Långt ifrån alla andra

 

Jag var orolig att jag hade glömt lösenordet till bloggen, det var så längesedan som jag loggade in... Det var faktiskt flera månader sedan jag överhuvutaget skrev någonting alls. Jag känner mig nästan osäker på om jag fortfarande kan skriva. Det har hänt så mycket samtidigt som livet står på pause. Jag önskar att jag kunde skriva att livet är toppen men då tränger jag undan verkligheten... Det är någon som jag är lite för bra på, det går ju inte att förändra in situation om man låtsas som att allting är bra, som om ingenting är fel eller gör ont. Jag bryter nästan ihop bara av att gå in på den här bloggen för här har jag aldrig flytt från verkligheten. Jag har tillåtit mig själv att känna efter. Det gör ont men jag är samtidigt medveten om att jag måste sluta fly verkligheten och börja ta steg mot det livet jag vill leva och den som jag vill vara.
 
Det enda konkreta som egentligen har hänt sedan sist är att jag har flyttat hemifrån i år, vilket givetvis är ett stort steg i livet. Jag tycker att det har gått bra även om det kan kännas ensamt men jag van vid ensamhet därför bekommer det mig inte så mycket, även om jag kan längta efter att byta något för något. Jag har i samband med flytten blivit ganska intresserad av inredning, det är synd att pengarna inte riktigt räcker till för att få till det som jag vill men det kommer väl.



 
Det är ingen tillfällighet att jag skriver ett inlägg just idag, det är nämligen sista dagen på min semester. Jag tänkte att jag under min semester skulle söka jobb, börja blogga, starta en facebook grupp för de med social ångest,  komma fram till vad jag vill göra med mitt liv - förändra mitt liv. Vad jag har gjort? Ingenting. Det är egentligen ganska småsteg att ta, att exempelvis titta efter andra jobb eller tänka på vad jag vill jobba med i framtiden, vad jag ska plugga till etc, men det ger mig en sån förbannad ångest... Jag klarar inte av det - jag blir totalt handlingsförlamad. Jag får mitt schema veckan innan jag ska börja, förra måndagen fick jag alltså mitt schema som startar imorgon. Då kom verkligheten ikapp mig och jag bröt ihop helt och hållet. Mina hundar är så himla fina och kryper upp på mig, då kan man inte vara ledsen speciellt länge men känslan sitter kvar - känslan av att jag måste bort.

Jag mår verkligen inte bra av mitt jobb, det "positiva" är att jag ofta jobbar ensam men det har gjort att min sociala ångest bara blir värre. Jag hatar jobbet och skäms över att jag fortfarande har det. Önskar att jag inte hade klarat av den där arbetsintervjun, då kanske jag kanske sökt mig till en utbildning. Jag vill verkligen klara en högskoleutbildning men jag är väldigt osäker på om jag gör det, både rent pluggmässigt och socialt. Det är ju också lite av ett problem att jag inte vet vad jag vill göra, vad som passar mig, vad jag klarar av och vad som kommer ge mig den där känslan av att ha hittat rätt.

Det enda som jag egentligen har gjort på min semesterm som innefattar kontakt med någon annan människa, är att klippa mig+slinga håret. Gissa hur mycket ångest jag hade inför det, det var fruktansvärt precis innan men sedan släpper det lite när jag väl satt där (tog 3 timmar) även om det var jobbigt. Det är alltid något att jag klarade av det men det är ett litet steg på vägen att klara av ett frisörbesök.... Samtidigt är alla steg framåt positiva, jag måste sluta förminska det jag faktiskt gör även om det är en självklarhet för andra att klara av det.
 
Jag lyckades förstöra skärmen på min Iphone under semestern också, skickade in den på lagning och fick tillbaka en annan så alla mina bilder från den här året blev aldrig sparat av någon anledning. Det känns väldigt tråkigt... I övrigt har det inte hänt så mycket. Imorgon börjar jag, som jag nämnde, jobba igen och för tillfället känns det inte som att jag kommer klarar av en sekund på det där jobbet. Jag vet av erfarenhet att jag vänjer mig men jag vill inte vänja mig vid ett jobb som jag mår dåligt av.

Tänkte försöka börja blogga igen för att inte försvinna i min verklighetsflykt totalt igen, efter det här inlägget. Jag tänkte också försöka hitta ett jobb om dagen att söka, även om det inte känns som jag skulle fixa jobbet eller klara av en intervju, bara för att känna att jag gör någonting för att försöka förändra min situation. Sedan kanske jag kan försöka läste om några utbildning och så också. Jag vill inte sitta fast i mina tankar längre.
 

Utmanat mig själv

 
 
Jag behöver i alla fall inte fundera på om jag pratar för lite...


Jag lever men jag har inte haft någon energi eller motivation att blogga... Det känns som att jag har så mycket i mig som jag väljer att blunda för och ignorera. Jag lever i förnekelse och känner mig less på mig själv och mina tankar. Det är förmodligen därför jag inte orkar sätta ord på mitt liv, vad jag känner och tänker. Det tar emot något oerhört. 

Jag klarade i alla fall kursen (Läs: den jag skrev om i förra inlägget). Jag fick bra betyg på alla uppgifterna, däremot var det oerhört mycket att lära sig till provet. Jag satt dygnet runt men det var otroligt tråkigt och ointressant (Läs:naturkunskap) Det var svårt att få in allt. Oerhört frustrerande när jag satt där på provet och insåg att jag inte kunde svara på frågor som jag hade läst svaret på minst 300 gånger. Jobbig, misslyckad känsla. Men det slutade med ett C i kursen och det är jag nöjd med. Nu går jag en annan kurs, två uppgifter kvar. Det känns som att jag behöver göra något utöver jobbet, som känns meningsfullt. Ja, nu är det ju egentligen inte det. (Läs: Jag behöver ju egentligen inte gå nån mer gymnasiekurs) Men det känns som att jag står still annars, vilket jag ju gör oavsett men känslan. Det känns som att det här blev en väldigt snurrig förklaring men det är inget jämfört med hur det är i mitt huvud... Jag borde försöka söka lite nya jobb men det är svårt, det är så många steg som känns i princip omöjliga. Tryggheten i mitt nurvarande jobb får mig att stanna till, även om jag vill komma bort från det. Jag borde börja plugga (Läs:söka en utbildning). Mitt självförtroende kommer ju inte växa av sig själv men det är som att jag väntar på det. Ja, och att någon ska berätta för mig vad jag ska jobba med... Och intala mig om att jag kommer att klara en utbildning. 

