Om man saknar en gemenskap måste man skapa en

 
 
 
Jag har inte riktigt haft energi till att blogga, det känns som att det alltid blir så deprimerande och jag orkar inte riktigt fördjupa mig i mina tankar. Jag vill nu försöka ta tag i det som jag har tänkt länge på, men inte riktigt vågat ge mig in i. Jag tänkte i alla fall ge det ett försök nu, och det är ett försöka skapa en gemenskap för (unga) med social ångest. Jag klarar inte av att söka mig till människor, de måste söka sig till mig. Det känns tryggast. Min tanke är att vi ska vara ett stöd till varandra. Jag vet att det är många som befinner sig i liknande situationer. Jag vill verkligen försöka förändra mitt liv, och något som jag gärna vill göra är också att vara ett stöd till andra. Jag måste försöka bygga upp mig själv istället för att gömma mig för allt som gör ont. Det går inte längre. Börjar få panik över att åren rinner iväg... Jag är inte 18 år längre. Det känns som att jag, speciellt, senaste 2 årsen, har tappat bort mig själv, mina drömmar och hoppet om någonting bättre. Det känns sorgligt. Jag måste få upp hoppet igen för faktum är att det aldrig är försent att börja kämpa för ett bättre liv, även om det verkligen kan kännas hopplöst. 
 
Jag tänker att någon kanske googlar social ångest, eller liknande, och hamnar här. Om man då är intresserad av att joina facebook gruppen får man gärna skriva en kommentar+lämna sin mejl så skickar jag en länk. 

Obs. Jag loggar aldrig in på mejlen jag angett här så skicka gärna en kommentar istället. Jag loggar in här på bloggen väldigt sällan också men jag ska försöka komma ihåg att kolla in då och då. 
 
Ta hand om dig!

Frånvarande stjärnor

 
Åh vad jag tycker om den här låten↑, upptäckte den för drygt 2 veckor sedan och kan inte sluta lyssna. Love (Läs:artisten) berättade i programmet "så mycket bättre" att den handlar om en vän som tagit livet av sig... Om man lyssnar på låten med det i tankarna är den så oerhört stark och fin. Ja annars också men speciellt då!
 
Det känns plötsligt som om tiden inte räcker till, plugga, fixa julklappar, skicka iväg tradera paket, tvätta, laga mat, gå ut med/aktivera hundarna, blogga, lägga ut foton på instagram ibland... (ja dom två senaste är ju inte direkt livsviktiga men man vill ju hinna/orka/fixa ALLT) Det slutar med att jag inte gör någonting tillslut och har ångest över allt jag borde göra. Men matten har jag faktiskt suttit med ganska mycket sedan den startade för ca 4 veckor sedan. Jag förstår dessvärre inte mycket ändå, ligger redan efter. Det gör mig oerhört uppgiven. Nu tvivlar jag, om möjligt, ännu mer på mig själv än tidigare. Det gör mig fruktansvärt stressad, kommer jag fixa det eller tvingas jag ge upp?
 
På tal om bloggen.. Jag har så många påbörjade inlägg, många är flera månader gamla. Det är så mycket jag vill skriva om och berätta, samtidigt som det tar emot eftersom att det är jobbigt att tänka på. Då blir det att jag stänger in mig i min egna lilla värld istället för att möta verkligheten, som jag gjort så många gånger tidigare. Dålig ovana, minst sagt. Men jag ska försöka klara av julen och sen tänkte jag försöka mig på att skriva en årskrönika. Det gjorde jag ju förra året, det SKA bli av för det är alltid roligt att se tillbaka (eller ja, snarare ångestfyllt men ni förstår) Jag återkommer, förhoppningsvis, snart igen!

Det blev en dyr uppsats det här...

 
 
Jaa herregud, men förhoppnigsvis kan jag sälja böckerna sen...  (Det där↑ är bara en del av dem) Ni kan inte gissa vad jag valde att skriva om förstår jag? ;) Det var så skönt när jag kom på det+ fick godkänt av läraren att skriva om en författare. Finns så mycket information också, vilket ju underlättar. Jag hade tänkt skriva om hur Astrid Lindgrens starka engagemang för barn och djurrätt, speglas i hennes verk. Åhhh, alltså jag blir nästan kär i Astrid när jag läser om henne -eller jag BLIR det. Hon stod för så bra saker och hade så rätt, när jag läser hennes debattartiklar kommer jag på mig själv med att tyst för mig själv mumla: "MEN PRECIS! BRA! SÅ JÄVLA RÄTT!" Haha!! Hon var bara så fruktansvärt BRA. 
 
