Hög igenkänningsfaktor

 
HAHA!! När de tre extra människorna kom in i bilen -PRECIS så kände jag mig på min första uppkörning när det kom in en massa -nåja, en till- människa i bilen. Som tur var körde jag aldrig på någon, även om det var extremt nära på en körlektion en gång... Om inte läraren hade bromsat mig i sista sekunden hade jag haft ett liv på mitt samvete. Usch, vad hemskt!

Ser ni det också?

Säg nu inte att det bara är jag som ser ordet godkänt under resultat, i något slags önsketänkande... Jag kan inte riktigt inse det -KLARADE JAG DET VERKLIGEN? På riktigt? Jag trodde att det var helt kört på morgonen för det var tjock dimma och extremt mörkt ute, men körningen gick bra... Förutom att jag råkade sätta på helljuset och inte kunde stänga av det utan börja pilla på heeeelt fel knappar, inte så lyckat. Men det gick vägen trots allt och det känns så obeskrivligt skönt!!!
 
Det var verkligen ångestfyllda minuter när vi hade kommit tillbaka, innan inspektören sa att han faktiskt tänkte godkänna mig. Jag blev helt till mig "taaack, taaaack sååå myyyyycket!" Sedan dess har jag känt mig helt tom, den här resan har verkligen varit jobbig och jag har tvivlat på mig själv så otroligt mycket. Jag hade hade nästan intalat mig själv att jag aldrig skulle klara det. Speciellt efter första uppkörningen. 
 
Det känns så himla konstigt att jag får köra själv nu. Jag har ju ingen egen bil men körde lite med min mammas idag, det är lite läskigt att köra utan någon som faktiskt kan styra upp situationen om man håller på att ta ihjäl sig själv eller någon annan (Ja, känn er trygga om ni möter mig i trafiken) Jag litar inte riktigt på mig själv, känns som jag gör något olagligt när jag kör runt... Såg en polis som stod vid vägen och fick panik "faaaan, nu är jag fast!!!" Det kändes inte så stabilt.
 
Men förhoppningsvis försvinner den osäkerheten när jag kört ett tag. Otroligt skönt är det iallafall att jag äntligen tagit kortet, är så lättad! Det hade jag aldrig kunnat tro men det är ett bevis (för mig själv) att mycket faktiskt går om jag verkligen vill och inte ger upp... Jag har inte brytit ihop några gånger under den här resan men huvudsaken är att man tillslut klarar det mål man satt upp, oavsett om det tar tid och även om man bara känner för att ge upp allting... Man klarar så mycket mer än vad man har intalat sig själv om. Nu är det här ett avslutat kapitel i mitt liv -Andas ut!!
 
Aldrig mer ett till inlägg om körkortsångest, måste vara lite av en lättnad för er också!

Jag saknar inte mycket men jag saknar illusionen om att allt kommer ordna sig.

               
 
Jag tänkte bara lämna något slags levnadstecken... Det har blivit lite så att jag har stängt in mig i min egna lilla bubbla och försökt förtränga verkligheten. (Inget nytt) Allt känns bara så otroligt jobbigt just nu, verkligen ALLT. Men jag är relativt säker på att den största boven i det här är körkortet, känns så sinnessjukt jobbigt att inte ha fått det avklarat än.
 
Och ja, hur mycket pengar jag har lagt ner på det hela vill jag inte ens tänka på... Idag har jag betalat in till körskolan+någon mer räkningar, det var inte direkt så jätte upplyftande. Imorse hade jag över 9 tusen på kontot, nu har jag 700:- kvar och det ska räcka till vääääldigt mycket+julklappar. Det känns inte heller jätte bra. Jag måste nog försöka komma på något att sälja... Jag tror dessvärre inte att jag äger något som är värt över 100 kronor.
 
Det är i såna här stunder som jag önskar att jag aldrig hade börjat ta körkort. Här sitter man utan pengar, utan körkort, med ångest och ett ännu sämre självförtroende... Alla dessa förväntingar och hoppet som man trots allt har som blir till ingenting. Alltid. Det är så himla typiskt, varför kan ingen bara få gå lite bra nån gång?
 
MEN nu får jag inte ge upp och gräva ner mig, även om det känns som jag tappat mig själv helt och hållet. Det är trots allt inte riktigt hopplöst än... Jag ska verkligen försöka ta det där kortet på lördag. Jag vet inte om jag överlever om jag misslyckats igen, jag vill inte ens tänka tanken. Då är det verkligen kört, både rent praktiskt (har inte råd) och psykiskt.
 
