Sluta ha så stora öron

 
 
Du har stora öron
Sluta ha så stora öron
Varför har du så stora öron?
Du ska inte ha så stora öron!

Ja sådana kommentar hör en ju inte så jätteofta tack och lov, men om vi istället byter ut kommentrerna till det här:

Du är blyg.
Sluta vara så blyg
Varför är du så blyg?
Du ska inte vara så blyg!


Vad de sa fick mig att tro att jag var en blyg person och att det var min största undergång. Jag kände aldrig att de var rätt, men, och jag förstod inte varför de uppmärksammade det. Det fruktansvärda, djärva fråga-"Varför är du så tyst?" - Alltid verkade så nedlåtande, som om det var något fel med mig som behövde åtgärdas.

Då känns det plötsligt väldigt bekant. Min poäng är att det är lika idiotiskt att kommentera människors utseende som sätt att vara på om det görs på ett negativt sätt. Om någon är blyg är den människan ju medveten om det - lika medveten som någon är om sina "stora örgon". Det förstnämnda är konstigt nog accepterat medans det är väldigt få som tar sig rätten att kommentara andras utseende negativt. Det påpekas allt som oftast som något negativt att vara blyg och jag anser att det är oerhört tragiskt. Det är hemskt att blyg är ett så negativt laddat ord, och att den personligheten problematiseras i skolan och samhället överlag. Ingen borde behöva känna att den personlighet de har inte är önskvärd.

Under min skoltid fick människor omkring mig att tro att min tystlåtenhet och blygsel var min undergång. Den frågan jag fick mest, och hatade oerhört mycket var: "Varför är du så tyst?" eller den klassiska frågan "Kan du inte prata?". Det är något så nedlåtande över frågorna, det är som att fråga "vad är det för fel på dig". Det gjorde så ont i mig varje gång.
 
Det är som att sticka en kniv rakt igenom någons självkänsla att påpeka deras sätt att vara på ett negativt sätt. 

Jag var för ungefär två veckor sedan hos en person som gång på gång påpekade för mig att jag var just blyg. Jag har hört det så många gånger förut. Nu är jag inte blyg på det sättet längre, det var jag som liten - nu har jag social fobi. (Läs: vilket beror mycket på hur jag har blivit bemött på grund av min blygsel) Det är så oerhört jobbigt när en försöker "verka normal" och gör allt för att dölja sin "annorlundahet" och någon kommenterar det en försöker dölja. Det är som att något går sönder inuti en. Jag har börjat bli så förbannad (Läs: inuti) när människor spär på det. "Du ska inte vara så blyg" Ehm, jo det ska jag visst? Människor ska vara det. Precis som att en del människor är öppna och framåt med allt och alla. 

Vi måste få vara som vi är och framförallt känna att vi kan få vara på det sättet. Det känns som en illustration i dagsläget men jag hoppas att det så småningom kan få bli så. Ingen människa ska behöva känna sig fel!

Social fobi, introverthet och blyghet

 
 

Nu när jag inte har något pluggande att tänka på har jag rätt mycket tid över, och då börjar jag lätt känna en meningslöshet över att jag i princip inte gör någonting... Så för att hålla mig sysselsatt vill jag gärna skriva om sådant som jag tycker är viktigt, något jag brinner för och som berör mig. Jag är en sådan där djup människa. Nackdelen är att inläggen har en tendens att bli långa då, men jag hoppas att någon orkar läsa och att det inte blir allt för osammanhängande. Allt började med att jag tittade på mina katergorier och såg att jag skrivit social fobi/blyghet som en kategori, jag har ändrat nu för jag vill inte att någon ska tänka att det hör ihop. Det är verkligen två skilda begrepp, samtidigt som det kan vara svårt att skilja på. Social fobi är mer som en "sjukdom", medan blyghet kan vara ett personlighetsdrag. Sedan började jag tänka på skillnaden mellan introvert och blyg också, tillslut även på skillnaden mellan social fobi och selektiv mutism - något som jag har velat skriva om länge. (Läs:eftersom det redan som det är blev ett långt inlägg, tar jag upp selektiv mutism i ett eget inlägg) Jag blir själv lite förvirrad av allt men om jag ska försöka förklara det låter det såhär: (även om det givetvis kan skilja sig mellan människor)
 
