Röst-anorexia

 
Jag läste en gammal artikel nyligen som handlade om en tjej som led av ofrivillig tystnad i barndomen, precis som jag gjorde (och fortfarande gör - i vissa situationer). Jag tycker att hon kom med en sådan bra liknelse - nämligen att relationen man har till sin röst vid selektiv mutism, är som relationen man har till sin kropp vid en ätstörning. Bilden man har på sin röst och kommunikationsförmåga vid selaktiv mutism är väldigt destruktiv. 

Om jag ser till mig själv är jag övertygad om att jag har haft (och har) en lika laddad relation till min röst som någon med anorexia har till sin kropp. Det är en liknelse som jag tror att de flesta människor kan förstå - därför tyckte jag att det är så orhört bra. Jag känner att jag under min uppväxt fick så lite förståelse, den fanns egentligen inte alls. Det gjorde mitt liv så mycket kämpigare än vad jag tror att det hade behövt vara. Därför tycker jag att det är viktigt att försöka skapa en förståelse för människors olika svårigheter. Det mesta som en kämpar med syns ju inte på utsidan, på gott och ont.

Om det är någon som inte har läst mitt inlägg som jag skrev om diagnosen, brukar selektiv mutism yttra sig som en svårare form av social fobi, och är oftast som mest uttalat i barndomen. 
Det som skiljer selektiv mutism från social fobi är dels svårighetsgraden (man är så spänd/ångestfylld att man inte kan tala alls) dels att det är så stor skillnad mot de situationer där man känner sig trygg (vanligen hemma eller med personer man känner mycket väl). I dessa trygga situationer kan man prata väldigt mycket och vara hur social som helst. Med åren brukar selektiv mutism övergå i andra slags ångesttillstånd, men det finns även de som bär med sig symptomen in i vuxen ålder. 

Det är ett litet helvete, det har framförallt varit det under min barndom. Rädslan för att stelna och tystna finns fortfarande kvar. Ibland tvivlar jag på att den känslan någonsin kommer att försvinna. Jag har missat mycket av den personliga utvecklingen på grund av det här, halkat efter mina jämnåriga. Mitt liv har på många sätt formats av tystnaden. Jag har tänkt att jag så småningom ska försöka ordna någon form av samlingsplats på nätet för unga med socialfobi och selektiv mutism. Jag tror att en del av lösningen finns i att våga träffa andra som förstår, som inte dömer eller ifrågasätter som en kan träna att vara social med kravlöst. Eller ja, helt kravlöst kan det nog aldrig bli för någon med sådana svårigheter men om en jämför med "vanliga sociala situationer". Jag har varit väldigt isolerad, under hela mitt liv egentligen, även när jag har träffat människor har jag varit ensam. Befunnit mig i i mitten av höga murar. Levt i ett eget universum - vid sidan av alla andra människor. Utanför det betydelsefulla.

Selektiv mutism - en låsning i sociala situationer

 
 
 

Selektiv mutism är en ångest och barndomsdiagnos. Det innebär att barnen blir ofrivilligt stumma i vissa sociala situationer - en låsning av ångest. Barnen
 kan tala problemfritt i situationer eller miljöer där de känner sig trygga. Vanligtvis är barnen tysta i skolan och pratar som vanligt hemma. Studier visar på att det ofta finns ett inslag av social fobi och ångest vid selektiv mutism.

Det här är något som jag har tänkt skriva om under flera månader eller egentligen år, men eftersom att jag har personliga erfarenheter har det tagit emot... Det beror förmodligen mycket på att jag har skämts så oerhört mycket över min problematik som barn - jag har haft en känsla av att det är något fel på mig under hela min barndom. Jag vill trots det dela med mig av mina erfarenheter. Det finns så pass lite kunskap om tillståndet och det i sin tur gör att många barn  och unga blir missuppfattade, och inte får någon hjälp överhuvudtaget. Jag hoppas att jag i framtiden ska få möjlighet att hjälpa barn och ungdomar med selektiv mutism. Eller barn som har social ångest - en diagnos behöver inte nödvändigtvis finnas. 

Jag kommer att skriva utifrån mina egna erfarenheter, men också med den lilla forskning som finns i bakhuvudet. 

Vart mina egna erfarenheter kommer ifrån → 



Jag fick diagnosen som 12 åring, då hade jag varit tystlåten under hela min skolgång även om jag blev tystare desto äldre jag blev. En blandning av, framförallt, lärarnas kritik mot mig på grund av min blygsel och en del klasskamraters oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tyst. Avstängd. I högstadiet var jag i princip apatisk i skolan. Anledningen till att jag gjorde utredningen var på grund av min höga frånvaro. Jag orkade tillslut inte vara i skolan, och det var en daglig kamp för mig att slippa gå dit. Jag fick ingen förståelse från något håll och hade en ständig klump i magen. Det var ingen på BUP som pratade med mig alls utan jag var där och gjorde ett par pussel under en timme. Jag kommer ihåg att jag bröt ihop innan jag gick in dit. Ingen hade berättat något för mig innan och när man då går förbi en skylt där det står barn och ungdomspsykiatrin på, då känns det inte jättebra. Jag var rädd och ville bara försvinna. Det hade jag förmodligen velat oavsett men det kom lite som en chock.

Jag hittade ett papper där det stod att jag hade fått diagnosen som 15 åring. Då bröt jag ihop helt och hållet, eftersom att det kändes som en bekräftelse på att det var något fel på mig - även om jag inte visste vad diagnosen i sig betydde. Jag såg det som att det stod att jag hade en störning och det kändes så orättvist - det är ju de som inte förstår mig?! Jag förträngde det jag hade läst även om det fanns i bakhuvudet. Något år(?) efteråt googlade jag på diagnosen och kom till en sida där det stod att diagnosen var en störning som ofta inte försvinner. Jag klickade snabb ner sidan. Bröt ihop ordentligt än en gång och sedan blundade jag för det här faktumet igen. Jag låtsades inte om att jag hade en enorm talängslan och social ångest. Med andra ord:Selektiv mutism, men jag visste inte om att diagnosen betydde just det då.

Det var en försvarsreaktion - jag ville inte ta in det jag hade läst. Jag ville vara normal. Det är egentligen inte förens nu i år som jag har läst på om diagnosen. Det finns dock väldigt lite forskning om tillståndet, men det som jag har hittat via nätet har jag läst. Obeskrivligt märklig känsla att ha trott att en har varit ensam om något, under hela sitt liv, och sedan läsa beskrivningar om det. 

Med åren har en önskan om att hjälpa människor som är i samma situation som jag var i som barn och tonåring växt sig starkare. Inget barn ska behöva växa upp i den ångesten jag fick leva med, varje dag. Alla ska framförallt få hjälp med det här, det orsakar ett enormt lidande. Det måste tas på allvar. Att ha selektiv mutism är inte att vara blyg. Blyg och introvert är ett personlighetsdrag som jag vill lyfta fram som positivt, eftersom att det är personligheter som många ser som en defekt som ska tränas bort. Men att vara eftertänksam, tystlåten och lite försiktig är inget negativt - även om omgivningen och samhället ständigt säger det till en på olika sätt. Det är förfärligt. 

Jag är övertygad om att jag utvecklade selektiv mutism - en enorm social ångest och talängslan på grund av hur jag blev bemött. I väldigt låg ålder hade jag också vissa uttalnings svårigheter, som jag också tror kan ha haft en stor haft en bidragande faktor till min talängslan. Jag pratade ganska otydligt fram till att jag var i 8 årsåldern. Samtidigt tror jag att mycket satt i mitt huvud också - jag fick för mig att min röst lät illa men egentligen var det inte värre än att jag inte kunde uttala "R". Sedan har ju alla olika personligheter och jag var blyg och ganska osäker som barn. Jag tror att ens osäkerhet som barn kan utvecklas åt olika håll beroende på miljö, och hur en blir bemött av andra människor. Det blev mycket fokus på att jag var tystlåten, vilket är vanligt bland barn som inte tar så mycket plats. Jag anser att det är ett stort problem när lärare lägger allt fokus på elevers (i deras ögon) negativa sidor och misslyckanden. Jag tycker också att lärare generellt har haft väldigt låga förväntningar på mig, speciellt i högstadiet, vilket i sig är ett problem. Jag bara satt där -apatisk. Ingen gjorde något.

Lärares uppgift är bland annat, enligt mig, att se förbi elevens svårigheter och bekräfta honom/henne för sina positiva egenskaper. Barn måste få känna att de är värda uppmärksamheten och att deras framtid är ljus. Om en hela tiden påpekar att någon är tystlåten och blyg blir det väldigt laddat. Och för ett barn som har selektiv mutism blir steget till att börja prata ännu svårt att ta om de ständigt blir ifrågasatta. 

 

 
"Varför är du så tyst - kan du inte säga ett ord, bara ett ord, snälla?" "kan du inte prata?"
Jag kunde prata, jag ville prata men jag kunde inte. Jag fick en låsning i sociala situationer att jag inte fick fram ett ord. Fast i en ond cirkel där man inte förväntas säga ett ord. Ingen pratar med dig tillslut. Ingen tittar på dig. Du blir osynlig.

Hur ska vi hjälpa barn med selektiv mutism/ social ångest?→

Det som jag tycker är viktigast är att inte göra barnet osynligt. Den naturliga räddningen för vuxna som inte får ett svar är att börja låtsas att barn med selektiv mutism är stumma och slutar förvänta sig ett svar eller till och med, slutar prata med barnet helt och hållet. Låtsats som att de inte existerar. Barnen görs då socialt mera osynlig. Barnen godtar dessvärre samma lösning och kommer allt längre bort från tanken att prata i den situationen eller med den människan. Den här lösningen som många vuxna använder sig av är säkerligen menat som välvilja, eller för att man själv tycker att det blir obekvämt med tystad. Men man bekräftar samtidigt barnets identitet som en socialt stum människa och barnet fångas på det sättet in i symptomet.