Det är bara att hålla tummarna jäääävligt hårt så kanske något för en gångs skull kan få lösa sig tillslut för mig... Det måste bara gå, hoppas, hoppas, HOPPAS. Fast inte för mycket, ha inga förväntingar - Jag hatar den balansgången.

Jag saknar illusionen om att allting kommer ordna sig.

 
Vi tar dom goda nyheterna först. -Teorin blev godkänd. Jag var verkligen jätte nervös... Men frågorna var inte så jätte svåra, först kändes dom i princp omöjliga men efter ett par frågor så blev det lättare och när jag gick igenom svaren så var det inte ens 13 frågor jag kände mig osäker på (man får ha 13 fel) så det kändes ganska bra. Trots att ångesten var på topp när jag skulle trycka på "avsluta test" Men det gick som sagt vägen, otroligt skönt, 59 rätt.
 
Till den tråkiga delen då, uppkörningen. Instabil som man är så bröt jag ihop helt och hållet när jag kom hem ifrån den... Men nu har jag samlat mig något (var i tisdags) Jag är en sån som bryter ihop, vill försvinna och känner att hela livet är hopplöst när något jobbigt händer men nästa dag eller ett par dagar senare så försöker jag se framåt. Det fnns inte så många andra val, det är bara att försöka tänka att man klarar det nästa gång så man inte tappar det lilla hopp man har.
 
Men det var hemskt, jag har nog aldrig känt mig så värdelös som när inspektören sa att jag inte var godkänt... Det var nog mycket på grund av hur hon sa det, som att hon undrade vad jag överhuvutaget gjorde där. Det var verkligen något av det värsta jag har gjort, ångestmässigt. Jag hade sån otur också, i det att jag fick TVÅ inspektörer... Den som skulle läras upp satt bredvid mig och berätta vad jag skulle göra, och tanten som skulle bedöma mig satt där bak. När jag tittade i döda vinkeln/backade såg jag att hon tittade ut genom fönstret... Jag vet inte med er, men det känns inte som det blir jätte lätt för henne att se vad jag gör om hon sitter i baksättet och tittar ut genom fönstret. Och så satt hon dessutom precis ivägen så jag inte kunde se ut genom bakrutan när jag backade... Hon såg så besvärd ut också, vilket gjorde mig ännu nervösare. Den ändå gången hon log lite var när hon utbrast "Jag kommer inte godkänna dig" 
 
Jag kände verkligen att jag var nära att bryta ihop men man måste ju försöka hålla ut tills man kommer hem, alltid lika jobbigt när man bara vill lägga sig ner och gråta men tvingas försöka tänka på annat för att inte bryta ihop fullständigt inför folk. Var tvungen att följa med tillbaka till körskolan och beställa fler lektioner också, det kändes lagom kul.
 
Det känns så onödigt också eftersom att jag kuggade på att jag rullade lite bakåt när jag starta i lutning vid någon korsning, sån otur då jag aldrig brukar ha problem med det. Det känns så hopplöst, det krävs så himla lite för att man ska göra något misstag. Jag tyckte ändå det gick ganska bra när jag kört klart... Mycket på grund av att den ena inspektören -innan vi körde iväg- hade sagt att man får göra små misstag utan att kugga, så jag hade lite hopp kvar när jag körde upp på parkeringen igen då allt annat flöt på oväntat bra med tanke på situationen. 
 
Så det var jobbigt, men jag fick iallafall en ny tid i slutet av månaden, dock privat så det blir en helt annan bil (körde med körskolans nu) så ja, vi får se hur det går. Men åhhh, vad misslyckat det känns. Jag som ville slippa det här nu, behöver pengarna och tiden till annat. (Var som sagt tvungen att boka nya lektioner också, över 3 tusen med nytt prov) Orkar inte gå på flera körlektionen, orkar inte med den här ångesten längre nu. Vill verkligen inte vara med om en uppkörning till, det lär bli ännu nervösare (om det nu är möjligt) och om jag inte får godkänt kommer jag med största säkerhet bryta ihop inför inspektören. Teorin kommer jag förmodligen också behöva göra om då också, ingen press. Inte alls.

Jag som fick en sån lätt uppkörning också... Den kunde ha varit betydligt värre (typ vänstersväng på landsväg/fickparkering) Jag är så sjukt besviken, även om jag inte trodde att jag skulle klara det på första men lite hopp hade man ju, speciellt eftersom att det gick så bra på körlektionen innan och läraren sa att det var min bästa gång... Det kan å andra sidan ha varit ett försök att höja mitt självförtroede från 0 till 0,5, men ändå, FAN.

