jag kan få byta med någon på torsdag nästa vecka när kunden bor x-antal timmar bort. Men jag sökte ju faktiskt jobb i staden jag bor i... Det märkliga är också att ingen har sagt att de också byter nycklar i staden jag bor i på måndagar, det är väl en ganska viktig detalj?! Jag fick veta det av en jag hämtade en nyckel hos.
 
Imorgon skulle jag ta med id kort till första kunden... Märkligt(?) Det måste vara någon som är lite paranoid. Men det betyder i alla fall att personen måste vara hemma... Ångest. Och på fredag ska jag städa ihop med en främling i 5 timmar, det har jag verkligen ångest inför. Jag är inte så bra på att prata och vara normal... Det hade verkligen varit skönt om man kunde sluta oroa sig över vad andra tänkte om en, men det går bara inte.
 
Det går inte så bra att tänka en dag i taget känner jag...

Som ett spöke i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan

 
Jag gör inte så jättemycket på dagarna, går ut med hundarna och lagar mat... Och äter. Det är dagens händelser, det låter kanske skönt(?) Och ja, jag försöker att intala mig själv att det kan få vara okej. Men det går inte att komma undan att det känns som att jag slösar bort min tid och står väldigt stilla i livet. Jag har trampat på samma ställa sålänge och jag vill komma framåt. Jag har ångest över pengar också, och att jag köper sådant som jag kanske egentligen inte borde lägga pengar på i nuläget. Men jag tänker att man måste få göra något som gör en lite lycklig, om så bara för en stund. Vill tänka att allt löser sig tillslut. Jag försöker leta lite jobb också men det är inte många jag kan söka... Om jag sedan blir kallad till en intervju får jag ta det då.
 
Fått några erbjudanden om att vara hundvakt också, man tjänar ju inte jättemycket men det är ganska enkla pengar att få även om man blir väldigt låst gör det mig inte så mycket - jag har ju två hundar redan. Det jobbiga är när man träffas första gången (som en liten arbetsintervju, väldigt avslappna sådan dock) men det får jag försöka klara av utan att få en hjärtattack, hehe. 

I just want to be fearless


 
 
I don’t want to look back in five years time and think, ‘We could have been magnificent, but I was afraid.’ In five years I want to tell of how fear tried to cheat me out of the best thing in life, and I didn’t let it.

Det går bra nu

 
Jag tappade det nog någonstans i mitten av andragradsekvationen... Det går inte jättebra med operation klara matten får jag erkänna, jag blir förvånad om jag klarar det nationella provet om några få veckor. Det vore ett mirakel känns det som. Ångesten på bara tanken att jag kan ha pluggat matte i flera månader i onödan går inte att beskriva i ord, det krävs ett långt lidsamt skrik.
 
Jag tänker inte ge upp, jag tänker verkligen göra mitt bästa. Frågan är bara om det räcker.

Då börjar vi om igen

 
Ja då är mattekursen igång igen. Jag vet att jag är tjatig om den men det är den hela mitt liv kretsar kring just nu, och det är en sån oerhörd ångest... Jag hatar verkligen matte för jag har så svårt för det. Förmodligen beror det mycket på att jag hade väldigt hög frånvaro i grundskolan och under högstadiet hade jag ingen matte överhuvudtaget. (fråga mig inte varför för det har jag ingen aning om) Jag förstår nada när jag ska försöka lära mig. Men jag vill ju verkligen klara det, jag måste göra det men åh, vad jag INTE tror på mig själv. Tappat självförtroende och prestationsångesten är inte den bästa kombinationen.
 
Något positivt är i alla fall att jag börjat på en rallylydnadskurs, lite ångest hade man ju i vanlig ordning (läs:social fobi) men jag känner mig relativt bekväm i den miljön. Ingen förväntar sig att man ska prata massor och ingen gör det heller vilket nästan får mig att känna mig normal och således inte utanför, vilket är väldigt ovanligt. Vi är ju där för att träna hundarna, och jag måste få säga att min hund var otroligt duktig! (nåja, det finns kanske delade meningar om det men hon nosa inte i marken konstant under två timmar åtminstone, vilket är otroligt för min lilla myrslok) 

Verklighetens SAW?

 
 "Vet du varför det blöder om tandköttet?" -Tandläkaren.
 