I övrigt har jag klippt mig! Det är förmodligen ingen stor grej för 90% av befolkningen men alltså... Jag har tänkt göra det i flera månader men det är väldigt ångestfyllt för mig. Strax innan varje besök funderar jag på "varför utsätter jag mig för det här?!!!" Jag får panik. Men i år har jag faktiskt klippt mig två gånger, med denna, vilket är rekord. Det är alltså den sociala biten jag tycker är jobbig, framförallt. Hatar att sitta och titta på mig själv också, även om jag brukar försöka undvika det, och titta någon annanstans. Typ neråt. Jag klippte av ungefär hela håret så det var lite nervöst. Slingade håret för första gången också, så det tog väldigt långtid. Jag har aldrig varit hos en frisör så länge brukar ta max 1 timme i vanliga fall. Nu satt jag där i 2 och½ timme. Jobbigt men det gick ändå Ok.    Det kändes framförallt bra att ha klara av det.


Imorgon är det julafton, det känns konstigt. Året gick så snabbt och det ser ut att vara höst ute. Jag tycker mest att det är ångestfyllt med julen... Jag är inte alls förutsägbar. Mina negativa känslor kring julen beror till största del på min sociala ångest. Det känns riktigt jobbigt att ha, för mig, två dagar framför mig där jag måste umgås även om det är med väldigt få människor. Men det är nästa värre med tanke på att det blir mer fokus på en. Jaja, det går förhoppningsvis snabbt över och det känns nästan alltid värre innan än vad det faktiskt blir. Snart är det ett nytt år, i bästa fall blir det ett bättre år. Jag känner mig orolig inför det nya året men jag får tvinga mig själv att vara hoppfull... Jag ska försöka gå emot min inre pessimist och tänka positivt.

God jul!


Meningsfullheten i meningslösheten

 
Det börjar bli väldigt glest mellan inläggen konstaterade jag sorgset alldeles nyss. Jag tycker om att skriva och jag behöver det. Samtidigt som jag inte orkar få ner allt som händer, allt jag känner och tänker i skrift. Jag lever i förnekelse och tar en dag i taget, när jag borde tänka framåt och "göra något av mitt liv". Den stressen, paniken och ångesten orkar jag inte släppa fram... Bilden av framtiden som jag inte kan se skrämmer mig. Jag vill ha en förändring men jag vågar inte skapa den. Det känns som att jag går runt i en väldigt svart och nedtrampad cirkel. Jag trivs inte riktigt med livet, om jag uttrycker mig milt. Det är så jävla svårt, rent ut sagt, att ta steget ut ur sin trygga, men destruktiva, bubbla. Mitt självförtoende och min självkänsla går bara neråt, just nu. 

Jag har i alla fall börjat på något nytt, en gymnasiekurs. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en sådan igen. Fråga mig inte varför jag gör det för det har jag ingen aning om. Jag behöver inte göra det. Det är en väldigt ointressant och tråkig kurs också.... Just nu försöker jag förstå "Osmos" (Varför?!) På onsdag är det någon form av laboration. Jag känner att jag blir glad om jag hittar dit. Ingen aning om vart jag ska. Men nu har jag kommit så långt i kursen att jag inte kan hoppa av, då hade jag känt mig lite för misslyckad. Nu ska jag fasen göra det här, även om det känns (Läs:är) meningslöst och tråkigt. Jag måste klara det nu. I slutet av den här månaden är det ett prov - på hela kursboken, som man måste klara för att få ett betyg. Jag vet inte hur jag ska få in allt i mitt huvud - jag vet bara att jag måste klara av det. Jag måste bevisa för mig själv att jag kan klara något tråkigt och meningslöst. Något som känns svårt, så att jag får lite plugg självförtroende. Nu gäller det bara att det inte går åt helvete.

I torsdags jobbade jag ihop med en människa för första gången på evigheter. Det är inte en jättebra idé att jobba på ett väldigt ensamt jobb när en har social ångest. Det blir ju bara värre om man inte utsätter sig för det som ger en ångest. Jag kom på mig själv med att diskret försöka titta bort när människan ifråga pratade med mig. (Ja, det måste ha sett helt normalt ut) Gissa varför? Jag blev helt röd i ansiktet, det blir jag alltid vid någon form av kommunikation... Det är så pinsamt, och jobbigt.

Jag återkommer förmodligen i slutet av månaden  (Läs:efter provet) med någon form av uppdatering, om inte tidigare.  Sedan, efter provet, ska jag försöka våga börja tänka på viktigare grejor än osmos etc. (Läs: som exempelvis hur jag ska göra för att skapa mig ett trivsammare liv...) Jag lovar mig själv att jag ska försöka. Det får räcka just nu.

Jag är förlorad i kriget med mig själv

 
                                
 
Jag lyssnade på Thåström och kom att tänka på bloggen... Den har blivit lite bortglömd.

Det var väldigt jobbigt att komma tillbaka efter semestern... Jag hamnade i min verklighetsflykt igen. Igen och igen. Jag har egentligen aldrig lämnat den. Jag har blivit en väldigt sluten människa, det känns svårt att dela med sig av något alls. Just nu. Jag ska försöka samla ihop mig och komma igen - det måste gå.