Den här veckan alltså...

       
       
 
Allt har gått fel, allt har varit skit. Jag orkar inte ens ta upp allt som hänt, jag väljer att försöka förtränga det istället... Jag är bra på att stänga av, vilket kanske inte alltid är så bra. Nu försöker jag iallafall plugga det sista till teoriprovet nästa vecka... Jag vill så gärna klara det, men man vet ju aldrig hur frågorna är. En del skriver att det är jätte enkelt, andra säger sig ha pluggat hur mycket som helst men är ändå inne på sitt 4 försök. Själv får jag ca 66-69 av 70 rätt på körkortonline. Det känns ganska stabilt. Å andra sidan så har jag gjort dom frågorna väldigt många gånger nu.
 
Det skulle vara så otroligt jobbigt att kugga på båda proven... Då lär jag inte ha något självförtroende alls kvar, det är ju inte direkt på topp nu. Jag tar nästan för givet att jag inte kommer klara uppkörningen på första försöket, lite dumt men jag kommer vara så otroligt nervös - förmodligen göra en del misstag. Men jag ska försöka att hålla mig lugn, andas och ta det lugnt... Jag kan trots allt köra bil ganska okej nu, och det är bara i ca 30 min man kör. Teorin hoppas jag verkligen att jag klarar på första försöket, det kommer känns så otroligt jobbigt annars med tanke på hur mycket jag tränat.
 
Om jag inte skriver något nästa vecka heller, så kan ni nästan ta för givet att allt gått åt helvete. (Ligger förmodligen och tycker synd om mig själv) Så vi får hoppas att jag skriver ett inlägg tisdag-torsdag, och berättar att åtminstone ett av proven har gått bra. HOPPAS. Håll gärna tummarna!

Andas. Andas. Andas. Andas. Andas.

                        
                 
 
Då är det inte så jätte långt kvar tills det drar ihop sig... Snart är det bara 2 veckor kvar till den riktiga uppkörningen. Med tanke på att jag knappt kunde backa runt ett hörn på förra körlektionen (I måndags) så känner jag mig lite orolig över hur det här ska gå imorgon, men det är väl bara att försöka göra  sitt bästa...
 
Nästa vecka har jag halkbanan också, det ska bli så himla skönt att få den gjord eftersom att den grejen känns väldigt jobbig. Jag blir så irriterad på alla som säger att "Det kommer bli kul!!!" NEEJ, det kommer verkligen inte bli kul... Jag hatar att mista kontrollen och det kan man minst sagt säga att jag kommer göra. →Hej, panik och dödsångest.

Du är bättre än du vet, mycket större än du vet men det klär dig att du tvivlar på din duglighet. /från kylan in i värmen -Lars winnerbäck

 
Jag har inte slutat blogga... Det är väl mer så att körkortet som jag försöker få ger mig sinnessjukt mycket ångest. Och jag känns egentligen inte att jag vill skriva så mycket mer om det nu, jag har tröttnat på allt och vill bara få det gjort för att sedan bara få skriva att jag har klarat det. Om drygt 3 veckor så har jag teorin+uppkörningen. Fan vilken ångest om jag inte klarar någon av dom... Jag tänker dumt nog att jag inte kommer klara proven, vilket om möjligt ger mer ångest. Det är ändå ca 50% som kuggar första gången och jag är verkligen inte en av dom bästa på att köra bil. (Iallafall inte nu) Om man sen är väldigt nervös också, vilket jag lär vara, så känns det svårt att undvika att göra misstag.
 
Hur som helst, som jag misstänkte så fick jag inte göra lilla uppkörningen den här veckan. Men det var väl lika bra, man ska ju vara redo då. Istället har jag kört 3 lektioner den här veckan(!) Herregud, man tycker ju att jag borde vara tillräckligt bra nu men neeej... Det var lite svårare än jag hade föreställt mig det här med att köra bil. Men andra lektionen gick ändå ganska bra, blev nästan förvånad. Jag var så övertgad om att jag skulle misslyckas när läraren sa "Nu vill jag vända" Men jag lyckades vända. Jag får dessvärre PANIK varje gång läraren säger åt mig att hitta någonstans att vända. Hoppas veeeerkligen inte något sånt kommer på provet. -Tänk om man inte hittar någonstans att vända/missar alla möjliga ställen? Bara fortsätter köra och inspektören bara sitter & stirrar irriterat? Min mardröm.
 