Barn med selektiv mutism tas ofta som blyga. Om det inte finns andra problem som exempelvis hög frånvaro i skolan är det vanligtvis inget som uppmärksammas, på något annat sätt än att barnen får höra att de ska ta mera plats - och så vidare. Det är givetvis problematiskt eftersom att barnen tvingas lida i det tysta. Om man möter ett barn med selektiv mutism som exempelvis lärare är det viktigt att inte få en tyst relation till barnet, att försöka "bryta isen" så fort som möjligt. Det blir svårare för barnet att börja prata med dig desto längre tid ni haft en tyst relation. Barn utvecklar snabbt mönster för var de kan prata och var de känner att de måste vara tysta, och prata i situationer eller med människor som de länge varit tysta i  eller förhållande till är förenat med en enorm ångest. Det är något som man måste förstå - hur svårt det är för barnen.  Att ställ frågor som går att svara enkelt på är en början. Inte tvinga, inte ifrågasätta tystnaden utan fokusera på det positiva. Jag tror också på att på olika sätt lyfta fokuset från barnen när en pratar med dem, eftersom att vi med social ångest ofta tycker det är jobbigt att vara i fokus. 

Det är viktigt att förstå att selektiv mutism inte en del i någons personlighet. Tyst är inget sätt att vara på. Barn med selektiv mutism bär generellt på mycket ångest, eftersom att de är så väl medvetna om att de borde prata och vill göra det samtidigt som de känner att de inte kan. Om en blir "den tysta" i ett sammanhang är det svårt att börja prata. Rösten är vanligtvis väldigt tyst och hes i början, eftersom att barnen inte har tränat upp den. Vilket givetvis skapar ännu en ångest för att börja prata. Jag har själv fortfarande svårt att lita på min röst. 

Vuxna tror oftast att barnen inte vill prata men det är inger val de gör. De låter bli på grund av ångesten det skapar. Jag tror tyvärr att det är vanligt att skämmas över sina svårigheter och då inte kunna kan inte prata med någon om problematiken, och att bli bemött med oförståelse av omgivningen. Det skapar en känsla om att det är något när vuxna, och även andra barn, påpekat tystnad på ett negativt och ibland också hånfullt sätt.

Press och påstötning orsakar bara ytterligare låsningar i sociala situationer där barn normalt förväntas tala. Däremot, om man inte sätter upp mål eller involverar barnet överhuvudtaget så är det lätt att identiteten barnet får är att vara tyst, både i sin egen självbild och också av andra. När man säger till någon att hon måste prata mer och högre så synliggör man ju den personen på ett negativt sätt och det skapar ett större problem än vad det behöver vara. Plötsligt ligger det en prestation i att man måste "börja prata". Jag tror på att försöka att inte börja prata för barnet i för stor utsträckning. Då barnet får hjälp att undvika obehagliga situationer kopplade till rädslan att tala fråntas också möjligheten att erfara hur rädslan och ångesten kan minska och försvinna om situationen inte undviks rädsla för att tala eller ses tala, höras. När barnet väl säger något är det viktigt att inte göra så stort väsen av det, eftersom det kan leda till att barnet sluter sig igen då barnet kan känna att det blir för mycket uppståndelse. Desto tidigare vuxna börjar hjälpa barnen ju lättare är det att bryta tystnaden. Barnen mår ofta väldigt dåligt av att inte känna att de kan uttrycka sig i tal. Det leder om inte annat till många missuppfattningar. 

Jag tycker inte att man ska komplicera det. Det är ju ingen raketforskning. Ingen människa vill känna sig utanför gemenskapen, fel eller konstig. Jag tror, eller jag vet, att det är viktigt att se dessa barn som alla andra - prata med dem, så länge det inte görs i syfte att få dem att börja prata eftersom att barnen kommer att känna av det. Det går ju faktiskt att prata med människor utan att ställa frågor och kräva svar. Ge de en chans att svara men pressa inte. Påpeka aldrig deras tystnad, gör ingen grej av det. Ha tålamod och sluta aldrig att förvänta dig ett svar. Jag tror att man kommer långt med vänlighet och förståelse.

Ett beskärt foto från sista skolfotot jag var med på, i 4an, sedan blev självhatet så stort att jag inte klarade av att vara med på foton. I mina ögon syns något som är svårt att sätta ord på - något var bara fel. Om en jämför det med foton på mig som yngre är skillnaden slående - tänkt att skolan kan ta ifrån ett barn livsgnistan.
 
Under samtliga föräldrarmöten under min skoltid bröt jag ihop. Jag, som aldrig grät inför andra, kunde inte hålla tårarna borta. Jag skämdes över mig själv, inför mina föräldrar framförallt, och kände mig pressad. Det jag fick höra gång på gång var att jag var fel - att jag borde ändra på mig och att jag måste göra något åt min höga frånvaro. Samtliga lärare som lämnande ett omdöme på mig inför utvecklingsamtalen kände sig, varje gång, tvungna att påpeka att jag var tystlåten, att jag inte räckte upp handen och så vidare. Jag fick aldrig höra något positivt och det blev för mycket för mig när jag satt där i en, för mig, väldigt utsatt situation. Som lärare måste man kunna lyfta fram barns starka sidor inte inte lägga fokus på något som egentligen inte är relevant. Alla vet redan att barnet ifråga inte pratar eller tar något plats. Det hjälper inte att gång på gång, lyfta fram det som barnets undergång. Det enda man gör då är att bidra till att barnet utvecklar ett självhat - ett självhat som barnet i värsta fall kommer att tvingas leva med under hela sitt liv.
 
Jag läste en studie om tysta barn i skolan och vill citera en bit från den:
 
"Flera av föräldrarna tog upp att handledning till personal i skolan gjorde att barnet uppmärksammades och blev gladare. Personalen kunde också kommentera att barnen blev mera synliga i skolan. Barnens självförtroende och livsglädje hade i sin tur ökat genom att de blev sedda i skolan
 
I mångas ögon kan det säkerligen tyckas självklart men i många, många fall blir dessa barn fullständigt osynliga. Jag är övertygad om att det kan rädda liv och minimera barns lidande om vuxna inte väljer att blunda och gå förbi dem.
 
 
Varför drabbas barn av selektiv mutism?→ 

Jag tror att det kan finnas många anledningar och orsaker till att barn drabbas selektiv mutism. Tillståndet uppstår i regel hos barn med extrem ångest. Vanligtvis tror jag att det är blyga och osäkra barn som drabbas, att de blir bemötta på ett negativt sätt och att de utvecklar en ångest och talängslan som växer sig starkare med åren - eller minskar om de vuxna och även barnen i omgivningen hanterar det på rätt sätt. Det medför ett mer eller mindre lidande för de allra flesta. Instängd i dig själv (i vissa situationer/med vissa människor - vanligtvis i skolan) i en värld där ingen förväntar sig att du ska prata och lever i tron att du inte vill göra det - att det är ett val du gör att vara tyst och att inte delta i samtal. Ofta blir du pressad, hånad och förlöjligad - det är ju bara att prata..? Du blir väldigt missförstådd utan en röst. Tillslut blir du mer eller mindre osynlig och hamnar i ett bottenlöst utanförskap. I värsta fall. Vuxna kan bidra till att det inte behöver bli på det sättet.

Citat:

Ett barn som av sina lärare uppfattades som trotsigt och manipulativt berättade för sin terapeut att han inte talade i skolan för att han blev nervös och rädd för att bli retad eftersom han sedan förskolan haft smärtsamma upplevelser kopplade till försök att prata i skolan.
 
 
 
 
I en hel del sociala situationer än idag får jag en låsning och har svårt att få ur mig orden, men det händer väldigt sällan att jag inte får ur mig något alls vilket var vanligt när jag var liten. Jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var i regel av frågor som krävdes ett mer avancerat svar än Ja, Nej, eller Vet inte. I situationer när jag tvingades prata i skolan av, framförallt, killarna i klassen blev jag väldigt hånad och förlöjligad. Det var vanligtvis när jag fick en fråga som exempelvis "Kan du inte prata?". Jag svarade Ja, då helt enkelt. Väldigt tyst, med ett rodnande ansikte. Vilket också uppmärksammades på ett hånfullt sätt. Det blev väldigt negativt laddat att prata och jag undvek det i den utsträckningen det var möjligt.

Det finns väldigt lite forskning i hur barn med selektiv mutism klarar sig i vuxen ålder men den som finns visar på att de utvecklar social fobi som vuxna. Om de inte får någon hjälp.

I frustration över att inte kunna nå barnet kan vuxna upplever barnets tigande som ett manipulativt, provocerande och trotsigt beteende. Det här kan göra att exempelvis vuxna börjar pressa och tvinga barnet att prata eller till och med bli arg på barnet. Det fick jag uppleva ett antal gånger, vilket ju inte direkt gör att man blir trygg i att prata. Talängslan blir istället starkare.
 
Under min skoltid fick jag höra att jag trivdes med att vara i bakgrunden, framförallt i gymnasiet när jag gick i en speciell klass för ungdomar med diagnoser. Jag minns också oerhört tydligt hur en lärare sa under ett föräldramöte i gymnasiet "Varför ska man prata egentligen" eller något liknande. Det var alltså tänkt som någon form av tröst till mig, att jag inte skulle ha det behovet. Men jag ville ju prata, jag ville inte vara den som ingen pratade eller tittade på. Jag ville bli behandlad som en människa, inte som ett spöke. Det var dessvärre ingen som förvänta sig det av mig, jag var den tysta och så var det med det.
Min tysthet blev min identitet, min enda identitet.




Ångestvecka

 

Phu. Jag känner mig helt slut i huvudet trots att jag har semester. Det har framförallt varit tankarna om att eventuellt svara på/ringa upp angående jobben som lärare, eller lärarvikarie. Det är alltså runt tre, fyra olika människor som ringt - om olika jobb(?) inom skolan. Jag börjar tro att jag råkade klicka i att jag var behörig lärare med tanke på att de verkar så otroligt benägna till att få kontakt med mig. Jag har både fått mejl och sms utöver alla samtal. Herregud, har de inga fler som har sökt jobben? Jag har inte ens sökt det ena, och det andra är via vikariepoolen. Det vore onekligen en jävla utmaning. Jag vågar inte ens ringa. Det känns inte jättelovande. Samtidigt kanske en växer in i rollen och kan lyckats spela lite teater. Dock har jag tänkt så förut och det har jag inte riktigt klarat av... Min osäkerhet är lite för stor för att dölja. Jag är samtidigt så fruktansvärt less på det jobbet jag har nu. Jag har bara en veckas semester kvar nu och jag känner bara nej. Jag vill verkligen inte tillbaka. Men jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig in i rollen som lärare, det känns väldigt tveksamt om jag skulle klara av det. Åh, jag vet inte.

