Det är dig det är fel på

 
Filmen går att se här

Det gör mig alltid så ledsen att höra hur dåligt andra har blivit behandlade i skolan. Jag vet verkligen vilka spår det kan få i själen och för all del, även på skolgången men det är ju i alla fall lite lättare att rätta till. 
 
Jag blev tillbaka spolad till min egen skolgång när jag såg klippet. Det är både svårt och jobbigt att erkänna bara för mig själv att jag varit utanför, framförallt under högstadiet och gymnasiet, men egentligen under hela min skolgång. Det blir så skamfullt eftersom att jag, som många andra, la ansvaret hos mig själv - det är nåt fel på mig. Det var ju det alla sa på olika sätt och det är lätt hänt att andras bild av en byggs in och blir en del av ens egen självbild tillslut. Ansvaret läggs alltid på den som är ensam, utanför, tystlåten och så vidare. Precis som de säger i den här filmen - det är också något som är oerhört svårt att peka på. Ingen gör egentligen något. De bara behandlar en som någon som inte betyder något - som luft. Det är ju faktiskt mobbning även om det väldigt sällan uppfattas som det. Jag har lite svårt att ta in det. Jag kan inte göra det. Om jag ser på någon annan ser jag det givetvis annorlunda. Jag tycker att det är allvarligt och vill verkligen inte förminska utanförskap. Men jag var inte mobbad, jag klarar inte av att se det så. Det går inte. Jag tror att det är för att jag skäms men även för att det känns värre då. Det är så lätt att förminska sina egna upplevelser. Under min uppväxt tänkte jag inte alls i banorna att någon gjorde något fel, även om jag i vissa situationer blev illa behandlad och inte "bara" hade hamnat i ett utanförskap.

Jag minns så väl när 10 åriga jag och min dåvarande klass stod i kön till slöjden. Då började plötsligt två killar dra mig i hårtet. Sedan sa en fin människa i klassen åt dem som tur var, men jag gick ju sönder. Jag ville bryta ihop men det fanns inget annat alternativ än att blunda för gråten och börja lektionen när läraren kom. De som inte förmår att säga ifrån är lätta offer sorgligt nog. Jag lärde mig att spela oberörd men jag tror aldrig att jag var speciellt bra på det. Jag visade tydligt att jag inte mådde bra i skolan även om det aldrig var någon som såg det. Jag var ju bara som jag var.

Men för mig var inte sådana händelser värst utan utanförskapet och känsla av att vara fel, att inte pass in. Då förstod jag inte riktigt det men när jag ser tillabaka inser jag hur pass mycket det skadade mig och hur dåligt jag mådde. Jag kan idag känna mig sviken av de vuxna i min omgivning när jag hör att till exempelvis människan i det här klippet säger att de vuxna borde agera. Alla bara gick förbi mig. Blundade och ansåg att mitt utanförskap var en konsekvens på hur jag var. Och ja. om jag hade varit öppen hade jag med största sannolikhet varit en i gänget, men som vuxen borde man ju tänka lite längre. Jag kommer allid att minnas läraren som på ett utvecklingssamtal sa att jag trivdes med att vara "lite i bakgrunden". Om hon bara visste hur fel hon hade, hur jag gick sönder inuti av att ingen sa ett ord till mig på en hel dag.

Min övertygelse är att ingen mår bra av att vara utanför - alla vill vara en del av en gemanskap. Ingen mår bra av att bli ignorerad av alla i sin omgivning. Det är så otroligt sinnessjukt att det inte är en självklarhet, HALLÅ liksom... Det är åt helvete. Jag önskar så djupt att ingen ska behöva uppleva ett utanförskap. 

Vi har nått botten

 
 
 
Nätet är fullt av hat mot människor som tvingas fly från länderna de föddes i. Flyktingboenden bränns upp ett efter ett. Barn huggs ihjäl på grund av sina hudfärger. Sverige - vad i helvete händer? Jag försöker verkligen förstå hur dessa människor tänker som tycker sig ha större rätt än andra att finnas här men det går inte. Jag kan inte förstå. Det kunde lika gärna ha vara vi som tvingades fly härifrån till andra länder. Vi alla är människor, hur kan vissa anse sig ha större rätt till ett tryggt liv?! Jag blir så oerhörd frustrerad. Den här bristen på empati gör mig förbryllad... Det här hatet, det skrämmer mig.
 
Jag kan inte säga annat än förlåt till alla som flyr hit i hopp om att få ett bättre liv, ett tryggt liv - ett liv utan rädsla, och blir bemötta med hat. Det är inte värdigt. Ni är värda så mycket bättre. Jag skäms över att bo i Sverige 2015.

Here we go again

 
 Text från tv programmet "Svenska fall för FBI del 5" i TV4.
 
Jag blir lika förbannad varje gång när jag ser vilka fördommar det finns mot människor med olika funktionsnedsättningar. Vi alla har olika styrkor och svagheter - diagnos eller inte. Varför lägga värderingar i det? Det gör gör mig riktigt uppgiven när jag gång på gång läser eller hör om hur människor generaliserar, ser ner på och dömer ut människor med exempelvis autism som psykopater. När sedan människor som är emot detta kontrar med "Alla med .... (valfri funktionsnedsättning) är underbara människor!" Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. I mina ögon är det lika illa, eftersom att man gör människor med en specifik diagnos till en egen art. De är människor som alla andra - individer. Ingen människa ÄR sin diagnos. Jag klarar inte längre av att läsa diskussioner på nätet där man ser att människor har såna fruktansvärda fördomar. Att det här överhuvudtaget sändes säger väldigt mycket. Om vi byter ut "autistiska" mot "rödhåriga" hade det aldrig fått sändas. Det är oerhört kränkande att peka ut en grupp människor som eventuella psykopater. kan bli fixerade vid exempelvis att mörda. Vidrigt.
 
Om jag ska prata diagnoser också när vi ändå är inne på ämnet... Jag tycker inte riktigt om den här hysterin som blivit, fler och fler barn blir diagnoserade. Det delar in människor i fack och sätter eiketter på dem - som det skapas fördomar kring. Många har uppenbarligen svårt att se människan bakom en diagnos. Enligt min uppfattning är det också många som känner en hopplöshet på grund av sin diagnos, att det exempelvis inte är någon mening att försöka få vänner för enligt diagnosen har jag ingen social kompetens (Läs:övertydligt, påhittat exempel) Så fort någon berättar om sina problem, eller bara en tanke så föreslår människor diagnoser - precis som att diagnosen i sig är en lösning. Jag tänker också att många symtom (som ofta är beteenden när det gäller neuropsykiatriska diagnoser) på diverse diagnoser kan vara tecken på något helt annat, som att man har det jobbigt hemma eller i skolan av andra anledningar. Organisationen maskrosbarn skrev om det för någon månad sedan, att många barn och ungdomar diagnostiseras och får tabletter istället för att ta reda på och behandla det riktiga problemet. Det blir ju hur fel som helst, och det är så lätt att bli feldiagnoserad. Nu pratar jag framförallt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, det känns som det får större konsekvenser för individen om det sätts en felaktig diagnos då. Men det finns givetvis också fördelar att ha namn på svårigheter, det blir lättare att prata kring det då, ibland är det lättare att få hjälp och många känner nog en lättnad av att få diagnos för att de då inser att man inte är ensam om en specifik svårighet. Problemet är att beskrivningar på diagnoser är väldigt specifika medan människor är så väldigt olika oavsett funktionsnedsättningar - vilket många tycks ha svårt att förstå... Jag har väldigt svårt för fördommar har jag märkt.
 
