Alla borde ha en Kalle i skolan

 
Jag har tittat på en realityserie med Kalle Zackari Wahlström senaste veckan (Läs:Jag har försökt förlänga serien sålänge jag kunnat). Det här är något av det finaste (och roligaste) jag har sett. Vilken härlig människa Kalle är, med en sådan förståelse för alla. Jag får samtidigt lite ångesten på grund av flashbacks från den tiden. Idrottslektionerna var verkligen ett helvete. Jag var nära att bryta ihop många gånger, och jag minns så oerhört väl en gång när jag inte kunde hålla det inne. Jag började gråta, det var så pinsamt men jag kunde inte göra något åt det. Det var i 6:an och jag mådde väldigt dåligt. Då klarar man inte riktigt av när människor skäller ut en för att man "Inte tar bollen" "Inte gör något" "Bara står där" etc. Det konstiga, nu i efterhand, var att läraren bara ignorera hur killarna, ofta, skrek, till oss tjejerna, hur värdelösa vi var. Dessutom gick han bara ifrån när jag hade brutit ihop(?!) Det var sällan jag var på idrottslektioner tillslut, på högstadiet gick jag inte på en enda lektion vad jag kan minnas. Ja vad ska man säga, det var en väldigt jobbig tid. Jag hade behövt någon som Kalle, någon som brydde sig, lyssnar, hade tålamod. Och ja, framförallt gjorde något åt problemen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den ordinarie gympaläraren.... Det kändes inte riktigt som att samma förståelse fanns där. Jag tycker för övrigt att det hade varit en bra idé att dela upp gympan i tjejer och killar, det har ju också tagits upp en del om det i media nu. Visst, det är kanske gammalmodigt men alltså... Hur skönt hade det inte varit?! Det hade, i alla fall för mig, varit så betydligt mycket tryggare på lektionerna då. Den mesta av ångesten hade förmodligen försvunnit helt, eftersom att det till största delen var killarna som var på. Min klass bestod dessutom till 90% av idrottsgalningar och tävlingsmänniskor. Och där stod jag och tänkte lite mer: "Jag vill bara överleva en lektion till - vem fan bryr sig om vem som vinner den här obetydliga matchen i fotboll?" . Vi hade minst sagt lite olika mål med lektionen.

Look at what we have become

              
 
 Leenden. Det känns som ett annat liv - ett liv som jag inte minns att vi hade. 

Ibland tänker jag på på hur det hade kunnat bli om allt det svarta inte hade kommit in i våra liv. Framförallt hur vi hade blivit då. Hade vi varit hela? Hade vi varit öppna? Hade vi mått bra? Hade vi varit hoppfulla? Hade vi kunnat våga tro att någon skulle kunna tycka om oss? Hade vi trott på oss själva? Hade vi kunnat känna lycka, på riktigt? Om vi inte väldigt tidigt hade tvingats möta allt det mörka både i vår omgivning och, senare också, inom oss själva. Om livet hade varit lite snällare mot oss - hur annorlunda hade vi och livet varit då? Ibland önskar jag att man kunde börja om alldeles från början.

Men vi lever nu och även om hoppet inte är jättestarkt finns det där inne. Vi har kämpat oss dit vi är idag men vi har inte riktigt nått fram. Än. Vi är långt ifrån den där gädjen vi hade alldels i början av våra liv. Jag hade önskat att vi (och alla andra människor) hade kunnat få ha kvar våra småbarns leenden och glöd i ögonen genom uppväxten och livet. Om så bara för några korta ögonblick. Vi har kommit så långt, vi tagit oss igenon så mycket - vi får inte slockna nu.


Wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow

I know, I know, I know
Every way you move
You stay, you go, you change
I am far too

So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow

Det är dig det är fel på

 
Filmen går att se här

Det gör mig alltid så ledsen att höra hur dåligt andra har blivit behandlade i skolan. Jag vet verkligen vilka spår det kan få i själen och för all del, även på skolgången men det är ju i alla fall lite lättare att rätta till. 
 
Jag blev tillbaka spolad till min egen skolgång när jag såg klippet. Det är både svårt och jobbigt att erkänna bara för mig själv att jag varit utanför, framförallt under högstadiet och gymnasiet, men egentligen under hela min skolgång. Det blir så skamfullt eftersom att jag, som många andra, la ansvaret hos mig själv - det är nåt fel på mig. Det var ju det alla sa på olika sätt och det är lätt hänt att andras bild av en byggs in och blir en del av ens egen självbild tillslut. Ansvaret läggs alltid på den som är ensam, utanför, tystlåten och så vidare. Precis som de säger i den här filmen - det är också något som är oerhört svårt att peka på. Ingen gör egentligen något. De bara behandlar en som någon som inte betyder något - som luft. Det är ju faktiskt mobbning även om det väldigt sällan uppfattas som det. Jag har lite svårt att ta in det. Jag kan inte göra det. Om jag ser på någon annan ser jag det givetvis annorlunda. Jag tycker att det är allvarligt och vill verkligen inte förminska utanförskap. Men jag var inte mobbad, jag klarar inte av att se det så. Det går inte. Jag tror att det är för att jag skäms men även för att det känns värre då. Det är så lätt att förminska sina egna upplevelser. Under min uppväxt tänkte jag inte alls i banorna att någon gjorde något fel, även om jag i vissa situationer blev illa behandlad och inte "bara" hade hamnat i ett utanförskap.

Jag minns så väl när 10 åriga jag och min dåvarande klass stod i kön till slöjden. Då började plötsligt två killar dra mig i hårtet. Sedan sa en fin människa i klassen åt dem som tur var, men jag gick ju sönder. Jag ville bryta ihop men det fanns inget annat alternativ än att blunda för gråten och börja lektionen när läraren kom. De som inte förmår att säga ifrån är lätta offer sorgligt nog. Jag lärde mig att spela oberörd men jag tror aldrig att jag var speciellt bra på det. Jag visade tydligt att jag inte mådde bra i skolan även om det aldrig var någon som såg det. Jag var ju bara som jag var.

