Om jag bara kunde säga förlåt från dem

 
  

Jag läste och lyssnade på det här reportaget om "Sveriges farligaste flicka" när det kom ut, blev oerhört berörd och kunde aldrig riktigt släppa tanken på tjejen. Jag försökte få kontakt med henne men lyckades aldrig. Idag fick jag reda på att hon avslutade sitt liv i måndags och jag blev så ledsen, det kändes som att något gick sönder i mig. Jag hade hoppats på att hon äntligen skulle få rätt hjälp och stöd, eftersom att det blev uppmärksammat hur illa hon blivit behandlad. Hon blev bara 14 år gammal. Helvete, helvete, helvete. Det gör så ont i mig när någon har haft det så jävligt, skriker efter hjälp och inte får den. Vad i helvete? Fan!

Om jag bara kunde, om jag bara kunde säga förlåt från dem som svikit dig, lämnat dig och gjort dig illa. Ta bort alla stenar du bar på. Du passade visst in på den här jorden, det är en stor förlust att du inte längre är här. Jag önskar så att du hade fått må bra tillslut. Jag hoppas att du är på en bättre plats nu, du förtjänar det så oerhört mycket. 

Vila i frid, Linnea♥ Jag och många med mig kommer aldrig glömma dig och din historia. 

Alla borde ha en Kalle i skolan

 
Jag har tittat på en realityserie med Kalle Zackari Wahlström senaste veckan (Läs:Jag har försökt förlänga serien sålänge jag kunnat). Det här är något av det finaste (och roligaste) jag har sett. Vilken härlig människa Kalle är, med en sådan förståelse för alla. Jag får samtidigt lite ångesten på grund av flashbacks från den tiden. Idrottslektionerna var verkligen ett helvete. Jag var nära att bryta ihop många gånger, och jag minns så oerhört väl en gång när jag inte kunde hålla det inne. Jag började gråta, det var så pinsamt men jag kunde inte göra något åt det. Det var i 6:an och jag mådde väldigt dåligt. Då klarar man inte riktigt av när människor skäller ut en för att man "Inte tar bollen" "Inte gör något" "Bara står där" etc. Det konstiga, nu i efterhand, var att läraren bara ignorera hur killarna, ofta, skrek, till oss tjejerna, hur värdelösa vi var. Dessutom gick han bara ifrån när jag hade brutit ihop(?!) Det var sällan jag var på idrottslektioner tillslut, på högstadiet gick jag inte på en enda lektion vad jag kan minnas. Ja vad ska man säga, det var en väldigt jobbig tid. Jag hade behövt någon som Kalle, någon som brydde sig, lyssnar, hade tålamod. Och ja, framförallt gjorde något åt problemen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den ordinarie gympaläraren.... Det kändes inte riktigt som att samma förståelse fanns där. Jag tycker för övrigt att det hade varit en bra idé att dela upp gympan i tjejer och killar, det har ju också tagits upp en del om det i media nu. Visst, det är kanske gammalmodigt men alltså... Hur skönt hade det inte varit?! Det hade, i alla fall för mig, varit så betydligt mycket tryggare på lektionerna då. Den mesta av ångesten hade förmodligen försvunnit helt, eftersom att det till största delen var killarna som var på. Min klass bestod dessutom till 90% av idrottsgalningar och tävlingsmänniskor. Och där stod jag och tänkte lite mer: "Jag vill bara överleva en lektion till - vem fan bryr sig om vem som vinner den här obetydliga matchen i fotboll?" . Vi hade minst sagt lite olika mål med lektionen.


Alltså, åhhhh jag dör så fint mitt i allt hemska. Det är svårt att ta in det som har hänt och händer, hot om terrorattacker och så vidare. Usch, jag orkar faktiskt inte tänka på det, det är nog som det är utan den ondskan.

Lördagsundehållningen

       
 
Jag vet inte hur många gånger jag tittat på det här klippet nu, skrattar ihjäl mig varje gång, lättroad, jao. Men alltså triss-skraparens min när han inser att det var lotten programledaren kastade iväg, HAHA.