Nu reagerade ganska många på uttalandet över och det är ju positivt. Men vad som verkar vara mer accepterat, men som jag reagerar lika mycket på, är när det pratas i media om att hitta botemedel mot olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (Läs: de går inte att bota) HALLÅ! Det är ingen sjukdom. Och de som lever med med en sådan diagnos vet redan att det inte är önskvärt att vara annorlunda, ska de behöva få det upptryckt i ansiktet? Att de inte duger? Att de inte får finnas i samhällets ögon? Jag tycker att det är vidrigt att människor försöker hitta botemedel eller till och med vill hitta sätt att redan i magen se om barnet har en  funktionsnedsättninga - så föräldrarna har chansen att göra en abort. Och att dessutom pratar öppet om det. Jag tycker att vi ska försöka hitta ett botemedel för samhället istället, problemet ligger där och inte hos individer som i människors ögon är annorlunda. Jag tycker att alla borde få den hjälp de behöver oavsett om de har en diagnos eller inte. Men så ser ju inte samhället ut i nuläget, det är dessvärre långt ifrån alla som får hjälp trots diagnos. En funktionsnedsättning uppstår ju först när en människa vistas i en miljö och ett sammanhang som inte tar hänsyn till personens funktionsnedsättning. Samhället skapar det. Många menar att diagnoser ger andra förståelse för andras svårigheter men jag upplever att det är precis tvärt om. 
 
Nu vet jag att många inte alls håller med mig angående det här men det är okej. Det finns inga rätt eller fel. Alla har sina erfarenheter. Men även om jag har väldigt negativa erfarenheter från diagnoser själv finns det givetvis positiva aspekter också. Jag vill bara att alla ska känna att de har samma värde, att ingen ska känna sig utdömd, bli orättvist eller illa behandlad. Jag tänker framförallt på alla barn och ungdomar som ofta inte har något att säga till om. 

Vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig

 
 
 
Jag lyssnar på låten och tänker på den 9-åriga flyktning pojken som blev utsatt för övervåld av en vuxen man. Jag tänker på barnen som flyr från krig och blir behandlade som om de inte vore något värda. Barnen som ingen ser, som ingen bryr sig om. Barnen som bara kan försvinna utan att någon letar. Jag tänker på tiggarna med ögonen fyllda av vädjan som sitter på marken och ber oss om hjälp. Varje dag, varje timme, varje minut av dagen. I minusgrader. De som alla går obemärkt förbi. 
 
Jag tänker på alla i Sverige som anser att utsatta människor inte har något här att göra, och det gör mig så obeskrivligt uppgiven. Jag förstår inte, sedan när blev det något unikt att kunna känna empati för utsatta människor? Det är väl det som är det normala? Jag själv kanske reagerar lite starkare än majoriteten på grund av att jag själv har varit osynlig under i princip hela min uppväxt. Den som alla har gått obemärkt förbi och som ingen, till synes, har brytt sig om. Jag har förståelse för att alla inte känner med dem lika starkt, man blir ju den man blir och känner som man gör genom sina erfarenheter. Men det jag tänker på är människor som har helt omvända åsikter, som tycker att dessa människor inte är värda någonting överhuvutaget. De som tycker att de ska stanna i landet där de föddes -ett land där de lever i misär och i värsta fall riskerar att dö i på grund av krig. Frågan är om det beror på att de inte kan sätta sig in i andras människors situationer, eller om de bara inte bryr sig? Jag vet inte om jag vill veta. Tankarna på det här gör en verkligen inte hoppfull.
 
Obs. Jag hoppas inte att det låter som att jag ser ner på dem som har en annan syn eller åsikt än jag själv. Det kan ju lätt hända när man skriver om sånt här, och jag vill därför bara påpeka att jag absolut inte känner på det sättet -jag blir bara uppgiven och sorgsen av rasism och brist på medmänsklighet. Det finns ju givetvis också många människor som kan känna medmänsklighet till dem, som bryr sig och hjälper även om det är svårt att se ibland, hatet har ju en tendes att ta över. Jag hoppas att det går att förstå mig någorlunda i alla fall, även om det blev lite flummigt.
 
Mvh hon som bara tänkte skriva några få rader men som misslyckades totalt.

Jag var nog aldrig menad för en sån här kall värld

 
 
 
 
Kommentarerna över är från ett inlägget på facebook som jag "la mig i" (Jag är alltså den lila och ja, jag blev lite upprörd och uppgiven) angående vakten som brotta ner 9-åringen. Inlägget har över 300 svar så jag har endast kopierat några få av dom+alla mina. Det är för mig fullständigt obegripligt hur människor kan förminska våldet genom att, bland annat, hävda att det är barnets skrik som gör att det SER ut som övervåld. Oavsett vad någon anser om händelsen syns och hörs det ju att 9-åringen var skräckslagen. Jag får ont i magen av vuxna som tar sig rätten att förlöjliga barns känslor och upplevelser. I synnerhet om barnet befinner sig i en utsatt situation. 
 
Det är inte ofta jag ger mig in i debatter för det slutar i princip alltid med att jag känner mig uppgiven för att jag inte når fram. Det går ju tyvärr inte att förändra människors tankesätt. Men då och då kan jag inte låta bli att försöka, blir så oerhört upprörd när det gäller utsatta människor eller djur. Jag mådde illa när jag såg videon med vakten och barnet, och när jag sedan läser människors kommentarer på nätet skriker hela jag bara: NEJ, VÄNTA, STOPP, SLUTA, TÄNK OM. Vad är det för fel på vissa människors tänkande? Jag tycker att det är sinnessjukt. Då tänker jag främst på alla rasistiska kommentarerna, åsikterna om att barn kan förtjäna att bli utsatta för våld, förminskingen av händelsen och utsatta barn. Det gör mig både ledsen, förbannad och uppgiven. Jag levde tidigare i tron att i alla fall 90% av människorna i Sverige var överens om att det inte är okej att använda våld mot barn, men jag hade uppenbarligen fel.
 