Men för mig var inte sådana händelser värst utan utanförskapet och känsla av att vara fel, att inte pass in. Då förstod jag inte riktigt det men när jag ser tillabaka inser jag hur pass mycket det skadade mig och hur dåligt jag mådde. Jag kan idag känna mig sviken av de vuxna i min omgivning när jag hör att till exempelvis människan i det här klippet säger att de vuxna borde agera. Alla bara gick förbi mig. Blundade och ansåg att mitt utanförskap var en konsekvens på hur jag var. Och ja. om jag hade varit öppen hade jag med största sannolikhet varit en i gänget, men som vuxen borde man ju tänka lite längre. Jag kommer allid att minnas läraren som på ett utvecklingssamtal sa att jag trivdes med att vara "lite i bakgrunden". Om hon bara visste hur fel hon hade, hur jag gick sönder inuti av att ingen sa ett ord till mig på en hel dag.

Min övertygelse är att ingen mår bra av att vara utanför - alla vill vara en del av en gemanskap. Ingen mår bra av att bli ignorerad av alla i sin omgivning. Det är så otroligt sinnessjukt att det inte är en självklarhet, HALLÅ liksom... Det är åt helvete. Jag önskar så djupt att ingen ska behöva uppleva ett utanförskap. 

Flashbacks

 
 
Jag tittade på alla avsnitt av "Morgans missions" i eftermiddags. Jag gick sönder och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Min skolgång var ju inte den bästa, och att se tjejen som är alldeles utanför var lite som att titta på sig själv som tonåring. Jag orkar inte. Det var även en kille som man märkte var utanför och han blev utsatt för diverse saker, medan både han och de andra menade att allt var "på skoj", samtigt som man riktigt såg i hans ögon att han inte tyckte det egentligen. Ont i hjärtat. Alla dessa killarna som spelar "tuffa". Det är hemskt att se, en känner igen sig så orthört mycket. Min klass fick lärarna att börja gråta gång på gång, vi hade verkligen rykte om oss som en stökig klass. En kille blev väldigt illa behandlad dagligen. Jag minns att vi till och med åkte hem till honom i 3an för att... Ja, jag vet inte - de som trakasserade honom skulle se hans hem och inse att han var en människa precis som dem? Det hjälpte, givetvis, inte. Ibland har vuxna lite otur när de tänker känner jag, även om de menade väl. Jag brukar tänka på honom ibland, hur ser han på det idag? Hur mår han? ....
 
Det var flera i klassen som var utsatta även om det inte var lika "högljutt". Men nu när jag ser tillbaka inser jag att både jag själv och två/tre till blev trakasserade även om det inte var dagligen. Vi var ju inte lika utsatta som den här killen som "var den mobbade" officiellt, då menar jag att alla lärare och föräldrar pratade om problemet. De glömde bort helheten, gemenskapen i klassen. Det var en katastrof, och eftersom att jag var ett lätt offer fick jag ta mycket. Det är ju sådant man blir van med men som faktiskt bryter ner en med tiden. Jag kommer gå in på mer vad det handlade om i ett annat inlägg... Men om jag pratar allmänt hur det var i klassen, vi kan ta en idrottslektionerna som exempel... Det var där man var som mest otrygg/utsatt - framförallt tjejerna. Vi (Läs:Jag och en, två till) fick alltid höra av killarna att vi förstörde, att vi inte ens försöker och så vidare. Om vi missade bollen var det precis som att världen skulle gå under. Tillslut vågade man ju knappt röra sig och då skrek de att vi skulle gå av planen, så vi i alla fall inte var i vägen. Idrottsläraren som inte sa ifrån har jag, idag, väldigt svårt att förstå.
 
I mellanstadiet var det som värst. Då var jag inte bara utanför utan också, mer eller mindre, trakasserad både fysiskt och psykiskt. Då tänkte man ju att det var normalt. Det är sorgligt men man vänjer sig. Jag har under min skolgång, ett antal gånger, blivit dragen i håret, trampad på, jag har blivit nedbrottad (Läs:allt på skoj, givetvis.... för dom) Men det värsta var pikarna, att en inte kunde prata, med mera. Det var oerhört jobbigt och det har bidragit till att jag får ångest av att prata, och har oerhört svårt för sociala situationer. Om en blir illa behandlad under sin uppväxt sätter det spår, ett utanförskap blir allt svårare att ta sig ur desto äldre en blir. I högastadiet blev jag allt mer osynlig, några få pikar i 7an-8an men för det mesta (Läs:den lilla tid jag var i skolan) fanns jag inte i andra människors ögon. Min metor sa på ett utvecklingsamtal att alla elever hade fyllt i en enkät, den handla om hur det var i skolan och i den hade många skrivit in att jag var utanför. Den skamen var fruktansvärd, att sitta där med min mamma när läraren berättade att alla såg mig som utanför. Ensam. Jag grät på alla utvecklingssamtal i högstadiet (Läs:även i mellanstadiet) eftersom de peka ut mig som problemet. Om jag bara räckte upp handen, om jag bara tog mer plats, om jag bara var mer i skolan. Om jag bara ändra på mig - då skulle allt ordna sig. Men jag kunde inte ändra på mig, jag orkade inte gå till skolan tillslut. Jag kände verkligen att det var något fel på mig och jag skämdes, något oerhört.
 
Idag förstår jag varför jag gärna ville vara osynlig, även om jag innerst inne inte ville vara det. Alla vill bli sedda - det är jag fullständigt övertygad om. Men när den uppmärksamhet man får bara är negativ, då väljer en givetvis hellre att vara osynlig. Inget barn borde behöva gå ensam igenom sin skolgång med en känsla av att inte passa in, med en rädsla för andra människor eller med en önskan om att vara osynlig - för att vara synlig, det gör bara ont. 
 
Se programmet →här - något som borde visas i alla skolor! Morgan är en fantastisk människa.

Hur tänkte de här egentligen...?

