Once I was seven years old my momma told me: Go make yourself some friends or you'll be lonely

       

7 years old - finaste låten just nu.
 
Jag blir sorgsen när jag tänker på mig som liten. Det är förmodligen därför jag förträngt mycket, det känns som att jag vill gå vidare samtidigt som jag aldrig vill glömma min historia. Då hade det ju varit förgävs, om jag inte kan skapa något positivt ur det. Om jag bara glömmer. Jag har troligtvis varit en av de ensammaste människorna på jorden, det är jag fortfarande men samtidigt har jag varit så omedveten om det. Jag vet fortfarande inte hur det känns att vara en del av en gemenskap, hur det är att synas och räknas. Betyda något. Det låter så jävla tragiskt men det är ju så det är. Om jag lider av det i nuläget? Nej, egentligen inte, jag har inget att jämföra med och jag tycker om ensamheten. Då känner jag mig trygg. Gemenskap har, för mig blivit förknippat med ångest. Otrygghet. Jag tänker inte på det speciellt mycket längre. Min ensamhet. Det var i 18-19 årsåldern när jag hade någon slags livskris och försökte få vänner genom nätet. Jag var nästan desperat - jag ville bli "normal" och få vänner. Det gick inte jättebra, och jag hade aldrig riktigt kraften att kämpa för det. Jag kanske bara intalar mig att det inte berör mig för att det andra alterntaivt gör för ont, jag kan inte svara på det för jag vet inte. Jag har ingen aning.
 
Samtidigt är det givet att det hade varit härligt att ha det där som andras beskriver och visar upp som fantastiskt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få ta del av det för ja, ni vet - jag är jag. Jag är inte gjort för det här livet. Ingen ska behöva känna på det sättet men det är ju verkligheten, en verklighet som i dagsläget inte går att blunda för. Jag hoppas på en annorlunda framtid, en framtid där alla får finnas och känna att de passar in - någonstans.
 

Jag klarade det verkligen tillslut

 
Ja hur ska jag sammanfatta den här händelsen... Jag har nu gjort det jag tänkt göra i drygt 3 år, nämligen träffa någon från nätet. Tidigare, när jag var 18-19 år var jag lite mer besatt av tanken. Jag vill verkligen försöka få någon vän på det sättet. Sedan gick det ganska mycket åt helvete, förmodligen främst för att jag inte riktigt vågade. 
 
Men nu blev det som sagt av... Den här personen som jag träffade har jag haft kontakt med ett tag, längre tid än vad det känns som. Man skulle kunna säga att hon tvingade mig att ses på ett positivt sätt, jag kunde liksom inte säga att jag inte kunde fler gånger. Jag kände mig elak, även om jag ju bara var livrädd. Jag tror dock att det kan vara svårt för någon som inte varit där jag är, att riktigt förstå den ångesten och rädslan men jag vågade faktiskt ta upp det på ett lite diskret sätt. Det var i alla fall skönt, att hon åtminstone visste om att jag var blyg även om det är lite av en underdrift...
 
Hur det gick? Tja, jag skulle inte säga att det gick bra. Jag frågade ingenting, och var allmänt tyst. Det var ganska jobbigt. Samtidigt ville jag inte gå och hänga mig efteråt, SÅ dåligt gick det inte. Jag pratade ju lite i alla fall. Och för att vara så nervös/LIVRÄDD innan så är jag nöjd. (nåja, nöjd är ett starkt ord. Det är jag inte, men jag gjorde det i alla fall vilket jag är lite stolt över) Det kändes tråkigt nog inte riktigt som det klickade riktigt emellan oss, hon var snäll och så men hon var väldigt pratig. Vilket det ju absolut inte är något fel på men jag har lite svårt att ta plats minst sagt. Men jag hoppas jag kan våga göra det här fler gånger, så jag kan bli av med min sociala fobi, och svårigheterna jag har att prata med människor jag inte känner.
 
Någonstans måste man ju börja? Det kan ju inte gå bra direkt, om man som jag, levt i sin egna lilla bubbla väldigt länge och har en dålig erfarenhet av människor sedan tidigare. Det är oerhört svårt men jag måste. Jag måste, ta mig förbi det.

