Jag var 1 av 70144


Jag visste inte ens om att det fanns så många människor. Ofattbart.


Phu! Vilken helg. Imorse var jag så trött att jag vet inte vad. Jag var alltså på Håkan Hellströms konstert. Jag önskar att jag kunde säga att det var magiskt men då ljuger jag lite. Det var otroligt mäktigt men den jag har varit på tmed honom tidigare var snäppet bättre, som jag minns det. Jag fick nog lite för mycket distans till scenen.
 
Sedan påverkade det nog en hel del att jag hade otur med människorna omkring mig, framförallt de två bredvid som snabbt visade sig vara kedjerökare. Jag fick rök i ansiktet under hela konserten(!) Jag var tvungen att soppa bort askan från kläderna... Dessutom sjöng de med väldigt högt och väldigt falskt. Och det är ju inte riktigt det man vill höra när man går på konsert. Jag tycker det är annorlunda om artisten ber människor att sjunga med, då tycker jag det blir jättefint och mäktigt men om endast de bredvid sjunger (läs:skriker) med blir det istället rätt störigt, tycker jag. Som om att det inte vore nog vifta tjejen alldeles bredvid mig väldigt mycket med armarna, så pass att jag fick ett par smällar. Lite komiskt i efterhand men inte riktigt där och då. Jag kan ibland bli så avundsjuk på gränslösa människor - tänk att vara så fri?

Samtidigt vill en ju inte tappa sin respekt för andra människor totalt. De drack väldigt mycket alkohol också så det påverkade förmodligen också deras omdöme. Nu låter jag som en bitter 80 åring men lite så kände jag mig.  Jag hade nog lite för höga förväntningar. Men, men det är ändå något att minnas.

Det var verkligen kaos när vi skulle gå därifrån, det kändes lite som att jorden skulle gå under och ALLA människor flydde därifrån - för sina liv. Jag har bara varit i Göteborg en gång tidigare så vi yra runt där rätt länge den natten innan vi hittade tillbaka till hotellet. Det blev lite mycket för mig, fick ett släng av panik men vi hittade tillbaka till hotellet tillslut. Hotellet som var vääääldigt dyrt, valde det bara på grund av att alla andra var fullbokade. Jag måste tyvärr säga att det inte alls levde upp till förväntningarna. Det fanns exempelvis inget handdusch munstycke, tv:en fungera inte, det fanns ingen dörr till toan, vääääldigt litet handfat och ingen hylla alls i badrummet, ingen sopptunna, sådär frukost, etc. Nu är jag väldigt klagoaktig känner jag men man blir ju lite besviken, och det känns så jobbigt att betala 2380+ kr för något man inte är nöjd med. Om jag ska se det positivt, som en ju måste välja att göra i slutändan, så var sängen väldigt skön!

Det var en upplevelse helt klart, och efter att ha haft en tråkig vardag väldigt länge är det så behövligt att bara komma bort.
Jag lägger ut en video här nedanför eftersom att jag filmade lite med mobilen, en får inte ta med systemkameror in men jag tänker att det är bättre än inget - som minne. Jag fick klippa bort en hel del på grund av att de bredvid mig tog över lite med sin sång, men något blev det, i alla fall! 70144 människor på samma plats. Det är svårt att ta in.

Håkan Hellström Ullevi 5/6 2016 from beefearless on Vimeo.


Stockholm


         Min frukost på hotellet, målet var att slippa lägga pengar på mat den dagen... (Jag lyckades)