Ja som att det inte vore nog har jag funderat på att beställa tid för klippning+slingor hela den här veckan också - varför ska det vara så svårt?! Jag har aldrig gjort slingor hos frisören och jag vet inte om jag vill klippa mig så mycket som jag isåfall har tänkt göra, så det kanske har gjort det ännu lite svårare. Samtidigt vill jag ha en förändring - jag orkar inte med mitt utseende längre. Men det som tar emot mest är förmodligen att jag hatar att ringa. Jag tycker på något sätt att det är värre än att svara i telefonen, eftersom att det känns som man är den som har ansvaret över hela konversationen. Dock hatar jag att svara i telefonen också, det negativa då är att man är helt oförberedd. Jag börjar dividera med mig själv om jag ska svara när det ringer och det slutar vanligtvis med att det står missat samtal på skärmen. Och ångesten kommer - vem vart det? var det något viktigt? måste jag ringa upp nu? Vad ska jag säga? Och så vidare i all oändlighet. Om det är någon kollega från jobbet brukar jag skicka iväg ett sms istället, och fråga om det var den människan som ringde även om jag vet för att försöka få dem att ta det via sms istället. 

Om jag ska analysera lite beror det förmodligen på att en inte kan se den andra människan, även om det kan vara skönt, hehehe, så skapar det på något sätt ännu mer osäkerhet. Det är så mycket svårare att läsa av en person enbart via rösten. Och om en exempelvis inte kommer på ett svar på en fråga i ett fysiskt möte med en annan människa ser ju den personen på en att man tänker, men det gör man ju inte via en telefon. Min taktik för att klara av det är att vara förberedd, som det kontrollfreak jag är. Jag skriver alltid ner allt jag ska säga, även om jag bara ska ringa till exempel frisören. Nu har jag dragit på det länge, men idag ringde jag. 3 gånger(!) Inget svar. Det är alltid samma lättnad när ingen svarar, hehe... Samtidigt som jag bara vill få det gjort, jag har ju liksom laddat och förberett mig länge innan jag tillslut tar mod till mig. Ja, det låter väldigt överdrivet och jag förstår ju innerst inne att det är det. Men det är ändå samma visa varje gång. Alltid denna ständiga ångest.  

Nu är det i alla fall helg så det går inte att ringa, det är en bra ursäkt för att slippa! Jag måste däremot bestämma mig för om jag ska vara på mejlet angående jobbet eller inte. (Läs:hitta på en ursäkt till varför jag inte har "kunnat" svara och skriva att de ska ringa upp om det fortfarande är akutellt) Jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till det. Fan.

Ålderskris

 
Det är egentligen inget nytt, det känns nästan som att jag har en ständigt pågående ålderskris - och har haft det sedan jag fyllde tio år(!). Jag kände större press desto äldre jag blev. Min ångest nu beror nog mest på att jag inte har börjat plugga än och inte har en aning om vad jag ska göra i livet. Ångesten över att en måste "Bli något" är så nedbrytande.
 
Jag förstår inte hur det gick till, hur kan jag vara 23 år? Det känns hur märkligt som helst. Jag känner mig (och ser ut som) 16 år, fortfarande. Det låter så "gammalt" med 23 år. Nu menar jag givetvis inte gammalt men väldigt vuxet. Vid min ålder känns det som att alla har pluggat klart och till och med bildat familj(!)  Okej, nu kanske jag tar i lite men det är min känsla av den åldern. Jag får ångest när jag tänker på att om jag börjar plugga nu (Läs:jag får ångest bara av att skriva det. - Ja jag har problem) Då kommer jag vara 26-27(!) när jag är klar. Typ 30. VAD HÄNDER? Andas. Andas.

Alltså. Jag när jag börjar tänka, det går liksom inte. Jag spär bara på ångesten. Jag trodde att jag hade släppt det. Jag hade en så otrolig ångest tidigare i veckan över att bli äldre. Bröt ihop totalt. Nu försöker jag bara förtränga det, det är ju trots allt bara en ålder... Men jag trivdes bättre med att vara yngre för ju äldre jag blir desto mer press känner jag dessvärre. Jaja. Det är som det är, man blir äldre  och det finns inget man kan göra åt det. Om man vill komma nånstans måste man ju börja men nu måste jag sluta tänka på det innan jag måste lägga mig i fosterställning och gråta. Ungefär så. 

Kommande vecka ser jag verkligen inte fram emot (Precis som att jag brukar göra det) Jag har två delade pass med personen som jag har väldigt svårt för, på grund av att jag känner så tydligt att hon tycker illa om mig. Vilket hon uppenbarligen gör för att hon tycker att jag är konstig/tystlåten. Då känner jag en sådan press på att jag måste prata och verka normal... Problemet är att jag inte riktigt klarar av att spela teater när jag väl står där. Jag har märkt att det tar tid att bli tryggare med människor. Ibland känns det lite som att jag aldrig någonsin kommer att bli det.


Skammen över att bli stum av ångest

 

Jag höll andan och klarade av ännu en vecka. Den här veckan har varit otroligt intensiv, framförallt socialt sätt. Jag känner mig totalt tom, det har hänt så mycket. Jag tänkte gå in närmare på två händelser, eftersom jag har väldigt svårt att släppa dem... Om sanningen ska fram fick jag lite ont i själen av dem. 

Jag skulle jobba igop med en ny person i onsdags och det blev riktigt dålig stämning. Jag försöker verkligen intala mig själv om att det bara är jag som tycker jag är konstig och fel, till viss del vet jag ju det men samtidigt vet jag så väl att jag inte beter mig normalt i sociala situationer, jag blir väldigt sluten - på grund av ångest. Jag fick jobbigt nog bekräftat för mig att den här personen tyckter jag är konstig. Vi jobbade aldrig ihop för kunden var tydligen sjuk. Men vi träffades under kanske 15 -20 min och hon var väldigt, väldigt pratsam/social/öppen. Jag blev väldigt obekväm på än gång och tänkte att personen kommer att avslöja mig nu - tycka att jag är udda som pratar så lite. Det visade sig att jag hade rätt och det var jobbigt att få det bekräftat. Efter ett tag sa hon nämligen: Du svarar aldrig när jag pratar, du får mig att känna mig psyko, som pratar med mig själv. Sluta

Jag blev rätt ställd och svarade inte på det heller tragikomiskt nog... Det sista jag vill är ju att få någon att känna sig psyko, det är ju så jag själv känner mig jämt i sociala situationer. Samtidigt, majoriteten av de hon träffar är ju inte som jag utan förmodligen lika sociala som henne eller åtminstone mer öppna än mig. (Läs:alla är mer öppna än mig) Jag tyckte själv att jag pratade mer än vanligt för att vara med en främling, och svarade såklart på hennes frågor. Men när hon sa saker lite för sig själv tyckte hon kanske att jag skulle ha kommentera det, men jag har så svårt för att säga saker spontant med någon jag inte känner. Jag kan absolut förstå att människor kan känna sig obekväma om någon inte reagerar på vad denna säger, jag har själv varit med om det. Men då är det om jag ställer en fråga som någon inte verkar höra typ, eller säger hej/hejdå och inte får något svar... Det har hänt mig väldigt många gånger. Alltså något som en förväntar sig gehör på. Det känns som att vissa inte kan förstå att alla är olika, kändes lite som att hon trodde att jag var som jag var för att jävlas med henne...
Nu överanalyserar jag verkligen men jag har svårt att låta bli.

I alla fall. Det värsta nu då... Vi hade möte i torsdags som vanligt, vi var 5 stycken. Den pratsamma personen som jag skrev om över kom lite senare än dem andra. När hon kom sa hon till mig högt: Har du berättat vad som hände igår? Precis som det var något jag skulle ha berättat. Men för mig var det inget spektakulärt som hände. Inte för att jag hade berättat det då heller men ja. Jag fick panik för jag hamnade plötsligt i centrum. Alla blev givetvis väldigt frågande och undrar vad som hade hänt. Svarade nej, att jag inte berättat, och då säger hon. "Men du kan väl berätta, berätta du" Precis som att hon hade sett min svaga punkt och ville sätta dit eller testa mig. Det behöver inte ha varit så, hon verkar vara en snäll person om än något oförstående, men det kändes verkligen så  Jag blev totalt ångestfylld och kände mig pressad... Jag hade för det första ingen aning om vad hon syftar på - vad jag förväntades säga. Jag blev bara tyst och alla stirrade på mig... för att jag skulle ha kunnat berätta någon anekdot där hade jag behövt förberedda mig liksom. Jag fick inte fram ett enda ord. Sedan säger någon några sekunder senare "Eller så berättar du själv?". till personen som sa åt mig att berätta.  Alltså. om ingen hade sagt något... Jag vill inte ens tänka tanken, jag hann dock göra bort mig. Långa sekunder. 

Den skammen och ångesten vill inte försvinna... Jag har verkligen försökt att smälta in, kanske inte lyckats jättebra men nu känner jag mig totalt avslöjad - nu ser alla mig som efterbliven och konstig känns det som. Jag vet ju egentligen inte. Nu ska jag inte jobba där hela mitt liv direkt men ändå, mötena kommer bli ännu jobbigare framöver. Det värsta var kanske trots allt att personen påpekade att jag var konstig, den meningen skapade ännu mer press och ångest kring att försöka vara "normal" ..... Det värsta är att den ångesten får en att bete sig onormalt, eftersom den gör den sociala ångesten ännu större.

Jag vill bara kunna släppa händelserna men jag är överkänslig för när någon påpekar något om hur jag beter mig, och att göra bort mig inför alla var inte direkt vad jag behövde. Jaja, det är bara att försöka att ta nya tag.


Save me from myself


Ja det gick inte riktigt att ta tag i det där inlägget igår, eller idag. Imorgon kanske? Jag har inte riktigt haft energin. Imorse hade jag en oerhörd ångest, ja även dagen innan... Jag delade nämligen pass med två andra, 5 timmar. Det som gjorde att jag hade en sådan enoooorm ångest var nog att jag visste att båda var sociala, pratiga och tajta så jag förstod att jag skulle hamna och känna mig utanför. Jag känner mig alltid utanför i sociala sammanhang men det blir lite extra när två personer pratar och man hamnar som i en egen värld, där det känns som att det är en tjock oträngbar vägg till den riktiga... Instängd i sig själv. Jag hatar den känslan. Det jobbiga är ju att jag vet att det är mitt eget fel, jag kan inte ta plats. Jag vet inte hur man gör. Varför är det så jobbigt? Jag vet inte. Vill försvinna samtidigt som jag ju, egentligen, vill hitta en plats att få finnas på. Jag vet inte hur man pratar med människor, jag har aldrig lärt mig det.