"Du kan vara helt tyst i luren, så kan jag babbla på"

 
 
Det är ett citat från en tjej jag mejlat med ett tag... Men det är fortfarande på "Vad ska du göra i helgen?" nivå, så det känns inte riktigt som vi känner varandra så jättebra än. Hon vill väldigt gärna prata i telefon med mig men det känns tyvärr nästan omöjligt för mig att klara av... Jag tycker (inte helt förvånade kanske) att det är riktigt jobbigt, speciellt i en sån situation där jag ska verka intressant, fråga grejor, prata om mig själv, osv.
 
Jag har inte sagt vad jag känner inför det bokstavligen, men hon uttrycker det som att hon förstår att jag skulle tycka det vore jobbigt att prata i telefon (innan vi träffas). Jag blir lite irriterad/ledsen på människor som inte riktigt kan acceptera ens svar -ta det på större allvar... Utan förtsätter tjata och nästan skuldbelägga. Det är såklart inte hennes mening (Läs:jag har absolut inget ont att säga om henne, hon verkar vara jätteschysst osv... Jag kände mig bara tvungen att understryka det) men det känns lite så ändå, eftersom att jag motvilligt tolkar in mycket negativt och tar det personligt. 
 
Citerar "Tråkigt att du inte vill". Men grejen är just att jag gärna skulle vilja. Jag vill inte att det ska kännas så fruktansvärt jobbigt som det gör, men den viljan gör ju inte ångesten mindre... Sedan skrev hon det jag blev ganska illa till mods av: "Du kan vara helt tyst i luren så kan jag babbla på" Neeej. Snälla du. Nej. Jag vill inte vara hon som inte pratar längre, den tysta. Jag skulle bli så himla obekväm i en sån situation -jag skulle få panik. Men det skrev jag såklart inte... Jag vill ju helst inte verka allt för konstigt och jag vill framförallt inte såra. Jag menar -att någon ska tro att det är denna som är problemet när det är jag. Personen ifråga vill ju bara väl vilket märks tydligt, därför känns det lite extra jobbigt... Att jag inte vågar. 
 
Samtidigt så har väl alla sina fobier (eller iallafall rädslor) och min råkar jobbigt nog vara för människor eller ja, det handlar ju om så mycket mer och egentligen inte om att vara rädd för människor. Jag har skrivit om det tidigare och det krävs rätt långa förklaringar (Läs:Jag kan inte hålla mig kortfattad) så jag hoppas ni förstår mig någotsånär ändå.
 
Men samtidigt vet jag att ingenting blir bättre av att undvika det man får ångest inför. Tvärt om. Jag vill förändra mitt liv, men jag vågar inte riktigt ta det där steget som krävs. Det här livet är så mycket tryggare. Jag är van med det och även om jag förmodligen i längden skulle må bättre av något annat, så är det så obeskrivligt svårt och jobbigt att släppa det här trygga. Om så bara för några minuter. Det är så mycket enklare att stänga in sig i det här -inte jättelyckliga men trygga livet. Jag har fastnat i en falsk trygghet och jag vet i sjutton hur jag ska ta mig loss, och hamna i den tryggheten jag vill vara i.
 
Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer klara av att ta det där steget, som är så fruktansvärt tungt... #jobbiginsikt. 

We're all wonderful, wonderful people so when did we all get so fearful?

 
Det är den ständiga frågan -VARFÖR? Det har blivit en större och större ångest för mig att träffa människor, att bara gå och handla kan vara riktigt jobbigt för mig en dålig dag. Det kan låta löjligt men frustrerande nog så är det precis så jag känner. Ångest. Jag har så svårt att föreställa mig ett liv utan den ångesten. Jag vet inte hur det känns att gå utanför dörren utan att vara rädd. Rädd för människor. Rädd för kontakt. Nu är jag ju inte livrädd såklart men den där känslan av att vara osäker och inte känna sig trygg finns alltid där -när jag tar steget ut genom dörren och lämnar min trygga zon.
 