Mina mardrömmar om bilkörning får gärna också sluta existera nu... Igår natt körde jag på en väldigt krokig väg, jag såg knappt vägen så jag styrde där jag trodde vägen var. Bilen hoppade liksom på vägen, den flög nästan. Plötsligt var jag (och min mamma som skrek helt hjärtskärande) på väg rakt mot en skog, flygande över så vi bara såg topparna på träden. Det är en märklig känsla det där, när man vet att man kommer dö om någon sekund. Så jäkla hemsk känsla. Som tur var vaknade jag innan dödskraschen... Hoppas jag aldrig behöver uppleva något liknande i verkligheten!

Jag lever.

 
Det kunde man aldrig tro! Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö. Det kändes så, speciellt när jag skulle köra om stora lastbilar som vingla samtidigt som läraren hetsa -"FORTARE, GAASA, DET ÄR 120 här!!!" Men jag överlevde. Det gick väl ganska okej också, även om jag inte riktigt känner att körskoleläraren passar mig så bra. Jag fick iallafall godkänt på motorväg, men jag tycker det känns lite som ett självmordsförsök att åka in på infarten, bilarna kommer så sjukt fort. Jag är även ganska stressad, eftersom att jag har rätt mycket kvar att klara och sen har ingen ens gått igenom säkerhetskontrollen. Jag har liksom lilla uppkörningen nästa vecka, men förmodligen blir det uppskjutet igen. Orkar inte, har inte råd, vill bara få det där jäkla körkortet NU... Samtidigt så vill jag såklart känna att jag kan allt någorlunda bra.
 
Jag måste bara berätta om början på körlektionen idag också, det var så himla misslyckat... Jag skulle svänga in till Göteborg, såg ingen pil så jag körde rak fram i rondellen men efter ett tag utbrister läraren -"Ville du inte åka mot Göteborg?" Så nej, jag skulle tydligen ha svängt höger. Efter några minuter säger läraren istället att jag ska svänga till centrum. Jag lyckades missa skylten, får då vända runt för att komma tillbaka igen. När vi kommer till rondellen igen så säger hon istället att jag ska svänga vänster... Tror ni inte att jag svänger HÖGER då? Ibland undrar man verkligen -Vad är det för fel på mig? Blir minst sagt förvirrad ibland. Som tur var gick det lite bättre med just höger/vänster och skyltarna resten av lektionen men guuud vad jobbigt allt vart där →ville bara försvinna under bilen, ner i marken.

"Vanligt med olyckor på motorväg?"

Ja, jag har dödsångest och försöker lugna mig inför körlektionen genom att googla... Det går inte jätte bra. Jag är (extra) nervös eftersom att jag förmodligen ska börja köra på motorväg den här veckan. Jag har kört där en gång tidigare hemma. Det känns så läskigt att åka så pass fort, speciellt när det är smal väg med staket. Jag är rädd för att råka köra in i staketet och skapa en seriekrock+ att inte hinna bromsa tillräckligt innan svängen vid avfarten. Även vid infarten, att inte komma ut där eller köra på en bil, eller att en bil råkar köra på mig. Om jag råkar göra något tokigt så hinner ju knappast körskoleläraren rädda upp det eftersom det är så hög hastighet. Då dör vi ju båda, i värsta fall.
 
Dessutom ska jag ha en ny körskolelärare. Eller inte riktigt, jag hade henne på första körslektionen+ riskettan. Men det skulle nog vara bättre om hon var helt ny för mig, kunde jag iallafall intala mig själv om att det "kommer gå bra". Jag kan inte riktigt avgöra om jag är mest rädd för henne eller motorvägen... Det känns inte så lovande.
 
Men bara jag, körskoleläraren+alla omkring mig överlever och jag inte bryter ihop under körlektionen så är jag nöjd. (Det lär jag förmodligen inte vara men just nu känns det som mitt mål)

Den värsta körlektionen hittills.