Men. Jag gick dit - BARA det. Någonstans får jag, just nu, försöka vara nöjd med att jag tog mig dit och sa några ord.

What doesn't kill you makes you wish you were dead.
Got a hole in my soul, growing deeper and deeper.
And I can't take one more moment of this silence.
The loneliness is haunting me.
And the weight of the world's getting harder to hold up.

It comes in waves, I close my eyes.
Hold my breath and let it bury me.
I'm not okay, and it's not alright.
Won't you drag the lake and bring me home again?

Who will fix me now? Dive in when I'm down?
Save me from myself, don't let me drown.
Who will make me fight? Drag me out alive?
Save me from myself, don't let me drown.

What doesn't destroy you, leaves you broken instead.
Got a hole in my soul growing deeper and deeper.
And I can't take one more moment of this silence.
The loneliness is haunting me.
And the weight of the world's getting harder to hold up.

It comes in waves, I close my eyes.
Hold my breath and let it bury me.
I'm not okay, and it's not alright


Flashback från utvecklingssamtalen

 
Ja gud. Det var längesedan jag hade så stark ångest som i onsdags inför uppföljningssamtalet. Fysjutton. Det hjälpte ju inte att precis allt gick åt helvete den dagen. På morgonen när jag körde till staden det var i för att först ta några pass var det verkligen kolsvart. Jag trodde på riktigt att jag skulle köra av vägen, jag såg ingenting och blev bländad av de som körde på andra sidan körfältet. Samtidigt som alla bakom började blina med helljusen (Läs: de tycker med största sannolikhet att jag körde för sakta) men vad ska man göra(?) Jag trodde att jag skulle dö där på vägen den morgonen.

Men jag kom fram. Jag hittade inte alls till den första kunden och var väldigt nära att bryta ihop, men efter en halvtimmes virrande hittade jag tillslut dörren. Phu. Det gick Ok där. Sedan vidare till nästa, en kund som var hemma och givetvis fungerade inte dammsugaren. Jag fixade i ordening så bra jag kunde och körde vidare till nästa, och där lyckades jag göra sönder moppen. Det går bra nu. Sedan hade jag den där vidriga klumpen i magen inför det som väntade, det var helt olidligt strax innan. Jag var tvungen att högt för mig själv säga: Jag är bra, jag klarar det här, om det går åt helvete gör det faktiskt ingenting. Det gick sådär. Jag blev lite förvånad för jag har ju jobbat över 6 månader(!) nu, tiden går snabbt. Trodde därför jag skulle bli tillsvidareanställd men nej. Chefen ville mest klaga på hur dåligt företaget gick och att en verkligen skulle tänka på om en inte orkade jobba även om en inte mådde bra. Inte sjukanmäla sig. (??!!) Det var inget roligt samtal, det kändes väldigt obekvämt och jag sa ungefär ingenting. 

Jag fick flashback från utvecklingssamtalen i skolan. På i princip alla mina utvecklingssamtalen grät jag. Jag kände mig så värdelös, och så otroligt granskad och negativt bedömd. Lärarna fick mig att skämmas över mig själv. Nu påpeka tyvärr den här chefen att jag var tyst, det var kanske inte menat på ett illa sätt men hon påpekade det som om att det kanske var ett problem när jag arbetade med mina kollegor. Det var inte så att hon började med att ta upp det i meningen om det, utan sa det lite i förbifarten. Men sådant får mig att sjunka oerhört. Det är det värsta jag vet är när någon påpekar det, eftersom jag hört det så många gånger och är så väl medveten om det. Jag vill ju verkligen inte vara den tysta längre men det är svårt att plötsligt bli totalt öppen, jag har haft jättesvårt att bli någon annan än den jag var under min skolgång. Det är djupa mönster och ärr. Det är inte lätt men jag försöker och jag antar att det är bättre än ingenting.

Samtalet tog inte lång tid och jag överlevde ju det men det var ett litet helvete. 
Nästa vecka hoppas jag blir bättre än denna, jag tror faktiskt det för mitt schema är i alla fall helt okej. 

Livet går vidare

       
 
Ny låt från Birdy, jag gillar den. Inte helt otippat, jag brukar tycka om hennes låtar. I början tänkte jag att den var lite för "glad" för mig, hehe. Mest på grund av musiken, kanske, men börjar man lyssna på texten är den väldigt fin.

Det hade varit fantastiskt om det automatiskt blev något förändring vid ett nytt år men det steget måste man ju dessvärre ta alldeles själv... Det är så oerhört svårt, för mig. I fedags var det katastrof på det sociala planet, gud, det kändes riktigt illa. Jag orkar inte ens tänka på det. Imorgon blir det också väldigt fel. Jag "måste" sjukanmäla mig på grund av att jag fick ett pass med någon som inte har körkort, 40(!) min bort, förstå vilken ångest? Att sedan arbeta ihop med den människan i två pass. Jag är ledsen men det skulle bli för mycket för mig... Ångest på det också men vad gör man?  Jag klarar det inte. Just den peronen känner jag mig extra obekväm med också. Förlåt.  Nu kan det bli så att de passen bara blir förlyttade till senare i veckan eller till nästa vecka, håll tummarna för att det inte inträffar. Då dör jag. 
 
Usch. Jag orkar inte tänka. Det känns lite hopplöst just nu, livet. Men jag försöker ändå tänka positivt. (läs:dvs, jag försöekr inte tänka överhuvutaget) ehm. Det kommer nog trots allt ordna sig tillslut, hoppas jag.

Jag står och samlar mod, samlar mod för att fråga

 
 
"Är du klar med moppen?"
 
Jag har seriöst haft ångest över att fråga "Är du klar med moppen" och liknande... I min värld är det vardag men jag förstår ju hur konstigt det låter för de som inte har socialfobi. Det kanske till och med låter konstigt för dem. Jag vet inte varför jag får sån ångest, om jag är rädd för att de ska säga typ "Nej, men är du inte klok?!! Ska du ta moppen och moppa golvet?!?! Städa?!?! NU?" Nemen.. Jag tror att jag är rädd för att bli ignorerad eller snarare att de kanske inte ska höra mig, eller jag vet fasen inte vad jag är orolig för egentligen. Allt och inget. Ibland känns det som att rösten inte ska hålla, det kanske är det jag är rädd för. Ett "Va?" eller "Vad sa du?" är ungefär det värsta jag kan tänka mig. Jag har fått höra de orden så fruktansvärt många gånger under min uppväxt - det är starkt förknippat med ångestfyllda situationer. Det är inte roligt alls när någon så enkelt, något så självklart blir så fruktansvärt jobbigt. Att prata, att synas, att ta plats - att finnas. Det är svårt för mig. Jag är inte van vid det.
 
Det tar verkligen all min energi att arbeta ihop med andra. Det känns som alla tycker jag är jätteskum och konstigt. Otroligt jobbig när vi blir klara runt en timme tidigare, vilket hände i fredags. Och så bara stod vi bara där och stirrade ut i luften ungefär, pinsam stämning... Jag förväntas ju typ prata men jag får någon låsning, det känns som att människor tycker jag är konstig om jag säger något men det är ju precis tvärt om... Men det sitter kvar sedan uppväxten, om man sedan har varit tyst länge blir det så märkligt om man börjar prata. Och vad ska man överhuvudtaget säga? Ja herregud, jag orkar inte med mina problem... Men tidigare i veckan när jag faktiskt frågade något och fick ett längre svar kändes det så otroligt konstigt på ett positivt sätt, liksom att jag kommunicerade med ett människa... Haha, ja, jag förstår att det låter märkligt för det är nog väldigt självklart för dem flesta andra men jag har trott, eller snarare intalat mig själv om att jag inte kan det. 
 
Det var en tjej som slutade i fredags, hon skulle lämna nycklar hos mig. Hon ska tydligen börja plugga till grundskollärare och flytta till uppsala... När jag hörde det fick jag en sådan ångest, jag fick en känslan av att vilja följa med... Hehe. Lämna allt och komma någonstans i livet, det känns som att det med utbildning alltid ligger som en sten någonstans där inne någonstans. Ångest. Jag måste ju utbilda mig till något, och det är så jobbigt att inte veta vad man vill /klarar av och den där tviveln som jag har om jag överhuvutager kan klara en utbildning. Men jag får nog försöka blunda för det ett tag, det blir lite mycket att ha ångest över det också... Nu hoppas jag bara på att den här vecka blir lite mindre ångestfylld, jag ska i alla fall bara dela pass en enda gång. Visseligen är det passet 6 timmar långt men det borde nog gå bra. Jag har ju faktiskt överlevt hittills.

Människor som inte kan läsa mellan raderna

 
 
 
 
Visst är det väl inte bara jag som förstår att jag menar att det inte alls går bra att hämta henne, att jag typ dör av ångest av bara tanken - att jag hellre skulle ta en avlivningspruta om alternativet fanns? Ja okej, det kan hända att jag var lite otydlig men jag vill inte bli sedd som oschysst för att jag har socialfobi (o.s.v.) Lägg gärna märke till hur jag kommer på ett diskret sätt att ställa samma fråga igen, ville helst bara skriva "FÖR I HELVETE, SVARA!!"... Jag klarar inte när människor som inte svarar på sms. (Dubbelmoral eftersom jag ofta inte svarar men det är för att jag inte vet vad jag ska svara, får prestationsångest) Jag klarar inte av att leva i ovisshet, jag har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara veta, så att jag kan vänja mig vid tanken av att exempelvis hämta en främling, köra henne, jobba med henne... Och så vidare.
 
Hur det gick? Jag överlevde. Det är ungefär så det gick. Varken jättedåligt eller jättebra. Men jag hatar den där tystnaden som blir, det känns som jag förväntas eller snarare SKA säga något men jag vet inte vad. Jag får bara en sån oerhörd ångest... Jag blir handlingsförlamad - tyst. Om man frågar min medpassagerare hur det gick hade hon förmodligen svarat att det var en nära döden upplevelse. Men alltså, ibland glömmer jag bara bort högerregeln och då är det lätt hänt att man är en centimeter från att köra ihjäl sig, och de andra eventuella personerna i bilen. Jag tror inte att hon kommer vilja åka med mig igen. Hoppas. (Förlåt, men jag var nära att dö av ångest - jag gjorde nog t.o.m. det ett tag) 
 
Ja annars var jag så trött igår att jag satt ner och dammsög. Krafterna tog slut, om jag någonsin haft några... Det har varit den värsta veckan på länge. Nu ska jag försöka koppla bort jobbet (gud, vad konstigt det känns att skriva, har jag verkligen ett jobb? Ett riktigt? Hur gick det till? Hur klarar jag av det? Eller gör jag det överhuvudtaget?) och försöka att bara ta det lugnt och äta.
 