Stanna tiden

 
 
Nu har jag haft semester i en vecka. Det går för fort. Stanna tiden. Jag vill inte börja jobba igen. Aldrig. Jag försöker att fly verkligheten - jag lyckas, som alltid, reletivt bra med det. Men jag vet att det alltid kommer att slå tillbaka på mig och att det aldrig kommer att leda till någonting lyckligare. Jag måste sluta - frågan är bara hur.

Jag har köpt en ny laptop. På tal om verklighetsflykt. Jag har behövt en ny i ett år egentligen men så länge jag har en dator som fungerar tar det lite emot att köpa en ny, de är ju så otroligt dyra. Men jag tänkte att jag kan unna mig en nu, som ett kvitto på att jag jobbat i ett år. Jag hade ju liksom aldrig haft råd med en annars. Nu köpte jag inte riktigt den jag allra helst skulle vilja ha (Läs:en apple för 25 tusen. ehm). Min beslutsångest gjorde att det här köpet tagit ett par veckor, men tillslut bestämde jag mig för en ASUS. Jag fick hem den i fredag. Blev inte nöjd, så jag måste åka och lämna tillbaka den. Hittade dock en HP på rean idag som jag slog till på väldigt spontant, och jag är nöjd med den hittils. Det är den här - HP Pavilion 15-AB112NO. Jag åkte faktiskt dit och köpte den i fysisk butik. Det ni. Jag köper nästan allt på nätet så det var lite av en upplevelse. 

Ja det händer inte så mycket i mitt liv. Jag känner inte riktigt för att göra någon heller. Det låter kanske deppigt men jag är trött. Jag har gjort och tänkt alldeles för mycket, alldeles för länge. Mitt första jobb var verkligen... kanske inte riktigt vad jag behövde i mitt liv. Men jag ångrar inte att jag tillslut tog mod till mig och gick in till arbetsintrevjun. Jag behövde pengarna och om jag bara hade varit hemma ett helt år hade jag knappast mått bättre. Dock hade jag kanske börjat plugga eller kommit längre rent socialt, det hade ju varit något men nu måste jag försöka se framåt. Jag måste försöka börja våga tänka på framtiden nu när jag har tid - hur jag ska göra med allt, om jag ska gå kursen jag har anmält mig till eller inte, och så vidare. Jag är bara rädd för att jag faktiskt inte kommer att komma fram till något. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, eller hur jag ska klara det.

Nu ska jag fortsätta titta på min serie jag började kolla på förra veckan - Orphan Black. Med det skrivet lyckades jag nog med en röd tråd i det här inlägget. Verklighetsflykt.
 


Tusen melodier i hjärtat

 
 
 
Jag flyr in i mig själv istället för att öppna upp. Det känns inte som ett allt för lyckat koncept. Speciellt inte som bloggare. Jobbet kväver mig en hel del. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Sökte en kurs på distans till hösten men jag vet inte om jag ska gå den. Det är om jag ska sikta på att bli djursjukvårdare, men det krävs så höga betyg då så jag måste få väldigt högt på högskoleprovet också samt att det ingår mycket matte i utbildningen. Inte mitt starkaste ämne. Om jag pallar att plugga och jobba samtidigt har jag inte heller någon aning om. Jag hittade en utbildning till elevassistent via komvux också, men det känns sådär att börja plugga gymnsiekurser igen. Det känns inte riktigt som "på riktigt" då. Jag vill ju ha en högskoleutbildning. Jag vet inte heller om elevassistent är är något jag klarar av att jobba som, eller om jag kommer att trivas med det. Jag och skolan har inte direkt varit bästa vänner, jag kanske får panik av att bara gå in i en skola.

Det känns som en omöjlig uppgift att välja inriktning när en inte har någon aning om vem man är eller vad en vill. Om jag fick välja totalt fritt hade jag förmodligen pluggat till djurskyddsinspektör, vilket inte går av olika anledningar. Eller journalist, men det är ju det att det inte finns många jobbmöjligheter. Det är ett rätt stort problem, en måste nästan utbilda sig till något som leder till jobb. Usch, jag ooooooorkar inte tänka på det här mer. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Göra.
 
Nu har jag bara en vecka kvar på jobbet, sedan har jag 4 veckors semester. Jag minns inte senast jag varken pluggade eller jobbade, det var flera år sedan. Samtidigt får jag lite ångest, det var kanske dumt att ta ut alla 4 veckorna samtidigt? Jag vet inte, men jag tänker ju lite att jag inte ska jobba kvar där sålänge till men det har jag egentligen ingen aning om. Om jag fortsätter fly in i mig själv istället för att, på något sätt, välja en utbildning blir det ju väldigt svårt att ta sig framåt... 

Det är svårt ibland, livet. 

Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls

 
Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag blivit lurad på pengar. (Läs:Jag känner mig såååå dum såhär i efterhand) I torsdags gjort jag en polisanmälan per telefon. Jag hade skjutit upp det i flera dagar. Det är något av det värsta jag vet att prata i telefonen, jag kan känna att det nästan är värre än att träffa någon - beroende på vad det gäller. På det har jag ett sinnessjukt kontrollbehov och det kändes extra jobbigt eftersom att jag inte visste vad polisen skulle fråga. Jag kunde givetvis räkna ut det på ett ungefär men jag vill gärna veta in i minsta detalj, så att jag kan förbredda mina svar. Det hjälpte inte att kön var runt 50 min lång... Samtidigt var det nog bra eftersom att jag fick en insikt om att de tar emot flera hundra anmälningar per dag (sorgligt nog) oavsett om jag hade haft svårt att svara på någon fråga eller något är det förmodligen någon den dagen som "gjort bort sig" mer än jag. Men det gick faktiskt helt okej och kändes otroligt bra efteråt, framförallt för att jag övervann min rädsla, men även för att det hade känts jobbigt att bara skita i det - även om det med största sannolikhet inte kommer leda till att jag får mina pengar tillbaka. Jag hoppas givetvis att det blir något av det här, men jag har inga förhoppningar om det. Nu har jag i alla fall köpt andra biljetter, som jag har fått. Det blev verkligen betydligt dyrare än vad jag hade tänk mig och då hade jag räknat med en hel del. Men det finns inget att göra åt det nu. Jag hoppas att det kommer att kännas värt det i slutändan.