Jag vet inte MEN om jag får gissa, kan det kanske vara för att du just tryckte in ett sylvasst föremål i det? Det hade jag velat svara men det vågade jag givetvis inte, men nog hade det varit lite roligt att se tandläkarens min då... Det komiska var att hon sedan inte gav något svar på det själv. Jag förstår verkligen inte varför de måste trycka in den där vassa metall grejen runt HELA tandköttet(?) Jag kan inte alls förstå syftet, om det inte är för att orsaka obehag eller om de tycker blod är lite festligt... Jag är väldigt härdad gällande smärta i munnen, jag har ju haft tandställning men AJ vad ont det gjorde. Men med tanke på frågan jag fick förstår jag ju nu att det inte ska börja blöda (vilket jag alltid trott på tidigare besök, det känns ju liksom som det logiska när någon trycker in ett vasst föremål i det) men tandläkaren gör ju inget åt det eller så, utan verkar bara vilja konstatera att det blöder? ... "Nu ska jag titta på tandköttet också. (trycker in en kniv i det, typ) Nu blöder det! Massor! Ser du? Titta här!" Ehm, ja? Och? Vad ska jag göra åt det? Eller va? Jag förstår ingenting. Jaa, det är sånt här jag funderar på en fredagskväll, hehe...

När dagen inte riktigt blir som man tänkt sig

 
 
Imorse fick jag idén att gå upp lite tidigare än vanligt, eftersom att jag tänkte att jag för en gångs skull skulle få lite matte gjord innan jag gick långpromenaden med vovvarna. Så jag gick upp, jag hann dock bara gå tre steg innan mina planer stoppades. Vad såg jag? Jo, fyra enorma bruna fläckar. (läs:diarré från min ena vovve). I det ögonblicket vill man ju bara backa tillbaka till sängen, blunda och låtsas som ingenting. Alternativt skrika efter hjälp. Men det var bara att torka upp, och det hade liksom fastnat och torkat in i trägolvet, tog mig därför drygt en timme att få bort allt. Sedan såg jag att hon satt sig på ALLA mattor+ i min säng+på mina sängkläder eftersom att allt var fullt med bajsfläckar. Mysigt. Det var bara att börja tvätta (tack gud för att tvättstugan var ledig). Innan dagens slut hann hon bajsa ner i princip alla mattor. Först nu har jag tvättat klart så det blev inte mycket mer gjort idag... (jajo, det är givetvis synd om min vovve också, men hon har varit pigg så det är nog ingen fara)
 
På det fick jag en tandläkartid, som inte längre är gratis eftersom att jag tydligen blivit vuxen(?!) 700:- kr för att titta in i min mun ska dom ha numera... Det tycker jag är helt orimligt, men precis som med bajset är det ju bara att försöka gilla läget. Nu kan man ju tänka att det räcker med elände för en enda dag men nej...  Jag fick nämligen en shopping psykos också (beror med största sannolikhet på att allt kändes allmänt skit, då har jag en tendens att självmedicinera mig med nätshoppning) beställde lite (läs:väldigt mycket) för mycket, för pengar jag egentligen borde spara. Men det är ju bara att skicka tillbaka...
 
...om jag kommer göra det? Förmodligen inte. #jagbehöverhjälp 

Men fina människa

 
Det borde ju vara det normala att göra det han gjorde men sorgligt nog blir man ju förvånad... Men jag vill inte tro att dom andra saknar empati men dom kanske inte riktigt visste vad dom ska göra(?) Och ja, jag borde plugga nu men sitter och gråter till det här istället (ja jag är överkänslig). Jag måste få något vettigt gjort idag för en gångs skull, ekvationer var det...

Livet är orättvist

 
Jag vill ha en sån där↑ (eller gärna två,tre,tio) MEN det finns inte att köpa där jag bor. #detärsyndommig

Då var den resan slut

 
 
 
Inte dom vackraste bilderna men man ser ju i alla fall skillnaden. Första fotot är precis när jag satt in tandställningen, den andra kanske är 1 år och 6 månader efter och den sista är, som ni nog förstår, precis efteråt.
 
Jag var ju lite orolig för att ta ut den och ja, jag är glad att jag inte behöver uppleva det igen... (även om det egentligen inte är värre än alla 100-tals tandläkarbesök under åren med tandställning) Jag hade oturen att få en nybörjare så det tog 1 timme för henne att bara göra rent tänderna, för att sedan limma dit tråden bakom... Jag gapa nog minst 2 timmar i sträck. Det kanske inte låter så jobbigt men tillslut får man liksom kramp och känner hur man börjar fundera på att ge upp livet, eftersom att man håller på att dränkas i saliv. Att hon sedan gick ifrån och sa "kommer snart" för att sedan vara borta minst 15 minuter ett antal gånger, medans man satt där med ungefär 10 verktyg i munnen var ju inte jätteroligt.
 
