Alla älskar Alice

 
 
Åhh vilken nostalgi att titta på den här filmen, igen. Jag minns att jag grät, verkligen grät när jag såg den för första gången. (Ja, okej, jag grät nu också men kanske inte fullt lika hysteriskt som då) Jag var 12 år, satt i mammas nya lägenhet, ensam i ett rum och för första gången så hade någon satt ord på mina känslor. Alice. Jag var inte längre fullt lika ensam om en del av mina tankar, känslor och upplevelser. På något sätt så kände jag igen mig så himla mycket i henne, även om jag var raka motsattsen rent personlighetsmässigt. -Jag tror att känslorna där inne var väldigt lika. Många känner nog tyvärr igen sig i den här filmen, speciellt nu när i pricip alla skiljer sig... Därför så är filmen så otroligt viktig. 
 
Jag minns så väl den där känslan när man vet att ens familjen aldrig kommer kunna bli en familj igen. Att det aldrig någonsin kommer kunna bli så som det en gång varit igen. Rädslan för vad som väntar och ilskan, som egentligen är en sorg för någonting som man inte riktigt kan greppa. Att slitas emellan sina föräldrar, bråken, tjuvlyssnandet, att släppa in främlingar i sina liv, ha dåligt samvete och den där ihållande längtan. Längtan efter sina föräldrar, så som de en gång varit. Tillsammans, lyckliga och trygga. Det är inte lätt och det är något som den här filmen gestaltar på ett så otroligt bra sätt, från barnens perspektiv. Kul är den faktiskt också, inte bara tung. Den går ju att se på youtube, men jag såg den HÄR←länk.

Sevärd film

 
Jag såg en bra film igår, det händer faktiskt inte varje dag så jag tänkte tipsa om den↑ Jag tycker dock att trailern avslöjar alldels för mycket, som att se en kort version av filmen så man behöver kanske inte se den om man vill se filmen... Ni vet ju ändå att den är bra nu när jag säger det ;) Filmen både berörde och var väldigt spännande rakt igenom -Precis som jag gillar filmer. Slutet blev kanske lite väl mycket/overkligt men helt okej ändå, sevärd! 
 
Jag hyrde den på Headweb.com, länk, 39 kr så rätt dyrt men jag tycker att den var värd pengarna!

En viktig film

 
 
Jag tycker om filmer som verkligen engagerar och berör en på något sätt, det visar ju på att det är en riktigt bra film. Filmerna som jag brukar tycka om som allra mest är oftast verklighetsbaserade/realistiska filmer om olika livsöden.
 
Den här filmen↑ har jag sett tidigare, för ett par år sedan men jag kom och tänka på den när jag skulle försöka hitta en film att se igår ikväll... Minns att jag blev så berörd sist jag såg den, en sån film som man aldrig riktigt glömmer. Det är så svårt att hitta bra filmer tycker jag, misslyckats flera kvällar i rad nu så jag valde den här, som jag redan visste var sevärd.
 
Filmen handlar bland annat om våldet i nära relationer... Våldet som verkligen inte borde existera. Jag tror inte att jag är ensam om att få ont i magen av att tänka på att misshandel är en vardag i så otroligt många människors liv. Jag skrev en uppsats i ämnet och läste därmed väldigt mycket om problematiken förra året. Problemet är deprimerande nog så mycket större än vad man kan tro, det är ju inget som det direkt talas om så mycket... Precis som så mycke annat som gör ont, det är inte lätt att vara öppen om. Den där skammen hamnar på helt fel plats igen. Hur som helst så kom jag bland annat fram till hur sorgligt många kvinnor och barn som jourer måste säga nej till,  av anledning att det inte finns plats.
 
Tänk att ändå våga ta steget och bestämma sig för att fly, ett beslut som oftast är så otroligt svårt och riskfyllt för dem drabbade och så finns det ingen möjlighet att få hjälp. Tänk att behöva vara så otrygg i sitt eget hem så man tvingas fly därifrån, där vi ska vara som tryggast. Helt sinnessjukt. Det är så obegripligt hur någon kan göra illa människor som denna normalt sätt ska älska och borde göra allt för att skydda, som exempelvis sin fru eller sina barn.
 
Om nån väljer att kolla på filmen så kan jag ju avsölja att man får följa tre olika situationer/händelser/öden, så ingen blir lika förvirrade som jag blev första gången jag såg filmen... Som ni kanske ser så finns hela filmen att se på youtube!

Tipsa gäääärna tillbaka.