Jag var ju i Stockholm förra veckan måndag-tisdag för att se Mia Skäringers föreställning. Det började väldigt dåligt med att min syster råkade vara ivägen för en ilsken cyklist påvägen till tåget, han började liksom skälla ut henne och jag blev otroligt förbannad så jag sa: Du behöver ju inte vara otrevlig. Och han ba Vad säger du?!!!" Människor alltså... Gå vidare i ditt liv liksom. Blev helt överdrivet förstörd av den händelsen (Läs:överkänslig) på det kunde jag inte släppa jobbet för jag saknade en nyckel och hade långt att köra på onsdag (Läs:ångest). Men i alla fall. Jag kände mig tvungen att ta en taxi till frisören när vi kom fram, skulle verkligen inte ha hittat annars för vi hade bara 30 min på hos. Kostanden för det blev 189 kr(!!!) Vi åkte max i 2 min, så störigt.... Visst, man vet ju att det är dyrt men så dyrt?! Det känns orimligt och jag fick ångest igen, det är ändå väldigt mycket pengar som kändes onödigt att göra av med. Menmen, livet går vidare. Paniken var enorm innan jag gick in till frisören, det kändes plötsligt inte som en så bra idé som när jag beställde tiden på nätet, 3 månader tidigare.
 
Jag hatar verkligen att gå till frisören. Det värsta är spegeln. Jag tycker jag ser så otroligt ful ut, jag kan inte titta på mig själv, när jag gör det (Läs:lite svårt att undvika till 100%) får jag en orhörd ångest. Jag tycker ju inte alltid att det är riktigt så illa, men det känns som att speglarna gör en fulare eller om det är det starka ljuset... Jaja. Jag sa hur jag ville ha det och för att se det positivt - hon klippte inte av allt mitt hår men alltså, hon klippte för lite istället. Jag ville ha lite kortare lugg men det uppfatta hon uppenbarligen inte, hon klippte bara luggen liiiiite kortare än restan av håret och bara lite på topparna. -570 kr. Det kändes väldigt ovärt men bätte än förut blev det ju, det var otroligt slitet. Ok nöjd blev jag i alla fall.

Sedan drappades vi av panik, hur sjutton hittar vi till hotellet? Mobilen med kartan la av så det kändes helt hopplöst, som att vi skulle virra runt i Stockholm hela natten. Det här var vid 17:00 tiden, så det var ju kolsvart på det. Jag tyckte ändå att jag höll mig någorlunda lugn, jag brukar bryta ihop vid sådana situationer men jag försökte tänka positivt. Tillslut hittade vi faktiskt, det kändes helt overkligt. Jag brukar inte ha tur men där hade vi faktiskt tur. Föreställningen var Ok, hennes andra var bättre tycker jag men det var rätt roligt emellanåt och jag gillade sångarna hon lagt in emellan, det blev väldigt fint. Det bästa var ändå på slutet när alla ställde sig upp och klappade händerna, haha... Det är en sån mäktig känsla och man känner en sån gemenskap, här står vi och ger henne kärlek liksom. Det är fint!

I övrigt känns allt skit i vanlig ordning. Gah, det här jobbet alltså.. Nu börjar det ju bli halt på vägarna också, får sådan ångest över att jag kommer att råka ut för en trafikolycka, det är ju trots allt långa sträckor jag måste köra 4 dagar av 5 typ. Det är för mycket. Jag måste komma därifrån... Vill ringa och säga upp mig nu direkt.

When you've been fighting for it all your life, that's how a superhero learns to fly

 
Jag var i Stockholm på The Scripts konstert i Tisdags. Tror jag i alla fall, det känns lite som jag drömt allt för hela resan gick så otroligt snabbt... Men om vi utgår från att jag var där var dom riktigt bra live, även om jag hade en jobbig känsla över mig under hela resan. Jag kunde inte riktigt slappna av. Det började med att tåget stannade (Läs:SJ)  Efter 30 min sa de att man skulle ta sig dit man skulle på något annat sätt, om man kunde... Tack för paniken. Men tillsluts började i alla fall tåget rulla igen, dock stannade det igen en bit ifrån centralen. Man fick gå av där om man ville, det gjorde vi. FEL VAL. Vi blev helt förvirrade när vi kom ut någon annanstans -visste inte ens vilket håll vi skulle gå åt. De som bor i Stockholm måste ju vara underbarn, själv hittar man knappt ut genom centralstationen. Paniken blev ett faktum och jag var nära att bryta ihop får erkännas... Jag har ett sånt kontrollbehov att jag blir överdrivet upppgiven i situationer där jag inte har en aning om vad jag ska ta mig till. Det är en sida av mig själv som jag hatar, jag vill vara en såndära avslappnad, cool och "allt löser sig" människa. Men konserten skulle ju strax börja, hade nog varit något lugnare annars... Eller inte.
 