Social fobi - Ångest & osäkerhet i sociala sammanhang/ångest inför en sådan situationer, kanske även efteråt/undviknanden av sociala situationer. Om man tänker på hur många människor med t.ex. ormfobi beter sig bland ormar (exempelvis) så är det nog lättare att förstå vilken oerhört ångest det innebär att ha en fobi. Vi med social fobi är lite bättre på att dölja våran ångest bara, det är ju inte riktigt socialt acceptabelt att skrika till eller springa iväg när det kommer fram en människa, hehe...
 
Introvert - Det är en personlighet, ett sätt att vara på. Som introvert har man ingen ångest i sociala situationer men man är inte den som har behovet av att höras mest och jämt. Man trivs med att vara lite i bakgrunden i större grupper (Läs: nu menar jag inte vara utanför) och får energi från att vara ensam. Precis som att extroverta människor får sin energi från andra. Många idag verkar tro att ensam är synonym med olycklig, men så måste det ju faktiskt inte vara om ensamheten är självvald. I det privata, med människor man känner, kan man ju fortfarande vara öppen och framåt. Att vara extrovert eller introvert är neurologiskt, det är något man föds med. Det är alltså ingenting man kan välja om man vill vara eller inte. Det handlar inte om att man inte vet hur man ska umgås - det handlar om att man inte alltid känner det behovet.
 
Blyghet - Alla människor är blyga ibland (tror jag?) som barn får man ofta höra att det är något som växer bort och det kan det absolut göra om blygheten beror på exempelvis osäkerhet. Men för vissa personer är det en del av personligheten, vissa är mer försiktiga än andra som personer och har inte behovet av att höras mest. Ofta är man kanske blyg till att börja med för att sedan bli trygg i en situation eller med en människa. Jag tror att hur man utvecklas beroende mycket på hur man bemötts under uppväxten. Dessvärre ses blyghet idag nästan som en sjukdom, när det i själva verket är ett personlighetsdrag. Jag skulle beskriva det som ett mellanting mellan att ha social fobi och att vara introvert. Man är inte helt bekväm i alla sociala situationer men man har inget direkt undvikande beteende. Blyga personer är inte mindre sociala och osäkerhet är inte synonym till blyg - två vanliga missuppfattningar. Jag skulle tro att många som är blyga också är introverta. 
 

 
Jag känner igen mig i beskrivningar gällande att vara introvert - det är jag utan tveken. Om jag är blyg som person eller blivit det med tiden, det vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är att min osäkerhet framförallt kommer från att vuxna och även barn i min omgivning under min uppväxten har pressat och tvingat mig till saker jag inte varit bekväm med att göra. De påpekade också ofta att jag var blyg. Jag fick många pikar över att jag var så pass tyst som jag var i skolan, vilket bara gjorde att jag drog mig undan mer - jag blev blygare och hamnade tillslut i ett utanförskap. Efter en tid utvecklades min blyghet till social fobi. (en väldigt kort förklaring på en lång historia) Jag tror dessvärre inte att jag är ensam om den utvecklingen. I dagens samhälla är idealen att vara superextrovert - TALA HÖGT! TA PLATS! Vi lever i ett samhälle där social kompetens är det finaste man kan ha, att vara utåtriktad är den personlighet som dyrkas. Jag tycker idealen för hur vi ska vara, våra personligheter har hamnat i skymundan. Allt fokus är på idealen för våra utseenden, som givetvis också är viktigt att ta upp men i vårat undermedvetna tror jag dessa ideal ger oss minst lika mycket ångest. Jag har i princip alltid känt att det är något fel på mig, jag har haft känslan av att jag jämt måste ändra på mig för att passa in. Det är något jag ofta inte har klarat av att göra.
 