Det har varit en ganska jobbig vecka. Om vi bortser från jobbet som jag inte orkar tänka på överhuvudtaget. Så har jag haft ångest över mitt boende. Jag bor jobbigt nog fortfarande hemma, det känns faktiskt lite pinsamt för de flesta har trots allt flyttat vid min ålder. Men innan jag började jobba pluggade jag och det är inte lätt att hitta en lägenhet som inte är allt för dyr och samtidigt är någorlunda fräsch. Jag hittade i alla fall min drömlägenhet (typ) i början av veckan. Jag började drömma om hur jag skulle inreda den och så vidare... Problemet var bara att den var alldeles för dyr. Hyran hade gått (även om det var på gränsen) men det var en bostadsrätt för runt 3 miljoner... Sedan kom min mamma med ett förslag på en lägenhet och jag gick sönder lite. Den var raka motsatsen till min. Jag vaknade upp lite och insåg att det är något sådant jag har råd med.  Jag drömde faktiskt en mardröm om att jag bodde där den natten. Det var hemskt, hemmet känns som en så pass viktig del i ens liv. Om inte boendet känns bra tror jag att det är väldigt svårt att må bra, eller jag vet att det är så för mig.

Jag är verkligen en människa som överanalyserar allt. Vill verkligen flytta, det hade varit så obeskrivligt skönt. Samtidigt som det känns lite läskigt. Det känns som att jag blir fast i den här staden och vid det jobbet jag har då eftersom att jag behöver min lön. Jag vet att människor pluggar och bor ensamma men det känns som att det blir omöjligt. Jag vet att det inte är det men min hjärna envisas om att måla upp det värsta tänkbara - i vanlig ordning. 

Jag är rädd att bli fast i en cirkel som jag inte vill springa i. Men jag behöver en förändring - jag behöver komma bort härifrån och när jag väl har flyttar till ett ställe som känns okej har jag en stark känsla av att jag kommer att må bättre bara av det. Jag hoppas att det sker relativit snart, trots att det känns läskigt. Det blir nog bra tillslut.

Jag kan dö i en bilolycka imorgon...

 
 
 
...det var lite så jag resonerade när jag använde upp halva mitt sparkonto... Jag har snart jobbat i 1 år(!) och har trots allt lyckats spara rätt mycket pengar även om jag, till och från, har gjort av med mycket. Senaste månaderna har jag haft lite av en shoppingmani. Jackor. Skor. Smink. Selar. Ben. (Läs:hundar) Godis. MAT. Det är som att jag tar igen allt jag aldrig köpte i tonåren. Mitt liv har varit lite mer "ÖVERLEV EN DAG TILL". Pengarna saknade jag också. När jag tillslut fick mitt första studiebridrag som 17 åring började det lite, men det var ju inte jättemycket pengar. Det en hel del självmedicinering i det också. Jag blir glad av att få paket. Det är så roligt, även om det är lite ångest för jag vill ju spara så mycket som möjligt - annars känns det som att jag jobbar i onödan på något sätt, när allt bara försvinner varje månad. De mesta jag köper behöver jag faktiskt inte, förutom (möjligtvis) maten. + hundmaten. Men det blir inte jättedyrt.

Nu till det som gjorde mitt sparkonto betydligt mindre...

Jag har tänkt en hel del på hur jäkla surt det är att jag missar Håkan på Ullevi i år också. I måndags insåg jag att det ju faktiskt finns flera tusen biljetter kvar - från människor som köpt för att sälja vidare dyrare. Det känns sådär att köpa eftersom att jag hade kunnat komma undan så mycket billigare. Tittat runt lite och priserna ligger på 1500 kr till 5000 kr styck(!) Jag köpte inga biljetter utan började titta efter hotell. (Läs:Bor ca 4 timmar med tåg från Göteborg) Jag insåg  sanbbt att i princip alla var fullbokade. Ja, utom de allra dyraste. Typiskt.

Jag bestämde mig för att strunta i det... Sedan kollade jag BARA på skoj hur mycket tågresan skulle kosta. 2098 kr. (Läs:Jag måste betala för min syster också, vill ju inte gå själv) Ja gud, det hade blivit en dyr resa konstaterade jag. Dagen efteråt kände jag att det är något jag verkligen ville göra - det kanske trots allt är värt det..? Jag har slitit med ett jobb i snart 1 år. Jag kanske t.o.m. är värd det? Sedan kom tanken - jag kan faktiskt dö i en bilolycka imorgon. Det vill säga: GÖR AV MED ALLA PENGAR INNAN DET ÄR FÖRSENT. Så fick det bli, jag beställde allt förutom biljetterna igår. 

-2089 kr. (Tågresa)
-2365 kr. (Hotell)
- minst 1500 kr (biljetter, inte köpt än, ska hålla koll på tradera...)
-mat i Göteborg.

Mitt sparkonto mår dåligt MEN jag är mår bra för tillfället, för en gångs skull. Jag vet att det kommer att bli en otrolig upplevelse. Och jag hoppas verkligen att det kommer att kännas värt alla dessa tusenlappar, men det tror jag verkligen.

Veckan som vändes upp och ner

 
Ja nu tog jag kanske i men den blev inte alls som jag hade föreställt mig. Jag är en människa som gärna vill, och behöver, förbereda mig mentalt inför saker jag ska ställas inför. (läs:kontrollbehov) Det värsta med mitt jobb är att schemat kan ändras med väldigt, väldigt kort varsel. I veckan har det verkligen varit många ändringar. I måndags fick jag ett sms om att min kollega vabbade, strax efter fick jag ett sms om att kunden hade avbokat och även min kund på eftermiddagen så efter mycket om och men fick jag ett pass ca 50 min ifrån mig. ORKA. Men det var bara att ta, jag slapp det delade passet och den inrökta lägenheten åtminstone. Sedan blev det inget möte med min arbetsgivare för att hon tydligen är sjukskriven, det är ju nästan lite komiskt med tanke på vad mötet skulle handla om. Jag tror till och med att hon har slutat(?). Jag hoppas det.