           
                
                (Från "en blomma i afrikans öknen")
 
Jag har tittat på en del filmer senaste, dom flesta på swefilmer/dreamfilm/filmnet. Tänkte tipsa om ett par!
 
Trade (Verklightsbaserad, sorgligt nog. En av dom filmer som berört mig mest. Måste ses!)
En blomma i afrikas öken (En till verklighetsbaserad stark film)
Orphan (Obehaglig skräckfilm, men bra. Gav mig mardrömmar)
I am Sam (Charmig, rolig, sorglig)
In Their Skin (Obehaglig men bra!) 
Lika Dandelion Dust (En jätte fin film)
127 timmar (Spännande!)
Brake (Spännande, oväntat slut =+)
It's kind of a funny story (tragisk historia men dom hade gjort filmen lite mer som en komedi, inte så djup)
Safe Haven (En fin film, lite seg ibland tyvärr men jag älskar slutet!)
Wallander -"försvunnen" och "sveket." Jag har inte gillat dom nya wallander, men dom här två var jätte bra!)
Funny Games (US) (Någon typ av skräckfilm tror jag(?) Jag gillade egentligen inte handlingen så jätte mycket men den var annorlunda och jag gillar det. Synd bara för det känns som den kunde ha blivit mycket bättre. Jag gillar speciellt idén att psykopaterna (alltså, skådespelarna som spelar psykopater) vänder sig till kameran ibland. Jag tycker dock den blev lite väl absurd, man visste inte om man skulle skratta eller gråta tillslut...)

Känn ingen sorg.

 
Jag fick biobiljetter på posten igår så jag valde att se "Känn ingen sorg", jag har bara hört positivt om filmen och den var faktisk bra, jag blev inte besviken trots ganska höga förväntningar. Den var kanske inte riktigt så bra som många säger; "Bästa svenska film som gjorts" enligt mig då, men jag gillade den. Filmen baseras alltså på hans låtar. Det var ett par  av dom med, gjorde verkligen filmen. Den var både rolig och lite sorglig. Absolut sevärd!
 
För något år sedan försökte jag lyssna på några av Håkans låtar men jag fastnade aldrig riktigt... Men NU, är jag helt fast. Man måste nog lyssna på några låtar, på texterna för att förstå hur bra han är, hur sjukt fina texter han skriver.

The impossible -Hemsk, sorglig och sevärd.

 
Det är ofattbart, så himla offatbart att människor verkligen har varit med om det i filmen. Går inte att låta bli att tänka på hur otroligt många som miste någon nära, eller alla dom som själva miste livet den dagen. Även om jag var rätt liten då så minns jag den händelsen. För er som inte har hört talas om filmen så handlar den om tsunamin i Thailand. Man får följa en familj, se möten med andra människor -Det är så mycket kärlek även om filmen är väldigt sorglig. 
 
Jag har länge velat se filmen men inte hittat den... Nu googla jag och hitta en sida som visade filmen, usel kvalité men det gjorde inte så mycket då filmen var så otroligt bra. Om ni vill få en inblick i hur det var i thailand den där fruktansvärda dagen 2004, gråta mängder och se en otroligt bra & stark film så rekommenderar jag denna!

Alltså... Den här filmen.

 
Så himla sjuk att den nästan(läs:nästan) blir bra. Min syster sa att den var jätte roligt men själv tycker jag väl att det var att ta i... Men lite rolig var den allt! Finns att se på filmnet, läääänk.
 
 

Kopplar bort verkligheten en stund...

 
Jag har hittat en ny filmsajt, eller jag vet inte om den bokstavligen är ny men jag hittade den nyss. (Filmnet) Det var gratis först månaden så jag tänkte se en film där nu, den har fått väldigt bra recensioner men det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den är bra... Igår såg jag en film som fått både bra recensioner & många pris på Guldbaggegalan. (Äta sova, dö) Men jag tyckte att den var jätte tråkig, blev riktigt besviken. Det behövs nästan något mer i handlingen än en tjej som letar jobb för att göra en film intressant... En film får ju gärna vara lite spännande också.
 
Men man kände allt igen sig lite med tanke på bemötandet hon fick från arbetsförmedlingen. Jag var inskriven där i 1-2 månader... Jag orkade liksom inte längre. Nu ska jag titta, skriver här i inlägget om filmen var sevärd sen! 
 