De vuxnas bemötande av mig som person var den största anledning till att jag tillslut blev en hemmasittare. (Läs:namn på elever med hög frånvaro, som inte vågar eller förmår sig gå till skolan även om de vill) Det är ofta reslutatet av ett utanförskap som har pågått under en lång tid. Jag hade aldrig hört begreppet förens för ca 1 sedan(?) Nu börjar det plötsligt pratas väldigt mycket om hemmasittare vilket är positivt(!) men jag gillar inte att fokus ligger på att hitta fel hos eleverna och föräldrarna istället för i skolan. Det är ofta där problemet ligger. Varje dag blev för mig en kamp för att slippa gå till skolan som samtidigt var en kamp för att ta mig dit. Den sistnämnda kampen var dessvärre en som jag ofta förlorade. Jag orkade inte längre. Vardagen bestod av bråk, gråt och skrik. Mina föräldrar tvingade mig till skolan så gott det gick, givetvis av välvilja men det blev väldigt ångestfyllt. Jag ville - som alla barn - göra dem stolta, inte ledsna och besvikna. Den ångesten man känner både av att vara i skolan men också av att vara hemma, när man vet att man borde vara där - den går inte att beskriva i ord. Du vet att du borde gå, att du måste men du klarar inte av det. De vuxna kallade det för skolk, förståelse var inget som jag blev bekant med under min skolgång. Slutsatsen som alla per automatik tog var att det var mig som det var fel på.
 
Min motivation när jag gick till skolan var att slippa bråk, att inte behöva vara orolig över att bli utskälld. Att faktiskt lyckas få betyg i alla ämnen var något jag hade gett upp för längesen vid en ålder av 13, vilket inte var så konstigt med tanke på att jag tillslut bara hade några få ämnen. Jag tänkte inte framåt överhuvutaget vad jag kan minnas - jag hade fullt upp med att överleva. Jag brydde mig inte om en sån världslig sak som betyg. Det kom egentligen först när jag slutade gymnasiet, när jag kunde andas ut. Då slog det mig plötsligt - betyg, BETYG?! Det var alltså det som jag egentligen skulle ha skaffat mig under skolåren. Lite så. Jag fick istället för betyg med mig sår i själen från mina 12 år i skolan. 
 
Att vara hemma från skolan i långa perioder är en biljett rakt in i utanförskapet - kanske för resten av individens liv. Det borde verkligen tas på allvar, och det innan det hunnit gå så pass långt att barnet känner en hopplöst inför att ta sig tillbaka. Det är så oerhört viktigt att inte ge upp dem. Jag kände tyvärr att många vuxna hade gjort det gällande mig.
 
Ursäkta nu blev det ett litet sidospår... Typiskt mig. Tillbaka till ämnet:
 