Vilket jävla mörker

 
Precis som oss andra var hon, Lisa Holm, sedan blev hon plötsligt efterlysningar och mordrubriker. Det är svårt att greppa hur människor kan vara så otroligt sjuka i huvudet att de kan ta livet av en annan människa. Obegripligt. Jag vill bara skrika rakt ut. Det här får inte hända. Jag har som många andra följt detta under veckan och man hade ju hoppet uppe, när jag sedan hörde att de hittat henne avliden fick jag en klump i magen, en kniv i hjärtat och kände mig alldeles tom. Jag vill bara gråta av förtvivlan. Varför? Den meningslösheten. Vissa händelser griper tag i en speciellt mycket, och det berör en så otroligt även om man inte känner personen i fråga. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på hur det känns för hennes familj och vänner. När jag senare på dagen också läste att en liten 4 åring och hennes pappa och exploderade till döds i en bil, och nu på kvällen om Magnus Härenstam som gått bort av cancer kändes livet för jävla mörkt. Jag är uppenbarligen inte gjort för att klara av att följa det som händer i det här landet... Ondska, sjukdomar och döden tar ingen hänsyn.
 
I alla tragedier får vi försöka tänka på hur många som bryr sig, hur många som letade efter Lisa, hur många som visat/visar sitt stöd och sin kärlek. Ljuset finns där i allt mörker, inte just nu, inte på ett bra tag framöver men vi lever inte bara i ett mörker där människor är monster - även om det lätt kan kännas så ibland. Ta hand om er ♥

Det här samhället gör mig uppgiven

 
Jag blev både ledsen och förbannad när jag tittade på uppdrag granskning... Människorna i reportaget skriker ju bokstavligen efter hjälp. Det är så oerhört sorgligt att hjälpen uppenbarligen inte finns, att faktiskt ingen bryr sig om dem. Förjävligt rent ut sagt, hur vissa människor tillåts ha det. När man är så pass långt nere på botten behöver man ju hjälp och stöd för att ta sig upp, ska det verkligen vara så svårt att ge? Jag blir så ledsen, arg och uppgiven av att se människor i misär som omvärlden väljer att blunda för. Det är inte humant. Jag har hört så många berätta om hur de blivit utsparkade från psykiatrin eller som inte fått hjälp med sitt missbruk... Det finns verkligen inga ord för hur fel det är att neka en människa som mår dåligt hjälp och stöd. 
 
Varför inte satsa på att hjälpa dem? Och varför gav ingen av poliserna på plats den gråtande kvinnan på marken lite förståelse, varför inte en kram? Istället för att kallt hävda att det inte är deras ansvar och dumpa henne liggande på marken. Vad kostar det att visa lite medmänsklighet? Jag förstår verkligen inte varför inte det här tas på större allvar och prioriteras... Det finns inga ord för det, annat än att det är åt helvete. Reportaget går att se på svtplay.

Vad som gör mig frustrerad:Rasism, orättvisa, diagnoser, våld och en (blå!) klänning

 
 
Driver människor med mig eller vad är det här? Klänningen ÄR ju blå och svart?!! Min syster är en av de som bestämt hävdar att den är vit och guldig. Men NEEEEEJ? Gaaah, det här gör mig så orimligt frustrerad...
 
Jag fick en sån bisarr tanke på grund av det här (innan jag läste den obegripliga förklaringen) -tänk om alla ser alla färger olika? Typ om jag har en lila tröja, ser vissa den som gul? Tänk om alla hade tagit för givet att alla såg samma färger och därför har ingen kommit på tanken att vi kan se olika? Det HADE ju faktiskt varit lite roligt om vi kom på det nu.

Sverige sviker

 
Det är så otroligt bra att unga får komma till tals, och att skulden läggs på samhället, inte på ungdomarna som det i princip alltid gör annars. Det är en så otroligt märklig känsla när man i hela sitt liv har levt med övertygelsen om att det är en själv som är misslyckad, fel osv. Men det är faktiskt skolan som gjort fel när det går åt helvete så tidigt som när man är i 12-15 årsåldern. De borde ta frånvaro på allvar och göra något åt det i tid. Innan den där känslan av hopplöshet kommer i vägen. Jag blir så frustrerad, alla är värda hjälp och stöd. Ingen ska behöva vara så osynlig som många barn och unga är i skolan.
 