Jag vann över ångesten idag

 
 
Om man tänker bort båda benen på kyckligen (Ja jag vet, brutal tanke...) då är det en väldigt bra bild över hur jag i princip alltid känner mig. Men idag tog jag på mig dom där vingliga benen...
 
Det är inte många dagar jag kan säga det ska ni veta. Men idag gjorde jag det, jag gick på min första arbetsintervju... Jag ville bara springa därifrån och gjorde inte direkt världens bästa intryck, men jag sprang åtminstonde inte därifrån. Mer om hur det gick snart, jag tänkte bara berätta något jag aldrig skrev på bloggen när det hände. Nämligen att jag blev kallad till arbetsintervju samma dag som jag avslutade sista kursen jag skulle gå på komvux. Alltså samma dag jag gjorde matteprovet. Det är nästan så att man börjar tro på ödet... Vad jag gjorde? Jag blev glad först, trodde aldrig att jag skulle bli kallad. Sedan fick jag en sån oerhörd ångest, som jag faktiskt inte kan beskriva med ord... I sista minuten nästan, skickade jag därför iväg ett mejl och tackade nej till intervjun (om jag hade varit tvungen att ringa/om det inte fanns något mejl hade jag aldrig vågat göra det) Jag kände ett sånt enormt misslyckande och någon slags skam... Det var hemskt. Och då har jag misslyckad väldigt, väldigt många gånger med sånt jag har planerat att göra. Men det finns någon oskriven regel om att man inte får tacka nej till arbetsintervjuer, och jag hade ju sökt jobbet men klarade inte ens av att gå till intervjun. Ingen rolig känsla.
 
Men igår fick jag en ny chans. Jag fick ett mejl om jag kunde komma till en arbetsintervju - äntligen en arbetsgivare som insett att det är onödig att ringa när man kan mejla - till min stora förvåning och lättnad, jag har tyvärr oerhört svårt att prata i telefonen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag har social fobi... I alla fall, jag fick mejlet dagen innan jag skulle gå. Med andra ord hann jag inte tänka speciellt länge, jag kände bara att jag verkligen inte kunde tacka nej med tanke på vilken ångest jag fick av att tacka nej till en chans till ett eventuellt jobb sist. (även om jag hade intalat mig själv om att jag aldrig skulle kunna få det) Jag kände mig faktiskt tvungen att gå, sedan VILL jag ju ha ett jobb även om jag kanske inte nödvändigtvis ville ha just det här. Men allt jag kan tänka på är den där jäkla intervjun man måste klara av... Det är ren plågeri om man har social fobi.
Det handlade inte ett drömjobb direkt utan ett städjobb. Samtidigt kändes det lite lättare på grund av det, eftersom det faktiskt inte krävs så mycket av en för att klara av det. Jag menar då att man inte behöver vara social osv, utan att det är mer fysiskt krävande. Jag tänkte att hon kanske inte hade så höga förväntningar på mig som jag var tvungen att leva upp till. I det läget gäller det verkligen att ge ett bra första intryck, kunna tala för sig och svara på frågor (Läs: inte få en blackout) Jag behöver kanske inte påpeka att det i min värld i princip är en omöjlig uppgift. Men jag tackade som sagt ja, och eftersom jag var väldigt osäker på vägen dit, samt att det var i en annan stad åkte jag väldigt mycket för tidigt... Märkte jag. Så där stod jag 1 och ½ timme för tidigt och funderade på varför i helvete jag tackade ja. Fasen alltså, DÅ började överanalysera och tänka katastroftankar. Jag var nog inte långt ifrån att spy och kissa på mig samtidigt. Jag började i allt känna mig som världens fulaste människa vilket inte direkt hjälpte.... Det var ett helvete men jag KUNDE ju inte gärna åka hem igen så in gick jag - samtidigt som jag försökte intala mig själv om att oavsett om jag gör bort mig totalt - har jag lyckats bara genom att våga mig in. När jag gick in genom dörren såg jag ingen människa överhuvutaget och fick lite panik över att jag bara stod där, jag borde kanske ha gått rakt in och sagt något till närmaste person...? Inte jättelyckat att ge dåligt intryck innan man ens börjat inervjun...
 
Det kändes som en evighet men det kom någon gående till mig efter kanske en halv minut, det var hon som skulle intervjua mig. Jag hade panik vid det laget och kände verkligen att det här kommer gå åt helvete, litar inte direkt på mig själv i sådana lägen... MEN frågorna hon ställde var inte så farliga och även om jag inte gjorde världens bästa intryck eller sa så mycket kändes det inte som en katastrof, och de var uppenbarligen i akut behov av personal då hon ville att jag skulle börja på måndag(!) Jag kanske inte behöver nämna att jag hamnade i chock, jag är nog fortfarande i det stadiet. Det hade jag verkligen inte väntat mig som ni nog förstår, de brukar väl höra av sig efteråt om man fått jobbet? Jag trodde verkligen inte att jag skulle få det, jag tänkte bara göra det som en övning - för att inte behöva känna mig misslyckad som inte ens tog mig dit. Men som sagt - de var helt uppenbart i stort behov av personal, jag kanske till och med är tvungen att pendla till andra städer eftersom de inte har personal nog och det känns mindre kul eftersom jag fortfarande känner mig osäker framför ratten... Samt hittar VÄLDIGT dåligt. På måndag måste jag dit och skriva på avtal, osv, och jag vet ärligt talat inte om jag hittar dit igen, på den nivån är det. Ångest.
 
 
Intervjun gick väldigt snabbt (Läs:tog bara några minuter?!) allt känns väldigt svart, det måste verkligen ha märkts att jag var nervös eftersom jag i själva verket hade panik... Det måste ha hörts också, men jag orkar inte tänka på det eftersom hon i alla fall måste ha tänkt att jag kan klara av jobbet. Det jobbiga är som sagt att inervjun är svart, minns knappt någon hon sa och jag har ett sjukligt kontrollbehov så det känns oerhört jobbigt att knappt veta vad som väntar mig... Det som fastnade var dock att någon kommer gå med mig de första dagarna och ja, det känns verkligen jobbigt. Då förväntas man ju vara social och prata med den människan... Det känns också jobbigt att man ska åka till olika platser hela tiden, jag hittar som sagt väldigt dåligt. Lär bli väldigt stressigt... Det vore ju katastrof om man inte hittade dit man ska städa, gud vilken ångest det vore. Tanken på att inte klara av det här enkla jobbet skrämmer mig.  Orolig själ, jag? Nej, inte alls...
 
Bara... lite. Jag är så van vid att bara vara hemma med mina småtassar, vi mot världen. Typ. Senaste 3 åren har jag bara behövt gå iväg för att göra prov. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte är orolig över hur det här ska gå. Jag är lite rädd att jag kommer må skit av det här också, man kan ju inte bara sluta då liksom... Men jag ska försöka att inte börja tänka på allt som kan gå fel nu. En inkomst vore ju inte helt fel, även om man måste jobba ett bra tag innan man får en lön som jag uppfatta det(?) men jag får försöka att tänka på pengarna när det känns kämpigt. Men jag känner nästan lite panik av tanken på att jag inte kommer ha samma frihet längre, och då har jag inte ens börjat än... Det känns som jag är helt fast i det här nu. Men det ÄR jag ju faktiskt inte, jag kommer inte ha det här jobbet hela livet och oavsett hur jobbigt det här blir så kommer det inte att bli mitt liv. (Läs:Jag försöker lugna mig själv lite, helt överdrivet panikslagen för tillfället) 
 
Det jag ville få fram under all oro var mest bara att det GÅR att gå emot sin ångest, om någon är i samma situation. Det GÅR att ta sig framåt, lite i taget, om man "bara" ger sig fan på att ångesten inte ska få vinna. Jag har en väldigt, väldigt - VÄLIGT lång väg kvar innan jag ens är i närheten att fungera som en "normal" människa - vad det nu är - men idag tog jag i alla fall ett litet steg framåt. Det är en fantastisk känsla precis efteråt när man gjort något man aldrig trodde att man överhuvutaget skulle våga eller klara av. Sedan kommer dessvärre nästa ångest väldigt snabbt för mig, som ni märker, men jag ska försöka andas lugnt och klara av det här... Det blir kanske helt okej trots allt.

Varför är jag så rädd?

 
 
Om jag går in djupare på den frågan vet jag ju faktiskt svaret. Jag har reflekterat ganska mycket över det senaste åren. Men jag ställer mig ändå den frågan... Det känns så meningslöst men ändå sitter rädslan - ångesten där som en liten djävul. Igår började jag på en hundkurs, det är inte första gången jag är på en men skillnaden här var att vi började inomhus... Vadå då tänker nog ni, men jag känner mig mer naken då. Det man säger hörs så mycket tydligare, inga hundar som skäller eller vind som surrar. Inget som kan ta uppmärksamheten från en. Tyst. När intruktören plötsligt säger - Först ska vi presentera oss, då kommer paniken. Jag har varit på kurser förut och varje gång har man fått presentera sig och sin hund så det var egentligen ingen överraskning, men jag hoppades ändå på att man den här gången skulle få slippa. Jag försöker snabbt i huvudet tänka ut vad jag ska säga, samtidigt som hjärtat slår fortare och fortare. Tänk om jag inte får fram ett ord? Tänk om jag pratar för tyst? Tänk om jag gör bort mig så pass att jag får skämmas resten av kursen? Tänk om de tänker att jag är en konstig människa? Du ska bara säga ditt namn och presentera din hund - sluta överreagera. Men jag klarar inte av att tänka logiskt i sådana situationer, hur många gånger jag än försöker intalar mig själv om att det inte är någon fara. Jag blir panikslagen.
 
