15 saker ni inte visste om mig

 
Jag tycker sånt här är ganska roligt på andra bloggar så jag försöker mig på en lista:
  • Jag är extremt morgontrött. Sover som oftast till kl 10, gääääärna längre. Hejdå verkligheten, liksom.
  • Jag är tidsoptimist, spelar ingen roll hur lång tid jag har på mig att ta mig någonstans -slutar alltid med att jag springer dit jag ska och känner mig skitstressad.
  • När jag var riktigt liten ville jag bli Pippi långstrump "när jag blev stor". (Ja, okej det är fortfarande en dröm)
  • Jag trodde att jag var stor (Läs:Inte ett barn längre) när jag var 10 år gammal, kände mig så himla vuxen. Jag ville dock vara liten -det var en ångest för mig att bli äldre. Allt blev ju bara sämre, tyckte jag.
  • Jag var hundrädd tills jag var typ 14 år gammal...
  • Jag har alltid haft världens sämsta hy. Så avundsjuk på alla som har perfekt (Läs:någorlunda finnfri) hy.
  • Jag lever inte enbart på sötsaker och tuggummin. Ibland äter jag riktig mat också. Ibland.
  • Jag älskar bananer, gröt, kanel, fisk och mjölk (Gärna ihop! -fisken)
  • Förra året sminkade jag mig varje dag, (Hej, utseendefixering) även om jag bara gick ut med hunden. Det här året har jag slutat med det och fattar verkligen inte hur jag orkade bry mig... 
  • Jag hatar att åka karuseller (har typ aldrig åkt någon) Hatar att inte ha kontroll+höjder.
  • Jag har aldrig lagt ut en bild på mig själv på nätet (Inte framifrån iallafall). Det är något som jag aldrig skulle klara av att göra... Bara tanken ger mig ångest. Alla som gör det är jag djupt imponerad av, de har något som jag saknar. Typ självkänsla? (åtminstone lite mer än vad jag har) Det känns nästan lite tragiskt.
  • I 10 årsåldern rymde jag från skolan med en kompis+hennes lillasyster... Det var inget planerat utan vi följde efter lillasystern som hade blivit ledsen, efter att någon idiot hade varit elak. Slutade i kaos, polisen blev inkopplad och läraren var helt förtvivlad. Men för mig är den dagen i princip det enda bra minnet jag har från skolan... Det var spännande och vi hade riktigt roligt där vi gick. Vi var fria och ingen kunde stoppa oss. (nåja, det kändes så iallafall)
  • Om jag hade möjligheten att bara välja ett jobb -om allt var möjligt, då skulle jag utan att tveka bli natur/djur fotograf (Läs:filmare) Tänk att få resa runt i världen, filma vilda djur OCH få betalt för det? Det skulle vara något! Men det känns lite väl orealistiskt för att tänka seriöst på, får bli nåt jag gör på fritiden... Dvs, när jag blivit miljonär.
  • Jag köper vitaminer i hopp om att jag mirakulöst ska må bättre och alla mina problem ska försvinna.
  • Jag kan inte sitta still när jag lyssnar på musik (när jag är ensam). Det är helt hopplöst. För att ni ska förstå graden av det här -citerar min syster: "Sluta hoppa runt på natten, jag kan inte sova"...

Jag ska sluta skämmas och bygga upp mitt liv

Hej!

Jag är en 19 årig tjej som tänkte börja blogga, jag har bloggat lite tidigare men jag har aldrig skrivit om något personligt, men nu tänkte jag börja försöka öppna mig lite. (Bättre sent än aldrig) Jag tror att det kan hjälpa mig att få perspektiv på livet och må bättre. Jag känner nu efter snart 20 år att jag kommit till insikt:Problemen försvinner inte för att man stänger in sina känslor och försöker förtränga allt jobbigt som händer i livet, ångesten blir bara större. Jag tror att man måste våga öppna sig för att må bättre, om så bara för någon. Eller om så bara för en blogg.
 
Jag tänkte börja med att berätta lite om min uppväxt, med fokus från skolan. Jag har tänkt blogga om vägen tillbaka, vägen till att må bättre och bli den jag vill vara och egentligen är där inne. Innan någonting på vägen igenom livet kvävde mig.
 
 
I skolan hade jag rollen som den blyga tjejen i klassen. Jag var den som ingen till synes verkade lägga märke till. Under större delen av min skolgång så har jag haft extremt hög frånvaro, i många ämnen 100% på grund av att jag inte orkade gå dit. Jag har gråtit mig igenom dagar och nätter på grund av min familjesituation. Jag har känt mig annorlunda och livet har känts hopplöst. Jag förvandlades på några år från en levnadsglad unge till ett barn som inte kunde se någon mening med livet. Den historien tänkte jag berätta nu, från mitt perspektiv som barn och tonåring. 
 