Jag har försökt, jag har verkligen försökt att utmana mig själv. Mitt mål har varit att få något slags socialt liv, bli tryggare i mig själv och sluta isolera mig så mycket. (Jag har tyvärr blivit väldigt isolerad nu när jag studerar på distans) Jag har dessvärre inte lyckats speciellt bra... Det går bra över mejl, även om det faktiskt känns rätt jobbigt redan där eftersom att man skapar en relation med någon -riskerar att bli sårad. Jag känner mig så himla skör och känslig också. Blir så förvånad när någon kallar mig stark, för stark är det sista ordet jag själv skulle använda för att beskriva mig själv. 
 
Om någon jag haft kontakt med ett tag börjar nämna något med att träffas så får jag en inre panik. Då är det ju ändå det jag vill men min felprogrammerad hjärna skriker: "AKTA DIG FÖR MÄNNISKOR, FÖR MÄNNISKOR GÖR EN ILLA OM DE KAN" samtidigt som mitt hjärtat skriker: "SKAFFA VÄNNER FÖR I HELVETE!!" Det är inte lätt när man i princip bara har haft negativa erfarenhet av människor, det leder till att i alla fall jag har svårt att få förtroende för någon. Den där känslan av att vara fel (Läs:lite sämre än alla andra) vill inte heller riktigt försvinna. Vilket gör att det blir svårt för mig att inse att någon skulle vilja träffa MIG på riktigt. Jag är orolig för att människor ska bli besvikna på den jag är. På nätet är jag den trygga jag, helt annorlunda än den otrygga människa jag tyvärr blir bland människor... Då har jag svårt att få fram ett ord. Mitt sätt att skydda mig har alltid varit att vända mig inåt, bli tyst. Det är så svårt att bryta ett mönster. Jag tvivlar på att jag skulle klara av att prata med en främling -när jag väl tar det steget- som för mig är så obeskrivligt svårt. 
 
Tänk om allt går åt helvete, tänk om jag inte får fram ett ord, tänk om människan tänker att jag är helt dum i huvudet. Tänk om personen tänker att jag är ful och konstig. Tänk om denna aldrig mer hör av sig. Tänk om jag aldrig mer vågar ta chansen att skaffa nya vänner, att kontakta någon. Tänk om jag blir ensam livet ut. Tänk om -TÄNK OM.
 
Jag ger ju en signal om att inte vilja träffas, att inte vara intresserad, vilket såklart gör människor frustrerade på mig... Det blir verkligen tokigt. Men jag är så fruktansvärt osäker och jag kan inte, kan inte hjälpa det. De jag har haft kontakt med har liksom inte vetat om det heller. Jag vill gärna "Vara normal" (Läs:Inte bli dömd/Inte ses som konstig/vara den jag vill vara, inte den jag varit under min uppväxt, dvs konstig och utanför) och då kan jag ju faktiskt inte skriva att jag är rädd för att träffa människan i fråga... Det skulle inte låta så jättenormalt, speciellt inte om denna inte vet anledningen bakom. Vilket jag inte känner att jag kan/vill/orkar ta upp. När man berättat om något personligt och jobbigt så står man ju där, med hjärtat i handen och då blir man så väldigt sårbar. Det är väldigt läskigt faktiskt, att öppna sig och inte veta hur det ska tas emot.
 
"Och skyll dig själv för folk vill gärna lära känna dig men akta dig för människor för människor gör en illa dom kan" Varför kan inte bara hjärnan och hjärtat komma överens? Jag har så dubbla känslor och tankar kring det här.
 
Jag vill så gärna skaffa vänner men jag vågar bara inte ta det där andra steget. Planerar inte att ge upp än men jag kan inte undanhålla att det känns jävligt hopplöst. Samtidigt så är det inget som jag lider jättemycket över, jag är så otroligt van att leva det liv jag gör -ensam. I min egna trygga zon där ingen kan såra mig. På samma gång är det en sorg att aldrig ha fått känna känslan av att tillhöra en gemenskap. Att aldrig någon på riktigt har lärt känna en, förutom familjen. Att alltid ha varit i utanförskapet. Ibland känns det som att "alla andra" lever i en annan värld. En varmare värld, en värld där man tar hand om varandra och lever med känslan av att vara behövd och älskad. Men jag, jag lever i ensamhället och när man väl har hamnat där är det så otroligt svårt att ta sig därifrån. Inte omöjligt men svårt... Det är något som jag har upptäckt. Även om man verkligen vill och kämpar för att ta sig loss så sitter man fast på ett obehagligt sätt.
 