Jag skulle själv kunna platsa i i programserien. Jag hade i princip inga betyg överhuvutager i högstadiet, jag var i princip aldrig i skolan 8-9an. På samtliga utvecklingssamtal: "Frånvaron är väldigt hög, om du bara är här blabla" Men uppenbarligen hjälpte inte tjatet, eftersom att jag vantrivdes i skolan. Det jag tycker att man borde ha gjort i det läget, är att låta mig plugga hemma. Visst, det vore bättre om det gjordes något åt situationen i skolan men det är väldigt svårt när det gått så långt. Om jag fått pluggat hemma, då skulle jag i alla fall ha fått en chans. En chans att inte hamna 3 år efter alla andra i min ålder. Det förstör ju väldigt mycket, både för självkänsla, självförtroende och framtid.
 
Men som tur är gav jag inte upp, snart har jag betygen jag skulle ha fått för över 2 år sedan. För de flesta är det kanske ett misslyckade, 2-3 år efter... Men jag har hatat skolan, jag har verkligen hatat allt med den och jag har tvivlat otroligt mycket på mig själv. Jag både ogillar skolan och tvivlar otroligt mycket på mig själv fortfarande, så att jag har tagit mig igenom kurs efter kurs -det är lite av ett mirakel för mig. Och det räcker, även om jag skämms lite över att berätta för människor att jag fortfarande pluggar upp gymnasiet (undviker att berätta det om jag kan) när man inte vet historien bakom är det lätt att få förutfattad meningar, vi människor dömer varandra så snabbt.
 
Här kan ni titta på programmet "Sverige sviker" Ordet "Hemmasittare"stötte jag på för första gången för bara någon år sedan, och det var SÅ SKÖNT att känna att man inte var ensam om att ha varit det. Att det till och med fanns ett ord för unga som stannade hemma från skolan, av olika anledningar. Det som förvånade mig mest var att skulden då las på samhället. Jag mådde så dåligt av att känna att jag skolkade, var misslyckad -att alla skällde på mig, det var fruktansvärt jobbigt. Jag orkade ju bara inte längre. Ångest är ett ord som kan beskriva hela högstadiet, även gymnasiet. 
 
Det finns även ett antal program på samma ämne som man kan lyssna på HÄR. Bläddra ner för att lyssna fler program i serien, jag tror även det kommer sändas fler så håll koll! 
 
(jag skriver på mobilen, min dator är på lagning så om inlägget ser konstigt ut eller något, så är det därför)

Vilken fruktansvärt bra lösning på problemet

 
 
Alltså... Jag vet inte, men förändras verkligen samhällets ideal av att kasta skit på varandra? Varför inte försöka acceptera att alla ser olika ut, och att både smala och överviktiga blir utsatta för hat på grund av utseendet på sina kroppar? Att förminska och klanka ner på smala gör ju knappast något bättre. Och idealen i samhället utseendemässigt handlar ju sannerligen inte bara om att vara smal, vilket gör det hela ännu lite märkligare. Jag tycker så illa om såna här tävlingar (för jo, det blir en tävling i vilka som har det värst och mår sämst) alla lever vi med vår kamp mot utseendefixeringen, även om det såklart också finns människor som är nöjda över sig själva trots vad som är idealet i samhället... Och trots att man hela tiden matas med att man aldrig är perfekt nog oavsett vikt. (jag är djupt imponerad av dem få individerna) Det går inte att jämföra lidande, det GÅR INTE för vi alla är olika och upplever ju allt på olika sätt, och kan framförallt bara utgå ifrån våra egna erfarenheter.
 
Ärligt talat -är det verkligen så otroligt konstigt att de som har blivit utsatta för hat eller/och mår dåligt, på grund av att de är smala blir upprörda när människor säger åt dem: "Du har det inte ett dugg jobbigt, vi som är överviktiga mår och har det så mycket sämre! Det är inte synd om er!!" Jag förstår inte riktigt hur en grupps dåliga mående kan förminska, eller helt ta bort en annans grupps dåliga mående. Jag förstår inte heller hur samhällets ideal kan vara en kroppstyps fel, det säger inget om en människa. Det är verkligen helt absurt att påstå att smala per automatik förtycker.
 