 
            
 
Jag sätter mig i körskolans bil, först går det rätt bra. Men plötsligt så dyker ett cyklande barn upp framför bilen. Allt gick så otroligt snabbt, jag hann inte se vart ungen tog vägen... Fick panik och började instinktivt backa bakåt. FORT -För fort. Jag försöker då bromsa, men jag kunde av någon anledning inte få stopp på bilen. Körskoleläraren såg helt oberörd ut. Jag säger att bromsen inte fungerar, hon testar då sina och upptäcker att inte heller dom fungerar. (Det finns ju pedaler på båda sidorna) Hon var fortfarande obegripligt lugn, hon bara tittar på mig som att jag vore helt sinnessjuk. Sedan stod jag plötsligt i duschen och allt mitt hår började falla av... Därefter så vaknade jag upp i min säng.
 
Ja, som ni nog förstår vid det här laget så drömde jag bara... Vilken jäkla tur va? Jag hatar att jag minns mina (mar)drömmar så tydligt, dom känns så verkliga. Samtidigt så är det lite fascinerande med drömmar, även om jag hellre skulle vilja vara utan dom. Tillbaka till verkligheten -Den riktiga körlektionen gick inte heller så bra... Jag kör ganska sent och då är det vääääldigt många bilar ute, vilket betyder att jag blir stressad och allt går åt helvete. Fasen också, men nu ska jag tänka positivt →Det KUNDE ha gått som i min dröm. Om man jämför med den så gick det ju faktiskt helt okej. 

Äntligen helg.

 
Det betyder att jag ska trycka i mig godis och chips, sjukt gott! På tal om ingenting, igår hade jag riskettan och eftersom som att jag tog upp det i något inlägg så tänkte jag skriva lite om hur det gick... Och ja, det gick väl okej även om det kändes väldigt meningslöst och dyrt. Allt som togs upp var så självklart, sen gillar jag inte riktigt att se människor dö (krocka osv.) Men jag förstår ju syftet med att visa det, man måste köra försiktigt... Man blev rätt skrämd och det är väl det som är meningen. Tänk vad hemskt om man skulle råka köra på någon? Det kan man kalla ångest!
 
Man diskutera också lite i grupper, alla var ganska blyga så det blev vääääldigt stelt. Men det känns faktiskt bättre om majoriteten är blyga än om jag är den enda som är obekväm i situationen. Sen fanns det inte direkt något att diskutera omkring heller då allt var så himla grundläggande.
 
Läraren var också ganska nedlåtande... "Är det svårt att prata" osv. Jag tycker väl att man får ha lite förståelse för att alla kanske inte tycker det är så lätt att börja diskutera med främlingar, speciellt om det inte finns något att diskutera om... Det var läraren som jag hade på den första körlektionen (ska ha henne 5 gånger till) men det känns ändå skönt att veta att hon inte bara är så emot mig, om ni förstår hur jag menar.
 
Strax börjar idol, tyvärr åkte ju Mons ut som jag hade hoppats på... Men nu hejar jag på Elin, Jens, Gabriel, George och Sandra. Så vi får hoppas att någon av dom andra åker ut ;)

ni vet när det känns som allt omkring en faller sönder, när man får hopplöshetskänslor och önska att man kunde skita i hela livet?

 
             
 
Inte? Grattis isåfall för då är ni inte lika instabila som mig... Det är inte roligt, den här dagen har jag haft den känslan av någon anledning. Och på eftermiddagen hade jag en körlektion igen, jag behöver nästan inte skriva mer än så längre. Men innan lektionen så kom såklart körskolelärare jag ska ha fram och frågade om det var okej att jag kör med den andra läraren... Jobbig stämning. Det blev ganska uppenbart att h*n helst inte vill köra med mig, även om det kanske inte är något personligt. Omöjligt att veta och jag orkar verkligen inte lägga energi på att tänka på det, hur det än är. Så nu glömmer jag det (nej, så enkelt är det inte riktigt för mig men vi kan låtsas). Nästa vecka har jag hela 3 lektioner, det ser jag VERKLIGEN fram emot... Men det är bara att försöka hålla ut, finns som inget annat val egentligen. 
 
Nu slipper jag iallafall köra på en dryg vecka. Jag kan å andra sidan inte riktigt slappna av för jag har riskettan senare i veckan... Det känns som det kan bli ganska ångestframkallande då diskutera i grupp inte riktigt är min grej och jag har hört att man ska göra det. Men jag hoppas att jag kan få godkänt åtminstone, annars hoppar jag i ån på väg hem.

Mini hjärtattack.