Ibland kan jag bli så avundsjuk på alla som lever i den där andra världen, jag vill också vara där. Jag saknar känslan av att passa in, den skulle jag så gärna vilja känna... Att inte vara den där konstiga, bara få vara jag och känna mig trygg. Hamna rätt. Någon dag kanske jag är där? Jag hoppas i alla fall att jag sakta men säkert kan riva den där muren jag har byggt runt mig under min uppväxt. Jag behöver den inte längre och vill bli fri. Jag vet att det bara är jag själv som kan ge mig den friheten -Vilket är en jobbig insikt. Allt hänger på mig och jag MÅSTE klara det, för jag trivs inte bakom den här muren.
 
Deppigt inlägg men nu ska vi inte tappa hoppet -Jag tror att livet kan vara och bli så mycket mer, så mycket bättre. 

Tell me why all the best laid plans fall apart in your hands and my good intentions never end, the way I meant

 
Åhhh vad jag älskar människans röst... Det är ju nästan så att man dör lite varje gång man lyssnar. På ett bra sätt då alltså. Och ja, jag sitter uppe hela nätterna och lyssna på musik, det är verkligen min livräddare. Mitt hopp och min trygghet, musiken finns alltid där. Det känns verkligen som man är ensammast på jorden ibland, speciellt när man sitter uppe på nätterna. Precis som om man är den enda som lever -alla andra har gått under. I alla fall för några timmar. De lever som i en annan värld, ett annat liv.  Musiken går som tur är aldrig under... Den finns alltid här, alldeles bredvid mig.
 
You don't like it in the shadows
You won't let me shine a light
I would wash away your troubles
But it seems
The more that I hold on
The more that you let go
And I know, you better let somebody love you
or find yourself, on your own

Tell me why all the best laid plans
fall apart in your hands
And my good intentions never end,
the way I meant

If we don't talk about the future
Then should I just, follow you into the dark
Yeah, and does your silence keep you cool
While the cracks form on my heart

It seems to me some fine friends have watched you turn your back
It seems you only want the things that you can't have.

Tell me why all the best laid plans
fall apart in your hands
And my good intentions never end,
the way I meant

Jag är inte ensam.

 
 
Jag vet, nu säger jag emot mig själv... Men när jag börjar tänka efter så är jag inte ensam, trots att jag saknar vänner. Det för att jag har en syster som jag vet alltid finns där bredvid. Jag tror att ensamhet mer är en känsla än mängden vänner man har, även om såklart risken att känna sig ensam ökar om man bokstavligen är helt ensam. Men det kan likaväl vara tvärt om, om man inte känner att man kan prata med någon. (Ja, jag leker lite hobbypsykolog nu) När jag läser mitt inlägg som jag skrev för ett par dagar sedan om ensamhet så låter det precis som att jag är världens ensammaste människa... Det kan absolut kännas så ibland, men det är egentligen inte speciellt ofta som jag känner mig ensam. Tror mer att det handlar om att jag känner mig annorlunda/utanför på grund av att jag i andras ögon är ensam. Viljan att vara "normal"/passa in finns alltid där. Jag vet att jag inte är så himla annorlunda men det är ändå så det känns, som att jag inte passar in någonstans. Det är precis som att jag har intalat mig själv att jag är lite sämre än alla andra. Jag vet att det inte finns någon sanning i det men den känslan bär jag ändå alltid med mig. Vad det beror på har säker något att göra med att jag sålänge känt mig osynlig och inte lika viktig och betydelsefull som "alla andra". 
 
