"Du är så mycket bättre än vad du tror att du är"

 
Jag hatar att jag tvivlar så mycket på mig själv jämt... ALLT skulle vara så otroligt mycket lättare med lite självförtroende och varför inte lite bättre självbild också? Jag är så osäker på min egen förmåga, och så övertygad om min egen uselhet. Ibland kan jag absolut känna tvärt om också, men det känns som väldigt sällan i jämförelse.
 
Jag kom och tänka på det här när jag lyssnade på "Alex och sigge" (Läs:podcast) och Alex precis som jag berättade att han ofta känner sig osäker, värdelös och usel. Han berättade att hans fru då sa: "Varje morgon, innan du börjar din dag ska du sätta på "The world's Greatest" och så ska du känna att den låten handlar om dig -att du är BÄST, att du inte är misslyckad eller värdelös. Utan att du är underbar" Jag tycker att det var så fint sagt!
 
Alex passade sedan över tipset till oss lyssnare, så nu tänkte jag bolla över det till dig som läser det här. Lyssna på låten, den handlar om dig, du är så betydligt mycket bättre än vad du tror! SÅDESÅ.

Jag står framför spegeln, jag vill förändra allt. Allt som jag ser i den.

 
 
Komplex... Det är verkligen jobbigt att ha.
 
Dom senaste veckorna, som har blivit till månader har jag haft ovanligt mycket ångest över mitt utseende på olika sätt... Jag har fått komplex som jag aldrig har haft förut, eller ens tänkt på. Jag har väl aldrig direkt haft något komplex alls, det känns som det har smugit sig på mer och mer det här året -Jag har börjat tänka på hur jag ser ut på ett extremt negativt sätt. Det handlar säkert om hur man mår allmänt också, så är det nog för mig iallafall. Om jag mår dåligt över något så försöker jag lägga fokus på något annat, tex genom att hitta fel på mig själv som tar upp hela min tankeverksamhet. Det låter så dumt vilket det också är men det är ju inget som man väljer att göra, det bara blir så att man får destruktiva tankar om sig själv och det är verkligen svårt att bryta det tankemönstret när man väl börjat tänka på det sättet.
 
Det handlar säkerligen också mycket om idealen i samhället. Det är så smärtsamt uppenbart att det påverkar så många och det gör mig så arg att "någon" har sagt åt oss hur vi ska se ut eller/och vara för att duga. Det är så otroligt sorgligt att så många mår dåligt över att inte se ut eller vara så som man enligt idealen ska vara. Vi är nog alla mer eller mindre fast i det på något sätt... Det är förjävligt, sjukt och så onödigt. Finns ju redan så mycket annat som tar energi och som är jobbigt här i livet, behövs knappast ytterligare något. Dessvärre känns det bara som det blir värre och värre -Kraven blir bara högre och unga mår allt sämre, någon förändring har jag vääääldigt svårt att se. Det känns hopplöst.
 
Men det positiva är att det aldrig är försent att börja vara lite snällare mot sig själv... Jag kanske inte kan förändra världen MEN jag kan förändra hur jag ser på mig själv. Bara för att jag kanske inte duger i allas ögon, så är ju faktiskt det viktigaste hur jag ser på mig själv, att jag kan inse att jag duger som jag är oavsett hur andra ser på mig. Nästa år ska jag iallafall försöka att inte tänka så negativt om mig själv, lättare sagt än gjort men man kan alltid ge det ett försök.
 
Om lite andra grejor i livet ordnar upp sig, tror (hoppas) jag att det här kommer försvinna eller åtminstone inte ta en så stor plats i mitt liv. Det är så otroligt onödigt att ens lägga en minut på att må dåligt över sitt utseende. Så nu bestämmer jag att vi slutar med det. (Vi kan väl låtsas att det är så enkelt?) Vi duger faktiskt väldigt bra som vi är, sååådetså!

Imorgon ska jag växa lite, förhoppningsvis

 
Imorgon ska jag göra någon som jag aldrig ens trodde jag skulle överväga för bara några månader sedan. För dom flesta är det nog ingen stor grej alls, men det spelar ingen roll. Det viktigaste är trots allt att man imponerar på sig själv och för mig känns det verkligen en utmaning, jag hoppas veeeeerkligen att det går bra nu också. Skriver vad det är imorgon... Om det går bra. Annars så går jag och gräver ner mig, ett tag. Men det bara MÅSTE gå, helst bra också. Är så galet nervös redan nu och om jag känner mig rätt så är det ingenting mot vad jag kommer vara precis innen. Jag som tänkte försöka förtränga det hela till sista minuterna... Det var inte riktigt så lätt som jag tänkt mig.
 