 
 
            
 
 
Jag kommer till körskolan, öppnar dörren och då säger en av en av körskolelärarna "Nu kommer din elev" Och riktar sig till den körskoleläraren jag hade igår(?!) Jag skulle ju inte köra med den läraren enligt mitt schema och känner mig väldigt obekväm med honom (minst sagt) så jag fick verkligen en mindre hjärtattack när jag insåg att jag skulle behöva köra med honom även idag. Jag tänkte "Kan jag springa härifrån nu eller ser det konstigt ut?" Jag trodde att jag skulle bryta ihop med tanke på gårdagen... Typiskt min otur, jag har ingen aning om varför heller. Dom kan väl inte bara ändra?! Fan, men det gick ändå helt okej, bättre än igår trots att jag hade hamnat i någon panikartat tillstånd.
 
I slutet sa han "Det gick ju bra idag... Men det tar ganska långtid för dig, du är ju inte en av dom snabbaste men det börjar ju gå framåt" Det blir så fel när han försöker säga något positivt för det blir alltid på något sätt till något negativt, som sänker mitt självförtroende ännu mer. Jaja, nu kan jag iaf slappna av tills nästa vecka. Då har jag förhoppningsvis den läraren jag vill ha igen men det kan jag uppenbarligen inte räkna med, det är bara att hoppas på det bästa.

Idag har jag varit på terapi igen.

      

Eller vänta nu... Det var nog en körlektion men det kändes precis som att jag varit på terapi, med en usel psykolog. Jag känner mig ganska psykiskt nedbruten efter att ha varit där idag. Körskoleläraren har av någon anledning fått för sig att jag hatar mig själv, förmodligen på grund av att jag är blyg/osäker. Då försöker han genom hela lektionen (80 min) övertyga mig om att jag är lika mycket värd som alla andra... Det låter kanske snällt men det blir ju liksom han som nedvärderar mig, inte jag. Visst, jag gör det väldigt ofta men det vet ju inte han om och jag tänker verkligen inte: "Vad mycket sämre jag är för att jag är osäker" När jag kör så är jag bara koncentrerad på det jag ska göra och tänker just inte alls på nåt annat. Dvs, han har ingen aning om hur jag tänker även om det såklart märks att jag är osäker, men att vara blyg är inte det samma som att hata sig själv... Vilket det märks att han tror att jag gör, han säger det bokstavligen också. (Att jag inte ska hata/nedvärdera/tycka illa om mig själv) Jag förstår att han inte menar något illa, det är tydligt att han vill få mig att känna mig säkrare men det får en omvänd effekt. Jag känner mig värdelös på grund av att han uppenbarligen tycker jag är sämre än 'alla andra' då han känner att han måste övertyga mig om att jag inte är det.

Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar, troligtvis inte, förstår knappt själv. Det är bara det att jag är väldigt trött på att allt (Läs:Jag, min osäkerhet) ska problematiseras av omgivningen jämt... Kan jag inte bara få koncentrera mig på körnningen/allt omkring den på en körlektion? Jag vill som inte ha terapi, iallafall inte precis samtidigt som jag försöker lära mig köra bil. Det känns även lite motsägelsefullt när han först ber mig ta mer egna iniativ, och säger gång på gång att det är okej att göra fel för att sedan bli arg för att jag gör fel eller gör något utan om han har sagt till. Jag förstår inte riktigt hur han tänker att jag ska kunna ta egna iniativ samtidigt som jag bara får göra det han säger åt mig?

Aja, jag överlevde iallafall och det är väl ungefär det man får vara nöjd med ibland. Imorgon så måste jag dit igen, med en annan körskolelärare som tur är. Även om jag ändå är nervöst och har väldigt mycket prestationsångest eftersom att jag måste klara av det här, gärna innan pengarna tar slut och snön kommer. Håll ut. Håll ut. Håll ut.

Jag kan inte få köpa ett körkort av någon istället?

 
Det skulle kanske inte vara så trafiksäkert men åhhh, vad skönt det vore att slippa det här nu... Jag har kört 10 dubbellektioner nu, jag har bokat ca 11 till men förmodligen så krävs det betydligt fler. Jag vet inte hur många folk brukar ta men det känns väldigt mycket. Jag trodde inte det skulle krävas så pass många... Jag körde bara idag, då läraren var sjuk igår. Det gick väl inte jättejättejätte dåligt men det gick väldigt långt ifrån bra. Jag har lärt mig lite fel från början, och då blir ju allt så mycket svårare då det jag gjort innan blivit en vana. Det är så svårt att hålla reda på allt, plus ångesten med trafikläraren... Jag tycker det är så jobbigt så det är helt sinnesjukt. Trafikreglerna kan jag egentligen men när jag sitter vid ratten så kan jag verkligen ingenting så ja, det känns som det här kommer ta ett tag. 
 