Det var en positivt ändring för en gångs skull men att åka runt med den nya kollegan hela dagen var verkligen inte min grej. Hon var i 45 årsåldern och kunde knappt svenska. Vilket jag dock kände sänkte kraven på mig själv en aning - eftersom att även hon hade problem "att prata". Det gjorde det svårare att kommunicera med varandra helt enkelt. (Läs:Jag kommer på mig själv ibland med att det jag skriver låter helt sinnesjukt - det här är ett sådant tillfälle men har man social ångest så har man). Däremot kände jag mig lite dum när jag inte förstod vad hon sa och det var inte direkt jättebekvämt att tillbringa hela dagen med en främling. Men jag överlevde i alla fall och jag får nog känna mig nöjd med det just den här veckan.

I fredags fick jag ett sms på morgonen där den↑ människan skrev att vi skulle jobba ihop...? Hon har inget körkort och därmed blir det ju lite problematiskt när man får veta det i sista minuten. Så jag skicka iväg och frågade om hon verkligen menade nu, och åkte iväg eftersom att det var en bit bort också. Om sanningen ska fram blev jag rätt irriterad, eftersom att de ändrats så mycket den här veckan och jag kände att jag faktiskt inte orkade mer. Sedan skickade jag ett sms till kontoret som kanske inte var jättetrevlig, var helt stressad och är så less på att agera taxi... Det kostar ju pengar med bensin liksom, och jag var tvungen att vända för att hämta henne. Gaaah. 

Jaja det var den veckan. Phu! Nästa vecka blir också väldigt intensiv. Jag har börjat kolla lite efter utbildningar igen, jag MÅSTE utbilda mig till något. Jag orkar inte jobba där länge och jag orkar framförallt inte känna mig såhär värdelös och misslyckad. Det är bara det att jag får en sådan ångest av det. Jag vet dels inte vad jag ska göra, om jag sedan klarar av utbildningen och jobbet och när man sedan börjar tänka på att det faktiskt inte bara är att söka - utan att det ofta krävs lite högre betyg än vad jag har för att komma in... Då känns allt så fruktansvärt hopplöst. Usch. Men en dag i taget - måndag imorgon.

Söndagsångest

              James Morrison
 
Jag mådde verkligen dåligt igår, vaknade med feber och hade panik eftersom att man inte får vara sjuk på mitt jobb. Men som tur är mår jag lite bättre idag - hoppas det håller i sig.

Men usch, jag har sådan ångest inför nästa vecka. Det är en riktig helvetsvecka - jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det. Imorgon ska jag dela pass och samåka/skjutsa en person utan körkort till första passet+tillbaka. Sedan fick jag passet med människan som lever i misär+röker inomhus och jag kan knappt andas där inne. Det är hemskt. Jag skrev ett mejl om att jag helst inte vill ha den kunden igen men min arbetsgivare bryr sig inte inte om sina anställda - sålänge kunderna är nöjda. Det känns ändå som att jag kan klara av morgondagen någorlunda, trots att det blir ångestfyllt. Men alltså tisdag...

Då ska jag skjuta en ny person en hel dag(!) Från 7:40 till 18:30. Alltså. HUR SKA JAG KLARA AV DET? Jag vet inte. Det var väldigt otur för det är på tisdag det är möte på kontoret, ca 45 min från staden vi jobbar i så jag måste skjutsa henne ändå dit och tillbaka också(!). Det är också då jag ska ha mötet om "min frånvaro och förstadagsintyg(!??) Innan det andra mötet, som är för alla kollegor. Det känns så orättvist eftersom att jag knappt har varit sjuk och senast var för ungeför två månader sedan. Jag hatar att hon har fått mig att känna att jag inte får vara sjuk, för det blir ju en extra ångest på allt. Jag lär vara lagom slut redan efter tisdagen. På allt ska jag nästan jobba heltid nästa vecka - phu!

Till något roligare då. Jag berättade ju i förra inlägget att jag skulle till frisören samt se James morrison i Stockholm. Hos frisören kändes det lika obekvämt som vanligt och jag känner mig så ful när jag sitter där. Men det gick okej, jag blev nöjd men inte jättenöjd om ni förstår. James morrison var bra men han sjöng inte jättemånga av mina favorit låtar och spelningen var väldigt kort tycker jag. Det var lite komiskt för sarah dawn finer satt sig precis bakom mig. Det känns så konstigt när man ser någon som man känner igen, för de känns lite som tecknade figurer så man tänker: MEN VADÅ? FINNS DU PÅ RIKIGT? För övrigt gick det lite sådär, det är så stort i stockholm och jag får panik när jag inte har kontroll och hittar vart jag ska. Så ja, jag bröt nästan ihop både påväg dit och tillbaka. Men det gick ju bra tillslut. 

Håll nu tummarna för mig nästa vecka - jag SKA (ehm, måste) klara av det.

Everyone keeps a darker place


Birdy har släppt ett nytt album - veckans (enda) positiva.

Ja nu var det ett tag sedan jag bloggade... Jag har inte riktigt haft energin. Det har varit två jobbiga veckor. Jag vet inte riktigt om jag kan sammanfatta det. Vill mest glömma allt som varit och försöka samla krafter för att klara av två veckor till. Jag har nämligen fått schemana för kommande två veckor och det är ingen höjdare men jag får försöka ta en dag i taget så att det känns lite mer hanterligt. Ledig den 12-13, får försöka se fram emot det. Berättar mer om vad jag ska göra när det närmar sig!