Edit:Ja, den var verkligen bra!! Se den! (Tsotsi)

Film tips -Hide and Seek

 
Jag tittar på rätt många filmer men det är inte speciellt många som jag fastnar för, känns lite som att filmerna blir sämre och inte bättre... Men i helgen såg jag en som jag tyckte var riktigt bra. (Läs:Från 2005) Jag hatar när filmer är förutsägbara, så vad som gjorde att jag gillade den här filmen var att den hade ett väldigt oväntat slut. Den var självklart bra emellan också, väldigt spännande och lagom läskig. Sevärd!

Tänkvärd film

 
Visst ligger det mycket i det dom säger? Jag tror att psykisk ohälsa oss unga främst beror på att man inte riktigt vet vilken väg man ska gå i livet, finns så otroligt många val -Hur ska man veta vad som blir rätt? Det finns så många krav i samhället samtidigt som man sätter så höga krav på sig själv... Jag har kommit på mig själv med att sträva efter någonting som i princip är omöjligt -Att vara den där perfekta människan som jag tror att alla runtomkring mig är. Jag vet samtidigt att det inte stämmer, ingen är perfekt och jag är inte ensam men känslan är den. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att så få visar eller pratar om att dom mår dåligt. Ingen känner sig ensam, ingen har problem eller mår dåligt. Om det vore sanningen så skulle det vara fantastiskt. Men nu är det ju inte så, det har bara blivit skamfyllt att prata om... Bland annat det har lett till att jag har fått känslan att det är mig det är fel på istället för att det faktiskt är mänskligt att må dåligt ibland. Först nu börjar jag förstå att jag faktiskt inte är sååååå onormal, men utan nätet/människor som vågar skriva om sina problem så skulle jag verkligen tro att jag var helt ensam. 
 
Barndomen har såklart också en stor betydelse, det är ju faktiskt den som är grunden i ens liv. Tänk att dom där första 18 åren kan vara så viktiga... Man förstår inte riktigt det förens man blivit vuxen. Det är svårt att inse när man är mitt uppe i allt, vad som är rätt & fel och hur man egentligen mår. Men jag tror någonstans att man kan över-->leva utan att ha haft den där perfekta uppväxten(Ni vet den där som ALLA andra har?) Jag tror att man kan må bra även om man har mått väldigt dåligt. Bara man kan ta bort tankarna att det är en själv det är fel på och fortsätter kämpa i sin egen takt , då hamnar man förhoppningvis där man vill vara i livet tillslut.
 
Vägen dit för mig kommer förmodligen vara lång, jobbig och ångestfylld (nej, att tänka positivt är inte riktigt min grej) men man får försöka intala sig själv att det kommer vara värt det i slutändan!

Skräckfilm eller komedi?

För fem år sedan försvann systrarna Victoria och Lilly spårlöst från sin trygga förort. Sedan dess har deras farbror Lucas och hans flickvän Annabel tröstlöst sökt efter dem. Efter att paret hittat flickorna vid liv i en gammal stuga förbyts glädjen över upptäckten i en undran om flickorna verkligen är de enda gästerna som de har välkomnat in i sitt hem.
 
Något som jag är intresserad av är film, både att göra & titta på. Jag gillar filmer som har ett tydligt budskap och som griper tag i en på något sätt. Den får gärna beröra, men även filmer som är mer åt det läskiga hållet tycker jag om så igår såg jag skräckfilmen mama på bio. Hade ganska höga förväntningar efter trailern, den såg ut att vara min typ av film. Men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det var helt klart den sjukaste bioupplevelsen jag varit med om... Det satt en tjej bakom och framför mig som gapskratta i dom scenerna som var menat som dom läskigaste. Bredvid mig satt samtidigt ett gäng som hade jackorna över ansiktet. Jag försökte verkligen komma in i rätt känsla och vara allvarlig men det gick bara inte, jag har nog aldrig skrattat så mycket när jag tittat på en film... När någon får skrattattacker så kan man ju bara inte låta bli att skratta själv. Men den var faktiskt rolig, monstret såg så himla groteskt ut och både den & barnen rörde sig och lät på ett sånt underligt sätt... Är man lättroad så är man. Det var väl lite situationen som gjorde det så komiskt också, att skratta när monstret håller på och att ta ihjäl människorna är kanske inte helt okej... 
 
På något sätt så gillar jag trots allt filmen men en skräckfilm var den i min värld inte, om man inte är väldigt lättskrämd. Jag tycker inte heller att den var speciellt spännande och handlingen var inte jätte bra, slutet ännu sämre. Men om man ser den lite mer som en komedi, så är den fruktansvärt bra. Om man nu är i rätt skällskap, om ingen hade fått skrattattacker i dom 'läskigaste' scenerna så skulle den förmodligen inte ha varit fullt lika rolig!