Dagen när jag skulle börja lågstadiet var jag förväntansfull samtidigt som jag hade den där pirriga och lite oroliga känslan i magen, som jag tror att alla dagisbarn har när de är på väg till sin första skoldag. Trots att jag var lite blyg gick det bra, jag fick kompisar. Däremot vågade jag inte prata så mycket under lektionerna och fick ofta höra av lärarna att det var ett problem att jag var blyg, även om de aldrig sa det bokstavligen så förstod jag redan som 6 åring att min personlighet inte var önskvärd. Jag förstod att de ville att jag skulle ändra på mig. Jag förstod att jag var fel, för det var ju så jag var. Blyg. Men jag blev på något sätt blygare och blygare för varje gång någon kallade mig blyg, tyst och bad mig ta mer plats. Jag bar jämt runt på känslan av att inte duga och kände mig ständigt lite sämre än alla andra.   
 
I mellanstadiet började jag få problem hemma, jag kände mig otrygg vilket gjorde att jag började vände mig inåt, jag flydde in i mig själv i brist på andra ställen att fly till. Jag blev väldigt tystlåten och gick runt i min egna lilla bubbla, drömde mig bort och stängde in mina känslor. De första två åren i mellanstadiet hade jag mina kvar mina vänner, även om jag mest hängde efter dem. I den perioden så upptäckte även några killar i klassen att man kunde säga och göra lite vad man ville till mig, jag var ju ett väldigt lätt offer eftersom att jag inte sa ifrån. Men större delen av tiden i skolan så var jag för dem flesta den fruktansvärt blyga i klassen, hon som man inte pratade med. Jag blev tillslut väldigt utanför och ensam.
 
En blandning av lärarnas kritik mot mig, förhållandena hemma och ett par klasskamraternas oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tystlåten. Jag pratade nästan inte alls i skolan tillslut, om jag inte kände mig tvungen. Jag reflekterade inte så mycket över hur jag hade det som liten. Jag levde med tanken att det var så jag hade det som det skulle vara, och att det var så jag mådde som man skulle må, att det bara var så livet var. Jag klarade mig trots allt bra i låg och mellanstadiet, det var inte så höga krav och jag hade ganska lätt för mig.
 
Jag satt varje dag på rasten ensam i högstadiet och stirra rakt ut i luften, jag var nästan apatisk men det enda mina lärare ifrågasatte var att jag inte räckte upp handen. Det kändes som om jag fick skäll på grund av att jag inte frågade om hjälp på lektionerna. En lärare i högstadiet berättade för dem andra i klassen att jag inte hade vett att räcka upp handen, så hon skulle gå till mig i början av varje lektion. Många lärare tycktes tro att jag trivdes med att vara utanför och inte hade något behov av vänner. Jag minns tydligt en lärare i högstadiet som på varje utvecklingssamtal på olika sätt berättade för mina föräldrar att jag gillade att vara i bakgrunden och iaktta dem andra. Det hade hon sett på mig. Men vad hon skulle ha sett, om hon hade tittade en gång till var en tonåring som hade tappat livslusten.
 
Jag längtade bort. Utanförskapet gjorde ont, även om jag intalade mig själv om att ensamheten inte bekom mig.
 
I gymnasiet trodde jag att livet skulle bli lite bättre. Jag kände mig på något sätt hoppfull när jag hade slutat högstadiet, jag ville att det skulle bli bättre så fruktansvärt mycket att jag hade intalat mig själv att det skulle bli det. Jag hade varit hemma så pass mycket från skolan i både 8-9an att jag inte hade fått betyg nog för att få börja en riktig linje i gymnasiet, även om det var jobbigt att inte få betygen brydde jag mig inte så mycket om det just då. Jag såg gymnasiet som en chans att äntligen få börja om på nytt, få vara en vanlig tonåring och få nya vänner. 

Men det blev inte som jag hade föreställt mig. Jag blev hänvisad till en klass för dem med en diagnos. Varför jag hamna där berodde på att jag i 12 års åldern fick en diagnos på grund av min blyghet, frånvaro med mera. De försökte hitta fel på mig istället för i skolmiljön med mera. Det var ingenting som jag visste någonting om, ingen hade berättat för mig att jag hade fått en diagnos. Jag hittade ett papper där det stod när jag var 15 år gammal. Där och då så gick någonting sönder inuti mig och jag brast ut i tårar, tårar som inte ville sluta rinna. Det kändes som en bekräftelse på något som jag hade intalat mig själv om under hela min uppväxt. Det kändes om att det verkligen stämde att det var mig som det var något fel på. Inget skulle någonsin kunna bli annorlunda. Livet kunde aldrig bli bättre. Jag kände en fruktansvärd hopplöst då som höll i sig under hela min gymnasietid. 
 