Men nu ska jag inte klaga, jag överlevde och är faktiskt nöjd. (nej, ni hallucinerar inte) Det känns som en oerhört stor skillnad mot förut. Jag hade sån ångest över mina tänder tidigare, framförallt under gymnasiet, så det är en lättnad att det är fixat nu. Även om tänderna är långt ifrån perfekta, ena tanden under är lite sne också (hade inte tandställning där) men det behöver ju inte vara perfekt. Det viktiga är att det känns bättre för en själv, lite, lite bättre självförtoende kanske det här kan ge mig. Jag är framförallt glad över att få slippa den nu, det har varit rätt jobbigt även om man vänjer sig. 

Sista dagen med tandställning

 
 
Jag har haft tandställning i drygt 3 år så det känns verkligen konstigt att det är dags att ta ut den nu snart. Trodde aldrig att den dagen skulle komma, men imorgon klockan 10 ska den bort, och det tar tydligen runt 3 timmar?! Jag är ganska livrädd, det gjorde så ont bara dom tog bort ett fäste och nu ska ALLA bort. Plus att dom ska slipa tänderna .m.m. Jag har ju lite av ett kontrollbehov så jag blir nervös av att inte veta allt dom kommer göra, om det kommer göra ont osv, det kanske är lika bra det i och för sig... Det jobbiga är också att jag inte tycker att det ser 100% rakt/bra ut än, så jag är lite orolig över att jag kommer känna mig besviken. Det är ju betydligt bättre än från början men samtidigt har den orsakat så pass mycket lidande att man vill ju att det ska bli perfekt. Jag kommer få någon plastgreja+tråd bakom också, jag hoppas verkligen att jag bara behöver ha plastgrejen på natten. Vissa behöver ju ha den jämt, vore jobbigt!
 
Men det blir nog bra, hoppas jag. Om jag överlever får jag fixa före och efterbilder!

Vad man köper i en mellandagsrea-psykos

 
.... Någon som vill ha några? 

Dag 365 av 365

 
Jag skrev ett inlägg om mitt år, mina mål m.m. (tog över en timme) och precis när jag skulle publicera det hände något så ALLT försvann... Varför spara jag inte emellan?! Åh, så oerhört frustrerande... Jag orkar verkligen inte skriva om allt, det var så mycket samt jobbiga tankar. Jag minns inte ens allt jag skrev just nu. Men jag ska försöka återge lite av det jag skrev i alla fall, en årskrönika måste jag ha! Men det får bli IMORGON för nu är jag alldeles för ledsen och irriterad på att allt försvann.
 
Gott nytt år på er i alla fall, alla fina själar! Jag hoppas att du, som eventuellt läser det här, känner hopp inför det nya året... Det MÅSTE bli bra. Du, jag, vi förtjänar att bli lyckliga! ♥

Jag ska inte klaga, man har ju faktiskt haft det värre...

Haha gud, hur ser jag ut?! Jag minns hur det brukade svida vid nästan när man var förkyld, då var det allt synd om mig. 
 
Jag är dålig på att uppdatera när jag skrivit ett inlägg om något, men nu tänkte jag för en gång skull göra det:samtalet gick okej för att vara mig och just det ser ut att ordna sig, tror jag i alla fall. Men det är svårt att beskriva vilken ångest jag har inför den här kursen (matte 2) ni som läst min blogg ett tag vet nog varför MEN jag har bestämt mig för att försöka, jag ska göra mitt bästa. Angående nästa år vet jag inte alls hur det blir med allt, men jag får ta en dag i taget framöver. Det får lösa sig på något sätt.
 
Ja annars känner jag mig allmänt uppgiven och sorgsen, inget ovanligt i och för sig men jag känner det lite starkare just nu, eftersom att jag har fått oerhört tråkiga nyheter. Men det får jag berätta om nästa vecka (eller senare) för det klarar jag inte ens av att tänka på utan att bryta ihop totalt... Fan att livet ska göra så ont, jämt.

De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån. Jag tycker mig höra vad de tänker, är hon sådär jämt


The darkness inside you can make you feel so small

 
Jag vet att jag inte bloggar så mycket längre, jag vill försöka göra det men just nu hittar jag inte riktigt orden. Det är något mörkt inom mig som inte vill försvinna, det känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Jag bara flyr ifrån det hela tiden, förtränger det. Den där verkligheten. Det måste jag försöka sluta göra, annars känns risken övervägande stor att det inte kommer gå speciellt bra för mig i livet... Jobbig insikt.
 