Vad som också är ångestframkallande är att dom av någon anledning har byt ut 2 av körlektioner från den körläraren jag vill ha till den jag nästan hellre skulle dö än att ha... Destruktivt tänkande som man har så tänker jag att det är för den läraren som det känns lite bättre med inte vill köra med mig. Det är med största sannolikhet inte så (sååå jobbig och svår att ha och göra med hoppas jag inte att jag är) men det blir ändå att jag tänker så.
 
Den andra körskoleläraren ville jag helst undvika då han blir så irriterad när jag gör fel, vilket gör mig dubbelt så nervös/stressad och då får jag inte ut så mycket av lektionen... Dessutom så gör han det jag hatar, nämligen påpekar hur osäker och blyg jag är för att sedan säga:"Men du får vara som du är." Precis som att det är något han måste godkänna(?) Och uppenbarligen så får jag inte vara som jag är då han ständigt påpekar det som något negativt... Jag har varit med om det så många gånger, om vi bortser från meningen:Du får vara som du är. Jag är ganska övertygad om att ingen skulle säga: "Men vad utåtriktad och säker du är i dig själv men det är okej, du får vara som du är." Jag tycker inte att någon har rätt att bestämma vilka sätt att vara på som är rätt och fel. Man vet ju själv hur man är, inte så att någon behöver berätta det för en... Jag tänker som knappt på något annat än vad andra ska tycka och tänka om mig.
 
Det är så förknippat med allt jag fick höra från skolan så det är inte jätte kul att höra. Jag skäms över mig själv när någon säger så åt mig, vilket inte är så konstigt med tanke på hur många gånger jag fått höra att jag ska ändra på mig för att jag är på fel sätt. Jag skulle gärna vilja göra det bara sådär men det går ju liksom inte att bara bli någon med bra självförtroende som är säker i sig själv, som inte konstant tänker på vad andra tycka om en. Om det gick att bara ändra på så skulle jag ha gjort det för väldigt, väldigt längesen då det är frukstansvärt jobbigt, inte minst (och kanske bara?) på grund av hur många människor ser på en tyst/osäker -blyg person. Det är alla dom som funnits omkring mig i mitt liv som gjort mig till den jag är idag, till en osäker person och det kommer ta tid att ändra på, har jag sakta börjat inse och acceptera... Jag trodde inte att det skulle vara så svårt som det är att bli den man vill vara.

Söndagsångest.

                     
                     
 
Det måste vara det mest använda ordet på söndagar... Det är lite hemskt att så många känner ångest inför en ny vecka i skolan eller på jobbet. (även om det inte är så jätte extrem ångest, för alla) Det var iallafall ett tag sedan jag hade just söndagsångest eftersom att jag inte har haft någon skola att GÅ till på väldigt länge. Men nu har jag körlektioner både måndag och tisdag så idag har jag haft en del (ganska mycket) ångest över hur det ska gå osv. Jag måste nästan få godkänt på några moment dom här två dagarna, ligger efter i planeringen om jag inte lyckats få 2-3 godkänt. Om jag inte klarar det och hamnar efter så lär jag inte ha råd att ta körkort... Ingen press, inte alls.
 
Jag hoppas iallafall att det går någotsånär, är så himla jobbigt när precis allt man gör går åt helvete. Det kan vara så att jag har svårt att se det jag faktiskt klarar också, blir lätt att man fokuserar på allt man gör dåligt. Jag blir så stressad när något går fel också och då går det såklart bara ännu sämre... Det har hänt ett par gånger nu, jag får total blackout och kan inte ens höger och vänster, det är liiiite pinsamt. Meeeen nu ska jag inte tänka på allt som kan gå åt skogen för då blir jag bara ännu nervösare och det är ju onödigt, vi bestämmer istället att det kommer gå hur bra som helst redan nu!

Då börjas det igen.

 
Den här gången så bokade jag in väldigt många lektioner(så många som körskoleläraren trodde jag behövde....) så att det inte tar slut som sist, drar ju bara ut på allt. Jag ser inte fram emot dom närmaste veckorna jätte mycket om vi säger så, men det är bara att försöka tänka att det förhoppningsvis kommer leda till ett körkort.
 