 
 
"Om tjejen mot förmodan tror att hon är lika bra som alla andra efter alla år i skolan, skriver vi en hälsning som tar bort den känslan/det självförtroendet och självkänslan som finns kvar" (?!)
 
Texten står på första sidan i en bok jag fick av mina lärare när jag tog studenten. Mellan raderna står det ju bokstavligen att jag inte är en av de bästa fåglarna människorna. Jag minns att jag läste om texten flera gånger och tänkte vad sjutton de menade med det, känslig som jag var tog jag ganska illa vid mig. Men jag kan skratta lite åt det idag, tragikomik. Min mentor menade givetvis bara väl... Precis som när hon hävdade att jag trivdes med att vara i bakgrunden och iaktta. (Läs:vara utanför) På sätt och vis stämde ju det, jag ville vara osynlig -allra helst försvinna helt och hållet men samtidigt skrev jag i min dagbok, gång på gång, hur förjävla ont det gjorde när ingen hade sagt ett ord till mig på flera dagar. Jag ville nog inget hellre än att bli just sedd, innerst inne. Om det så bara var med ett "Hej" på morgonen... Det blev helt enkelt väldigt fel.
 
Men det var ändå oerhört klumpigt skrivet tycker jag. Jag må vara känslig men de kunde väl ha tagit ett citat som inte hintade om att jag var annorlunda/en mindre bra människa..? Det blev för mig som ett bevis på att de verkligen såg mig som annorlunda och fel. Allt jag inte ville vara eller bli sedd som. Jag själv bar med mig den känslan konstant, av att vara fel. Någonstans visste jag ju att andra såg mig som det också (åtminstone som annorlunda och konstig) men vissa stunder blev det så tydligt som när jag fick den här texten. Jag försöker dock påminna mig själv om att de aldrig kände mig. Ingen kände mig nog någonsin under alla mina år i skolan. De visste ingenting om mig, eller vem jag var där bakom den tysta masken. Jag var för sjutton helt apatisk, trasig och tom. Oerhört jobbig tid som jag gärna vill försöka lägga bakom mig helt och hållet. 
 
"Vi vill att du ska bära med dig följande ord" Tack men jag tror att jag river ur den sidan.

Hemmastittare

Sista bilden från min dagbok, som kanske 10-11 åring(?) jag tycker den är så komisk, tragisk på något sätt samtidigt som den säger väldigt mycket om hur jag kände, i princip varje dag, under hela min skoltid.
 
http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article20225207.ab (Länk till artikeln)
 
Jag känner verkligen igenom mig i det hon berättar, ja förutom delen om hjälpen och att det har blivit bra då tyvärr. Det var faktiskt först för något år sedan jag hörde ordet hemmasittare och tänkte direkt "De pratar ju om mig!". På något sätt var det en lättnad, för under hela uppväxten har jag skyllt det på mig själv och inte på att något annat har varit fel i mitt liv eller i skolan. Det beror nog mycket på att alla vuxna skällde på mig och kallade det skolk. Jag gick mer och mer sällan till skolan för varje år, varje dag handlade i princip om att försöka vara hemma. I princip varje sida i min dagbok jag skrev som liten står det "Jag var hemma idag" eller "Hoppas jag kan vara hemma imorgon". Det var verkligen en ångest, man ville ju försöka ta sig till skolan för att ingen skulle bli arg på en och så, men det var verkligen en kamp att ta sig igenom en dag i skolan. I högstadiet var det riktigt illa. Ångesten tog över och det blev helt enkelt för mycket, jag orkade inte.
 
"Förr blev jag bara utskälld för att jag inte var i skolan. Jag önskar någon hade frågat varför, eller hur jag mådde"
 
Jag kan verkligen skriva under på det, och det är så oerhört sorgligt att förmodligen väldigt många kan göra det samma.

Det man inte vet lider man inte av, eller?

Jaha, då blev det plötsligt augusti... Vilket bland annat betyder att jag börjar en ny kurs, jag är alltid så nervös och har sån otrolig prestationsångest, men det ska nog gå. Min dator gick dock, passande nog sönder igår. Alltid lika jobbigt, varför kan den inte bara fungera ett par månader, åtminstone? Jag hoppas verkligen att den går att fixa, eftersom att jag har många foton på den och ja, givetvis för att det blir för dyrt att köpa en ny...
 
Jag behöver ju kvittot för datorn när jag ska lämna in den och när jag letade efter det råkade jag, jobbigt nog, bläddra förbi papprena från min utredning -som gjordes på mig som 12 åring. Åh, det gör ont att läsa fortfarande. (nej, jag kunde inte låta bli). Jag bröt ihop lite smått. Det är nog dels för att minnena kommer tillbaka, samt att jag känner att det som står är helt åt helvete. Jag förstår verkligen inte hur de tänkte. Lite av det som skrivits kan jag dock skratta åt, det är så bisarrt att läsa om sig själv samtidigt som man vet att ingenting stämmer. Det står exempelvis att jag säger att jag har ont i magen och huvudet: "Vilket tyder på att hon är känslig för krav" Njaaaa.... För det första hade jag aldrig varken ont i huvudet eller magen, det sa jag enbart som en ursäkt för att slippa gå till skolan, eftersom att jag mådde fruktansvärt dåligt och jag blev tillslut väldigt ensam. Vilket de uppenbarligen märkte "Lärarna beskriver ett utanförskap" sedan kommer den värsta delen: "Men hon verkar inte ha något behov att social kontakt" .... Det är så oerhört sorgligt att läsa, eftersom att jag inte alls kände på det sättet. Jag måste säga att jag känner mig fruktansvärt sviken, av alla vuxna i min närhet när jag läser allt som står. Det känns så märkligt, att i efterhand, veta att så många faktiskt såg mig. (Jag har alltid känt mig osynlig) Samtidigt som ingen pratade med mig.
 