Det gör mig väldigt frustrerad och ledsen när människor skriver eller pratar som att blyghet och introverthet är en sjukdom hos en människa, något som borde botas. Nu menar jag givetvis inte personer som är blyga och introverta, man kan lätt se det som ett problem och det kan vara oerhört jobbigt... MEN jag hävdar att det är samhällets fel om man känner på det sättet. Att vara blyg och introvert är, precis som att vara utåtriktad, ett sätt att vara på - ett personlighetsdrag. Så otroligt många gånger som jag har känt mig fel under min uppväxt för att jag varit blyg, för det är ju inte så man ska vara. Jag var alltid den blygaste i klassen, vilket gjorde att jag alltid kände mig underlägsen alla andra, eftersom att jag alltid var blygast, och det hade ju vuxna sagt eller på andra sätt visat var något dåligt. Jättedåligt. Det är inte det sättet som uppskattas att om man är på, vilket barn lär sig sorgligt tidigt. Det gör mig förbannad. På riktigt. Hur vuxna, mellan raderna, eller bokstavligen säger åt ett barn att de är fel och borde ändra på sig. Jag hatar när människor slänger ur sig kommentarer som att introverta eller blyga är tråkiga, aldrig pratar, är konstig med mera. Varför inte ta sig tid att lära känna någon istället för att döma? När en ny elev sa något till mig under högstadiet (ja det var så exotiskt som jag fick det att låta) sa en gammal "klasskompis" Det är ingen ide, hon pratar inte - det går inte att lära känna henne. Om man tar sig tiden och är nyfiken istället för dömande tror jag att de flesta introverta och blyga släpper in en, och förmodligen är inte personen alls som man föreställt sig. Nu hade just jag stängt av hela mig känns det som nu i efterhand (Läs:jag var inte bara blyg) Samtidigt vet man ju inte, om någon gav det tålamod hade det kanske gått att nå fram till mig också. Men jag hade förmodligen behövt en hjälte betydligt tidigare.
 
 
 
Tysta barn ses som ett problem. Introverta ses ofta som blyga. Och blyga får inte vara blyga utan att hela tiden få bekräftat för sig att det är ett problem. De blir ständigt tillsagda att “prata mer”, “ta för sig mer” osv. Vilket givetvis ökar barnens känsla av att det är något fel på dem. Vuxna försöker tvinga på dem ett behov de inte har. "Jag måste ha många kompisar, jag måste tycka om att ha kalas, jag får inte tycka om att vara ensam en fredagskväll" osv. Varför kan inte alla bara försöka sluta se blyghet och introverthet som en defekt på en människas personlighet och något personen bör skämmas för och göra allt för att arbeta bort? Jag har googlat många gånger under min uppväxt på "träna bort blyghet" och så vidare. Om skolan och samhället gör det till ett problem, som många gör, blir det ju det även för individen. Visst, hade det varit enklare om man var utåtriktad i det här samhället. Men nu är ju inte alla det, vad ska vi göra åt det? Hur gör man för att bli någon annan? Nu utvecklades just min blyghet till en oerhört stor osäkerhet och jag blev väldigt inåtvänd, slutade prata, jag slutade gå till skolan - det var ett stort problem som jag hade behövt hjälp med. Jag hade ångest och en tappad livsgnista. Det borde inte behöva gå så långt innan man får hjälp hållde jag på att skriva... Men hjälp, det fick jag ju faktiskt aldrig.

Jag tror personligen att man blir blygare desto fler gånger någon kallar en blyg och tyst, man får en stämpel på sig och alla förväntar sig att man exempelvis inte pratar. Varför inte bara sluta påpeka hur andra är och beter sig? Det skapar bara ångest och ger en trasig självbild, och det blir svårt att ta sig ur en roll som man kanske inte vill ha eller känner att man passar in i... Tänk om ingen hade pressat mig eller påpekat för mig, gång på gång, att jag betedde mig "annorlunda", inte var normal, borde räcka upp handen och ta mer plats, mm. Tänk om jag hade fått gå igenom min uppväxt och trots allt ha känt att jag dög - oavsett hur jag betedde mig. Då hade jag kanske aldrig utvecklat social fobi, jag hade kanske aldrig blivit en hemmasittare i perioder och jag hade kanske klarat skolan när det var tänkt. Jag hade kanske aldrig känt ett behov av att starta den här bloggen, där jag i princip bara skriver av mig min ångest. Svindlande tanke - hur mycket andra människor kan påverka en.