Allt jag önskade som 16 åring var att få känna mig någorlunda normal. I klassen som jag gick i på gymnasiet så var alla annorlunda på sina sätt, antingen väldigt inne i sig själva eller utåtagerande. Jag skämdes så otroligt mycket över att jag var en av dem. Det förväntades inte så mycket av en och jag kände mig väldigt särbehandlad. Det faktum att det bara var killar i klassen gjorde också att jag kände ännu starkare att jag var utanför och inte passade in. Jag hade aldrig riktigt känt mig så pass ensam som då. Jag önskade varje dag att jag förvandlades till någon annan. Jag ville inte vara mig själv längre, jag hatade mig själv och ett sånt självhat hade jag aldrig känt tidigare.

Jag hade en stark känsla av att ha hamnat fel, jag var arg och det kändes orättvist. Ingen tog kontakt med mig och det mådde jag väldigt dåligt av. Jag är beredd att tala för alla barn och tonåringar, blyga, med diagnos eller inte när jag skriver att alla behöver bli sedda och bekräftade. Ingen trivs med att lämnas utanför och bli ignorerad. Men jag fick även under gymnasiet en känsla av att lärarna trodde att jag trivdes med utanförskapet. Det kunde gå en hel dag, ibland två, tre utan att någon mötte min blick eller sa ett ord till mig. Samtidigt som jag inte ville någonting annat än att verkligen bli osynlig så ville jag där inne i hjärtat att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag längtade efter det som jag var som räddast för, att bli sedd.
 

 
Jag tror idag att diagnosen som jag fick som 12 åring gjorde så att många av mina lärarna tänkte att jag fungerade på ett annat sätt, att jag inte hade samma behov av social kontakt som andra barn, när det egentligen var just det jag behövde mer än någon annan. Om jag hade haft en trygg miljö hemma och vänner i skolan så skulle jag inte ha behövt vända mig inåt, jag var tvungen att stänga av för att orka med vardagen både hemma och i skolan. Om bara någon hade pratat med mig på ett bra sätt så tror jag att jag skulle ha vågat öppna mig, jag ville att livet skulle bli bättre. 
 
Lärarnas ord fick mig att tro att jag inte var lika mycket värd som alla andra barn, jag trodde att det var något fel på mig enbart på grund av min blyghet. Jag skämdes tillslut över att jag fanns. Idag så bär jag fortfarande med mig en bit av den känslan, jag har svårt att se mig som en människa som är värd lika mycket som alla andra:Känslan som jag hade under hela min uppväxt är svår att bara sudda ut. Jag förstår idag att egentligen inte har någonting att skämmas över. Vi alla är olika och i min värld så finns det ingen personlighet som är fel,och när jag ser på andra så tycker jag att blygsel är en fin egenskap. Om min blygsel inte hade gjorts till ett så enormt problem från början så hade det med största sannolikhet aldrig blivit något, och jag skulle förmodligen ha haft en betydligt bättre självbild och självkänsla idag.
 
I skrivandets stund så är det i sommar 2 år sedan jag gick ur gymnasiet. Jag gick ut utan behörighet att plugga vidare eftersom att det inte var någon riktig gymnasieutbildning jag gick på. Därför så började jag plugga upp mina betyg på distans. På snart 2 år så har jag gått fler än dubbelt så många kurser som jag gick under 3 år på gymnasiet. På sista mattelektionen så sa min lärare åt mig att jag aldrig skulle klara gymnasiematten, om ingen satt bredvid mig jämt och förklarade. När jag slutade gymnasiet så började jag med just matten och klarade av den på drygt 2 månader, ensam i mitt rum med lärarens ord i bakhuvudet. Den mattekursen som jag aldrig skulle klara av utan ett enormt stöd.
 
Där någonstans så gick det upp för mig att jag kanske trots allt klarar av mer än vad min omgivning hade trott under skolåren. Framförallt mer än vad jag hade intalat mig själv om under alla dessa år. Jag fick hoppet tillbaka. Det hoppet som jag egentligen aldrig hade känt tidigare. Då bestämde jag mig för att min barndom inte skulle få påverka hela mitt liv. Jag ville inte vara rädd längre, jag ville ta mig över den första tröskeln till det liv jag ville leva som vuxen. Men det är svårt att gå utanför sin trygga zon, även om man inte alls trivs i den. Jag vill vara osynlig samtidigt som jag vill bli sedd mer än någon annan. Jag vill utmana mig själv för att bli starkare och minska ångesten, samtidigt som jag inte vill något annat än att fly ifrån allt.  Idag så kämpar med att våga tro på mig själv och försöka inse att jag inte är sämre än någon annan. Jag kämpar med att försöka ta bort muren jag har byggt runt mig under min uppväxt, så jag kan bli den trygga personen som jag hade kunnat bli med bättre förutsättningar. 
 
Det är svårt att bryta mönster och ett destruktivt tänkande men jag ska göra allt jag kan för att få ett liv jag trivs med tillslut. Jag vet att solen alltid gömmer sig någonstans där bakom molnen. Livet är så mycket mer än det man ser för stunden. Vi måste våga tro på att det kan bli bättre, framförallt våga tro på oss själva. Jag, du, vi, förtjänar att bli lyckliga!
 
Tack för att du tog dig tid att läsa!