Det står även att jag förmodligen hade inlärningssvårigheter (vilket jag tidigare missat) Jaaahaa?! Det är ju LITE underligt att ingen berättade det för mig. Jag förstår inte meningen med utredningen överhuvudtaget, jag fick ju ingen hjälp efter det? Jag tar dock inlärningssvårigheterna med en nypa salt, att det upplevdes som jag hade problem kan jag förstå. Men det berodde med största sannolikhet på att jag hade fullt upp med att överleva dagen... Jaa herregud, man blir ju deprimerad för mindre. Men det går ju dessvärre inte att förändra det som varit, man måste gå vidare och försöka inse att det är en själv som vet sanningen. Det som står säger egentligen ingenting om mig, det är inte jag som är fel på något sätt. (Ja jag försöker intala mig själv om det fortfarande)
 
Till något positivt nu. Jag har länge velat läsa Caty Glass böcker. Hon berättar om fosterbarn hon tagit hand om, men de är på engelska, vilket jag alltid varit värdelös på. (Läs:intalat mig själv om att jag varit värdelös på) Men nu har jag läst ut den första boken, och jag förstod faktiskt i princip allt(!??!!) Nu ska jag fortsätta läsa alla hennes böcker, det ser jag fram emot!

Jag har varit lite modig

 
 
Det känns lite så iallafall... Jag har så fruktansvärt svårt för att öppna mig, det är något som jag fortfarande får mer eller mindre ångest av att göra. Men för någon vecka sedan tog jag lite mod till mig och skickade iväg min historia om min skolgång till Magdalena Graaf, såg att hon hade läsar krönikor så jag tänkte utmana mig själv genom att skicka in min. Det är ju en rätt jobbig tanke att (förmodligen) relativt många människor kommer läsa något väldigt personligt som man skrivit från sitt hjärta, om sitt liv. Jag känner mig ganska sårbar och liten i den situationen... Samtidigt som jag vill höras och nå ut, gärna försöka hjälpa andra i liknande situation. Om så bara genom att ge någon en känsla av att inte vara heeeelt ensam. 
 
Jag vet att det kan låta överdrivet men faktum är att det är precis så som jag känner. Det känns bara så skumt att människor har läst det jag skrivit... Att de vet så mycket om mig. Om min skolgång, vilket ju är en stor del av min uppväxt -en stor del av mitt liv. Jag vågade nästan inte läsa kommentarerna, men det var bara fina kommentarer så det var skönt! Den som har läst min blogg ett tag har kanske läst min historia om min skolgång redan, jag skrev bara om den något nu, framförallt slutet -tänkte att det är mest föräldrar/vuxna som läser hennes blogg och ändrade med det i tankarna.
 
Om du vill läsa krönikan/historien så finns den HÄR.

Alla älskar Alice

 
 
Åhh vilken nostalgi att titta på den här filmen, igen. Jag minns att jag grät, verkligen grät när jag såg den för första gången. (Ja, okej, jag grät nu också men kanske inte fullt lika hysteriskt som då) Jag var 12 år, satt i mammas nya lägenhet, ensam i ett rum och för första gången så hade någon satt ord på mina känslor. Alice. Jag var inte längre fullt lika ensam om en del av mina tankar, känslor och upplevelser. På något sätt så kände jag igen mig så himla mycket i henne, även om jag var raka motsattsen rent personlighetsmässigt. -Jag tror att känslorna där inne var väldigt lika. Många känner nog tyvärr igen sig i den här filmen, speciellt nu när i pricip alla skiljer sig... Därför så är filmen så otroligt viktig. 
 
Jag minns så väl den där känslan när man vet att ens familjen aldrig kommer kunna bli en familj igen. Att det aldrig någonsin kommer kunna bli så som det en gång varit igen. Rädslan för vad som väntar och ilskan, som egentligen är en sorg för någonting som man inte riktigt kan greppa. Att slitas emellan sina föräldrar, bråken, tjuvlyssnandet, att släppa in främlingar i sina liv, ha dåligt samvete och den där ihållande längtan. Längtan efter sina föräldrar, så som de en gång varit. Tillsammans, lyckliga och trygga. Det är inte lätt och det är något som den här filmen gestaltar på ett så otroligt bra sätt, från barnens perspektiv. Kul är den faktiskt också, inte bara tung. Den går ju att se på youtube, men jag såg den HÄR←länk.

Det enda som är säkert är att jag kan se dig.


 
Den här låten... Det finns så mycket ångest i den. I princip varje dag när jag gick till skolan (i gymnasiet) så lyssnade jag på den. "Jag kan se dig. Slut ögonen och stäng ute verkligheten" Det är så fruktansvärt sorgligt att tänka på hur många unga som lever i den verkligheten varje dag. Att gå till skolan och gå igenom hela dagen utan att någon säger ett ord till en. Att gå igenom en hel dag utan att någon överhuvutaget tittar på en, att ingen pratar med en. Att inte bli sedd av någon, att inte känna sig som någon betydelsefull. Att bara finnas där utan att egentligen vara närvarande.
 
Om så bara någon sa:"Hej" till mig så kunde det göra min dag lite ljusare. Jag var inte längre osynlig, iallafall inte i just den stunden. Någon såg mig. Det är ibland svårt att inse hur otroligt mycket ett enda ord kan betyda för någon som lever i en värld där denna inte blir sedd av någon. Ibland är verkligheten kall och tragisk.
 

Ditt hjärta rusar förbereder terrordåd
Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån

Jag följer dina gnistor under tunga moln
Jag vet exakt vart du ska gå
En lögn blir lätt en sanning när den kommer inifrån
och det enda som är säkert är att
Jag ser Dig
Jag kan se Dig

Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus

Stäng ute verkligheten
Älskling slut ögonen
Vad som helst utom verkligheten
Jag kan se dig äntligen
Min vän jag hör en sång i dina andetag
Rakt in i evigheten
Älskling slut ögonen
och lyssna men vad fan du måste lyssna nu
för jag kan se Dig…


Jag är inte ensam.