Blyga kan absolut behöva stöd för att våga ibland, precis som alla andra människor, men ingen kommer att övervinna sina hinder genom att känna skam, skuld och misslyckande över sin existens. Och ingen kommer heller att bli mindre blyg av att ständigt få höra att det är ett problem. Genom att pressa och tvinga barn framåt, gör man i regel bara att de backar ännu mer. Om barn pressas till att prata blir de naturligtvis inte trygg i att göra det. Tillslut kan man ha fått ett barn att backa så långt att de inte vågar ta ett enda steg framåt. Människor föds unika - varför inte låta det vara så? Hur tror vuxna att det känns att hela tiden få höra att den du är, när du är dig själv, inte är rätt? Jag vill bara säga åt alla lärare, alla föräldrar - alla vuxna, att sluta. Bara sluta. Tänk om. Låt blyga och introverta barn vara. Ge dem stöd vid behov. Och när ni ändå håller på - ta bort betygskriterierna som inkluderar hur mycket plats barnen tar, hur mycket de pratar och tar för sig i klassrummet. Muntliga delar i betygen är något som inte ens alla klarar av medan andra är naturligt lagda för det. Det är inte rätt. Ge inte barnen som grund känslan av att vara fel, inte duga och den sönder trasade känslan av att inte passa in. Låt de hitta sin röst, sin plats i sin egen takt.
 
Jag drömmer om ett samhäller där ingen lämnas utanför, där alla blir respekterade och accepterade. Där ingen känner sig fel. Jag skulle vilja se ett samhälle där alla känner att de får finnas. Ingen borde behöva känna sig som en främmande fågel som inte hör hemma här. Den raden skriver jag samtidigt som jag får upp en bild i huvudet. Bilden föreställer 16 åringen som tog sitt liv av den anledningen förra året. Det berörde mig starkt, jag kunde se mig själv i henne. Jag kommer att kämpa för att ingen någonsin ska behöva känna på det sättet, i min närhet. Tillsammans kan vi förhindra det på ett större plan.

Stjärnorna på slottet

 
Jag har tittat på stjärnorna på slottet sedan jag var liten så det är lite nostalgi att sitta och titta nu. Det är faktiskt ganska underhållande också, framförallt om det är någon man gillar med såklart. Jag vet inte om det bara är jag, men när jag ser någon som jag såg i något tv-program/serie som liten så låter det alltid: "Men TITTA, det är ju HAN, PELLE SVANSLÖS!!" (exempelvis) Jag har med andra ord svårt att acceptera att det är skådespelare, att figurerna inte finns på riktigt... 
 
Till saken, igår så var det strutsens (Läs: Claes Månssons) dag i stjärnorna på slottet. Han spelade struts (eller egentligen kalkon) i Pelle Svanslös. Jag älskade honom, han var så snäll! Om ni har missat världens bästa julkalender och därmed Claes som struts - KLICKA. I stjärnorna på slottet så berättade Claes att han har varit väldigt blyg och fortfarande är det men har lärt sig hantera blygseln. Då var han ändå 30 år när han blev skådespelare. Jag älskar sådana historier. Det ger mig hopp. 
 
Anledningen till inlägget ser ni på bilderna här över↑ En annan deltagare (Malena Ernman) beskrev Claes med så fina ord och plötsligt säger hon "Blyg" i det sammanhanget. Det lät så komiskt för mig, eftersom att man verkligen aldrig hör blyg som något positivt. Så det var verkligen jätte roligt att höra! Tänk om alla såg det så, vad livet hade varit annorlunda.

"Blyghet ses nästan som en sjukdom"

 
För att se videon, klicka.
 
Jag gillar verkligen den videon, känner igen mig så mycket. Tjejen som berättar skulle kunna vara jag, hon sätter ord på mina känslor och beskriver så bra hur det känns att vara den blyga & tysta. Hon belyser hur viktigt det är att förstå att man faktiskt inte är så onormal och fel som samhället på olika sätt intalar en om att man är som blyg, redan i förskoleåldern. Jag tycker att lärare borde sluta se på blyga elever som problem och istället börja anpassa undervisningen så den passar alla, allt behöver inte vara så svart och vitt jämt. Blygsel behöver inte vara ett hinder för att uppnå sina mål, men det är vad man får höra från många lärare och kanske även från sina föräldrar. För om lärare börjar ta upp något som ett problem så dras ju föräldrarna med i det tänket.
 