Frågan man kan ställa sig är om internet gör att människor tappar sin empati och blir fullkompligt galna, eller om vissa måste intala sig att barnet förtjänar våldet för att slippa erkänna den tragiska sanningen? Eller om det är åsikter och hat som alltid funnits som blivit synligt på grund av sociala medier? Jag har ingen aning, det enda jag vet är att det är förjävligt.
 
Jag känner att Astrid Lindgren skulle behöva komma och stryra upp Sverige lite. Ta en och annan lite försiktigt i örat och läsa sitt tal mot våld så lugnt och bestämt som bara hon kan... ↓en liten del ur talet.
 

I bleed when I fall down and I crash and I break down

 
Jag tror vi alla är lite ärriga, såriga och trasiga inuti. Det måste få vara okej att inte vara alldeles hel. Det måste få vara okej att må dåligt, gråta och bryta ihop... Det måste få vara okej att inte alltid orka med livet, att inte alltid vara stark. Jag tycker att det är otroligt tragiskt att det inte alltid känns sådär okej. Så jag tycker att vi lite naivt bestämmer här och nu att det är okej, att det inte är något att skämmas över -tvärt om. Om man tänker efter så ÄR det faktiskt rätt fantastiskt:
 
Vi forsätter kämpa oss framåt, vi håller oss fast vid en känsla av att det faktiskt inte är omöjligt. Vi har hoppet kvar (nåja, ibland i alla fall) och vägrar ge upp. Trots alla motgångar, trots ångest och en känsla av hopplöshet. Utanförskap, ensamhet, tomhet, sorg, eller vad det än handlar om. Vi har klarat oss hittills utan att gå under -DET är fanimig ett mirakel. Därför tycker jag att vi borde försöka vara stolta över oss själva och varför inte lite schysstare? Vem du än är, hur ditt förflutna än ser ut och vad du än går igenom just nu. Du är så otroligt fantastisk, faktiskt. JAG MENAR DET.
 
Livet kan vara så fruktansvärt svårt och tungt. Om man inte mår dåligt själv, kan man ju inte annat än att dö lite inombords när man hör om allt elände som händer överallt. Alla som mår dåligt. Alla som lider. Alla som förtjänar så mycket bättre. Jag är förmodligen inte den enda som i princip bär varenda människa på mina axlar, känslomässigt. Det gör så ont ibland. Just därför är det så otroligt. Därför är VI så fantastiska, som orkar. När allt, när jag, känner mig som ett enda stor misslyckade ska jag försöka tänka på det. Jag, vi är bara människor. Att jag överhuvutaget går upp ur sängen varje dag är en bedrift. Just nu. Livet är skit, just nu. Det måste få vara okej att känna så ibland. Det måste få vara okej att inte vara alldeles hel.
 
Mvh livskris.
 
 
I can hold my breath
I can bite my tongue
I can stay awake for days
I can fake a smile
I can force a laugh
I can dance and play the part
If that's what you ask
Give you all I am
I can do it

I can turn it on
Be a good machine
I can hold the weight of worlds
If that's what you need
Be your everything
I can do it
I'll get through it
 
But I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human

I'm only human
I'm only human
Just a little human

Vilken fruktansvärt bra lösning på problemet

 
 
Alltså... Jag vet inte, men förändras verkligen samhällets ideal av att kasta skit på varandra? Varför inte försöka acceptera att alla ser olika ut, och att både smala och överviktiga blir utsatta för hat på grund av utseendet på sina kroppar? Att förminska och klanka ner på smala gör ju knappast något bättre. Och idealen i samhället utseendemässigt handlar ju sannerligen inte bara om att vara smal, vilket gör det hela ännu lite märkligare. Jag tycker så illa om såna här tävlingar (för jo, det blir en tävling i vilka som har det värst och mår sämst) alla lever vi med vår kamp mot utseendefixeringen, även om det såklart också finns människor som är nöjda över sig själva trots vad som är idealet i samhället... Och trots att man hela tiden matas med att man aldrig är perfekt nog oavsett vikt. (jag är djupt imponerad av dem få individerna) Det går inte att jämföra lidande, det GÅR INTE för vi alla är olika och upplever ju allt på olika sätt, och kan framförallt bara utgå ifrån våra egna erfarenheter.
 
Ärligt talat -är det verkligen så otroligt konstigt att de som har blivit utsatta för hat eller/och mår dåligt, på grund av att de är smala blir upprörda när människor säger åt dem: "Du har det inte ett dugg jobbigt, vi som är överviktiga mår och har det så mycket sämre! Det är inte synd om er!!" Jag förstår inte riktigt hur en grupps dåliga mående kan förminska, eller helt ta bort en annans grupps dåliga mående. Jag förstår inte heller hur samhällets ideal kan vara en kroppstyps fel, det säger inget om en människa. Det är verkligen helt absurt att påstå att smala per automatik förtycker.
 
Jag tycker även att det är fullständigt logiskt att smala människor blir kränkta (Läs:reagerar) när de blir kollektivt skuldbeläggande på grund av hur deras kropp ser ut. #människorförtrycker, borde väl isåfall vara mer korrekt att kalla det. Vi är alla människor -varför måste vi ALLTID delas in i grupper? Jag hatar det något så otroligt...
 
Alla har det ju jobbigt på sina sätt, det spelar ingen roll vem man är, vad man har varit med om, hur man ser ut. Att försöka mäta och jämföra lidande är så meningslöst -det leder uppenbarligen bara till hat.

Men hur tänkte dom nu?

 
 
Det här kan vara det sjukaste... Friends uppmanar alltså människor att sluta lägga ut foton på sig själva, och dessutom byta ut sin profilbild till en svart bild? De vill såklart bara väl men det här blir så otroligt fel.  Att säga: "sluta lägg ut bilder på er själva, då blir ni inte mobbade" Blir ju att lägga skulden på offren. Anledningen till hat och kränkningar är ju knappast människor utseenden. Och sedan: "Det är insidan som räknas" Det låter ju precis som att de tycker att mobbarna har rätt, att de som blir mobbade över sina bilder är fula? (och allt som nu mobbarna säger åt dem) Herregud, vad ogenomtänkt.
 
Jag skulle mer säga såhär:Lägg ut precis hur många foton du vill på dig själv. Låt ingen trycka ner dig. Håll huvudet högt. Framförallt, göm dig inte. Ta inte bort dina foton. Du har rätt att finnas och vara precis som du är -på insidan och utsidan. Vad andra människor säger åt eller om dig i negativ bemärkelse säger ingenting om dig. INGENTING. 
 