 
 
Jag vet, nu säger jag emot mig själv... Men när jag börjar tänka efter så är jag inte ensam, trots att jag saknar vänner. Det för att jag har en syster som jag vet alltid finns där bredvid. Jag tror att ensamhet mer är en känsla än mängden vänner man har, även om såklart risken att känna sig ensam ökar om man bokstavligen är helt ensam. Men det kan likaväl vara tvärt om, om man inte känner att man kan prata med någon. (Ja, jag leker lite hobbypsykolog nu) När jag läser mitt inlägg som jag skrev för ett par dagar sedan om ensamhet så låter det precis som att jag är världens ensammaste människa... Det kan absolut kännas så ibland, men det är egentligen inte speciellt ofta som jag känner mig ensam. Tror mer att det handlar om att jag känner mig annorlunda/utanför på grund av att jag i andras ögon är ensam. Viljan att vara "normal"/passa in finns alltid där. Jag vet att jag inte är så himla annorlunda men det är ändå så det känns, som att jag inte passar in någonstans. Det är precis som att jag har intalat mig själv att jag är lite sämre än alla andra. Jag vet att det inte finns någon sanning i det men den känslan bär jag ändå alltid med mig. Vad det beror på har säker något att göra med att jag sålänge känt mig osynlig och inte lika viktig och betydelsefull som "alla andra". 
 
Jag jämför mig mycket med andra, jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Jag får ofta en känsla av att alla andra är så himla mycket lyckligare... Med sina vänner, resor och allt det jag inte har i mitt liv just nu. Vi (många av oss) strävar efter något som jag inte ens tror existerar. Vilket är livet man tror många andra har, utan några problem, utan ångest och längtan efter något mer. Ibland har man en tendens att bara se det man saknar och längtar efter istället för det man faktiskt har. Jag har en känsla av att min jakt efter vänner på nätet inte har så mycket att göra med att jag känner mig ensam, för det gör jag som sagt inte så ofta. Samtidigt så känns det som något saknas i mitt liv, som att jag väntar och längtar efter något. Men förhoppningsvis kommer det tomma hålet fyllas i framtiden. Kanske av vänner eller något annat, kanske en blandning av mycket. Jag tror att livet kommer bli lättare, om jag bara bygger upp min självkänsla och vågar lite mer. Att jag inte har vänner när jag knappt går utanför dörren -och när jag väl gör det gör allt för att inte träffa eller möta någon- är ju faktiskt inte så jätte konstigt. Man får aldrig sluta hoppas och tappa den där tron man trots allt har på sig själv... Vi är så mycket modigare och kan så mycket mer än vi (och kanske tyvärr även andra) har intalat oss om!
 
Nu känns det som inlägget bara blev förvirrande och flummigt, jag kanske ska sluta skriva på natten... Men jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag försöker förklara. Det är svårt att beskriva känslor.

Att sätta diagnoser på barn

Jag vet att det kan göra mer skada än nytta att få en diagnos. Jag tror även att det kan skapa ett utanförskap att stämpla människor som annorlunda, speciellt i väldigt ung ålder. Det är dessutom väldigt lätt att få en diagnos... Jag vill inte ens tänka på hur många människor som blir fel diagnoserade, det är rent ut sagt förjävligt.
 
Jag fick själv en diagnos när jag var 12 år gammal, vilken den var tänker jag inte skriva då det för mig inte känns relevant. Men det har att göra med hur jag var, blyg/tillbakadragen. Trots att jag inte var rädd för sociala situationer då, jag hade ingen ångest över att träffa människor. Jag stängde bara av, jag orkade inte känna, inte prata. Jag orkade ingenting tillslut. Jag fick min diagnos genom att göra ett antal pussel på BUP medans en tant satt och stirra på mig. Det var ingen som pratade med mig. På grund av min diagnos så blev jag väldigt isolerad i gymnasiet, jag gick i en klass avskild från resten av skolan med andra unga som även dom hade en diagnos. Jag kände mig på så sätt väldigt utanför allting och blev tillslut rädd för sociala situationer. Vilket jag tror att dem allra flesta skulle bli efter att i 3 år ha blivit -i princip- helt ignorerad... Jag känner mig relativt säker på att mina problem idag skulle ha varit mindre om jag aldrig fått en diagnos. Åtminstone min ångest för just sociala situationer. Det är såklart inte just diagnosen som gör det utan bemötandet jag fått av andra människor på grund av den.
 
Jag vet att det hjälper många att få en diagnos, en del uttrycker att det är en lättnad -På så sätt förstår många att dom inte är ensamma med sina problem och får rätt till stöd, jätte bra. Men jag tycker inte det ska behövas, man ska få stöd ändå och långt ifrån alla får trots diagnos stöd och hjälp. Barn ser det ju inte heller riktigt på det sättet. Men om vi pratar vuxna så vet jag absolut om att det finns många som tycker det är positivt att få en diagnos. 
 
Men efter det jag har gått igenom så är jag generellt (=Finns självklart undantag) emot att diagnosera/sätta etiketter på barn. Om jag får generalisera lite -Man sätter främst diagnoser på barn för att få resurser till skolan. Jag upplever även att det är mycket för föräldrarnas skull, dom får på så sätt en förklaring till barnens beetende. Nu tror jag att dom allra flesta föräldrar tänker att dom gör det för barnens skull, så att dom ska få den hjälp dom behöver (Läs:Har rätt till) Skolan ligger säkert på i många fall också. Men att sätta diagnoser på barn för att få resurser till skolan tycker jag är fel väg att gå... Det kan bli så himla fel om man på grund av en diagnos glömmer bort att HJÄLPA barnet. Det är en tunn linje mellan att få förståelse & fördommar. Jag upplever att det finns mer fördommar än förståelse gentemot diagnoser.
 
...Vilket resulterar i att många barn blir behandlade annorlunda på grund av fördommar. Barn med diagnoser har samma behov som alla andra barn, varför har så många vuxna svårt att förstå enkelheten i det? Jag tror att livet till största delen formar en till den man är,  alla har ju även olika personligheter -Vem bestämmer egentligen vad som är fel? Människor med diagnoser ses automatisk som fel och man ska vara så väldigt rätt, vilket man får lära sig tidigt och därför känner sig många annorlunda (På ett negativt sätt) Den känslan förstärks genom att ge barnen diagnoser.
 