Nu känns det dock väldigt långt borta... Jag hade min första lektion idag (egentligen fjärde men det var en månad sen sist) Det gick verkligen åt helvete, allting. Det kändes nästan som att jag hade min första körlektion någonsin. Men jag skyller en del på körskoleläraren då han hade en förmåga att göra mig väldigt stressad, vilket förmodligen bidrog lite till hur dåligt jag körde. Det känns inte direkt kul att betala över 800 för det, han lyckats på något sätt ge mig ännu sämre självförtroende... Det jobbigaste är nästan när han säger; "Men du måste lyssna" Som att jag gör fel för att jag inte lyssnar på vad han säger(?!) Aja, jag ska bara ha honom en gång till, sen blir det en bättre så det är bara att hålla ut.

Jamen, det här går ju bra -.-

Det är konstigt med mig, ju mer jag tränar desto sämre bli jag (bevisligen↑)... 

Men vad är det för FEL på folk?

 
Jag var ute och övningskörde idag (inte med körskolan) och nu är det fjärde gången som någon tutar på mig... Alla fyra gångerna har varit när jag stannat vid stoppljus och inte kört iväg exakt i samma sekund som det blivit grönt. Jag kan absolut förstå att folk kan bli lite frustrerad om dom har fått vänta i flera minuter extra vid ett stoppljus, men nu gäller det max 15 sekunder. Om man nu inte kan tänka sig att stanna alls på sin väg mot sitt mål så får man väl ta tåget? (Ja, jag vet att tåg måste stanna ibland även dom men jag kom inte på något bättre alternativ) Eller är dom heeeeelt dumma i huvudet och tror att bilisten framför har somnat trots försök att komma iväg? Om man inte är i den tron så förstår jag verkligen inte vad man vill få ut av att tuta. När det dessutom står "ÖVNINGSKÖR" på bilen... Om man kan tänka någotsånär så bör man väl förstå att det tar längre tid för nybörjaren framför att komma iväg om man stressar upp den?
 
Jag blir åtminstone helt panikslagen när någon börjar tuta som en galning... Man är ju liksom redan osäker och stressad som det är, speciellt när man får motorstopp. I den stunden så vill jag bara gå ut ur bilen och lägga ner allting, känner mig så himla värdelös och körkortet känns omöjligt att nå.
 
Men det är väl så ibörjan, att det går lite upp och ner. Alla bilister har väl förmodligen själva varit i samma sits så det är lite märkligt att många inte har lite mer förståelse, blir så sjuuuuuuukt irriterad på alla dessa tut-missbrukare...

Tredje körlektionen och ett löst mysterium.

 
                     
 
Jag tror att det gick okej... Om vi bortser från att jag kände mig väldigt obekväm, det är ganska jobbigt men jag tycker nog att den här körskoleläraren var den bästa hittills. Kanske att hon var lite väl försiktig, var tvungen att köra väldigt saaaaakta. Det var verkligen skillnad mot den förra, då skulle jag "GASA!!" Jag kände mig även lite dålig när hon jämt frågade "Ska jag ta över" när vi körde tillbaka, då blir man ju lite osäker... Är jag så dålig liksom? Men det berodde väl kanske på att hon var lite mer försiktig, inte kände sig så bekväm när jag körde. Det är ju inte så konstigt, själv skulle jag vara livrädd om jag hade ansvaret om en människa skulle köra på något eller någon. Men som sagt, det gick väl helt okej ändå. Jag vet inte när nästa lektion blir, det är så fullt på körskolan men jag hoppas det inte dröjer allt för länge.
 
Pluggandet då, jag tror att jag har löst mysteriet om den försvunna läraren (vikarien) nu... Det står nämligen i slutet av sista uppgiften "Avslutningsvis ska du göra en bedömning av ditt eget arbete under kursen och bedöma din egen förmåga, skriv det betyg du tycker att du uppnått" Man ska alltså utvärdera sig själv och ge ett betyg, dvs vara sin egna lärare. Då känner jag faktiskt att ett A är jag värd! (hur bra vore det inte om man fick ge sina egna betyg?)
 
Men jag tror inte riktigt att det är så bra, allvarligt talat så börjar jag få lite panik nu. Snart är det bara en vecka kvar och läraren är fortfarande inte rättat någonting eller svarat på mejl, helt försvunnen. Jag slår vad om att han tagit semester... Otur för mig, för om jag nu måste göra om alla uppgifter så blir det omöjligt att börja nästa kurs eftersom den är ganska krävande, men så illa tror jag inte det är... Men man vet ju aldrig. *Nojjar vidare*

Tidigare inlägg