FÖRSTÅ VAD HÄFTIGT?

 
Åhh, jag vill åka, helst NU på än gång!! Jag har kollat runt lite och det är verkligen otroligt dyrt, trodde inte riktigt det skulle vara SÅ dyrt för man hjälper ju till där men det kanske finns billigare ställen än dom jag hittade...
 
Aja, en dag ska jag åka på något sådant, kanske barnhem eller något också(?) Vem är på? Och VEM betalar? ;)

Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner

 
Jag skulle så gärna vilja hjälpa barn och ungdomar som har det svårt, känner sig utanför/ensamma och har problem hemma, mm. Det är något som jag i princip alltid har velat även om jag aldrig har kommit fram till hur. Jag skulle bara vilja att alla barn & unga fick den hjälp och det stöd som de behöver, innan barndomen är över och indivden alldeles trasig inuti... Det kan ju förhindras, därför är det så frustrerande. Jag vill att alla barn ska veta det som jag levde plågsamt ovetande om under hela min uppväxt -Att de aldrig är ensamma. Att det alltid finns någon som bryr sig och vill lyssna. Att livet alltid kan bli bättre, hur hopplöst det än ser ut för stunden. Ingen ska behöva gå igenom sin uppväxt ensam med känslan att livet aldrig kan förändras -Bli bättre. Det är verkligen nog svårt att växa upp i dagens samhälle utan extra tyngder.
 
Jag känner verkligen med alla unga som mår dåligt av olika anledningar. Det beror antagligen på att jag vet precis hur ont det gör att vara och känna sig utanför, att vilja men inte våga, att ständigt behöva vara på sin vakt, att bryta ihop i duschen för att ingen ska höra, att somna med en klump i magen, att gå till skolan fyllt med ångest, att känna sig fel och annorlunda, att inte se någon framtid, att tvivla på sig själv, att må dåligt över sitt utseende, att inte se sitt eget värde, att vilja försvinna, att önska att man vore någon annan, att känna sig osynlig och betydelselös, att inte orka gå upp på morgonen på grund av att den där klumpen i magen har blivit alldeles för stor och tung för att orka bära, varje dag.
 
Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet men jag tror att ni förstår min poäng... Alla är värda att få hjälp och stöd, att må bra, att känna sig sedda och älskade. ALLA. Ensam är inte stark, det är verkligen något som jag har insett under min uppväxt. I framtiden så kanske jag kommer jobba med just barn & unga som har det svårt på något sätt. Om jag känner att jag skulle klara av det, just nu är jag tveksam men jag känner ändå att det är vad jag brinner för mest. Samtidigt som jag ibland kan få känslan av att vilja jobba med något heeeelt annat -VARFÖR är det så svårt? Jag skulle bara vilja att någon berättade för mig vilken väg som var den rätta... Äsch, nu fick jag en sån där släng av ångest över framtiden.
 
Jag klarar verkligen inte av att tänka så långt framåt men det har ändå blivit betydligt mycket lättare nu än för något år sedan, och när jag fortfarande gick i gymnasiet så kunde jag inte se framåt överhuvudtaget och visste än lite mindre vad jag ville göra i mitt liv... Så förhoppningsvis går det framåt, en dag kanske man vaknar upp med en insikt om vad som är rätt! 

Djurskyddsinspektörerna och drömmar

 
Jag tittade på djurskyddsinspektörerna som började igår på TV4 och ja, jag har lite svårt att släppa det jag såg...
 
Ett exempel på något av det värsta ser ni på bilderna↑. Inspektörerna säger åt ägaren att allmäntillståndet på valpen inte är bra och hon svarar att hans syster var lika liten. (Vad det hade med saken att göra är nog oklart för alla) När hon tillslut medger att valpen inte mår bra säger hon att hunden alltid sett sjuk ut, som om det skulle ha varit bättre... Det blir snarare sämre om ni frågar mig, om hon har sett att valpen mått dåligt (Vilket inte hade varit helt omöjligt om hon missat med tanke på att hon hade drygt 30 hundar i rummet) och trots den vetskapen inte tar hunden till veterinären.
 
Det känns inte direkt som att ägaren bryr sig om hundarnas mående, förmodligen vill hon enbart tjäna pengar eftersom att hon importerar och säljer valpar. Jag förstår verkligen inte hur man kan leva med sig själv när djuren man har ansvar för far illa... Om man skaffar ett djur så tycker jag man är skyldig att göra det livet så bra som bara är möjligt. Visst, ibland kan jag ha förståelse om det är en människa som inte förmår att ta hand om ett djur av olika anledningar men lever med tanken att djuret har det bra. Det är ingen ursäkt men det är en förklaring, tragiskt för alla inblandade.
 