Visst, insidan är viktigast men i det här samhället har utsidan blivit en otroligt viktig del också. Tyvärr får man väl lov att säga... Om det nu går över styr och blir en fixering/något man mår dåligt över vilket av min erfarenhet är väääääldigt vanligt, framförallt bland unga tjejer. Att vara (Läs:KÄNNA) sig fin är väldigt viktigt för ens självförtroende. Det är väl jättebra att unga vågar lägga ut foton på sig själva, kanske trots elaka kommentarer. Att de trots allt har det självförtroendet. Att då säga åt alla utsatta att sluta lägga ut bilder på sig själva... Det är så fruktansvärt fel och tragiskt så jag dör lite inombords.

En viktig film

 
 
Jag tycker om filmer som verkligen engagerar och berör en på något sätt, det visar ju på att det är en riktigt bra film. Filmerna som jag brukar tycka om som allra mest är oftast verklighetsbaserade/realistiska filmer om olika livsöden.
 
Den här filmen↑ har jag sett tidigare, för ett par år sedan men jag kom och tänka på den när jag skulle försöka hitta en film att se igår ikväll... Minns att jag blev så berörd sist jag såg den, en sån film som man aldrig riktigt glömmer. Det är så svårt att hitta bra filmer tycker jag, misslyckats flera kvällar i rad nu så jag valde den här, som jag redan visste var sevärd.
 
Filmen handlar bland annat om våldet i nära relationer... Våldet som verkligen inte borde existera. Jag tror inte att jag är ensam om att få ont i magen av att tänka på att misshandel är en vardag i så otroligt många människors liv. Jag skrev en uppsats i ämnet och läste därmed väldigt mycket om problematiken förra året. Problemet är deprimerande nog så mycket större än vad man kan tro, det är ju inget som det direkt talas om så mycket... Precis som så mycke annat som gör ont, det är inte lätt att vara öppen om. Den där skammen hamnar på helt fel plats igen. Hur som helst så kom jag bland annat fram till hur sorgligt många kvinnor och barn som jourer måste säga nej till,  av anledning att det inte finns plats.
 
Tänk att ändå våga ta steget och bestämma sig för att fly, ett beslut som oftast är så otroligt svårt och riskfyllt för dem drabbade och så finns det ingen möjlighet att få hjälp. Tänk att behöva vara så otrygg i sitt eget hem så man tvingas fly därifrån, där vi ska vara som tryggast. Helt sinnessjukt. Det är så obegripligt hur någon kan göra illa människor som denna normalt sätt ska älska och borde göra allt för att skydda, som exempelvis sin fru eller sina barn.
 
Om nån väljer att kolla på filmen så kan jag ju avsölja att man får följa tre olika situationer/händelser/öden, så ingen blir lika förvirrade som jag blev första gången jag såg filmen... Som ni kanske ser så finns hela filmen att se på youtube!

Det är så sorgligt att vi känner skam över sånt vi inte rår för

Det är verkligen otroligt bra och viktigt att det idag finns tjejjourer (framförallt människor som är engagerade) och andra organisationer där unga kan söka sig till för att få hjälp och stöd. Själv så visste jag knappt vad internet var innan jag var i äldre tonåren, än mindre vad tjejjourer var och ännu lite mindre att jag behövde stödet. Men idag är det förmodligen ingen 6 åring som aldrig har varit ute på nätet. Det finns såklart även negativa sidor i det, men jag tycker faktiskt att det positiva väger upp. Jag tror att det kan vara en livräddare för många ensamma/utsatta barn & ungdomar, även vuxna. Plötsligt så kan man få en slags gemenskap utan att lämna sitt rum. Plötsligt så kan man få ett otroligt stöd av okända människor.
 
För en tid sedan så hörde en tjej av sig till mig och frågade om jag inte kunde skriva en krönika (min histora och vad som hjälpt mig att må bättre) som hon kunde publicera på hemsidan "tjejjoren Alice". Jag blev faktiskt glad över den frågan, att någon trodde att min historia kunde hjälpa andra. Jag fick även ett jättefint(!!) mejl för någon vecka sedan från en tjej som bl.a skrev att min blogg bidragit till att hon inte känner sig lika ensam. Det är en märklig känsla som är lite svår att ta in... Samtidigt så vet jag att det hjälpte mig när jag tillslut insåg att jag inte var ensam om mina problem och upplevelser.
 
Det är så lätt att börja tänka att det är en själv som det är fel på/att det är ens eget fel att det är som det är, precis som jag trodde och intalade mig själv om under hela min uppväxt. Att då få veta att man inte är ensam tror jag är en av pusselbitarna som man behöver för att tillslut börja må bättre, då man förhoppningsvis slutar lägga all skuld på sig själv. Jag vet att det är otroligt många som kan vittna om liknande upplevelser som jag hade under min uppväxt, även om man inte hör om det så ofta (om vi pratar blygsel osv). Jag tror tyvärr att många tänker -som jag har en tendens att göra- att det inte är så mycket att berätta om, ens egna upplevelser har man (iallafall jag) en förmåga att förminska och bagatellisera. Det är förmodligen också ett sätt att skydda sig själv på, att förneka att man faktiskt har haft/har det jobbigt. Det är så mycket lättare att intala sig själv om att det aldrig funnits några problem, att man mår bra och alltid har gjort det.
 
Det tar också emot lite att berätta om, det finns en skam och en ångest i att tala om för andra att man har mått dåligt/att andra har behandlat en illa, osv. Det är så frustrerande för det är så fel. Jag mejlade med en tjej förra året som var rädd att jag skulle döma henne på grund av att hon hade mått dåligt tidigare, och av den anledningen inte hade gått ut gymnasiet än. Det är något jag känner igen mig själv i också, att man är rädd för att bli dömd. Det är så tragiskt och sorgligt att det är så, att någon ska behöva känna den rädslan... Att man mått/mår dåligt eller vad man varit med om i sin uppväxt (osv) är ju verkligen ingenting man ska skämmas över, det är ju faktiskt inget som man överhuvudtaget har kunnat påverka.
 
Jag tycker absolut att alla som vill ska skicka in sin berättelse till tjejjourer eller liknande, alla har historier och händelse som är värda att berätta. Alltid kan den hjälpa någon att känna sig lite mindre ensam, eller få ett hopp om att det kan bli bättre. Det är så lätt att tänka att det man har att berätta inte är viktigt, mm men det är klart att det är! Jag har även märkt att om man själv vågar öppna sig så följer andra med... Det är också något som jag känner igen mig själv i, om någon börjar öppna sig så hänger jag själv med och vågar berätta. Det är förmodligen den där förbannade skammen som blir lite mindre då, vilket ju är bra men tillslut så hoppas jag att den dör ut helt och hållet. Den borde inte finnas överhuvudtaget.

Det är många fiskar, elefanter och sälar som ska ta sig upp för trädet i skolan.