Var och en presentera sig medan jag bara ville sjunka igenom stolen, ner i marken. Det kändes som att jag satt där i flera timmar när det i själva verket bara var någon minut till min tur. "Jag heter .... och jag har en tax, vi har tidigare gått valpkurs och rallylyndadskurs...."  Jag känner hur jag rodnar men försöker intala mig själv om att det inte syns (Läs:smink). Efteråt kommer tankarna tillbaka: Pratade jag för tyst? hörde de överhuvutaget vad jag sa? Hur kunde jag missa att säga hundens namn?? Verkade jag normal? Tittade hon där inte lite konstigt på mig? Sluta nu - gå vidare. MEN VAD TÄNKTE DE OM MIG?
 
Gaaah, jag blir galen på mig själv. Men jag vet att det enda som hjälper är att gå emot det man tycker är jobbigt i små, hanterbara, steg. Jag gjorde det i alla fall den här gången, jag fick fram orden... Det är ju ingen bedrift men det känns lite så, för mig var det kanske det ändå. Ångesten och rädslan har inget logiskt tänkande. Snälla - bara försvinn ur mitt liv.

Social fobi, introverthet och blyghet

 
 

Nu när jag inte har något pluggande att tänka på har jag rätt mycket tid över, och då börjar jag lätt känna en meningslöshet över att jag i princip inte gör någonting... Så för att hålla mig sysselsatt vill jag gärna skriva om sådant som jag tycker är viktigt, något jag brinner för och som berör mig. Jag är en sådan där djup människa. Nackdelen är att inläggen har en tendens att bli långa då, men jag hoppas att någon orkar läsa och att det inte blir allt för osammanhängande. Allt började med att jag tittade på mina katergorier och såg att jag skrivit social fobi/blyghet som en kategori, jag har ändrat nu för jag vill inte att någon ska tänka att det hör ihop. Det är verkligen två skilda begrepp, samtidigt som det kan vara svårt att skilja på. Social fobi är mer som en "sjukdom", medan blyghet kan vara ett personlighetsdrag. Sedan började jag tänka på skillnaden mellan introvert och blyg också, tillslut även på skillnaden mellan social fobi och selektiv mutism - något som jag har velat skriva om länge. (Läs:eftersom det redan som det är blev ett långt inlägg, tar jag upp selektiv mutism i ett eget inlägg) Jag blir själv lite förvirrad av allt men om jag ska försöka förklara det låter det såhär: (även om det givetvis kan skilja sig mellan människor)
 
Social fobi - Ångest & osäkerhet i sociala sammanhang/ångest inför en sådan situationer, kanske även efteråt/undviknanden av sociala situationer. Om man tänker på hur många människor med t.ex. ormfobi beter sig bland ormar (exempelvis) så är det nog lättare att förstå vilken oerhört ångest det innebär att ha en fobi. Vi med social fobi är lite bättre på att dölja våran ångest bara, det är ju inte riktigt socialt acceptabelt att skrika till eller springa iväg när det kommer fram en människa, hehe...
 
Introvert - Det är en personlighet, ett sätt att vara på. Som introvert har man ingen ångest i sociala situationer men man är inte den som har behovet av att höras mest och jämt. Man trivs med att vara lite i bakgrunden i större grupper (Läs: nu menar jag inte vara utanför) och får energi från att vara ensam. Precis som att extroverta människor får sin energi från andra. Många idag verkar tro att ensam är synonym med olycklig, men så måste det ju faktiskt inte vara om ensamheten är självvald. I det privata, med människor man känner, kan man ju fortfarande vara öppen och framåt. Att vara extrovert eller introvert är neurologiskt, det är något man föds med. Det är alltså ingenting man kan välja om man vill vara eller inte. Det handlar inte om att man inte vet hur man ska umgås - det handlar om att man inte alltid känner det behovet.
 
Blyghet - Alla människor är blyga ibland (tror jag?) som barn får man ofta höra att det är något som växer bort och det kan det absolut göra om blygheten beror på exempelvis osäkerhet. Men för vissa personer är det en del av personligheten, vissa är mer försiktiga än andra som personer och har inte behovet av att höras mest. Ofta är man kanske blyg till att börja med för att sedan bli trygg i en situation eller med en människa. Jag tror att hur man utvecklas beroende mycket på hur man bemötts under uppväxten. Dessvärre ses blyghet idag nästan som en sjukdom, när det i själva verket är ett personlighetsdrag. Jag skulle beskriva det som ett mellanting mellan att ha social fobi och att vara introvert. Man är inte helt bekväm i alla sociala situationer men man har inget direkt undvikande beteende. Blyga personer är inte mindre sociala och osäkerhet är inte synonym till blyg - två vanliga missuppfattningar. Jag skulle tro att många som är blyga också är introverta. 
 

 
Jag känner igen mig i beskrivningar gällande att vara introvert - det är jag utan tveken. Om jag är blyg som person eller blivit det med tiden, det vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är att min osäkerhet framförallt kommer från att vuxna och även barn i min omgivning under min uppväxten har pressat och tvingat mig till saker jag inte varit bekväm med att göra. De påpekade också ofta att jag var blyg. Jag fick många pikar över att jag var så pass tyst som jag var i skolan, vilket bara gjorde att jag drog mig undan mer - jag blev blygare och hamnade tillslut i ett utanförskap. Efter en tid utvecklades min blyghet till social fobi. (en väldigt kort förklaring på en lång historia) Jag tror dessvärre inte att jag är ensam om den utvecklingen. I dagens samhälla är idealen att vara superextrovert - TALA HÖGT! TA PLATS! Vi lever i ett samhälle där social kompetens är det finaste man kan ha, att vara utåtriktad är den personlighet som dyrkas. Jag tycker idealen för hur vi ska vara, våra personligheter har hamnat i skymundan. Allt fokus är på idealen för våra utseenden, som givetvis också är viktigt att ta upp men i vårat undermedvetna tror jag dessa ideal ger oss minst lika mycket ångest. Jag har i princip alltid känt att det är något fel på mig, jag har haft känslan av att jag jämt måste ändra på mig för att passa in. Det är något jag ofta inte har klarat av att göra.
 
De vuxnas bemötande av mig som person var den största anledning till att jag tillslut blev en hemmasittare. (Läs:namn på elever med hög frånvaro, som inte vågar eller förmår sig gå till skolan även om de vill) Det är ofta reslutatet av ett utanförskap som har pågått under en lång tid. Jag hade aldrig hört begreppet förens för ca 1 sedan(?) Nu börjar det plötsligt pratas väldigt mycket om hemmasittare vilket är positivt(!) men jag gillar inte att fokus ligger på att hitta fel hos eleverna och föräldrarna istället för i skolan. Det är ofta där problemet ligger. Varje dag blev för mig en kamp för att slippa gå till skolan som samtidigt var en kamp för att ta mig dit. Den sistnämnda kampen var dessvärre en som jag ofta förlorade. Jag orkade inte längre. Vardagen bestod av bråk, gråt och skrik. Mina föräldrar tvingade mig till skolan så gott det gick, givetvis av välvilja men det blev väldigt ångestfyllt. Jag ville - som alla barn - göra dem stolta, inte ledsna och besvikna. Den ångesten man känner både av att vara i skolan men också av att vara hemma, när man vet att man borde vara där - den går inte att beskriva i ord. Du vet att du borde gå, att du måste men du klarar inte av det. De vuxna kallade det för skolk, förståelse var inget som jag blev bekant med under min skolgång. Slutsatsen som alla per automatik tog var att det var mig som det var fel på.
 
Min motivation när jag gick till skolan var att slippa bråk, att inte behöva vara orolig över att bli utskälld. Att faktiskt lyckas få betyg i alla ämnen var något jag hade gett upp för längesen vid en ålder av 13, vilket inte var så konstigt med tanke på att jag tillslut bara hade några få ämnen. Jag tänkte inte framåt överhuvutaget vad jag kan minnas - jag hade fullt upp med att överleva. Jag brydde mig inte om en sån världslig sak som betyg. Det kom egentligen först när jag slutade gymnasiet, när jag kunde andas ut. Då slog det mig plötsligt - betyg, BETYG?! Det var alltså det som jag egentligen skulle ha skaffat mig under skolåren. Lite så. Jag fick istället för betyg med mig sår i själen från mina 12 år i skolan. 
 
Att vara hemma från skolan i långa perioder är en biljett rakt in i utanförskapet - kanske för resten av individens liv. Det borde verkligen tas på allvar, och det innan det hunnit gå så pass långt att barnet känner en hopplöst inför att ta sig tillbaka. Det är så oerhört viktigt att inte ge upp dem. Jag kände tyvärr att många vuxna hade gjort det gällande mig.
 
Ursäkta nu blev det ett litet sidospår... Typiskt mig. Tillbaka till ämnet:
 
Det gör mig väldigt frustrerad och ledsen när människor skriver eller pratar som att blyghet och introverthet är en sjukdom hos en människa, något som borde botas. Nu menar jag givetvis inte personer som är blyga och introverta, man kan lätt se det som ett problem och det kan vara oerhört jobbigt... MEN jag hävdar att det är samhällets fel om man känner på det sättet. Att vara blyg och introvert är, precis som att vara utåtriktad, ett sätt att vara på - ett personlighetsdrag. Så otroligt många gånger som jag har känt mig fel under min uppväxt för att jag varit blyg, för det är ju inte så man ska vara. Jag var alltid den blygaste i klassen, vilket gjorde att jag alltid kände mig underlägsen alla andra, eftersom att jag alltid var blygast, och det hade ju vuxna sagt eller på andra sätt visat var något dåligt. Jättedåligt. Det är inte det sättet som uppskattas att om man är på, vilket barn lär sig sorgligt tidigt. Det gör mig förbannad. På riktigt. Hur vuxna, mellan raderna, eller bokstavligen säger åt ett barn att de är fel och borde ändra på sig. Jag hatar när människor slänger ur sig kommentarer som att introverta eller blyga är tråkiga, aldrig pratar, är konstig med mera. Varför inte ta sig tid att lära känna någon istället för att döma? När en ny elev sa något till mig under högstadiet (ja det var så exotiskt som jag fick det att låta) sa en gammal "klasskompis" Det är ingen ide, hon pratar inte - det går inte att lära känna henne. Om man tar sig tiden och är nyfiken istället för dömande tror jag att de flesta introverta och blyga släpper in en, och förmodligen är inte personen alls som man föreställt sig. Nu hade just jag stängt av hela mig känns det som nu i efterhand (Läs:jag var inte bara blyg) Samtidigt vet man ju inte, om någon gav det tålamod hade det kanske gått att nå fram till mig också. Men jag hade förmodligen behövt en hjälte betydligt tidigare.
 