De här barnen får ofta höra negativa saker om sin diagnos/sig själva. Vilket leder till en dålig självbild. När alla runtomkring börjar se på en som en diagnos, istället för den man faktiskt är så börjar man tillslut göra det själv också. Jag kan självklart inte tala för alla, men jag vet så pass många som haft den känslan så jag väljer att uttrycka mig i fleratal. Jag vet att jag tyvärr inte är ensam om mina erfarenheter kring det här.
 
Vad jag försöker få fram är att jag tycker att man ska tänka till en extra gång innan man diagnoserar barn. Förutom det jag redan tagit upp, så kan även det avvikande beteendet vara tecken på något allvarligt. Jag tror att många barn som antingen är väldigt inåt eller utåt får en diagnos när felet egentligen är att dom är trasiga inuti, vilket leder till att dom aldrig får hjälp för det riktiga problemet. Diagnosen förklarar beteendet och då tänker uppenbarligen ingen tanken att något kan vara fel i barnets liv. De här barnen behöver något som ser dem, man kan bokstavligt talat rädda liv bara genom att visa att man ser någon, visa att man finns där och tror på honom/henne. Det krävs så lite för att rädda ett liv.
 

Att vara blyg, alltid något negativt?

 

Det tycker inte jag, tvärt om. Om jag ser på andra, min egen osäkerhet skulle jag gärna kasta iväg. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om det eftersom att det så gott som alltid ses som något negativt att vara blyg. Blyga barn skuldbeläggs allt för oftast. Jag tycker det är fel att det blivit så men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är väldigt jobbigt att vara, att känna sig osäker och inte riktigt våga ta kontakt är inget jag tror någon trivs med. De flesta kan nog relatera till känslan, för visst måste väl alla ha känt sig blyga någon gång(?) Tänk dig gärna in i den situationen, sen tänker du dig att det står någon över dig som frågar varför du är så tyst, varför du inte kan bli lite mer som dem runt dig, dem som är mer självsäkra och öppna. Tänk dig att den situationen är din vardag, att du varje dag får höra att du borde ändra på dig. Tror du att det skulle bli lättare och lättare för dig att öppna dig desto fler gånger du fick höra dom orden? Visst känns det väl ganska tveksamt?
 
Jag blir så frustrerad när jag tänker på hur många vuxna det är som i princip säger åt unga att dom är fel och onormala för att dom är blyga. Att pressa och tvinga skapar bara MER osäkerhet vilket leder till ännu sämre självkänsla, kanske i hela barnets liv. Genom att hacka på ett barns sätt att vara så förstör man deras självbild. Jag kan självklart inte tala för alla och jag är långt ifrån någon psykolog... Men jag tror inte man behöver vara det, allt är ju egentligen vääääldigt logiskt.
 
Jag har även upplevt det här själv. Det började i lågstadiet, eftersom att jag började må dåligt då -av anledningar som inte hade med skolan att göra, förens senare då även skolan blev en anledning att må dåligt- och därför vände jag mig inåt. Jag utvecklades till en blygare och betydligt osäkrare person desto äldre jag blev på grund av hur lärarna hanterade det. Jag ville ingenting hellre än att bokstavligen bli osynlig, så jag bara skulle slippa alla människor men fortfarande få fortsätta leva. Samtidigt så ville jag verkligen att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag tvivlade mycket på mig själv och kände mig annorlunda-->fel och onormal, när lärare försökte få mig att ändra på mitt sätt att vara på. Det var säkert inte illa menat, lärarna visste väl helt enkelt inte hur dom skulle hjälpa mig. Men jag började skämmas otroligt mycket över den jag var. Första gången mina tårar rann på ett utvecklingsamtalet så var jag 8 år gammal. Jag var ledsen på grund av att jag kände mig misslyckad som person. Att jag bröt ihop då var väl framförallt för att mina föräldrar var där och jag ville verkligen göra dom stolta. (Vilket barn vill inte det?) Men allt jag kände var mina föräldrars besvikelse när lärarna pratade. 
 
Jag hade inga större problem i skolan egentligen, men lärarna valde att fokusera på vilket problem det var att jag var tystlåten och inte räckte upp handen, inte tog plats och pratade för tyst. Det blev tillslut min identitet, en beskrivning över den jag var. Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det var ett så enormt problem... Om ett barn inte räcker upp handen så är det väl bara att gå fram till barnet och fråga hur det går när h*n slutar skriva? Om lärarna runt mig hade börjat göra det från början istället för att tjata så skulle jag förmodligen ha börjat räcka upp handen tillslut. Jag tror mycket ligger i att sluta problematisera något som inte är ett problem.
 
En lärare i högstadiet sa alltid att hon var tvungen att gå till mig först -när dom andra skrek efter hjälp- för att jag uppenbarligen inte hade vett att räcka upp handen. Jag tycker att det är sorgligt att det finns människor som förväxlar osäkerhet med dålig uppfostran... Framförallt när det gäller lärare som jobbar med barn. 
 
Det är först nu när jag blivit äldre som jag har förstått hur mycket just det här har påverkat mig som person. Jag försöker varje dag att tycka om mig själv för den jag är, det hade inte behövt bli så. Jag tycker att lärare hantera mig och andra blyga och osäkra barn otroligt fel (Jag utgår ifrån det jag varit med om/sett och hört andra unga berätta) Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter och det skär i mig, jag lider med dom här barnen som sedan blir vuxna och får med sig ut i livet att dom inte duger. Det är redan tillräckligt svårt att behålla självkänslan idag, varför minimera chanserna att bygga starka vuxna ytterligare?
 