          
Det är så sorgligt att skolan är uppbyggd på det sättat att bara vissa passar in i den... Resten tvingas växa upp med tron att dom är dumma i huvudet, fel, annorlunda(på ett negativt sätt). Vilket i många fall säkert sätter spår resten av livet. Det är så otroligt fel. Jag förstår inte varför det ska behöva vara på det sättet, så svårt borde det väl inte vara att förstå att alla människor är olika? Det går ju faktiskt att göra något på fler sätt än ett.
 
Något av det viktigaste som jag tycker man ska lära/visa barn är just det att alla är olika och det är OKEJ. Alla är lika viktiga- Ingen kan vara fel. Jag tror att det i mitt fall, under min egen skolgång hade betytt vääääldigt mycket om någon bara hade tänkt lite utanför den där boxen. Och inte minst om någon hade sett mig, kanske visat lite omtanke. Som lärare, som vuxen. Tyvärr så var det ingen som gjorde det och ja, här står jag idag. Min blogg heter "Beefearless" Det säger rätt mycket. Nu ska jag inte skylla allt på skolan men det går inte att komma ifrån att det är mycket på grund av den som jag står där jag står idag... Inte bara med tanke på betygen utan även rent psykiskt.
 
Jag vet att många har upplevt och upplever det samma, vilket verkligen inte är okej. Det är ingen tvekan om att det behövs stora förändringar inom skolan... Tragiskt att det inte händer något, man tycker ju att skolan borde prioriteras.

Är det bara jag som blir provocerad?

 
Förskolan slog larm efter att Ellen berättar att hon ”suger sin pappas kuk”. Pappan häktades på sannolika skäl för våldtäkt mot barn. Han nekar och två oberoende utredningar startas. En där polisen utreder om det går att bevisa något brott och en annan där socialtjänsten ska avgöra om Ellen behöver skydd. Polisutredningen läggs ner. Brott går ej att styrka. Socialtjänsten, vars uppdrag är något helt annat än en juridisk process, menar att Ellens säkerhet inte kan garanteras hos Pappan. Uppdrag granskning del 2. ←Länk.
 
Det här är verkligen en helt absurd granskning enligt mig, blir så fruktansvärt illa berörd när jag tittar på reportaget. Under 45 minuter får man höra pappans historia, hans ilska. Men är det verkligen pappan som borde vara huvudperson i berättelsen? Socialtjänstens uppdrag är att se till att barnens bästa är i fokus och barnens rätt. Det är aldrig föräldrarnas bästa eller föräldrarnas rätt som ska spela in. Vi vet inte vad socialtjänsten har som underlag kring sitt beslut, eftersom det är sekretessbelagda uppgifter. Dom har endast fokuserat på att smutskasta socialtjänsten och på pappans rätt att träffa sitt barn. Men föräldrar har ju egentligen ingen rätt till sina barn, det är barnen som har rätt till sina föräldrar. 
 
Det är så usla argument också. Dom snackar om bevis och säger bl.a att barnet skulle ha sagt vid flera (Läs:Flera) tillfällen att pappan har utsatt henne för övergrepp för att hon hört någon använda samma ord. Att en 3 åring skulle berätta något som inte har inträffat vid ett flertal tillfällen, är inte logiskt överhuvutaget i mina ögon. Dessutom visade hon med kroppen hur hon gjorde. SJÄLVKLART ska det tas på allvar. Vad hon berättade tycker jag är det främsta beviset på att det faktiskt inträffat, inga andra bevis borde behövas. Barn borde alltid tas på allvar och lyssnas på, vad hade hänt om dagis bara hade viftat bort meninge och tänkt:"Det där har hon bara hört någonstans" 18 år av övergrepp? Bara för att det inte går att bevisa i en domstol betyder det inte att pappan är oskyldig.
 

Vi kan inte ha ett samhälle ”där vi går omkring och tror saker” säger en människa i programmet. Antingen finns det bevis för att pappan kan dömas eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen, så enkelt är det. Eller? Hur många barn har fått och får utstå fruktansvärda saker i hemmet bara för att det inte går att bevisa något? Det borde vara helt självklart att man ska se sånt här från barnets perspektiv och inte föräldrarnas, som är gjort i det här reportaget.

 

- Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger pappan i ett inspelat samtal. Jag säger: lek med tanken på att han har. Eller lek med tanken att en annan förälder har utsatt ett barn för övergrepp. Att det inte finns vittnen eller teknisk bevsning betyder inte att barnets berättelse är påhittad.
 
"I Sverige lever vi i ett rättsamhälle och här ska man betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad", säger Janne Josefsson inledningsvis. Men vems rättsäkerhet är det han syftar på? Barnets? Eller pappans? Jag hatar hur han ger pappan en offerroll. Jag tvivlar inte en sekund tror på barnet (eller mamman som senare trodde på sitt barns berättelse och fick ensam vårdnad) och är väldigt glad över att socialtjänsen har gjort sitt jobb i det här fallet, dvs skyddat barnet.
 
Jag hoppas iallafall att dom flesta tycker att barn ska lyssnas på & tas på allvar. Det finns allt för många fall där socialtjänsten inte gör någonting/inte lyssnar på barnen/inte tror dom (osv) där barn tvingas växa upp utan kärlek och trygghet, med en ständig rädsla för övergrepp av sina egna föräldrar. Den här 3 åringen behöver inte göra det, hon är skyddad nu. Vilket jag tycker b.la Janne Josefsson ska glädjas över, inte gnälla över att pappan inte får träffa sin dotter. Dvs, en 3 åring som har berättat om övergrepp som denna pappa har begått på henne... Det blir helt fel i min värld. 

Jag vill bara kidnappa den...

 
Någon som är på? Bilden fanns i tidningen idag med texten "Cirkusen är på rätt väg igen" och det gjorde mig ganska deprimerad... Jag får sån ångest när jag tänker på livet som alla djur tvingas leva på cirkusar, i trånga utrymmen, farandes fram och tillbaka enbart för att underhålla människor. Hur man kan utnyttja dom som inte har någon röst, som inte kan säga nej är helt oförståeligt och oförlåtligt i mina ögon. Det är inte rätt någonstans, det sorgliga är att många ändå väljer att gå på cirkusar=stödjer deras verksamhet. Just det här sjölejonet finns på cirkusscott. #bojkottacirkus

Denna ständiga utseendefixering.