Jag tycker även att det är fullständigt logiskt att smala människor blir kränkta (Läs:reagerar) när de blir kollektivt skuldbeläggande på grund av hur deras kropp ser ut. #människorförtrycker, borde väl isåfall vara mer korrekt att kalla det. Vi är alla människor -varför måste vi ALLTID delas in i grupper? Jag hatar det något så otroligt...
 
Alla har det ju jobbigt på sina sätt, det spelar ingen roll vem man är, vad man har varit med om, hur man ser ut. Att försöka mäta och jämföra lidande är så meningslöst -det leder uppenbarligen bara till hat.

Haha alltså, hur gulligt är inte det här?

 
Jag blir alltid så glad av alla djurbilder han lägger upp, och hans texter till -jag älskar verkligen djurälskare!! De som inte gillar djur är jag däremot väldigt skeptisk till... Det måste väl ändå vara något allvarligt fel på dem? ;) 
 
Djur är ju verkligen det bästa som finns, jag skulle må så otroligt mycket sämre om dom inte fanns!

Men hur tänkte dom nu?

 
 
Det här kan vara det sjukaste... Friends uppmanar alltså människor att sluta lägga ut foton på sig själva, och dessutom byta ut sin profilbild till en svart bild? De vill såklart bara väl men det här blir så otroligt fel.  Att säga: "sluta lägg ut bilder på er själva, då blir ni inte mobbade" Blir ju att lägga skulden på offren. Anledningen till hat och kränkningar är ju knappast människor utseenden. Och sedan: "Det är insidan som räknas" Det låter ju precis som att de tycker att mobbarna har rätt, att de som blir mobbade över sina bilder är fula? (och allt som nu mobbarna säger åt dem) Herregud, vad ogenomtänkt.
 
Jag skulle mer säga såhär:Lägg ut precis hur många foton du vill på dig själv. Låt ingen trycka ner dig. Håll huvudet högt. Framförallt, göm dig inte. Ta inte bort dina foton. Du har rätt att finnas och vara precis som du är -på insidan och utsidan. Vad andra människor säger åt eller om dig i negativ bemärkelse säger ingenting om dig. INGENTING. 
 
Visst, insidan är viktigast men i det här samhället har utsidan blivit en otroligt viktig del också. Tyvärr får man väl lov att säga... Om det nu går över styr och blir en fixering/något man mår dåligt över vilket av min erfarenhet är väääääldigt vanligt, framförallt bland unga tjejer. Att vara (Läs:KÄNNA) sig fin är väldigt viktigt för ens självförtroende. Det är väl jättebra att unga vågar lägga ut foton på sig själva, kanske trots elaka kommentarer. Att de trots allt har det självförtroendet. Att då säga åt alla utsatta att sluta lägga ut bilder på sig själva... Det är så fruktansvärt fel och tragiskt så jag dör lite inombords.

Hög igenkänningsfaktor på twitter

 
 
 
 
Jag älskar twitter, skriver inget själv men läser nästan varje dag. Det är roligt, allvarligt och man lär sig en hel del+får reda på ALLT som händer... Överallt. Dessutom, hög igenkänningsfaktor. Jag är inte ensam om så mycket har jag upptäckt!

Titta min (Läs:vad jag lever på) soppa är på tv!

 
Det vore väl dock att föredra om den var med i lite mer smickrande sammanhang... Måste erkänna att jag blev riktigt besviken, jag blev så himla glad när jag först såg den: "Nu ska hon berätta hur nyttig min soppa är, till skillnad från allt det där andra!" -tänkte jag men så blev det ju inte riktigt. Jag känner mig ganska tom just nu... framförallt sviken!!
 
Min nyttiga & goda sparrissoppa -en lögn. Vad ska jag nu äta? Jag vill ju inte äta 1,5% pulver. Det är lite jobbigt just nu! 