Det var bra längesedan jag läste så mycket som jag gjort den här veckan, en bok om dagen, om Astrid Lindgren... Boken "Dina brev lägger jag under madrassen" är ju så fin så man dör lite, åhh så fint hon skriver till Sara i tonåren. Exempelvis:
 
"Det är någonting i dina brev som gör att jag tror att du så småningom kommer ut ur puppan där du nu håller på och spränger så dant och blir en fjäril. Du skulle inte fara så illa i världen om det inte fanns en överkänslighet hos dig som beror på att du känner och tänker lite mer än dina jämnåriga." (hehe, jag tänkte just källhänvisa men jag kom på att det kansk inte är nödvändigt i ett blogginlägg... Uppsats-skadad)
 
Och ja, det känns lättare nu -det kommer nog faktiskt bli ganska bra det här. (Läs:över mig på att tänka positivt & inte se ner på mig själv) Det är en bra bit kvar men jag räknar med att bli klar på max 2 veckor. Hoppas jag kan lyckas, så jag sen kan koncentrera mig på det muntliga+provet. Blir så jävla skönt när allt det här är gjort, har sån obeskrivlig ångest över allt.
 
↓OBS!↓ OBS!↓ OBS! ↓ ↓OBS!↓ OBS!↓
 
Ja, jag måste ju nästan uppmärksamma att bloggen fyller 1 år idag! (mitt första inlägg ←länk) Tänk att det var EXAKT 1 år sedan jag började blogga?! 1 år sedan jag började öppna mig, skriva lite om hur jag känner och så, för första gången. Tiden går skrämmande fort, samtidigt som att det känns som det var evigheter sedan. Jag mådde så otroligt dåligt då. Jag vet ärligt talat inte om jag mår bättre nu men... Jomen, det gör jag nog, jag har i alla fall kommit längre med skolan. Men jag har ju inte direkt lyckats socialt. Jag har snarare blivit sämre på den punkten (Läs:totalt misslyckats... Om man kan göra det utan att knappt ha försökt) Vilket känns väldigt jobbigt, faktiskt men det är bara att kämpa vidare med det. Skam den som går sig!

Nytt år, ny design.

 
 
Äntligen klar! (även om jag förmodligen lär göra om små detaljer -som ingen lägger märke till- 100 gånger till) Som ni som varit inne här förut kanske ser så utvecklade jag min gamla idé med pungråttan och hajen lite... (→tidigare heder←)Jag tycker personligen om när man kan blanda seriöst/jobbigt/allvarligt/ångest med något lite mer lättsamt och humor. (Beroende på vad det handlar om och hur man gör det naturligtvis) Jag vill inte att bloggen ska kännas för mörk och bara utstråla ångest, om ni förstår hur jag menar... Jag hoppas inte att det blir allt för förvirrande men det tror jag väl inte.
 
Sedan blev hedern kanske lite väl brutal (skrivet med glimten i ögat) men grejen är att jag visade hedern för min syster och hon fattade inte alls att hajen var förloraren...  "Neeeej, vad hemskt, åt hajen upp råttan?" (med tanke på att den sitter i hajens gap) Eftersom att hon -vad jag vet- inte är lågbegåvad så kände jag mig tvungen att förtydliga vem av dom som var offret med liiite blod... Jag hoppas dock att ni förstår budskapet, att man måste våga ta risker för att vinna -Att man måste dö några gånger innan man kan leva. Det finns alltså ett djup och en tanke bakom mordet ;)
 
Men nog om det, säg gärna till om något ser tokigt ut eller om ni tycker att mitt gamla typsnitt var lättare att läsa än den här... Jag har nämligen lite svårt att avgöra det. Observera gärna också att hedern rör på sig (förhoppningsvis) titta gärna!

Ibland känns livet så jävla krossat när man bara går och hoppas

 
Text ur låten "Byggd av bomull" -Lasse Lindh. Jag älskar den låten, känner mig väldigt träffad!
 
Det har inte blivit att jag blogga så mycket den här veckan, det blir väl lite så att jag inte kommer blogga varje dag, kanske inte ens var tredje... Går ju lite i vågor när man känner en lust för att skriva. Men tro inte att jag slutar om jag förvinner ett tag ibland. Även om det kan kännas jobbigt att jag skriver så personligt(Jag är ju inte van att öppna mig överhuvudtaget) så vill jag dela med mig, det finns så sjukt många som går igenom precis det jag gör just nu. Kan jag få något att känna sig lite mindre ensam så är det verkligen värt det. Jag tror även det är bra för mig, jag kan inte fortsätta förneka för mig själv att jag har problem... Dom växer bara av det, om jag hade börjat utmana mig själv för 2 år sedan så skulle jag förmodligen må mycket bättre idag. Om 2 år så vill jag inte tänka att jag skulle ha börjat för längesen, jag vill se tillbaka och vara stolt över mig själv för att jag lyckats ta mig ur min trygga bubbla. Jag är trött på att stå stilla på samma plats, jag vill börja komma framåt.
 
Ang mejl kontakten som jag skulle träffa förra veckan så blev det aldrig av... Pga ett missförstånd om tiden. Jätte skönt just då men å andra sidan blir det jobbigare när det väl blir av. Vilket förmodligen blir nästa vecka, eller veckan efter då jag har en del att göra den här veckan. (Ja, det är bara en dålig ursäkt) Vi får helt enkelt se hur det går med det!