Mons%20Lorenzen%20-%20It%20Ain't%20Me%20Babe%20(hela%20audition)
 
Följer ni Idol? Jag gör det och tycker det är så jävla sorgligt att se hur juryn (Läs:Bard) inte bara sätter betyg på sången utan även på utseendet oss dom sökande... Oftast bara det faktiskt. I något avsnitt så sa han till en tjej att "Du går vidare för att du är så jävla snygg" Senare i avsnittet (eller om det var något annat) så sa han till en tjej "Din överläpp är så snygg, du går vidare!!" även "Du är söt men konkurrensen är för stor" "Osv, osv, osv. Jag vet att det tyvärr är så att man i regel kommer längre om man ser bra ut som artist. Men vill dom verkligen förmedla det till alla unga som tittar? Att utseendet är det viktigaste? Att man ska satsa på att bli snygg, inte duktig? Det finns så OTROLIGT många som mår dåligt över sitt utseende, har ångest och en känsla av att inte duga. Det är så onödigt och oansvarigt att som vuxen strö på det ännu mer, speciellt om man är med i ett program som har så många tittare som Idol.
 
Men om vi bortser från Bards idiotiska kommentarer så tycker jag det är kul att Idol har börjat igen, äntligen något att se på tv. Jag har redan fått ett par favoriter, han i videon över är en av dom, älskar hans röst! 

Djur har ingenting på cirkus att göra.

Far%20djuren%20illa%20p%C3%A5%20cirkus?
 
Jag tycker det är sjukt att det fortfarande, 2013 är tillåtet att ha vilda djur på cirkus. Det är inte rätt att djuren ska behöva sitta i små burar/fara fram och tillbaka över landet för att underhålla människor. Djuren mår inte bra av det och jo, det kan man faktiskt veta utan att ha rest med en cirkus. (Vilket cirkus direktören påstod att man inte kunde) Det är bara att läsa på om elefanters och sjölejons behov, hur dom lever i det vilda för att förstå att deras behov knappast kan tillfredsställas. Jag tycker faktiskt även att hästar, katter och andra djur ska förbjudas på cirkus trots att dom varken är vilda och exotiska i.o.m alla långa resor. Visst, djuren vänjer sig säkerligen men frågan är om dom verkligen ska behöva göra det för att människor tycker att djuren är roliga att titta på? Jag tycker inte det.
 
Det är lite märkligt att dom låter direktören för cirkusen ta diskussionen då han uppenbarligen är helt okunnig inom området. Det vet man när någon börjar jämföra husdjur med vilda, exotiska djur. "Vi har ju djur överallt, är det naturligt att ha en hund inspärrad i en lägenhet?" Sedan förstod han kanske hur dumt det lät och började istället jämföra djuren på cirkus med djurparksdjur: "Men delfinerna på kolmården då?!!" Då blev det lite mer relevant om vi bortser från resorna, som enligt mig bara är anledning nog att förbjuda djuren på cirkus. Men om vi tänker bort det -Bara för att djur har det lika dåligt eller sämre någon annanstans så blir väl inte deras sätt att hålla djur bättre? Jag förstår inte logiken.
 
Djuren har ingen egen röst, dom kan inte säga ifrån och gör i princip vad som helst för mat. Det betyder inte att vi har rätt att utnyttja dom. Djuren finns inte till för oss, för att vi ska titta på dom och underhållas. Jag har samma åsikter gällande djurparker. Att ha delfiner, tigrar och andra stora djur i pyttesmå burar är inget annat än djurplågeri. Deras behov blir inte tillfredsställda. "Men vi räddar ju djuren, i det vilda skulle dom dö ut!!" Jamen, om djuren nu inte kan leva i det vilda längre så är det väl bättre för dom att dö ut? Om man nu tänker på djurens bästa. Deras bästa är definitivt inte att sitta i små burar, resa långt för att sedan stå på två ben & kasta runt bollar, om och om igen för underhålla oss.
 
Jag hoppas att både vilda djur på cirkus och i djurparker i framtiden kommer att försvinna. Om man vill se exotiska djur så kan man alltid spara några cirkus/djurparks resor och åka utomlands för att se dom i det vilda. Jag tycker personligen att djur är roligare att titta på i sina naturliga miljöer. Inte minst för att man då med säkerhet kan veta att djuren inte utnyttjas av människor, eller mår dåligt på grund av dom.

Alltså... Människor som (till synes) verkar helt empatibefriade.

      
     

↑skärmdump. Ang, inlägget "näthat av barn"
 
Jag blir så frustrerad på människor som inte verkar kunna känna någon empati. Jag hatar den där avslappnande inställningen... Det finns något sorgligt i att människor ofta vill bagatellisera allvarliga problem eller händelser. Det kan ju inte bli någon förändring om man inte ens kan/vill se att problemet finns. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan resonera avslappnat kring mobbning/näthat, eller något annat som skadar någon.
 
På tal om empatibefriade vuxna -Jag kom och tänka på min idrottslärare i 3-6:an. En vuxen som hade inställningen att hårda ord inte var någon att höja på ögonbrynen över. Han bara tittade på när sport-tokarna i klassen gick på oss som inte riktigt kände att att vi skulle avlida om vi inte vann. Varje lektion försökte vi komma på ursäkter för att inte behöva vara med, varje lektion som vi inte lyckades komma undan var ett helvete. "MEN VAFAAAN, VARFÖR TOG DU INTE BOLLEN? GÅ AV PLANEN ISTÄLLET! DU FÖRSTÖR BARA FÖR OSS ANDRA!!!" Osv. Och där stod jag varje lektion och hoppades, hoppades att bollen inte skulle komma emot mig. Jag och fler med mig visste att oavsett om vi lyckades träffa den där jäkla bollen så skulle vi få höra hur värdelösa vi var, att vi bara förstörde, att vi skulle gå därifrån.
 
Jag minns en gång när jag verkligen inte orkade längre, när jag bara inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag satt kvar på bänken efter lektionen, utomhus bredvid fotbollsplanen. Jag minns hur läraren tittade på mig, såg lite bekymrad ut, vände sig om och gick därifrån. Jag blev lättad över att han gick sin väg så att jag kunde torka bort tårarna lite diskret och fortsätta skoldagen som om ingenting hade hänt. Men nu, när jag ser tillbaka så kan jag inte låta bli att undra hur han tänkte, hur han kunde vara så kall. När ett antal elever bryter ihop under eller efter lektionerna man håller så känns det som en ganska tydligt tecken på att något inte riktigt är som det ska. 
 
Sjuka sjuka, vuxna som sviker barn som verkligen behöver någon som visar att det inte är okej för någon att ta sig rätten att vara elak. Det behövs vuxna som står upp för barn som inte vågar göra det själva. Men jag är faktiskt nyfiken på hur man kan säga "Du är ful, tjock, ta ditt liv" Med lite finess. Jag tror att det kan bli ganska klurigt att lära barnen, speciellt med tanke på att dom tydligen saknar social kompetens. Då känns det som det skulle vara betydligt lättare att lära dom att låta bli att trakassera andra människor, att lära dom att ord sårar oavsett hur dom kommer ut.