Jag jämför mig mycket med andra, jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Jag får ofta en känsla av att alla andra är så himla mycket lyckligare... Med sina vänner, resor och allt det jag inte har i mitt liv just nu. Vi (många av oss) strävar efter något som jag inte ens tror existerar. Vilket är livet man tror många andra har, utan några problem, utan ångest och längtan efter något mer. Ibland har man en tendens att bara se det man saknar och längtar efter istället för det man faktiskt har. Jag har en känsla av att min jakt efter vänner på nätet inte har så mycket att göra med att jag känner mig ensam, för det gör jag som sagt inte så ofta. Samtidigt så känns det som något saknas i mitt liv, som att jag väntar och längtar efter något. Men förhoppningsvis kommer det tomma hålet fyllas i framtiden. Kanske av vänner eller något annat, kanske en blandning av mycket. Jag tror att livet kommer bli lättare, om jag bara bygger upp min självkänsla och vågar lite mer. Att jag inte har vänner när jag knappt går utanför dörren -och när jag väl gör det gör allt för att inte träffa eller möta någon- är ju faktiskt inte så jätte konstigt. Man får aldrig sluta hoppas och tappa den där tron man trots allt har på sig själv... Vi är så mycket modigare och kan så mycket mer än vi (och kanske tyvärr även andra) har intalat oss om!
 
Nu känns det som inlägget bara blev förvirrande och flummigt, jag kanske ska sluta skriva på natten... Men jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag försöker förklara. Det är svårt att beskriva känslor.

Jag har varit så ensam så länge nu att jag byggt en skyhög mur runt mitt hjärta så att ingen någonsin ska få komma in.

 
Senaste dagarna så har jag känt mig ganska uppgiven... Varför tänkte jag försöka berätta.
 
Det är ganska exakt 1 år sedan jag slutade gymnasiet, 1 år sedan jag kunde andas ut på ett sätt som jag aldrig kunnat göra tidigare. Jag behövde inte längre gå till skolan och känna mig osynlig. Det var först för 1 år sedan jag kunde börja känna, sluta svälja gråten och börja tänka på vad jag ville göra i mitt liv. Jag letade efter skolor med inriktningar jag var intresserad av, jag tänkte flytta och börja om på nytt. Jag ville komma bort från allt, få vänner och må bra. Men det blev aldrig så, jag kom inte in. Vilket inte var så konstigt med tanke på att jag sakna så många betyg. -Jag minns tydligt hopplösheten när jag insåg att jag skulle vara tvungen att läsa upp enormt många betyg för att få behörighet. Jag hade inte alls tänkt på det. Jag hade levt i min egna lilla värld och i den hade jag fullt upp med att överleva psykiskt.
 
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag mår bra idag, jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte kopplar bort verkligheten ibland för att orka gå upp på morgonen. Jag skulle ljuga om jag skrev att det aldrig gör ont i mig längre. Men jag har förändrats det här året, jag har börjat tänka på vad jag vill. Jag har försökt få kontakt och lära känna människor genom nätet. Jag har mött min rädsla. Det är ett smärtsamt bevis för mig själv att att jag känner mig ensam. Jag har så länge förnekat det för mig själv så det gör ont att ha fått den insikten. Det här året har jag nästan desperat försökt få en, EN vän. Jag har insett att jag behöver det och att ensam inte alltid är stark. Dom flesta har vänner och jag kan känna mig väldigt utanför och det är en känsla som jag hatar.
 
Jag skäms av någon anledning för att jag är så ensam. Berättar det inte för någon. Även om jag vet att det inte är mig det är fel på utan mitt liv som blivit lite tokigt (att överdriva har aldrig varit min grej) så vet jag att många skulle få fördomar om man skrev att man inte haft vänner sedan man var liten. Alla som jag på olika sätt kommit i kontakt med, som är ensamma, beskyller sig själva för det. Att prata om ensamhet har blivit otroligt tabubelagd. Men hur man upplever ensamhet beror nog till stor del på vilka erfarenheter man har, särskilt starkt formas man ju av det man upplevt i barndomen. Om man har känt sig sedd och älskad som barn så drar man förmodligen inte så lätt slutsatsen att ensamhet beror på att det är något fel på en, att man inte duger. Men om man under uppväxten känt sig oälskad, och har jobbiga erfarenheter, då tror jag risken är stor att man i vuxen ålder drar sig undan trots längtan efter gemenskap. Då tror jag att man lättare tolkar de som på samma sätt som man gjorde i det förflutna:Som ett bevis på att det är något fel på en, så att det kopplas ihop med utsatthet, utanförskap och en känsla av mindre värde. Då tror jag ensamheten blir mer  ångestfylld.
 