Något som har börjat kännas lite tyngre är mötena. Jag börjar verkligen känna mig utanför nu, förut prata liksom ingen så mycket men nu är de andra rätt bra vänner och jag bara sitter där ungefär. Jättejobbigt. Om jag bara kunde börja om nu hade jag försökt vara lite mer framåt och tagit mer plats så att jag inte fastnade i den tysta "konstiga" rollen men ja, nu har det blivit så redan. Fan, att det ska vara så svårt att bryta mönster...

Den ena tjejen sa på förra veckan möte (Läs:samma person som sa att jag skulle berätta, ni som läst tidigare inlägg förstår - hoppas jag) att jag alltid ser ut som att jag är trött på dem(???!!) Alltså, jag minns inte ordagrant eftersom att jag försökte förtränga det direkt men något sådant sa hon... Den kommentaren tog rätt hårt - tänk om jag faktiskt ser så ut? Dryg liksom. Usch. Det är ju inte direkt det intrycket man vill ge men om jag är obekväm i en situation har jag alltid haft svårt att dölja det, det är min känsla i alla fall. Jag vet inte hur mycket mitt krig inuti syns utanpå.

Jag fyller år nästa vecka, det låter kanske märkligt men det känns otroligt tungt. Jag har inte alls hunnit eller kommit sålängt som jag hade velat vid den här åldern. Alla andra har kommit så mycket längre känns det som. Jag känner mig fortfarande som ett barn, men nu är jag verkligen långt ifrån ett... Det är svårt för mig att ta in att jag så gammal som jag är. (Läs:Jag kan inte skriva min ålder - får ångest) Så jobbigt men jag får försöka tänka att jag faktiskt fortfarande är ung, även om jag är vuxen.
 

..............

Det känns lite som jag har ett sjätte sinne eftersom att måndag och tisdag verkligen blev två tunga dagar. På måndagen skulle jag dela pass med fem andra. Det började med att jag fick stå ute på gatan jättelänge för det hade blivit något krångel (Läs:som vanligt) så de andra var tvugna att hämta nyckeln. När de väl kom passade inte nyckeln(!) Jag blev faktiskt hoppfull - kanske slipper jag det här nu? Det handlade alltså om ett 5 timmars pass. Samtidigt blev det nu så att vi väntade utanför i en evighet. Det blev med andra ord väldigt social jobbigt. Sedan, när vi väl fick en nyckel, efter mycket om och men gick det knappt att gå in. Om ni kan föreställa er den värsta misären ni kan tillsammans med en lukt av cigg/rök och urin, är ni något på spåret. Alltså, det var det värsta jag har sett (och känt lukten av). Det gick inte att andas där inne. Vi var tvunga att gå ut. En bröt ihop av tanken att gå in. Men då blev det igen så att vi fick lov att vänta i trapphuset, på något slags godkänande att få slippa gå in. Det känns som att alla andra känner gemenskap och passar in, just på grund av det, medan jag inte alls känner det. Jag blir väldigt tyst och utanför i sådana sammanhang. Jag måste kanske inte tillägga att jag hatar det.

Vi satt där i över två timmar(!) tills vi tillslut blev tvingade att gå in, med munkydd och skor... Usch. Jag som tyckte att det var jobbigt redan innan jag visste om hur det såg ut där inne. Stackars människa som bor i den misären. Det är ju hemskt, men det hade behövts sanering. Men för att se det positivt överlevde jag. I tisdags var också en sådan dag där allt gick fel. Det känns som att jag börjar bli lite sönderstressad. Jag måste försöka hitta något annat jobb eller börja plugga. Men åh. Det är så svårt. Speciellt med social fobi. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här livet, lite så känns det. Men det ordar sig, hoppas jag. 

I helgen har jag gjort lite för mycket - har haft svårt att slappna av på senaste. Men det har varit skönt att kunna lägga lite tid på att laga mat och baka, hinner inte det i veckorna eller ja. Jag orkar inte. Nästa vecka blir det många långa pass och mitt hat pass - ett jättestressigt på 5 timmar men det är bara att försöka gilla läget. Jag ska försöka blogga lite mer under nästa vecka, har lite saker som jag vill skriva om. Ha det bra, vi hörs!

 

Jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det #operationhjärntvättning

 
 
 
Veckan har varit tung med många långa pass och mycket stress, men om jag jämför med andra veckor har den ändå varit helt okej. Jag är tacksam för att jag slapp delade pass. Nästa vecka fick jag däremot ett helvetes schema vilket har gett mig ångest hela veckan, man får ju nytt schema på måndagar (även om det ofta ändras flera gånger under veckan - ofta till det sämre)... Om jag överlever den kommande veckan - överlever jag allt, känner jag just nu. Speciellt måndag och tisdag känns väldigt svåra att klara av i tanken. Jag har drömt två mardrömmar om morgondagen, då ska jag nämligen dela pass med fem personer(!) sex timmar, varav en person jag verkligen har svårt för. Hon har en lite så mobbningsaktig personlighet, något som jag hatar. Ja, vem gör inte det(?) Ni vet, en sådan typ bakom ryggen och säga något om en annan person på ett negativt sätt... 

Men jag måste försöka klara av det, på något sätt. Det finns inga andra val. Jag övervägde ett tag att sjukanmäla mig i alla fall på måndag men chefen går liksom i taket då och börjar hets ringa och fråga om sjukintyg. Vem orkar det? Oavsett hur sjuk en är eller hur mycket ångest man har är det ju lättare att gå till jobbet. 

Nu ska jag fly från verkligheten ett tag och läsa den här boken↑ det är faktiskt den enda boken jag har hittat som är skriven av någon med social ångest. Den var rätt dyr så hoppas den är bra.

Nu håller vi andan tills allt känns Ok igen (dvs på fredag)

 

Till alla trasiga hjärtan på alla ♥ dag

Ja från förra året men inte desto mindre sant, kärlek till dig!