Nu bränner vi alla barn bh:ar och förbjuder sminket.

 
Ni kanske har hört talas om den här krönikan, den har iaf blivit väldigt uppmärksammad.
 
Jag tycker att hon har en poäng, barn ska få vara barn. Samtidigt så känns det som att hon fokuserar lite väl mycket på just bh:ar. Jag är inte jätte övertygad om att det är bh:arnas fel att utseendefixeringen kryper ner i åldrarna. "Bränn alla behåar för barn -Låt barn vara barn" finns det en sida på FB som heter nu. Tanken är bra, men om ni frågar mig så är inte problemet att bh:ar för barn finns eller att barnen använder dom utan att många unga har känslan av att inte duga som dom är, att dom måste förändra sig för att passa in. Om barnen inte känner något krav från omvärlden och trots det använder bh så ser jag faktiskt inte skadan i klädesplagget, även om det är onödigt. Barnen behöver ju inte nödvändigtvis endast ha "ta på sig bh & sminka sig" som intresse och tycka att utseendet är det absolut viktigaste. Jag tror med andra ord att barn kan vara barn även om dom använder bh och sminkar sig. Frågan är snarare varför dom använder det, vad anledningen grundar sig i och det är just vad jag tycker man ska fokusera på istället.
 
Jag tror att det kan bero på väldigt mycket. Dels att många barn/unga (även vuxna) inte känner att dom duger som dom är, att dom blir fixerade vid sitt utseende -Mår dåligt över att ständigt försöka jaga den perfekta ytan. Jag tror även att det för många lika gärna kan bero på grupptryck, få högre status bland sina klasskamrater, utforska vuxenvärlden, en vilja att känna sig vuxen. Osv. En del av att bli vuxen är ju tyvärr att få känslan att man duger utseendemässigt (iaf för tjejer) Om man vill ändra på det så måste ju vuxenvärlden ändra på sig, det som barnen tar efter. Jag känner mig ganska övertygad om att ingenting kommer bli bättre av att man förbjuder barn att använda smink och bära bh. Barnen kommer fortfarande titta sig i spegln och inte vara nöjda över det dom ser. Dom vill precis som vuxna passa in och bli accepterade. Barn tar efter det dom ser, föräldrar, vuxna omkring dom, media. Dom ser upp till vuxna, vill göra likadant och bli accepterade bland sina kompisar. Jag tycker att det är för mycket vuxenperspektiv i den här debatten, vilket jag tycker är fel för det handlar trots allt om barnen.
 
Dom tog upp det här på nyhetsmorgon (tv4) för några dagar sedan och jag tycker att det är lite märkligt att programledaren några veckor tidigare sa "Kan man gå ner i vikt av det här?" och pekade på någon mat, samtidigt som hon skakar på huvudet av att väldigt många barn tycker att utseendet är viktigt idag. Det kanske låter som en konstig jämförelse men jag tror att det är just sånt som bidrar till utseendefixeringen. Det känns inte som något mysterium att 6 åringar frågar sina föräldrar om dom är tjocka, att 8 åringar jämför storleken på sina lår med jämnåriga, att 10 åringar svälter sig, att 14 åringar blir inlagada för att dom är så smala att dom riskerar att dö.
 
Den ständiga hetsen om se ut på ett visst sätt, att vara smal, att gå ner i vikt bidrar såklart till att även barnen inte känner att dom duger som dom är. "Många vill ju gå ner i vikt på sommaren" la hon till efter frågan. Det är sant men varför inte börja tänka ett steg längre: "Varför vill så många människor gå ner i vikt just på somaren?" Jo, för att media bokstavligen ropar ut att det är smal man ska vara för att visa sig ute, att man ständigt ska förska gå ner i vikt -Att man aldrig duger. Jag har aldrig direkt haft någon ångest över just min vikt, men jag kan trots det nästan känna ångesten som många får över sig. Även dom som redan är smala, eftersom att idealen är så sjuka.
 
Det jag försöker säga är att jag tror att utseendefixeringen grundar sig i så mycket mer, problemet är inte att barnen bär bh och sminkar sig utan att många av dom känner att dom måste bära det för att duga. Om man förbjuder barnen att använda bh och smink så kommer dom bara att hitta andra sätt att försöka nå perfektionen på, eller helt enkelt må dåligt över att dom inte passar in bland alla sina kompisar som får sminka sig och använda bh. Nu menar jag inte att man ska ge barn bh och smink för att passa in i den här sjuka världen. -Vad jag menar är att det vore bättre att försöka nå grunden i problemet, istället för att skuldbelägga föräldrarna. Det finns ju även barn som utvecklats snabbt och faktiskt behöver bh, dom måste verkligen känna att dom passar in/är normala och blir accepterade nu när vuxna vill bränna ner alla bh:ar för barn eftersom att "barn inte har bröst".
 
Oj, nu har jag skrivit sådär jobbigt långt som jag har en tendens att göra ibland men jag var bara tvungen att skriva av mig. Det skulle bara vara så mycket bättre om fokuset låg på det verkliga problemet. Det är så frustrerande att se hur allt fler unga bara mår sämre. Det är aldrig försent att förändra men det går verkligen åt fel håll och det borde vi alla försöka ändra på... Jag förstår dock att det är svårt, alla är ju mer eller mindre hjärntvättad i hur man ska se ut för att vara "rätt" och har ångest över sina utseenden för att man aldrig kan nå den där perfektionen man är ute efter, och därmed aldrig kan få känslan av att man duger (jag är tyvärr en av dom som kan räknas in där, inte alltid men sorgligt ofta) och då är det svårt att förmedla något annat än att utseendet är viktigt till barnen, men det är inte omöjligt!

Näthat av barn

  
                                       
 
Jag blir bara så otroligt arg, ledsen och besviken när jag läser sånt här. Ett barn lägger in en ledsen bild på sig själv, skriver att hon ska ta sitt liv och får dessa svar (och ett 40 tal till minst lika vidriga) Det är samma tjej som jag skrev om för någon vecka sedan, ramlar fortfarande in kommentarer som gör att man tappar hoppet för mänskligheten. 
 
När ett gäng ungar börjar driva en 10 åring till självmord så känns framtiden jävligt mörk... Jag kan inte förstå hur så små barn kan vara så otroligt elaka och totalt sakna förmåga att känna empati. Det är i alla fall så det känns när man läser kommentarerna. Många verkar tyvärr inte inse att det är samma sak att skriva något som att säga det öga mot öga. I det här fallet så tror jag även att det handlar mycket om grupptryck, börjar någon så tar hatet aldrig slut. Samtidigt så säger sig många tycka att det var fel av den här 10 åringen att skriva något dumt, då undrar jag lite hur dom tänker när dom gör på precis samma sätt själva. Betydligt värre dessutom -Om ni frågar mig. Det är så synd att alla inte kan inse vilken skada dom gör, det är fruktansvärt frustrerande. Om bara majoriteten skulle strävade efter att rädda liv istället för att släcka dom så skulle livet kunna vara så mycket bättre, för så många. Att någon ska behöva känna sig ful, tjock eller oönskad på grund av att denna har fått det sagt till sig är så fruktansvärt fel. 
 