Det där hoppet för mänskligheten har svalnat igen

 
Alltså. Alla dessa filmer på facebook när människor sveper öl och uppmanar andra att göra det samma: "Inom 24 timmar, annars är du skyldig mig en platta öl" Jag har ganska svårt att förstå mig på det här... Det är ju liksom inte bara barn som gör detta, utan det är deprimerande nog även väldigt många vuxna som har lagt ut en film när de dricker öl på nätet. Jag tycker att det är helt sinnessjukt. Men det handlar förmodligen mycket om grupptryck, samtidigt som att det känns som många som lagt ut filmer är starka nog att låta bli. Tyvärr så är ju inte alla så starka, och gör det även om de inte vill. Det blir såklart en press att göra den här utmaningen -att dricka alkohol. Många är också minderåriga.
 
Jag tänker att vi vuxna kanske ska försöka föregå med något slags gott exempel? Det är inte ett dugg imponerande eller kul, utan påminner bara om högstadiehetsen kring alkohol=inget för vuxna. Det är ju också så att det är väldigt många i Sverige som lider av ett missbruk, eller har en förälder som missbrukar alkohol. Jag tycker allt vi har ett ansvar vad vi sänder ut för signaler, även på sociala medier som ju faktiskt når ut till väldigt många barn och ungdomar.

Jag var aldrig menad för en sån här kall och hård värld

 
Läs artikeln, HÄR.
 
Det här mår jag otroligt dåligt över, det gör så ont i mig... Jag känner igen mig så frukstansvärt mycket, förstår henne så väl. Det här med att hon kände sig som en främmande fågel och tog diagnosen som ett nederlag, ett bevis på att hon var annorlunda. Fel. Jag tog det också otroligt hårt när jag som 15 åring -av att råka läsa på ett papper- fick reda på att jag fick en diagnos som 12 åring. I det ögonblicket var det något som gick sönder i mig och jag ville bara försvinna.
 
"Jag vill inte vara någon människa med en jävla diagnos" Skrev hon i sin dagbok. Det är en mening som jag också har skrivit i min dagbok som tonåring. Något som fortfarande tynger mig, något som ständigt får mig att känna mig annorlunda och fel. Något som en gång i tiden har fått mig att tro att livet är hopplöst. Något som fortfarande kan få mig att tvivla oerhört mycker på mig själv. På livet, att jag kan förändra mitt liv till det bättre. Något som jag har skämts över. Något som jag fortfarande skäms oerhört mycket över. Något som jag inte vill att någon ska veta om mig. Något som har fått andra att se annorlunda på mig... Något som har gjort mig osynlig. Något som har gjort så ont i mig. En ångest, en stämpel -en diagnos.
 
Jag skulle bara vilja ta tillbaka den här tjejen till jorden och berätta för henne att hon är perfekt, precis som hon är. Att hon ska vara stolt över att ha kämpat så länge och tagit steget och sökt hjälp. Det är så meningslöst, och man blir ju så otroligt arg över att hon inte fick hjälpen hon sökte. Det är sinnessjukt. Jag hoppas i alla fall att hon är på en bättre plats nu. Där hon kan få känna att hon passar in. Inte som en främmande fågel.
 
Det händer så mycket skit hela tiden... Jag vill bara att ALLA ska få må bra och ha det bra. Jag vill att ALLA ska få känna att de passar in, att alla ska förstå att de behövs och är värdefulla. Jag vill att alla ska få veta och känna att de duger. Att en diagnos inte gör en till en sämre människa, även om samhället gärna vill säga det till en. -att man ska vara pefekt, att man ska vara som alla andra. Jag vill att alla ska få den hjälp som de förtjänar. Är det verkligen för mycket begärt? Uppenbarligen.
 
Sjuka, sjuka samhälle. Jag är för känslig för att kunna må bra tillsammans med dig. Alldeles, alldeles, alldeles för känslig.

Together makes us stronger, don't have to do this alone

 
Jag har sett på avsnitten av "Livets resa" (Länk) Det är verkligen fruktansvärt att se misären barnen lever i, och alla vuxna som utnyttjar dessa barn... Hur kan människor vara så onda? Hur kan samhället tillåta att livet ser ut sådär för barnen? Det är så svårt att ta in allt... Jag blir så arg och ledsen. Samtidigt så finns det ju också fina ögonblick i programmet, i barnbyn. Exempelvis när en tjej i det senaste avsnittet fick lära sig skriva låtar och blev så obeskrivligt glad. Så otroligt rörande! 
 