Det slutade i alla fall med att vi tog en taxi. Jag ogillar verkligen stunden man sitter där med en främling+orimligt dyrt. Vi kom fram till hotellet tillslut åtminstone. Men när det börjar så illa blir det inte riktigt bra. Det är så typiskt när man ska göra något kul för en gångs skull och sedan känner man att man inte riktigt kan slappna av, då får jag sån ångest för att jag inte njuuuuter och lever inuet. Själva konsteren var i alla fall bra, även om jag har en tendes att jämföra alla konster med Ron Popes nu för tiden, och den går nog inte att slå. Det var värt det trots att jag fick tinnitus.
 
På tal om att resa... Tidigare hade jag en föreställning om att min ångest skulle släppa om jag bara kom bort, bort härifrån. Det var verkligen jobbigt för mig att inse att det inte riktigt var så enkelt. Min sociala fobi följer med mig, den går inte att fly ifrån. Jag brukar låta min syster säga det mesta och så vidare men jag checka åtminstonde ut själv+beställde muffins. Jag vet att det absolut inte är något att skryta om, det låter bara otroligt löjligt och jag skäms för att det nästan känns som att jag har åstadkommit något stort. I alla fall sekunden efteråt. Men så små grejor får jag ångest av att göra, när det gäller kontakt med människor... Det är lite jobbigt att erkänna båda för sig själv och att skriva öppet, även om inte så många läser.
 
Jag hatar att något så oerhört enkelt kan kännas så fruktansvärt svårt för mig, men jag gjorde det i alla fall. Den här gången.

And I'm screaming for an answer but the darkness blinds me now

 
kvalitén blir något bättre om du tittar→ här istället.
 
Ja, jag var ju på Ron Popes konsert för 2 veckor sedan(?) Jag har ingen tidsuppfattning men något sånt var det nog. Det var så himla fantastiskt... Drömmer mig tillbaka. Jag blev dock inte riktigt nöjd med videon då det blev så sjukt dålig kvalité på det jag filmade med digitalkameran, betydligt bättre med det lilla jag filmade med mobilen... Men jag ska ju bara ha det som ett minne så det kanske inte gör så mycket, även om det gör lite ont i perfektionisten inuti mig!
 
Observera att han springer till MIG i slutet av videon ;)

Livet stannade för ett par timmar

 
Då var man tillbaka till verkligheten igen... Alltid lika deppigt att komma hem. Jag vill bara åka bort igen för en längre tid (Läs:för alltid) och släppa alla krav men det går ju deprimerande nog inte. (Om nu ingen vill skänka några miljoner till mig?) Den korta resan gav mig i alla fall en hel del ny kraft! Vad som däremot känns jobbigt och lite skrämmande är insikten om hur jobbigt jag tycker allt som innebär kontakt med andra människor är. Jag vet såklart om det redan (även om jag är bra på att förtränga det) men i min fantasivärld så kan jag åka bort och bli den jag vill vara, släppa all ångest men riktig så enkelt var det tydligen inte i verkligheten... Det är så ologiskt att jag tycker det känns jobbigt att bara beställa en bulle. Jag är väl mest rädd för att de inte ska höra vad jag säger tror jag. "Vad sa du" Är nog den värsta meningen jag vet, jag har hört den så många gånger under min uppväxt och förknippar den med så otroligt mycket ångest.
 