Varför inte lyfta fram det positiva med att vara blyg i skolorna och jobba med att stärka barns självkänsla istället? "Se mig som den jag är, istället för den du vill att jag ska vara" Då vågar dom förhoppnigsvis så småningom ta för sig lite mer, vilket man nästan behöver göra i dagens samhälle... Men det jag tycker är allra viktigast är att barnen får med sig känslan av att dom faktiskt duger precis som dom är, för det gör dom. Barn ser upp till vuxna, om en vuxen säger eller på andra sätt förmedlar att dom har fel personlighet och inte duger, så skadar det dom. Om vuxna däremot börjar säga åt barn att dom faktiskt duger precis som de är, så bygger det dom till tryggare vuxna. Det är jag faktiskt heeeeelt övertygad om även om det inte är självupplevt. 
 
 

Jag ska sluta skämmas och bygga upp mitt liv

Hej!

Jag är en 19 årig tjej som tänkte börja blogga, jag har bloggat lite tidigare men jag har aldrig skrivit om något personligt, men nu tänkte jag börja försöka öppna mig lite. (Bättre sent än aldrig) Jag tror att det kan hjälpa mig att få perspektiv på livet och må bättre. Jag känner nu efter snart 20 år att jag kommit till insikt:Problemen försvinner inte för att man stänger in sina känslor och försöker förtränga allt jobbigt som händer i livet, ångesten blir bara större. Jag tror att man måste våga öppna sig för att må bättre, om så bara för någon. Eller om så bara för en blogg.
 
Jag tänkte börja med att berätta lite om min uppväxt, med fokus från skolan. Jag har tänkt blogga om vägen tillbaka, vägen till att må bättre och bli den jag vill vara och egentligen är där inne. Innan någonting på vägen igenom livet kvävde mig.
 
 
I skolan hade jag rollen som den blyga tjejen i klassen. Jag var den som ingen till synes verkade lägga märke till. Under större delen av min skolgång så har jag haft extremt hög frånvaro, i många ämnen 100% på grund av att jag inte orkade gå dit. Jag har gråtit mig igenom dagar och nätter på grund av min familjesituation. Jag har känt mig annorlunda och livet har känts hopplöst. Jag förvandlades på några år från en levnadsglad unge till ett barn som inte kunde se någon mening med livet. Den historien tänkte jag berätta nu, från mitt perspektiv som barn och tonåring. 
 
Dagen när jag skulle börja lågstadiet var jag förväntansfull samtidigt som jag hade den där pirriga och lite oroliga känslan i magen, som jag tror att alla dagisbarn har när de är på väg till sin första skoldag. Trots att jag var lite blyg gick det bra, jag fick kompisar. Däremot vågade jag inte prata så mycket under lektionerna och fick ofta höra av lärarna att det var ett problem att jag var blyg, även om de aldrig sa det bokstavligen så förstod jag redan som 6 åring att min personlighet inte var önskvärd. Jag förstod att de ville att jag skulle ändra på mig. Jag förstod att jag var fel, för det var ju så jag var. Blyg. Men jag blev på något sätt blygare och blygare för varje gång någon kallade mig blyg, tyst och bad mig ta mer plats. Jag bar jämt runt på känslan av att inte duga och kände mig ständigt lite sämre än alla andra.   
 
I mellanstadiet började jag få problem hemma, jag kände mig otrygg vilket gjorde att jag började vände mig inåt, jag flydde in i mig själv i brist på andra ställen att fly till. Jag blev väldigt tystlåten och gick runt i min egna lilla bubbla, drömde mig bort och stängde in mina känslor. De första två åren i mellanstadiet hade jag mina kvar mina vänner, även om jag mest hängde efter dem. I den perioden så upptäckte även några killar i klassen att man kunde säga och göra lite vad man ville till mig, jag var ju ett väldigt lätt offer eftersom att jag inte sa ifrån. Men större delen av tiden i skolan så var jag för dem flesta den fruktansvärt blyga i klassen, hon som man inte pratade med. Jag blev tillslut väldigt utanför och ensam.
 
En blandning av lärarnas kritik mot mig, förhållandena hemma och ett par klasskamraternas oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tystlåten. Jag pratade nästan inte alls i skolan tillslut, om jag inte kände mig tvungen. Jag reflekterade inte så mycket över hur jag hade det som liten. Jag levde med tanken att det var så jag hade det som det skulle vara, och att det var så jag mådde som man skulle må, att det bara var så livet var. Jag klarade mig trots allt bra i låg och mellanstadiet, det var inte så höga krav och jag hade ganska lätt för mig.
 
Jag satt varje dag på rasten ensam i högstadiet och stirra rakt ut i luften, jag var nästan apatisk men det enda mina lärare ifrågasatte var att jag inte räckte upp handen. Det kändes som om jag fick skäll på grund av att jag inte frågade om hjälp på lektionerna. En lärare i högstadiet berättade för dem andra i klassen att jag inte hade vett att räcka upp handen, så hon skulle gå till mig i början av varje lektion. Många lärare tycktes tro att jag trivdes med att vara utanför och inte hade något behov av vänner. Jag minns tydligt en lärare i högstadiet som på varje utvecklingssamtal på olika sätt berättade för mina föräldrar att jag gillade att vara i bakgrunden och iaktta dem andra. Det hade hon sett på mig. Men vad hon skulle ha sett, om hon hade tittade en gång till var en tonåring som hade tappat livslusten.
 
Jag längtade bort. Utanförskapet gjorde ont, även om jag intalade mig själv om att ensamheten inte bekom mig.
 
I gymnasiet trodde jag att livet skulle bli lite bättre. Jag kände mig på något sätt hoppfull när jag hade slutat högstadiet, jag ville att det skulle bli bättre så fruktansvärt mycket att jag hade intalat mig själv att det skulle bli det. Jag hade varit hemma så pass mycket från skolan i både 8-9an att jag inte hade fått betyg nog för att få börja en riktig linje i gymnasiet, även om det var jobbigt att inte få betygen brydde jag mig inte så mycket om det just då. Jag såg gymnasiet som en chans att äntligen få börja om på nytt, få vara en vanlig tonåring och få nya vänner. 