Jag har faktiskt funderat på att bli djurskyddsinspektörer. Tråkigt nog så är det tydligen mycket kontorsarbete, 50% vad jag har läst mig till genom att googla lite. Det behöver inte nödvändigtvsi stämma, men det är säkert en hel del. Jag tror också att det kan vara svårt för mig att klara av det psykiskt, även om det säkert känns bra att göra något betydelsefullt och förhoppnigsvis kunna göra skillnad, så djuren får det bättre. Det kanske väger upp.
 
Det finns så mycket annat jag vill göra också... 4 olika inriktningar skulle jag kunna tänka mig, det blir fruktansvärt svårt att välja då. Det är så otroligt svårt att veta vad som blir rätt, vilket yrke som passar en bäst och vad man skulle klara av rent psykiskt. Just nu känns det i princip inte som jag skulle klara av någon av arbetena jag tror mig vilja ha (eller utbildningarna för den delen) Mitt självförtoende är som vanligt på topp. Det är svårt men någonstans där inne i hjärtat så tror jag att man en dag kommer komma fram till vad man vill göra i livet. (eller okej, det tror jag inte men det lät fint)

Framtiden, ångest och hopp

Från min dagbok 2004. Jag läste igenom den igår, skrev nästan varje dag som 7-14 åring. Finns nog inte något som är mer deprimerande... Ångest. Oro, och så ännu lite mera ångest.
 
Jag tror att det är livsviktigt att ha drömmar & mål så man alltid har något att försöka nå, speciellt om man mår dåligt. Behöver inte vara något stort, det viktiga tror jag är att man har något att sträva efter. Som liten hade jag som mål att klara av dagen -att gå upp varje dag/vara kvar i skolan/vara hemma- var en utmaning för mig. Jag hade aldrig riktigt energi kvar att tänka på någonting annat än att försöka hålla huvudet över ytan, att överleva var det jag strävade efter. När jag slutade skolan och plötsligt gick igenom dagarna utan några större hinder, på det sättet så blev jag ganska vilsen... Jag vågar inte riktigt tänka på framtiden eller drömma/tänka på vad jag ville i livet. "Tänk om jag inte lyckas med någonting och går igenom livet helt ensam?" Det skrämmer mig. Jag har egentligen alltid varit rädd för framtiden, kände mig vuxen redan när jag var 10 år, vilket jag absolut inte ville bli. Det var något som skrämde mig i att bli äldre, vad vet jag inte riktigt. Men jag tror att min ångest inför framtiden nu har många anledningar, en av dom att jag aldrig riktigt fått vara barn. Nu när jag väl är vuxen så känner jag mig inte vuxen alls, känner mig så otroligt liten.
 
Rädsla ligger nog även mycket i rädslan att misslyckas & bli besviken, jag är rädd för att sitta här om 5 år och inte ha uppnått något med mitt liv. "Tänk om jag inte kommit någon vart, om jag inte vågat ta steget, om jag inte lyckats förändra mitt liv?" Inte för att det är försent om 5 år, det är aldrig försent. Men om jag känner mig själv rätt så kommer det verkligen kännas som ett stort misslyckande, om jag inte är en bra bit på vägen då. Tiden går så himla fort, jag är snart 20 år. Man är fortfarande ung då men samtidigt väldigt vuxen, känns det som nu. Jag är efter dom flesta i min ålder med så mycket, vilket i sig känns lite som ett misslyckande. Det går ju att förändra, jag är bara rädd att inte klara av det. Att ha gått igenom hela livet trippande på tå, ensam utan att ha berört eller betytt någon för någon.
 
Det är bara upp till en själv om man ska lyckas i livet -Det måste väl vara ett av dom allra mest ångesfyllda citaten? Självklart beror det mycket på ens egen vilja och mod, man måste ju kämpa för att ta sig någonstans. Men samtidigt så är det så mycket mer än en själv som påverkar framtiden... Att lyckas kan vara så himla mycket också, en del strävar efter att bli kända, andra efter att bli miljonärer, en del efter att få drömjobbet och för andra så är att lyckas att skaffa familj eller att bara få må bra. Så vilka mål man sätter upp har ju stor betydelse, lättare att lyckas om dom är någorlunda realistiska. Men alla måste få ha sina mål & drömmar, det viktiga är ju trots allt att man sträva efter vad man själva tror är möjligt och vad som faktiskt känns rätt.
 
Samtidigt som jag har ångest inför framtiden, så har jag mycket hopp. Tiden läker inte alla sår men man kan lära sig leva med dom. Livet kan alltid bli bättre, gäller bara att inte tappa sitt hopp påvägen dit!