Jag blir så besviken på mig själv när jag inte vågar göra någon som egentligen är så lätt. Samtidigt som jag blir så löjlig stolt över mig själv när jag väl har vågat göra något, även om det för dom allra flesta är något man bara gör. Det spelar å andra sidan ingen som helst roll -man måste utgå från sig själv. Jag hoppas i alla fall att mina hjärnspöken kan försvinna när jag väl ger mig ut i verkligheten på riktigt -tillslut. Det kommer förhoppningsvis inte alltid kännas lika jobbigt att prata med okända.
 
Till själva händelsen då -Ron Pope! WOW, det var heeeelt magiskt. Vi lyckades få ganska bra platser också, speciellt om man jämför med håkans konsert så det kändes extra roligt. Det var en lång väntan bara, först kom det en för mig helt okänd artist som inte riktigt sjöng i min musiksmak... Hon hållde på i minst 50 min, sedan kom det ännu en (för mig) okänd artist och sjöng. Han var väl helt okej, framförallt charmig men ingen jag direkt skulle lyssna på. Jag stod mest och hoppades att varje låt skulle vara den sista -att Ron Pope skulle komma ut och sjunga. Jag tycker att det kändes lite irriterande, för man vill ju se den artisten man köpt biljetter för att se... Men TILLSLUT -efter drygt 2 timmars väntan(!) så kom han, Ron Pope!
 
Såååå otroligt bra, vänlig och ödmjuk. Jag älskar artister (och människor i allmänhet) som är ödmjuka. Speciellt när de har lyckats i livet. Han var så tacksam. Tyvärr sjöng han ingen av mina absolut favorit låtar men det gjorde inte så mycket, det var verkligen bra ändå!! Jag tycker att det är så roligt när artister pratar emellan låterna också så man lär känna dem lite... Vilket han gjorde, jätteroligt! Något som också var roligt var att han hoppade in i publiken och gick runt, han var precis bredvid mig men jag hann liksom inte uppfatta det. Den delen av konserten är fortfarande svart ;)
 
Bara för att man fick ta med sig systemkameror in så gjorde jag inte det såklart, vågade inte chansa... Men jag filmade en del med en digtalkamera/mobilen istället, så jag ska klippa ihop en video när jag har tid någon dag framöver!

Göteborg, Håkan och atombomber.

 
Det tog lite tid eftersom jag klippte ihop en video från resan↑som krångla men tillsut fick jag ihop den!
 
Överlag så gickt resan bra, det blev lyckat! Men några små problem inträffa såklart, det gör det alltid när jag rör mig utanför dörren... Konserten med Håkan var nära att sluta i katastrof. Vi gick dit i god tid, det var verkligen mycket folk. När vi tillslut närma oss slutet av kön ser jag hur någon står och tittar igenom allas väskor+känner igenom folk... Obehagligt, men jag höll mig lugn för jag hade ju trots allt inget att dölja. Trodde jag... Vakten tar min väska och tittar igenom den, slänger vattenflaskorna (förmodligen för att man ska köpa dricka därinne) Vakten fortsätter känna igenom väskan. Han känner något mer (min kamera) och frågar "Är det en kamera?" "Ja" säger jag. "Får jag se?" Säger han.
 
Ni vet när man har blivit anklagad för att ha gjort något fel och får chansen att bevisa att man är oskyldig? Så kände jag, "nu ska jag allt visa dig att jag inte har någon atombomb i väskan"
 
Till min stora förvåning säger människan när jag tagit upp kameran:"Då får du inte komma in, du får inte ha kameran härinne" WHAT? Chocken och paniken där alltså... Aldrig hört talas om, jäkla dum regel. Alla har mobiler att filma och fota med så därför kan det ju inte vara? Det skulle vara att man kan kasta kamera, den är ju rätt mycket tyngre än en mobil. Så om Håkan skulle få den i huvudet skulle hon förmodligen tuppa av... Jag måste se ond ut.
 