Men det blev inte som jag hade föreställt mig. Jag blev hänvisad till en klass för dem med en diagnos. Varför jag hamna där berodde på att jag i 12 års åldern fick en diagnos på grund av min blyghet, frånvaro med mera. De försökte hitta fel på mig istället för i skolmiljön med mera. Det var ingenting som jag visste någonting om, ingen hade berättat för mig att jag hade fått en diagnos. Jag hittade ett papper där det stod när jag var 15 år gammal. Där och då så gick någonting sönder inuti mig och jag brast ut i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Det kändes som en bekräftelse på något som jag hade intalat mig själv om under hela min uppväxt. Det kändes om att det verkligen stämde att det var mig som det var något fel på. Inget skulle någonsin kunna bli annorlunda. Livet kunde aldrig bli bättre. Jag kände en fruktansvärd hopplöst då som höll i sig under hela min gymnasietid. 
 
Allt jag önskade som 16 åring var att få känna mig någorlunda normal. I klassen som jag gick i på gymnasiet så var alla annorlunda på sina sätt, antingen väldigt inne i sig själva eller utåtagerande. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag var en av dem. Det förväntades inte så mycket av en och jag kände mig väldigt särbehandlad. Det faktum att det bara var killar i klassen gjorde också att jag kände ännu starkare att jag var utanför och inte passade in. Jag hade aldrig riktigt känt mig så pass ensam som då. Jag önskade varje dag att jag förvandlades till någon annan. Jag ville inte vara mig själv längre, jag hatade mig själv och ett sånt självhat hade jag aldrig känt tidigare.

Jag hade en stark känsla av att ha hamnat fel, jag var arg och det kändes orättvist. Ingen tog kontakt med mig och det mådde jag väldigt dåligt av. Jag är beredd att tala för alla barn och tonåringar, blyga, med diagnos eller inte när jag skriver att alla behöver bli sedda och bekräftade. Ingen trivs med att lämnas utanför och bli ignorerad. Men jag fick även under gymnasiet en känsla av att lärarna trodde att jag trivdes med utanförskapet. Det kunde gå en hel dag, ibland två, tre utan att någon mötte min blick eller sa ett ord till mig. Samtidigt som jag inte ville någonting annat än att verkligen bli osynlig så ville jag där inne i hjärtat att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag längtade efter det som jag var som räddast för, att bli sedd.
 

 
Jag tror idag att diagnosen som jag fick som 12 åring gjorde så att många av mina lärarna tänkte att jag fungerade på ett annat sätt, att jag inte hade samma behov av social kontakt som andra barn, när det egentligen var just det jag behövde mer än någon annan. Om jag hade haft en trygg miljö hemma och vänner i skolan så skulle jag inte ha behövt vända mig inåt, jag var tvungen att stänga av för att orka med vardagen både hemma och i skolan. Om bara någon hade pratat med mig på ett bra sätt så tror jag att jag skulle ha vågat öppna mig, jag ville att livet skulle bli bättre. 
 
Lärarnas ord fick mig att tro att jag inte var lika mycket värd som alla andra barn, jag trodde att det var något fel på mig enbart på grund av min blyghet. Jag skämdes tillslut över att jag fanns. Idag så bär jag fortfarande med mig en bit av den känslan, jag har svårt att se mig som en människa som är värd lika mycket som alla andra:Känslan som jag hade under hela min uppväxt är svår att bara sudda ut. Jag förstår idag att egentligen inte har någonting att skämmas över. Vi alla är olika och i min värld så finns det ingen personlighet som är fel,och när jag ser på andra så tycker jag att blygsel är en fin egenskap. Om min blygsel inte hade gjorts till ett så enormt problem från början så hade det med största sannolikhet aldrig blivit något, och jag skulle förmodligen ha haft en betydligt bättre självbild och självkänsla idag.
 
I skrivandets stund så är det i sommar 2 år sedan jag gick ur gymnasiet. Jag gick ut utan behörighet att plugga vidare eftersom att det inte var någon riktig gymnasieutbildning jag gick på. Därför så började jag plugga upp mina betyg på distans. På snart 2 år så har jag gått fler än dubbelt så många kurser som jag gick under 3 år på gymnasiet. På sista mattelektionen så sa min lärare åt mig att jag aldrig skulle klara gymnasiematten, om ingen satt bredvid mig jämt och förklarade. När jag slutade gymnasiet så började jag med just matten och klarade av den på drygt 2 månader, ensam i mitt rum med lärarens ord i bakhuvudet. Den mattekursen som jag aldrig skulle klara av utan ett enormt stöd.
 
Där någonstans så gick det upp för mig att jag kanske trots allt klarar av mer än vad min omgivning hade trott under skolåren. Framförallt mer än vad jag hade intalat mig själv om under alla dessa år. Jag fick hoppet tillbaka. Det hoppet som jag egentligen aldrig hade känt tidigare. Då bestämde jag mig för att min barndom inte skulle få påverka hela mitt liv. Jag ville inte vara rädd längre, jag ville ta mig över den första tröskeln till det liv jag ville leva som vuxen. Men det är svårt att gå utanför sin trygga zon, även om man inte alls trivs i den. Jag vill vara osynlig samtidigt som jag vill bli sedd mer än någon annan. Jag vill utmana mig själv för att bli starkare och minska ångesten, samtidigt som jag inte vill något annat än att fly ifrån allt.  Idag så kämpar med att våga tro på mig själv och försöka inse att jag inte är sämre än någon annan. Jag kämpar med att försöka ta bort muren jag har byggt runt mig under min uppväxt, så jag kan bli den trygga personen som jag hade kunnat bli med bättre förutsättningar. 
 
Det är svårt att bryta mönster och ett destruktivt tänkande men jag ska göra allt jag kan för att få ett liv jag trivs med tillslut. Jag vet att solen alltid gömmer sig någonstans där bakom molnen. Livet är så mycket mer än det man ser för stunden. Vi måste våga tro på att det kan bli bättre, framförallt våga tro på oss själva. Jag, du, vi, förtjänar att bli lyckliga!
 
Tack för att du tog dig tid att läsa!