 
 
Tysta barn ses som ett problem. Introverta ses ofta som blyga. Och blyga får inte vara blyga utan att hela tiden få bekräftat för sig att det är ett problem. De blir ständigt tillsagda att “prata mer”, “ta för sig mer” osv. Vilket givetvis ökar barnens känsla av att det är något fel på dem. Vuxna försöker tvinga på dem ett behov de inte har. "Jag måste ha många kompisar, jag måste tycka om att ha kalas, jag får inte tycka om att vara ensam en fredagskväll" osv. Varför kan inte alla bara försöka sluta se blyghet och introverthet som en defekt på en människas personlighet och något personen bör skämmas för och göra allt för att arbeta bort? Jag har googlat många gånger under min uppväxt på "träna bort blyghet" och så vidare. Om skolan och samhället gör det till ett problem, som många gör, blir det ju det även för individen. Visst, hade det varit enklare om man var utåtriktad i det här samhället. Men nu är ju inte alla det, vad ska vi göra åt det? Hur gör man för att bli någon annan? Nu utvecklades just min blyghet till en oerhört stor osäkerhet och jag blev väldigt inåtvänd, slutade prata, jag slutade gå till skolan - det var ett stort problem som jag hade behövt hjälp med. Jag hade ångest och en tappad livsgnista. Det borde inte behöva gå så långt innan man får hjälp hållde jag på att skriva... Men hjälp, det fick jag ju faktiskt aldrig.

Jag tror personligen att man blir blygare desto fler gånger någon kallar en blyg och tyst, man får en stämpel på sig och alla förväntar sig att man exempelvis inte pratar. Varför inte bara sluta påpeka hur andra är och beter sig? Det skapar bara ångest och ger en trasig självbild, och det blir svårt att ta sig ur en roll som man kanske inte vill ha eller känner att man passar in i... Tänk om ingen hade pressat mig eller påpekat för mig, gång på gång, att jag betedde mig "annorlunda", inte var normal, borde räcka upp handen och ta mer plats, mm. Tänk om jag hade fått gå igenom min uppväxt och trots allt ha känt att jag dög - oavsett hur jag betedde mig. Då hade jag kanske aldrig utvecklat social fobi, jag hade kanske aldrig blivit en hemmasittare i perioder och jag hade kanske klarat skolan när det var tänkt. Jag hade kanske aldrig känt ett behov av att starta den här bloggen, där jag i princip bara skriver av mig min ångest. Svindlande tanke - hur mycket andra människor kan påverka en.

Blyga kan absolut behöva stöd för att våga ibland, precis som alla andra människor, men ingen kommer att övervinna sina hinder genom att känna skam, skuld och misslyckande över sin existens. Och ingen kommer heller att bli mindre blyg av att ständigt få höra att det är ett problem. Genom att pressa och tvinga barn framåt, gör man i regel bara att de backar ännu mer. Om barn pressas till att prata blir de naturligtvis inte trygg i att göra det. Tillslut kan man ha fått ett barn att backa så långt att de inte vågar ta ett enda steg framåt. Människor föds unika - varför inte låta det vara så? Hur tror vuxna att det känns att hela tiden få höra att den du är, när du är dig själv, inte är rätt? Jag vill bara säga åt alla lärare, alla föräldrar - alla vuxna, att sluta. Bara sluta. Tänk om. Låt blyga och introverta barn vara. Ge dem stöd vid behov. Och när ni ändå håller på - ta bort betygskriterierna som inkluderar hur mycket plats barnen tar, hur mycket de pratar och tar för sig i klassrummet. Muntliga delar i betygen är något som inte ens alla klarar av medan andra är naturligt lagda för det. Det är inte rätt. Ge inte barnen som grund känslan av att vara fel, inte duga och den sönder trasade känslan av att inte passa in. Låt de hitta sin röst, sin plats i sin egen takt.
 
Jag drömmer om ett samhäller där ingen lämnas utanför, där alla blir respekterade och accepterade. Där ingen känner sig fel. Jag skulle vilja se ett samhälle där alla känner att de får finnas. Ingen borde behöva känna sig som en främmande fågel som inte hör hemma här. Den raden skriver jag samtidigt som jag får upp en bild i huvudet. Bilden föreställer 16 åringen som tog sitt liv av den anledningen förra året. Det berörde mig starkt, jag kunde se mig själv i henne. Jag kommer att kämpa för att ingen någonsin ska behöva känna på det sättet, i min närhet. Tillsammans kan vi förhindra det på ett större plan.

Ja vad ska det bli av mig?


Jag hatar den här ovissheten, vad ska det bli av mig? Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan... Jag får panik av att inte kunna se framåt, av att inte veta vad jag ska göra nu -av att inte veta hur någonting blir. Det känns läskigt att jag har ansvaret för hur min framtid kommer bli... Jag vill bara kunna tänka att allt ordnar sig men det går bara inte, det känns inte så. Om jag trodde mig kunna klara av att gå på en arbetsintervju hade det känts lite lättare, det hade det ju... Just nu har jag väldigt svårt att ens tänka mig själv i den situationen. Ja jag vet, det var väääldigt snabb som jag slutade tro på mig själv igen. (om jag någonsin började?) Fasen, nu måste jag försöka tänka om här om mitt liv inte ska sluta i misär. Lite så känns det just nu.

I just want to be fearless


 
 
I don’t want to look back in five years time and think, ‘We could have been magnificent, but I was afraid.’ In five years I want to tell of how fear tried to cheat me out of the best thing in life, and I didn’t let it.

Jag klarade det verkligen tillslut

 
Ja hur ska jag sammanfatta den här händelsen... Jag har nu gjort det jag tänkt göra i drygt 3 år, nämligen träffa någon från nätet. Tidigare, när jag var 18-19 år var jag lite mer besatt av tanken. Jag vill verkligen försöka få någon vän på det sättet. Sedan gick det ganska mycket åt helvete, förmodligen främst för att jag inte riktigt vågade. 
 
Men nu blev det som sagt av... Den här personen som jag träffade har jag haft kontakt med ett tag, längre tid än vad det känns som. Man skulle kunna säga att hon tvingade mig att ses på ett positivt sätt, jag kunde liksom inte säga att jag inte kunde fler gånger. Jag kände mig elak, även om jag ju bara var livrädd. Jag tror dock att det kan vara svårt för någon som inte varit där jag är, att riktigt förstå den ångesten och rädslan men jag vågade faktiskt ta upp det på ett lite diskret sätt. Det var i alla fall skönt, att hon åtminstone visste om att jag var blyg även om det är lite av en underdrift...
 
Hur det gick? Tja, jag skulle inte säga att det gick bra. Jag frågade ingenting, och var allmänt tyst. Det var ganska jobbigt. Samtidigt ville jag inte gå och hänga mig efteråt, SÅ dåligt gick det inte. Jag pratade ju lite i alla fall. Och för att vara så nervös/LIVRÄDD innan så är jag nöjd. (nåja, nöjd är ett starkt ord. Det är jag inte, men jag gjorde det i alla fall vilket jag är lite stolt över) Det kändes tråkigt nog inte riktigt som det klickade riktigt emellan oss, hon var snäll och så men hon var väldigt pratig. Vilket det ju absolut inte är något fel på men jag har lite svårt att ta plats minst sagt. Men jag hoppas jag kan våga göra det här fler gånger, så jag kan bli av med min sociala fobi, och svårigheterna jag har att prata med människor jag inte känner.
 
Någonstans måste man ju börja? Det kan ju inte gå bra direkt, om man som jag, levt i sin egna lilla bubbla väldigt länge och har en dålig erfarenhet av människor sedan tidigare. Det är oerhört svårt men jag måste. Jag måste, ta mig förbi det.

"Har du inga vänner du kan umgås med?"

 
 
Det frågade en tjej mig som jag mejlat med ett tag... Jag tycker det var modigt men samtidigt blir det lite skuldbeläggande, eller det är ju snarare jag som har ett destruktivt tänkande och omvandlar frågan till: "Är det något fel på dig?".  Men det var såklart inte menat så -det är som vanligt jag som är överkänslig. Jag behöver kanske inte berätta att jag inte skrev som det var på den frågan? Usch, det känns så tragiskt men sanningen är rätt svår att få ur sig ibland och det låter ju faktiskt tragiskare än vad det ÄR (Läs:att jag inte har några vänner att umgås med) I alla fall i min värld, för jag lider inte av det så som jag kan tänka mig att de som haft vänner hela livet tänker. Eftersom att jag inte har den erfarenheten, visst det är kanske lite tragiskt också men jag vill inte att någon ska tänka: "stackars henne!" ... Det känns så jobbigt, när det handlar om ens liv, som att hela en själv blir till ett enda stort misslyckande. Om människor tycker synd om en för det liv man lever.
 
Det är mer att jag längtar efter något, utan att riktigt veta vad. Gemenskap kanske, att känna mig lite vanlig. Jag skulle vilja bevisa för mig själv att jag faktiskt kan skaffa vänner, det är ju bara det att jag inte riktigt tror på det som försvårar själva genomförandet... Jag tänker som att jag bara kommer göra personen besviken, att jag kommer få någon låsning och inte få fram ett ord, att denna kommer tycka jag är konstig -att jag bara kommer bli sårad. Och om jag tänker så går det ju bara inte, jag har faktiskt en människa som nästan tjatar om att träffas. Jag känner mig så taskig, samtidigt slingrar jag mig för att jag faktiskt inte VÅGAR ta det steget men det vet ju inte hon... Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln.
 
Tragiskt nog ligger det helt klart något i det de säger i videon, det är mycket skam kring det här. Precis som all pyskisk ohälsa, och allt som är annorlunda överhuvudtaget. I dagens samhälle ska man ju helst vara väldigt social och utåtriktad, vilket såklart gör det jobbigare. Det skulle antagligen inte bli en sån press/ångest annars. Och det finns så mycket fördommar, så mycket människor tänker och antar om andra utan att veta. Det är klart att många då har svårt att säga som det är, exempelvis att man får ångest av sociala situationer. Det är så fruktansvärt hemskt att det ska behöva vara så, att alla inte bara kan säga som det är. Att vi måste vara rädda för att bli dömda, att vi skäms. Det borde vi inte göra, livet är inte lätt och alla har vi varit med om saker som har gjort oss till dom vi är idag. Lika förbannat så är det ett faktum att människor dömer, och att människor skäms över vad de gått igenom eller är i just nu.
 