Jag blev hur som helst ganska irriterad... Herregud, jag kunde väl ha fått komma in, om dom bara sa åt mig att inte använda (kasta) kameran? Nu hade vi som tur var hotellet relativt nära men det blev väldigt stressigt men vi kom iallafall in i tid, på något sätt. (Filma med mobilen där inne som ni ser i videon) Vi fick ganska bra platser även om jag gärna skulle ha velat stå vid scenen så man kom lite närmare, man fick ju mest titta på skärmen för att se honom nu.
 
Trodde iallafall att jag skulle se bra, men i sista minuten kom det 5-6 personer som satt sig framför oss. I iprincip varje låt stod dom upp och dansa/hoppa/höll om varandra så att vi bakom inte såg någonting. Det var sitt platser, så vi kunde ju inte ställa oss upp för då skulle inte dom bakom oss heller se någonting. Känslan när man tittar sig omkring och hela arenen sitter ner utom just gänget som sitter framför oss, så typsikt. Jag tycker det är så otroligt respektlöst, blir så arg på människor som bara ser sig själva och speciellt eftersom att många bakom tydligt visade att dom blev störda/Inte såg något, även sa åt dom... Men det var helt fantastiskt iallafall, Håkan var så himla bra och det var helt magiskt!
 
Hundmässan blev det tyvärr inte mycket av då tåget blev 3 timmar sent, först var det något oklart fel och när vi väl kom iväg hamna vi bakom ett par långsamma tåg. Så det var synd eftersom jag hade sett så mycket fram emot hundmässan... Det blev 4 extra tåg också (dyrt) men ja, vi klarade att hitta överallt iallafall, bara det liksom! 
 
Det var det lilla roliga, nu är frågan vad man ska se fram emot nu...

Alex schulman -Älska mig

Hitta en charmig nalle jag fastna lite för ;) Synd han var så dyr!
 
Jag blir alltid så fascinerad av hur många människor det är i sthlm, om man går på stan här så är det knappt något levande man ser överhuvudtaget... Helt öde. Så det är kul med lite omväxling, jag vet dock inte riktigt om jag skulle trivas att bo så. Alla verkar så stressade, lite läskigt hur många bara kastar sig ut över gatan och nästan klättrar över bilarna... Jag förstår bara inte hur -vad dom nu är påväg till- kan vara viktigare än deras liv?
 
Hur som helst, det känns som det blev en lyckad resa den här gången... Förutom att det blev tomt på mitt konto+att vi mestadels av tiden virra runt och leta efter toaletter. Jag blev kissnödig ungefär en gång i timmen... *Googlar möjliga sjukdomar* Att hitta toa kan man tycka låter enkelt i en stor stad men det var SJUKT svårt, speciellt utan 5or.
 
Men föreställningen räddade upp resan, den var både rolig och lite sorglig. Den handlade mycket om sociala medier och bekräftelsebehovet vi har. Plötsligt så kan alla ha sin egen lilla scen på något sätt... Det är klart att man kan störa sig lite på dom som verkligen verkar gör vad som helst för att synas(Inte för att nämna några namn men) Å andra sidan så vill alla människor bara bli älskade. Som Alex sa, alla oavsett ålder är barn om man ser till vad man själv faktiskt behöver och vill ha. Barn vill bli sedda, bekräftade och älskade. Dom behöver det för att bli hela, jag tror det gäller även vuxna. Nu finns det ett nytt sätt att bli det på... Det är bra tycker jag, samtidigt som det är sorgligt att en del(Förmodligen fler än man tror) bara blir det genom olika sociala medier. 
 
Jag skulle kunna skriver mer om själva föreställningen men jag vill inte avslöja för mycket, om någon som läser skulle vilja gå och se den (Utan tvekan värt!!!). För övrigt kände jag mig hur dum som helst när det blev pause i föreställningen, alla nästan sprang ut... Jag blev helt förvirrad "Men vaaa? Är det redan slut?! Ska han inte komma ut igen? Vad konstigt..." Och så reste vi på oss och gick... Tills vi såg att folk lämna kvar sina saker och bara sprang ut för att hämta alkohol och godis. Åhh, herregud vad man man känner sig dum... Tur att vi inte gick därifrån!