Men åhhh, jag skulle bara vilja åka dit, ta alla barnen som far illa i handen och bara gå. Bara gå, ge dem det liv som de förtjänar. Det är verkligen ingen barndom något barn ska behöva uppleva. Det är inget värdigt liv. Man vill ju bara ge alla ett bättre liv, ta barnen där ifrån. Till en bättre plats. Jag hatar insikten av att det är omöjligt, att det alltid kommer finnas barn som far väldigt illa... Även om det går att göra det betydligt bättre, det måste vi tro och hoppas på -Sträva efter!

Melodifestivalen -Eftersnacket

 
"Jag betackar mig för orakade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid" skrev en SD-politiker (vem är förvånad?) på Twitter. Ja, det var väl det som var det största snacket efteråt... Att den kvinnliga programledaren hade hår under armarna. Tröttsamt men jag älskar Nours (programledarens) svar: "Det växer ut där. Det var inte jag som kom på det. Det är evolutionen"
 
Linus låt blev jag tyvärr ganska besviken på... Jag tror att han skulle ha haft betydligt större chanser om han körde en av sina egna låtar, han sjunger ju bra -framförallt äkta. Det var lite synd men jag hoppas att det går bättre för honom på andra chansen, så han kan få en skjuts i karriären. Beror ju mycket på vilka han tävlar emot så det återstår att se hur det går!

Ikväll röstar vi på Linus

 
 
 
Ikväll börjar Melodifestivalen, jag brukar inte vara så besatt av programmet i vanliga fall -känns inte riktigt som min typ av musik brukar vara med... Samtidigt som det alltid kul (och ibland lite plågsamt) att höra vilka bidrag som är med! Men ikväll kommer jag sitta som fastklistrad, eftersom att Linus ska vara med. Han verkar verkligen vara en så otroligt fin människa, som håller kontakt med Meja (länk) Jag gillade honom inte direkt mindre när jag såg detta klipp ←länk. Vilken förebild!!
 
Det visar ju unga att man inte behöver vara perfekt, att man ska våga följa sina drömmar oavsett eventuella svårigheter man har. Och ja, sjunger bra gör han ju faktiskt också, så han är absolut värd att rösta på. Bröder heter hans låt, ska bli spännande att höra den ikväll... Om jag nu har pengar på mobilen ska jag rösta, gör det ni också vettja!

Precis när man tappat hoppet för mänskligheten

 
Så jäkla ägd! Men nog är det svårt att acceptera att det finns människor som går omkring med hans åsikter, skrämmande och obegripligt. Om någon missat vad det handlar om→ länk. Fint att se att så många var där och visade på att vi vill ha en förändring. Samtidigt så är det så otroligt sorgligt & tragiskt att det inte är en självklarhet att ett nej är ett nej, att det ska behöva förtydligas är ju verkligen sinnessjukt... Finns inga ord för det. www.harfeminismengåttförlångt.nu 

Sockerkick

 
Äntligen helg igen, det betyder att man kan trycka i sig lite extra utan att få ångest ;) Jag har inte så mycket att skriva men jag tänkte tipsa om ett program som har börjat nu i veckan, nämligen "Nybyggarna" på tv5 (finns även att se på kanal 5 play, länk) Det är så fint tycker jag, det är snickare som tillsammans med ett gäng hemlösa bygger ett hem. Till dem alltså, de hemlösa. Säsong 2 är det här, såg förra säsongen också. Det är så äkta, ett program som verkligen gör skillnad på riktigt.
 
Programmet visar verkligen på att människor som missbrukar droger/alkohol, bryter sig in i hus och annat är personer som är trasiga, som har ett trasigt liv, som har blivit svikna av samhället. Oftast redan som väldigt unga. Det är ju absolut ingen ursäkt till att exempelvis bryta sig in i hus, det menar jag inte men det är en förklaring till varför det gått så snett och ju faktiskt en anledning att inte döma människor så hårt utan att veta hur deras liv sett ut, utan att ha hört deras historia...
 
(Vad jag försöker säga är alltså att programmet är sevärt!)

Tidigare inlägg