Det gjorde åtminstone mina föräldrar, vilket var jätte jobbigt. Man vill inte vara ett problem, speciellt inte för sina föräldrar. Jag ville ingenting annat än att bli den alla ville jag skulle vara. Samtidigt så kan man inte bara bli någon annan, mer säkrare person över en natt. Speciellt inte genom krav, press och hårda ord. Jag blev istället blygare och gick in ännu mer i mig själv för att skydda mig. När jag var liten så var jag övertygad om att hela världen var emot mig, att jag var hatad av alla omkring mig. Idag tror jag inte att det var riktigt så många som egentligen menade något illa. Men det blir så fel, för förmodligen skulle det varken kännas eller förbli ett problem om inte lärare och andra inblandade skulle göra det till ett så enormt bekymmer.
 
Jag ryser när läraren i videon först frågar klassen om dom hörde vad killen sa för att sedan säga åt honom att säga det han sa igen, högre. Dom orden har jag hört så många gånger och jag kan riktigt känna ångesten. Det skapade för mig bara en känsla av att jag gjort bort mig och osäkerheten bara växte. Så onödigt att ge någon den känslan när denna egentligen inte har gjort någonting fel. Var förmodligen nog jobbigt för den här killen att sätta sig längst fram i klassrummet och läsa upp lappen. Dumt att förstora upp att han pratade tyst, det viktiga var ju trots allt att läraren hörde. Han skulle ha kunnat gått ifrån stolen med en känsla av att han faktiskt kan, istället för känslan av att ha misslyckats. På det sättet skulle han förmodligen ha växt lite och fått bättre självförtroende -->Han skulle ha pratat högre nästa gång. Om det nu är ett problem att han pratar tyst(?) Själv kan jag inte riktigt se hur det kan vara så viktigt att kunna prata högt framför människor. Om man nu inte ska bli statsminister. Eller föresten... Då får man ju en mikrofon ;) 
 
Jag hittade faktiskt ännu ett bra pogram där, handlar om att utmana sina rädslor. Just om osäkerhet bland människor, främst rädsla att prata inför andra tas upp. Väldigt inspirerande! Hääääär

Att vara blyg, alltid något negativt?

 

Det tycker inte jag, tvärt om. Om jag ser på andra, min egen osäkerhet skulle jag gärna kasta iväg. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om det eftersom att det så gott som alltid ses som något negativt att vara blyg. Blyga barn skuldbeläggs allt för oftast. Jag tycker det är fel att det blivit så men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är väldigt jobbigt att vara, att känna sig osäker och inte riktigt våga ta kontakt är inget jag tror någon trivs med. De flesta kan nog relatera till känslan, för visst måste väl alla ha känt sig blyga någon gång(?) Tänk dig gärna in i den situationen, sen tänker du dig att det står någon över dig som frågar varför du är så tyst, varför du inte kan bli lite mer som dem runt dig, dem som är mer självsäkra och öppna. Tänk dig att den situationen är din vardag, att du varje dag får höra att du borde ändra på dig. Tror du att det skulle bli lättare och lättare för dig att öppna dig desto fler gånger du fick höra dom orden? Visst känns det väl ganska tveksamt?
 
Jag blir så frustrerad när jag tänker på hur många vuxna det är som i princip säger åt unga att dom är fel och onormala för att dom är blyga. Att pressa och tvinga skapar bara MER osäkerhet vilket leder till ännu sämre självkänsla, kanske i hela barnets liv. Genom att hacka på ett barns sätt att vara så förstör man deras självbild. Jag kan självklart inte tala för alla och jag är långt ifrån någon psykolog... Men jag tror inte man behöver vara det, allt är ju egentligen vääääldigt logiskt.
 