Vad som gör att jag känner mig uppgiven är att jag verkligen har försökt utan att ha lyckats. Oftast så har det varit dom jag skrivit till som har slutat svara mig. Jag har försökt att inte ta åt mig, det krävs mer än några mejl för att lära känna någon. Jag har inte heller riktigt släppt på min fasad. Men det är trots allt svårt att inte ta det personligt... På grund av det här så har min tillit till andra blivit ännu sämre. Jag har tappat hoppat på ett sätt. Innan jag började så trodde jag verkligen att det skulle gå. Jag tror inte att jag kommer ha mer kontakt med någon över nätet, genom mejl. Det slutar alltid på samma sätt. Det kanske låter överdrivet men för mig så betyder det mycket att någon vill ha kontakt med MIG... När någon sedan bara försvinner så är det klart att det känns.
 
Jag har haft kontakt med ca 5 stycken det här året, (Kortare och längre perioder) ingen av dom har jag kontakt med längre. Jag kan inte svara på varför någon av dom försvann... Men jag har märkt att många tycker att det är svårt att prata om det som är jobbigt i livet. Antingen så försvinner personen helt när jag berättar om något svårt eller så blir det bara ignorerat. Jag tycker det är lite konstigt för jag skriver det ändå på ett så lättsamt sätt som bara är möjligt. Jag har lite svårt för att berätta om något jobbigt utan att använda ironi, är väl ett sätt jag använder för att skydda mig. För ca 4 veckor sedan, när en nära person gick bort så tveka jag länge men tillslut så skrev jag ändå det till en tjej som jag haft kontakt med några månader och mejlat med nästan dagligen... Hon har inte svarat än och jag tror inte att hon kommer göra det. Jag skulle ljuga om jag skrev något annat än att det gör ont. När man berättar något så är det som att ge bort en bit av sig själv och man vet aldrig hur det kommer bli bemött. Eller inte bli bemött, det är nog det värsta. Att bli ignorerad.
 
Samtidigt som jag vill vara ärlig så har jag försökt att inte låta som världens mest instabila människa. Men jag vill kunna prata om det som är jobbigt, jag förstår inte riktigt meningen i en vänskap om man inte kan stötta varandra... Tyvärr så vågar jag inte riktigt öppna mig. Det har inte känts riktigt rätt och det skulle kännas otroligt jobbigt om någon inte förstod, ignorerade eller försvann. Det känns som att många tycker att det finns något skrämmande i människor som mår dåligt eller har problem, eftersom att många väljer att ta avstånd. Vi ska helst alltid må bra, vara lyckliga och inte ha några problem. Jag vill inte vara den som klagar och mår dåligt jämt heller, jag skulle behöva någon som är mänsklig och inte tycker livet är toppen jämt. Nu förstår jag att i princip ingen tycker det men om någon bara skriver om allt positivt så är det lätt att få den uppfattningen om personen.
 
Jag försöker lära mig att vara lite mer öppen, det var därför jag starta den här bloggen. Men det är svårt för jag har sedan jag var liten lärt mig att man inte ska prata om sina problem eller visa känslor. På mormors begravning så krama alla om varandra men inte min familj. Vi våga inte ens titta på varandra. Vi klara inte av det. Vi har lärt oss att man inte ska visa känslor, att man inte ska prata om det som är jobbigt, att man ska ignorera problem. 
 
Men jag vill inte ha det så. Jag orkar inte ha det så. Jag orkar inte försöka hålla upp en fasad längre, jag orkar verkligen inte. Vi föddes med känslor och dom är inte alltid positiva. Livet är inte alltid en dans på rosor och det måste få vara okej att må dåligt ibland. På ett sätt är det skönt att dom som inte vill prata om det som är jobbigt försvinner ur mitt liv, för jag mår inte alltid bra och jag orkar inte låtsas som att allt är bra jämt. Jag vill bli accepterad för den jag är, precis som alla andra misstänker jag. Där inne i hjärtat är vi alla bara barn som skriker efter att bli älskade. 