Jag vill inte tänka framåt men är livrädd för att fastna här

 

Jag vet inte vad som hände med mig i fredag men när jag kom till min första kund mådde jag så oerhört dåligt. Fysiskt alltså, hade otroligt ont i magen - kunde knappt stå upp och mådde otroligt illa. Jag var väldigt nära att ringa och säga att jag... Ja, det var just det - vad skulle jag säga? Om jag hade varit någon annan (Läs: "normal") hade jag förmodligen ringt och sagt att jag inte mådde bra och var tvungen att åka hem. Men jag lyckades på något sätt ta mig igenom det. Om de inte klagar känns det som ett mirakel, men jag får nog vara nöjd över att jag inte spydda ner lägenheten eller svimmade för det kändes verkligen som att det var på gränsen. Ingen rolig upplevelse!

Ont i magen. Ångest inför nästa vecka, det är något möte på måndag och jag har ett delat pass på onsdag.
Jag ska jobba nästan heltid, det kommer att bli kämpigt men jag får försöka ta mig igenom det. #tänkapåpengarna

Paniken som uppstår när katastrofen är nära


I fredags stannade mitt hjärta till ordentligt. Jag hittade nämligen inte min nyckelknippa med sisådär 20 nycklar i när jag skulle låsa för att gå från en kund. Plötsligt slår det mig:Jag kan väl inte ha glömt att ta in nycklarna när jag låste upp dörren?? Jag letade överallt (Läs:i väskan) och inser att det måste fasen vara så att jag glömt nycklarna utanför dörren. PANIKEN. Jag tar tre djupa andetag och ber en bön för att ingen jävel har tagit nycklarna.... Som tur var hängde de kvar i låset, efter 3 timmar(!) Phu. Det hade ju varit lite jobbigt att behöva förklara för chefen hur alla nycklarna hade försvunnit. 

Den här veckan har varit okej för övrigt, för ovanlighetens skull, bortsett från några små katastrofer och att jag varit sjukligt trött. Jag fick dock ett klagmål och det är ju aldrig roligt - jag kan inte låta bli att hata de som klagar. Imorgon har jag inget pass men de brukar ringa på morgonen och fråga om jag kan ta ett, det har alltid hänt när jag varit "ledig". Jag hatar det, dels att prata i telefonen (givetvis..) men jag vill också gärna veta, som senast, dagen innan om jag ska jobba och vart jag ska. Mitt kontrollbehov ger mig ångest. Jag får ju säga nej men jag har jättesvårt för det, funderar ändå på att göra det imorgon. Om jag känner mig rätt kommer jag dock inte klara av det. Med det kan jag än en gång konstatera att jag är osunt rädd för att andra ska få en negativ bild av mig... Jag har alltid känslan av att människor får en negativ bild av mig så fort de ser mig, att de kan se igenom mig och jag är ju "fel", "konstig" och "onormal". Stabilt. Jag hatar att tankemönster sitter så djupt.

Jag har försökt träna lite på högskoleprovet idag, funderar på att anmäla mig. Men jag blev dessvärre lite avskräckt för jag förstår ehm ingenting. Jag känner mig dum i huvudet. Orden och läsförståelsen kändes som min starka sida innan jag började, om jag måste välja något, men det kändes också oerhört svårt. Aja vi får se. 
 
Jag har länge tänkt skriva klart ett långt inlägg jag haft i ukastet i flera månader, det har på något sätt känts väldigt personligt och jobbigt men samtidigt ligger det mig varmt om hjärtat och det är något jag vill dela med mig av. Jag tänkte ta tag i det imorgon eller ja, jag hoppas att jag klarar av att ta tag i det imorgon.
 

Årsresume 2015

 
 
                

Jag har inte riktigt haft energi att blogga senas tiden. Det har varit lite (Läs:väldigt) tungt på jobbet. Jag orkar inte ens tänka på eländet som varit. Nu vill jag bara glömma det och se framåt eller nja. Just nu vill jag inte tänka alls, vilket jag faktiskt inte behöver på i alla fall fyra dagar eftersom jag är ledig. Julen var helt Ok i övrigt, det är så roligt att göra människor glada. Jag älskar att ge bort julklappar, allt kändes dessutom lyckat förutom en julklapp kanske men det får man ta. Det är ju framförallt tanken som räknas. Nu är det snart nytt år och det är med blandade känslor jag går in i det nya året. Jag är lite rädd att fastna i det här som jag inte riktigt trivs med. Då får jag en sådan framtidsångest, jag har ju ingen aning om vad jag ska plugga till... Åh.
 
Jag tänkte ge på på att skriva en kort årsresume. Allt känns svart faktiskt så jag har varit tvungen att gå tillbaka lite i bloggen. Insåg att det faktiskt var i år jag klarade matematik 2, det kändes som att det var jättelängesen?! Det var verkligen en enorm ångest. Jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Nu har jag absolut inte några superbra betyg, med tanke på att jag i princip "bara" fick E under gymnasiet. När jag har pluggat själv har jag fått bättre betyg men ja, i snitt är jag långt ifrån i toppen. Men jag har i alla fall slutbetyg nu. Då ingick ju egntligen i matematik 2, utan jag fixade det i efterhand för att det krävs till de flesta utbildningar. Så det var något positivt åtminstone.

Något annat positivt är att min lilla tax (Läs:ja, det blir väldigt random och flummigt nu) har kunnat börja gå lös i skogen, det trodde jag aldrig för 1 år sedan. Jag har nte vågat testat överhuvudtaget men när jag gjorde det lyssnade hon på mig rätt bra. Det är väldigt härligt att hon blivit rätt lydig i alla fall, även om det är på hennes villkor... Hehe.

Sedan tog jag faktiskt ur min tandställning som jag har haft i ca 3 år, otroligt skönt att få bort den och jag blev faktiskt nöjd. Det har varit en hel del ångest också, det har varit mindre bra. Jag bodde själv en del i sommar också vilket var otroligt skönt. Längtar tills jag kan flytta hemifrån, har utbildning och ett jobb jag tycker om. Just nu känns det väldigt långt borta men man måste ju försöka ha tro på det i alla fall. Livet blir ju väldigt tungt annars.