Inom en snar framtid kommer jag åtminstone göra något som jag hoppas kan stärka mig lite. Det kan tyvärr bli tvärt om också. Jag är rädd, men det är något jag har kämpat för sedan jag var 18 år gammal. Det kommer med största sannolikhet gå åt helvete, men det viktiga är väl att man vågar lite? Inte att man lyckats? Jag måste försöka bli lite modigare, nu ska jag försöka vara det. Åhh jag vill så gärna att det ska gå bra, men jag tror dessvärre inte det. Jag behöver självförtroende men jag vet inte hur jag ska få det... Jag kommer berätta om vad det är när det är över. Just nu klarar jag inte riktigt av att skriva om det. (Ja jag vet, jag måste jobba med att sluta förtränga verkligheten, den kommer ju inte försvinna för det) Gud, vad har jag gett mig in på.

Det är alltså såhär, på riktigt

 
Det här är så klockrent, precis som i verkligheten ju. Haha! Det skrattet behövde jag för jag har precis börjat en ny kurs, du som eventuellt följt min blogg ett tag, vet att det innebär ångest. Den här kursen verkar så otroligt komplicerad, jag förstår ingenting på riktigt. Å andra sidan kände jag likadant med tidigare kurs (ja egentligen alla tidigare) och den fick jag på något sätt ett A på? Jag förstår ingenting, men läraren verkade verkligen otroligt snäll. (Ja jag tror mina bättre betyg grundar sig i lärarens snällhet)
 
Men efter den här kursen har jag faktiskt "Grundläggande behörighet" Phu! Vilken jävla resa det har varit, men tänk att jag fixade det tillslut? (om jag nu kan ta mig igenom den här kursen) Det trodde jag verkligen inte. Jag måste dock göra matte 2 sen också, det har man ju inte lite ångest inför men en sak i taget. 

Studieångest

Jag har precis börjat en ny kurs nu, och som vanligt känns det SKIT. Om möjligt ännu värre än vanligt, eftersom att jag verkligen inte kan något i ämnet. När jag läste senaste uppgiften såg jag förmodligen ut som ett stort frågetecken. Jag känner mig så dum och blir rädd att jag är det, man ska ju liksom förstå. Tänk om jag inte klarar kursen? Nu när jag endast 200 poäng kvar till jag har behörighet också, guuuud... Det känns verkligen konstigt, och jag får sån ångest över vad jag ska göra sen. Vad ska jag plugga till? Vad klarar jag? Vart passar jag in? Vad kommer jag må bra av? VAD SKA JAG GÖRA? (ja jag befinner mig i en kris)
 
Men jag har även sökt "Matte 2a" som jag ska plugga innan också. Ni som har läst min blogg ett tag förstår nog att det är något som känns fruktansvärt jobbigt. Matte är verkligen inte alls min grej, jag kan knappt räkna till fem känns det som. Den tidigare matte kursen klarade jag knappt. Och då tittade jag i boken medans jag gjorde provet. (Läs:årets bekännelse) Nu måste jag dessvärre göra provet på plats, och det känns bara helt omöjligt allting. Jag känner ändå att jag måste försöka, eftersom att den kursen krävs för så många utbildningar. Det är inte lätt, men någonstans vill jag inte ge upp utan att ha gett det en chans. 
 
Nu ska jag försvinna in i dexters värld igen. Hejdå, verkligheten. 

Dexter, hund, skolarbete, övertänkande och Birdy på repeat

 
Det är ungefär så mitt liv ser ut just nu. Jag är inte riktigt inne i en period när jag vill skriva/blogga, jag tittar på Dexter istället... Det är en riktigt bra serie, även om jag är lite för känslig för att titta på vissa blodiga delar (Läs:jag blundar) men den är bra!

Jag älskar lyckliga slut

 
                           
 
Idag hjälpte jag en katt att hitta hem, den var här utanför och jag hade tidigare sett den på facebook. Ägarna blev sååå glada och tacksamma. Det kan jag verkligen förstå, om någon hade ringt och sagt "Jag har hittat din katt", när någon av mina katter jag hade som liten försvunnit, skulle jag ha blivit obeskrivligt överlycklig.
 
Dessvärre hände aldrig, de blev alla tre överkörda. Det är så fruktansvärt när något sådant händer. Men jag är otroligt glad för deras skull, vilket tur att den kom just hit!

Tidigare inlägg