Om jag känner mig som en pungråtta som kastar mig i gapet på en haj? JAAA! Men det är så det ska kännas, man bara måste utmana sig själv... "Mod är inte att göra något utan rädsla, mod är att göra något trots rädsla" Min pepp låt:
 
 

Varför är det så svårt att tro och vara nöjd över sig själv?

 
Jag har tvivlat och tvivlar fortfarande mycket på mig själv, tror aldrig riktigt jag ska klara det jag ger mig in i. När jag började plugga matte på distans för drygt 1 år sen så var jag övertygad om att jag inte skulle klara den, jag gav mig in i det enbart för att få studiebidrag. Men jag bestämde mig när kursen startade för att verkligen försöka. Samtidigt var jag rädd för att försöka för mycket, för jag visste att ju mer jag försökte desto större skulle besvikelsen bli om jag misslyckades. Jag har alltid haft svårt för matte men jag hade å andra sidan aldrig riktigt försökt, på riktigt. Jag satt i princip bara av tiden på mattelektionerna i gymnasiet, fick aldrig något betyg. När jag slutade gymnasiet sa min mattelärare till mig att jag skulle behöva ha någon som satt bredvid mig jämt och förklarade, för att klara den.
 
Jag började trots det att plugga på distans. Det var kämpigt, jag var nära att ge upp många gånger men jag lyckades få G på delproven. Tyvärr så gick det inte lika bra på sluprovet... Jag var så jävla besviken på mig själv, livet kändes ännu hopplösare än innan. MEN jag fortsatte plugga för jag hade en chans till, omprovet. Jag trodde aldrig jag skulle klara det men jag fixa det tillslut, jag fick mitt E. I den stunden så fick jag tillbaka tron på mig själv lite, på drygt 3 månader hade jag klarat matten själv. Den matten jag hade suttit med i 3 år med 2-3 lärare runt mig. 
 
Vad jag försöker säga är att man klarar mer än man tror, om man bara vågar tro på sig själv. Jag försöker verkligen utmana mig själv för att höja mitt självförtroende men oftast så drar jag mig ändå, trots att jag vill. Jag tänker förmodligen lite för mycket, bättre att bara kasta sig ut... Går det åt helvete så kommer man över det tillslut och överlever, går det bra så växer man otroligt mycket. Jag tror att det kommer vara värt det i slutändan.
 
Jag tycker att det är så himla sorgligt att så många tvivlar på sig själva... Kan handla om att man inte tror man kommer fixa det där provet eller vågar satsa på den där utbildningen man drömt om. Gäller utseende också, jag har pratat med många -framförallt unga tjejer- som inte nöjda eller t.o.m har ångest över sitt utseende och försöker förändra det på olika sätt. HALLÅ, NEJ, STOPP! Jag skulle bara vilja få alla(inklusive mig själv)att förstå att dom duger precis som dom är.
 
Men alltid hittar man något som är fel, det är svårt att inse att man inte behöver vara perfekt. Själv reflekterade jag inte så mycket över mitt utseende i yngre tonåren... Jag brydde mig inte om någonting egentligen. Men i gymnasiet så blev jag väldigt självkritisk och utseendefixerad, började hata mig själv för den jag var både till sättet och utseendet. Jag kunde göra mig i ordning för skolan, känna mig fin men stanna i hallen vid spegel och bara stirra, se alla fel och tänka;Hur kan jag ens överväga att gå ut sådär? Jag brukade gå upp igen(Läs:Vi har en trappa ner till hallen) och byta om flera gånger tills jag tillslut kände mig fin igen, gå till dörren men lika förbannat fastna vid spegeln innan jag skulle gå ut. Det slutade oftast med att jag tog på mig mjukiskläder och stannade hemma.
 
Nu har jag blivit liiiiite snällare mot mig själv men det kan fortfarande hända om jag ska till något speciellt, jag tror nästan inte jag kan komma ifrån det helt. Men jag ska börja försöka fokusera på det positiva istället... Eller åtminstone sluta kritisera mig själv, lättare sagt än gjort men det känns som livet skulle bli betydligt mycket enklare då!