Det största händelsen var trots allt att jag gick på en arbetsintervju. Väldigt spontant. Alltså, den ångesten var en klass för sig. Herrejääääävlar. Något av det värsta jag gjort, det var ju inte så jättefarligt väl där men jag hatar verkligen att bli granskad på det sättet. Jag känner mig patetisk och dum. Men jag klarade det ju trots allt och fick jobbet. Sedan har det jobbet tagit över mitt liv en hel del, vilket har märkts på bloggen. Det har varit ett evigt kämpande och jag har knappt haft ork för något annat. Något positvt med det (Läs:bortsett från lönen) är att jag har också lärt mig köra långa sträckor själv, vilket jag innan var livrädd för. Speciellt att köra på motorvägar. Nu är jag faktiskt nästan bekväm med det.

Tufft har det varit och jag har brutit ihop många gånger på vägen, bokstavligt talat också, men någonstans har jag insett att jag faktiskt klarar mer än jag tror. På det sociala planet har det inte hänt så mycket däremot, jag har känt mig rätt bortgjort eller/och utanför i sociala sammanhang och det har varit otroligt jobbigt. Usch.

2015 var, generellt, ett skitår. Bortsett från att jag tjäna pengar och även lyckats sparat en del. Det är ju bra. Men ja, det har varit kämpigt. Jag vill inte tänka på mål och liknande för 2016, det får bli som det blir. Det är bara att hoppas att 2016 blir ett bättre år. Jag ska försöka tro lite mer på mig själv och ta för mig lite. Det är viktigt. Vi är bra! 


Julen är här igen...

 
Nu har jag äntligen fixat alla julklappar, ni ser nästan alla på bilden. Alla de färgade är till min syster (plus 2 till) Hehe, Inte alls överdrivet men det är inget dyrt. Jag köpte några smågrejor+kläder. Jag har köpt julklappar som min syster också kan ge bort för hon har inga pengar, jag har faktiskt alltid gjort det även om hon brukar kunna betala mig för att jag fixar allt med det. Jag tycker det är rätt roligt att köpa julklappar men en hel del pengar går det ju åt, det är det värsta. Det här månaden fick jag inte speciellt mycket lön, men jag får försöka spara mer nästa månad istället. Jag har lite ångest över julklapparna som vanligt men jag hoppas att det blir bra... Det blir skönt när julen är över.

Men alltså, det här med att det snart är 2016 käns inte bra. Jag får framtidsångest.

När man lägger sitt hjärta i handen...

 
 
Den här veckan har nog faktiskt varit en av de värsta under tiden jag har jobbat. Alla dagar i veckan har jag fått åka till andra städer, hat på det. Sedan har jag varit nära att inte hittat, kunder har varit hemma, klagomål och så vidare... I torsdags skulle jag egentligen ha jobbat i staden jag bor i, såg fram emot att slippa åka långt iväg, men sedan fick jag ett sms om att mitt schema ändrats... Givetvis var jag tvungen att åka långt iväg även då. Det har varit ett extra helvete för lamporna på bilen har "inte fungerat". (Läs:jag har inte fattat vilka lampor man ska sätta på) så jag har inte sett något alls på morgonen/kvällen när jag kört. I ett länge så tänkte jag:Nu ger jag upp, jag bara släpper ratten:det kommer ändå gå åt helvete) Det bara rann svett om mig. Phu. Men jag tror att jag löst det nu... Med betoning på tror.

Jag hatar att få schemat ändrat för då har man redan ställt in sig på något annat, hänt flera gånger den här veckan. ALLTID till det sämre också. I fredags hände det igen, mejlet jag fick lät ungefär "Schemat är ändrat, kunden ville ha en större städning "Sara" kommer hjälpa till, ni kan samköra (Läs:"sara" har inget körkort) Det var lite droppen på veckan. Ångest deluxe. Nu kommer jag avslöjas, nu kommer ännu en inse att jag är konstig, onormal. Det började okej under första minuten, sedan kom den pinsamma tysnaden. Det blev värre. Jag pratade för lite. Det är verkligen inte lätt att gå ifrån någon man alltid varit:den tysta. Jag blir så deprimerad för någonstans vill jag ju känna mig trygg med andra människor, men jag känner mig väldigt liten, utdömd och konstig. Samtidigt pratade jag ju lite i alla fall, någonstans får man kanske vara nöjd med det lilla. Just nu.

Imorgon är jag ledig i alla fall, så veckan börjar ju Ok. Om jag nu inte får mejlet som börjar bli tradition på måndagar - nämligen med klagomål. Det jag fick i måndag kändes skit att få eftersom att kunden alltid är hemma en timme på morgonen, och jag stressar sönder när de väl gått. Jobbig stäning att komma dit på fredag när de klagat på mig, det känns skitjobbigt. Jag skickade ett mejl och frågade om jag inte kunde få ta det passet på eftermiddagen istället, beskrev problemet ganska detaljerat. Jag tycker det är väldigt jobbigt, för risken är ju att man blir besviken när man öppnar sitt hjärta. Ja, nu skrev jag ju inte direkt precis som det var utan lite mer ur jobb synpunkt men jag var ändå öppen med ett problem. (Läs:jag har väldigt svårt för sådant) Dessvärre fick jag ett iskallt svar på någon rad. Ingen förståelse alls. Det var riktigt jobbigt.

Jag ville säga upp mig. vilket jag å andra sedan velat sen jag började men ja. den känslan blir inte direkt mindre. Men jag hjärntävttar mig själv om att det kommer att vara värt det: PENGARNA. PENGARNA. PENGARNA.

På allt lyckades jag missa att både Adele och Coldplay kommer hit, så jag fick inte biljetter till någon. Ingen Håkan blev det heller, jippie... Inget att se fram emot nästa år med andra ord, än sålänge i alla fall. 

Skorna jag köpte↓ på black friday men färgen på convorsen luras, de är mörklila och inte åt det röda hållet. 


Tidigare inlägg