Jag har även upplevt det här själv. Det började i lågstadiet, eftersom att jag började må dåligt då -av anledningar som inte hade med skolan att göra, förens senare då även skolan blev en anledning att må dåligt- och därför vände jag mig inåt. Jag utvecklades till en blygare och betydligt osäkrare person desto äldre jag blev på grund av hur lärarna hanterade det. Jag ville ingenting hellre än att bokstavligen bli osynlig, så jag bara skulle slippa alla människor men fortfarande få fortsätta leva. Samtidigt så ville jag verkligen att någon skulle se mig, prata med mig och behandla mig som vem som helst. Inte som den där blyga, tysta och konstiga tjejen. Jag tvivlade mycket på mig själv och kände mig annorlunda-->fel och onormal, när lärare försökte få mig att ändra på mitt sätt att vara på. Det var säkert inte illa menat, lärarna visste väl helt enkelt inte hur dom skulle hjälpa mig. Men jag började skämmas otroligt mycket över den jag var. Första gången mina tårar rann på ett utvecklingsamtalet så var jag 8 år gammal. Jag var ledsen på grund av att jag kände mig misslyckad som person. Att jag bröt ihop då var väl framförallt för att mina föräldrar var där och jag ville verkligen göra dom stolta. (Vilket barn vill inte det?) Men allt jag kände var mina föräldrars besvikelse när lärarna pratade. 
 
Jag hade inga större problem i skolan egentligen, men lärarna valde att fokusera på vilket problem det var att jag var tystlåten och inte räckte upp handen, inte tog plats och pratade för tyst. Det blev tillslut min identitet, en beskrivning över den jag var. Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det var ett så enormt problem... Om ett barn inte räcker upp handen så är det väl bara att gå fram till barnet och fråga hur det går när h*n slutar skriva? Om lärarna runt mig hade börjat göra det från början istället för att tjata så skulle jag förmodligen ha börjat räcka upp handen tillslut. Jag tror mycket ligger i att sluta problematisera något som inte är ett problem.
 
En lärare i högstadiet sa alltid att hon var tvungen att gå till mig först -när dom andra skrek efter hjälp- för att jag uppenbarligen inte hade vett att räcka upp handen. Jag tycker att det är sorgligt att det finns människor som förväxlar osäkerhet med dålig uppfostran... Framförallt när det gäller lärare som jobbar med barn. 
 
Det är först nu när jag blivit äldre som jag har förstått hur mycket just det här har påverkat mig som person. Jag försöker varje dag att tycka om mig själv för den jag är, det hade inte behövt bli så. Jag tycker att lärare hantera mig och andra blyga och osäkra barn otroligt fel (Jag utgår ifrån det jag varit med om/sett och hört andra unga berätta) Jag vet att jag inte är ensam om mina erfarenheter och det skär i mig, jag lider med dom här barnen som sedan blir vuxna och får med sig ut i livet att dom inte duger. Det är redan tillräckligt svårt att behålla självkänslan idag, varför minimera chanserna att bygga starka vuxna ytterligare?
 
Varför inte lyfta fram det positiva med att vara blyg i skolorna och jobba med att stärka barns självkänsla istället? "Se mig som den jag är, istället för den du vill att jag ska vara" Då vågar dom förhoppnigsvis så småningom ta för sig lite mer, vilket man nästan behöver göra i dagens samhälle... Men det jag tycker är allra viktigast är att barnen får med sig känslan av att dom faktiskt duger precis som dom är, för det gör dom. Barn ser upp till vuxna, om en vuxen säger eller på andra sätt förmedlar att dom har fel personlighet och inte duger, så skadar det dom. Om vuxna däremot börjar säga åt barn att dom faktiskt duger precis som de är, så bygger det dom till tryggare vuxna. Det är jag faktiskt heeeeelt övertygad om även om det inte är självupplevt.