Jag vet ju att jag har social fobi men jag har väldigt svårt att skriva det eller ens tänka det -jag har svårt att acceptera den insikten. Det känns precis som att jag gör problemen större då. "Och jag har ju inga problem" I alla fall inte så stora. Men faktum är ju dessvärre att det är just vad jag har. Jag får för fan ångest bara av att gå och hämta ut ett paket... Inbillar mig dock att alla mina problem bara plötsligt kommer försvinna en dag. Samtidigt som jag är plågsamt medveten om att det aldrig kommer hända. Jag orkar väl inte riktigt tänka på det, ta tag i det och inse att inget blir bättre automatiskt. Det är bara så obeskrvligt svårt att kasta sig ut i ångesten, som jag skrivit så många gånger förut. 
 
Det skrämmer mig -tänk om jag kommer tänka så hela livet, att det är så obeskrivligt svårt, för svårt -att jag aldrig kommer våga. Jag har verkligen fastnat i destruktiva mönster, och såna är  så svåra att bryta och ta sig ur. Det blir som en låsning. MEN det ÄR inte omöjligt, det gäller bara att försöka samla på sig lite mod... Och en dag kommer jag bli så illa tvungen att ta det steget, att våga. (...att studera på distans livet ut går ju liksom inte)

Här ska läsas i helgen!

 
Jag läste en del i yngre tonåren men plötsligt fick jag någon inre stress eller något -jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att läsa, börja tänka på annat istället... Men nu tänkte jag försöka börja igen! Hitta en del på bokrean (eller ja, ärligt talat så var det bara tänka snabbt och långsamt som det var rea på) Det blev inte så dyrt ändå, rätt billigt med pocketar.
 
Som ni kanske ser är det vissa böcker av samma författare och ja, det är en favorit! Jag har iofs bara läst en bok av Torey Hayden tidigare men jag fastnade. Jag gillade verkligen boken (Spökflickan) Den berörd mig något enormt. Jag minns den som lite långdragen ibland men otroligt läsvärd... Jag gillar även författaren, hon verkar bry sig så mycket om barnen hon jobbar med. Böckerna bygger alltså på hennes arbete. Berättelserna är ett sånt bevis på att miljö/uppväxt gör så mycket med barn. De är egentligen inte psykiskt störda, de är trasiga små människor som varit med om sånt ingen ska behöva uppleva. Och visar det på sina egna sätt. Väldigt läsvärda böcker! Jag ska recensera dem sen, om jag bara kommer ihåg det.
 
Så att ni ska förstå lite bättre vad jag pratar om lägger jag ut en besktivning på en av böckerna jag köpt:I Vackra barn har Hayden hand om en grupp barn med svåra psykiska störningar. Här ingår den åttaåriga flickan Venus, som sedan länge inte säger ett ord, inte kommunicerar på något sätt med omvärlden. Vi får en målande beskrivning om problemet med att nå kontakt med denna klass. Till slut tycker hon sig komma under skalet på Venus, men bara för att se henne glida tillbaka in bakom sin avskärmning igen. Hayden blir övertygad om att förklaringen till Venus tillstånd finns att söka i flickans hem.
 
En annan bok jag köpte var: "Den högkänsliga människan" Jag blev faktiskt tipsad om den på grund av en krönika jag skrev, vilket jag är väldigt tacksam över! Än sålänge har jag bara läst första kapitlet men jag tror att jag kommer gilla den mycket, jag känner igen mig en hel del redan. Några citat från boken:
 
"Tänk på vilket inflytande det har haft på dig att inte ha varit ideal för din kultur. (Exempelvis setts som blyg ur negativ bemärkelse) det måste ha påverkat dig -inte bara hur andra har behandlat dig, utan även hur du har behandlat dig själv"
 
Författarens ord om sig själv: "I skolan undvek jag sport,lekar och barn i allmänhet. Det var med en blandning av lättnad och förödmjukelse som jag upptäckte att min strategi lyckades -Jag blev fullständigt osynlig"
 
Och så berättar författaren om en tjej hon intervjuat angående hennes personlighet, där vuxna på olika negativa sätt sagt åt henne att hon inte var som alla andra. "Följderna av detta blev en flicka som trodde det var något fel på henne"
 
Ja, det är hög igenkänningsfaktor om man ses eller/och ser på sig själv som blyg,känslig,inåtvänd,introvert. Det ska bli spännande att fortsätta läsa! I slutet av vissa kapitel är det som uppgifter man ska tänka på. I första skulle man skriva ner 3 stora förändringar i sitt liv. Jag funderar på att kanske ta vissa passande uppgifter på bloggen, om de känns intressanta!

Idag har jag varit på terapi igen.

      

Eller vänta nu... Det var nog en körlektion men det kändes precis som att jag varit på terapi, med en usel psykolog. Jag känner mig ganska psykiskt nedbruten efter att ha varit där idag. Körskoleläraren har av någon anledning fått för sig att jag hatar mig själv, förmodligen på grund av att jag är blyg/osäker. Då försöker han genom hela lektionen (80 min) övertyga mig om att jag är lika mycket värd som alla andra... Det låter kanske snällt men det blir ju liksom han som nedvärderar mig, inte jag. Visst, jag gör det väldigt ofta men det vet ju inte han om och jag tänker verkligen inte: "Vad mycket sämre jag är för att jag är osäker" När jag kör så är jag bara koncentrerad på det jag ska göra och tänker just inte alls på nåt annat. Dvs, han har ingen aning om hur jag tänker även om det såklart märks att jag är osäker, men att vara blyg är inte det samma som att hata sig själv... Vilket det märks att han tror att jag gör, han säger det bokstavligen också. (Att jag inte ska hata/nedvärdera/tycka illa om mig själv) Jag förstår att han inte menar något illa, det är tydligt att han vill få mig att känna mig säkrare men det får en omvänd effekt. Jag känner mig värdelös på grund av att han uppenbarligen tycker jag är sämre än 'alla andra' då han känner att han måste övertyga mig om att jag inte är det.

Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar, troligtvis inte, förstår knappt själv. Det är bara det att jag är väldigt trött på att allt (Läs:Jag, min osäkerhet) ska problematiseras av omgivningen jämt... Kan jag inte bara få koncentrera mig på körnningen/allt omkring den på en körlektion? Jag vill som inte ha terapi, iallafall inte precis samtidigt som jag försöker lära mig köra bil. Det känns även lite motsägelsefullt när han först ber mig ta mer egna iniativ, och säger gång på gång att det är okej att göra fel för att sedan bli arg för att jag gör fel eller gör något utan om han har sagt till. Jag förstår inte riktigt hur han tänker att jag ska kunna ta egna iniativ samtidigt som jag bara får göra det han säger åt mig?

Aja, jag överlevde iallafall och det är väl ungefär det man får vara nöjd med ibland. Imorgon så måste jag dit igen, med en annan körskolelärare som tur är. Även om jag ändå är nervöst och har väldigt mycket prestationsångest eftersom att jag måste klara av det här, gärna innan pengarna tar slut och snön kommer. Håll ut. Håll ut. Håll ut.

Jag kan inte få köpa ett körkort av någon istället?

 
Det skulle kanske inte vara så trafiksäkert men åhhh, vad skönt det vore att slippa det här nu... Jag har kört 10 dubbellektioner nu, jag har bokat ca 11 till men förmodligen så krävs det betydligt fler. Jag vet inte hur många folk brukar ta men det känns väldigt mycket. Jag trodde inte det skulle krävas så pass många... Jag körde bara idag, då läraren var sjuk igår. Det gick väl inte jättejättejätte dåligt men det gick väldigt långt ifrån bra. Jag har lärt mig lite fel från början, och då blir ju allt så mycket svårare då det jag gjort innan blivit en vana. Det är så svårt att hålla reda på allt, plus ångesten med trafikläraren... Jag tycker det är så jobbigt så det är helt sinnesjukt. Trafikreglerna kan jag egentligen men när jag sitter vid ratten så kan jag verkligen ingenting så ja, det känns som det här kommer ta ett tag. 
 
Vad som också är ångestframkallande är att dom av någon anledning har byt ut 2 av körlektioner från den körläraren jag vill ha till den jag nästan hellre skulle dö än att ha... Destruktivt tänkande som man har så tänker jag att det är för den läraren som det känns lite bättre med inte vill köra med mig. Det är med största sannolikhet inte så (sååå jobbig och svår att ha och göra med hoppas jag inte att jag är) men det blir ändå att jag tänker så.
 
Den andra körskoleläraren ville jag helst undvika då han blir så irriterad när jag gör fel, vilket gör mig dubbelt så nervös/stressad och då får jag inte ut så mycket av lektionen... Dessutom så gör han det jag hatar, nämligen påpekar hur osäker och blyg jag är för att sedan säga:"Men du får vara som du är." Precis som att det är något han måste godkänna(?) Och uppenbarligen så får jag inte vara som jag är då han ständigt påpekar det som något negativt... Jag har varit med om det så många gånger, om vi bortser från meningen:Du får vara som du är. Jag är ganska övertygad om att ingen skulle säga: "Men vad utåtriktad och säker du är i dig själv men det är okej, du får vara som du är." Jag tycker inte att någon har rätt att bestämma vilka sätt att vara på som är rätt och fel. Man vet ju själv hur man är, inte så att någon behöver berätta det för en... Jag tänker som knappt på något annat än vad andra ska tycka och tänka om mig.
 
Det är så förknippat med allt jag fick höra från skolan så det är inte jätte kul att höra. Jag skäms över mig själv när någon säger så åt mig, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många gånger jag fått höra att jag ska ändra på mig för att jag är på fel sätt. Jag skulle gärna vilja göra det bara sådär men det går ju liksom inte att bara bli någon med bra självförtroende som är säker i sig själv, som inte konstant tänker på vad andra tycka om en. Om det gick att bara ändra på så skulle jag ha gjort det för väldigt, väldigt längesen då det är frukstansvärt jobbigt, inte minst (och kanske bara?) på grund av hur många människor ser på en tyst/osäker -blyg person. Det är alla dom som funnits omkring mig i mitt liv som gjort mig till den jag är idag, till en osäker person och det kommer ta tid att ändra på, har jag sakta börjat inse och acceptera... Jag trodde inte att det skulle vara så svårt som det är att bli den man vill vara.

Tidigare inlägg