Man känner sig så maktlös. Jag har försökt hitta henne på facebook (står både för-efternamn på hennes sida) för att kanske kunna hitta hennes föräldrar (I vissa fall är det faktiskt okej att stalka) Men hon verkar inte finnas där. Jag kom dock på att jag kunde försöka fråga henne vilken skola hon går på, så jag kunde kontakta skolan/lärare till henne så att dom förhoppningsvis börjar ta upp nätmobbning i skolan. Hon hade skrivit sin mejl, så jag har skickade iväg frågan (jag skrev självklart inte bara det) Det var en vecka sedan nu och jag tror tyvärr inte att hon kommer svara. Jag hoppas trots det att hon förstår att det finns människor som ser, som bryr sig och som faktiskt vill hjälpa henne. 

Min nya hobby -uppfostra & trösta barn på instagram

             
                    
 
Det känns dessvärre lite som att det har blivit min hobby... Jag önska att jag inte behövde ha den, men jag klarar inte av att bara bläddra förbi utan att åtminstone ha försökt visa att jag ser & bryr mig när någon blir utsatt. Vill verkligen tro att dom flesta känner så men det verkar onekligen lite dåligt med medmänskligheten ibland. Nu tror jag inte att det jag skriver gör en jätte stor skillnad, men jag tror ändå att det gör en liten skillnad för just den individen som får ett antal människor emot sig att känna att någon, eller ett par stycken står bakom denna. 10 åringen som jag skrev det där till hade skrivit provocerande kommentarer till en kändisbild. Alltså, en bild som en kändis tagit. Vilket betyder flera miljoner följare, vilket i sin tur betyder hundratals hatiska kommentarer. I det här fallet till 10 åringen. På ett sätt så blir jag inte förvånad men jag förstår samtidigt inte hur man kan bli så upprörd över vad en 10 åring skriver. Jag kan inte förstå den ilskan. Det var så tydligt att hon skrev det hon gjorde för att söka uppmärksamhet -på fel sätt- Inte mådde bra. "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst" -Är ett väldigt bra ordspråk i det här sammanhanget. 
 
Efter många hatiska kommentarer så skrev tjejen "titta på min senaste bild" Då hade hon lagt ut en bild på sig själv och skrivit "Jag ska ta mitt liv" ...Kommentarerna hon fick löd:Du är så jävla ful/Mår illa/Attentionhore" osv, osv. Nu, några dagar efter så får hon fortfarande spydiga och elaka kommentarer. Det vidrigaste är att det inte bara är från barn utan även vuxna. Det är hemskt och jag blir så uppgiven, skulle bara vilja stänga ner alla sociala medier när jag ser sånt här. Den enda lösningen jag kan se för att rädda barn från kränkningar på sociala medier är att föräldrarna börjar hålla lite mer koll på vad deras barn gör, instagram är inte så himla oskyldigt som det är väldigt lätt att tro vid första ögonkastet.
 
Jag förstår absolut att det är svårt att hålla 100% koll men att ibland kolla igenom vad ens barn gör tycker jag man bör försöka göra. Om barn under 12 år absolut vill ha instagram så tycker jag att man som förälder ska se till att dom bara följer vänner/har privat instagram, så att dom inte kastas in i en värld som dom är långt ifrån mogna att möta. 

Hur påverkas barn som växer upp i dagens mediesamhälle?

 
Åldern på 'författarna' 9-12 år, enligt deras profiler. (Jag tog bort namnen & la dit pilar på vem dom svarar)
 
I den första uppgiften i min kurs så fick jag just den frågeställningen... Det finns ju både positiva och negativa sidor med sociala medier. Jag ser mycket positivt i det, dels att alla har samma chanser att få uttrycka sig, nå ut/få kontakt med många olika människor. Negativa sidor ser jag tyvärr lika många, en av dom tycker jag är att det har blivit accepterat att skriva lite vad som helst. "Gå och dränk dig själv" Skriver en 12 åring på instagram. Det är inte på något sätt unikt, jag ser varje dag liknande kommentarer. Det är skrämmande.
 
Jag vet inte om ni har sett "Män som näthatar kvinnor" i uppdrag granskning för några månader sedan, men där kunde man se problemet tydligt. Människor dödshotar varandra, men när dom konfronteras så säger dom "Men jag menade det inte"... Samtidigt så sitter det någon på andra sidan skärmen som blir rädd, som inte vågar gå ut ensam. Det är verkligen vidrigt hur många som beter sig på det sättet, som inte förstår vilken skada dom gör.
 
Otroligt många barn hänger på sociala medier idag, speciellt på instagram har jag märkt. Det är verkligen deprimerande att läsa hur dom skriver till varandra, det är så tydligt att dom inte förstår att ord kan såra. Jag kanske är naiv men jag vill ändå tro att dom har lite empati, att dom inte tänker så långt som att den på andra sidan skärmen kan bli ledsen. Taktiken att ge igen använder sig många av, vilket gör allt så mycket värre. Det sprids så snabbt, om en hoppar på någon så har offret snart ett 100 tal "Du är ful/Gå och dränk dig" kommentarer riktat mot sig. 
 
Det finns dessvärre många vuxna som beter sig på samma sätt, om inte ännu värre... Jag får ofta en hopplös känsla av att många saknar både hjärna & hjärta. Det är tragiskt, men när jag ser barn som skriver till varandra på det här sättet så tappar jag faktiskt lite hoppet för framtiden... Jag tycker verkligen skolan borde lägga mer vikt i att lära barn hur man beter sig på nätet/sociala medier. -Att skriva något är precis som att säga det till någon i verkligheten, det gör lika ont.
 
Jag är glad att sociala medier inte fanns i lika stor utsträckning när jag var liten, så jag slapp läsa/få vidriga kommentarer som 6-12 åring... Vuxna kan säkert hantera det lite bättre, men ingen ska behöva få såna här typer av kommentarer. Det är redan tillräckligt svårt att känna att man duger, känns himla onödigt att göra det svårare genom att kalla människor fula och be dom gå & dränka sig.
 
Det är bara att hoppas att vuxna börjar tänka lite längre, för tyvärr tar ju barnen efter... Nu kommer den där hopplösa känslan igen -Vad tragiskt att det känns som en omöjlighet att majoriteten av alla vuxna ska bli förebilder.

Tidigare inlägg