Ensamheten, utanförskapet och rädslan att skaffa vänner

Ibland kan jag känna mig väldigt ensam men det är inte så ofta jag tänker på det. Är väl så att man blir van vid sin situation och anpassar sig, även om man kan sakna och vantrivas ändå. Samtidigt så säger hobbypsykologen i mig att jag tänker så för att på något sätt försvara mig, skydda mig och trycka undan mina känslor. För det är klart att jag, precis som alla andra vill ha vänner. Det är svårt att erkänna för sig själv att man inte alltid mår så bra, jag tror egentligen aldrig jag har känt efter hur jag mår. Är så mycket lättare att inte tänka efter. Å andra sidan så måste man tillslut börja känna även om det gör ont. Det går inte att leva hela sitt liv utan känslor, dom kommer alltid ikapp en tillslut. Jag tror även att man någonstans måste inse att man är värd lika mycket som alla andra.
 
I lågstadiet hade jag vänner, det var nog den bästa tiden i mitt liv på det sättet. Men i mellanstadiet började vännerna sakta försvinna eftersom att jag gick mer och mer in i mig själv. Jag blev den där som ingen pratade med tillslut. Jag hade 1 vän kvar i 6:an och om hon var sjuk så var jag ensam, vilket jag hatade. Vad jag inte visste då var att det skulle bli min vardag bara några veckor senare. Inser först nu hur dåligt jag har mått av att vara så pass ensam som jag varit under skolåren, framförallt när jag blev tonåring och började högstadiet. Det blev så tydligt att jag var utanför. Jag satt alltid ensam, gick alltid före/efter alla andra till lektionerna. Mina lärare brukade säga att jag inte hade det behovet, att ha vänner. Att jag trivdes att sitta bredvid och iaktta. Men jag har alltid haft en längtan efter att bli en av dom, en som faktiskt betyder något för någon. En som man märker, en man säger hej till.
 
Vem har inte ett behov av att känna samhörighet och gemenskap? Vem mår bra av att vara utanför och ensam? Jag tror ingen gör det. Självklart så vill alla vara ensamma ibland, vissa mer än andra. Men att någon inte skulle ha det behovet alls, tror jag verkligen inte stämmer. Jag tror inte man kan bli riktigt hel om det saknas i ens liv.
 
Ensamhet handlar för mig inte om att man bokstavligen behöver vara ensam. Även om man har vänner/familj och 1000 människor omkring sig så kan man ju känna sig ensam, om man inte riktigt känner att man kan prata med någon. Jag tror att dom allra flesta vill ha vänner som man kan vara sig själv med och kan visa sig sårbar inför. Det är förmodligen betydligt fler än man tror som inte har en enda sån vän. Jag tror att man måste våga öppna sig, visa sig svag för att få vänner som man kan prata med allt om, även det jobbiga. Men det är inte alltid så lätt, speciellt inte om man bär med sig dåliga erfarenheter och har tappat tilltron för människor.
 
Jag har genom nätet försökt få vänner, det går onekligen men jag har svårt att ta det ett steg längre och då rinner allt ut i sanden istället. En del(Låter som det gäller ett 100 tal men det är väl 3-4 stycken) har frågat om vi inte kan ses men jag har så svårt att ta steget och börjar istället tänka "Varför skulle någon vilja bli vän med mig, denna kommer bli besvikna/Jag kommer bara bli sårad" Jag hatar verkligen min självkänsla och självbild, förstör så mycket. Men det är en som inte ger sig, så jag tror det blir att träffa henne inom den närmaste veckan. Jag kommer dö lite av ångest innan, men jag måste ge mig själv den chansen att faktiskt försöka. Jag får inte stänga in mig på grund av min rädsla, ingenting blir bättre av det. Det kommer bara bli svårare och svårare. Jag vet att jag måste försöka ta bort muren runt mig, om jag vill förändra mitt liv. Hur jobbigt det än känns att ta det där första steget, man bara måste våga ta det.
 
Jag, du, vi förtjänar att bli lyckliga!