Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva

 
Phu. Den här veckan alltså. Jag har brutit ihop lite för många gånger påväg till jobbet för att det ska kännas okej. Jag förstår inte hur vi människor kan orka även om vi inte orkar, även om vi inte vill, även om vi bara vill försvinna - vi bara fortsätter ändå. De allra flesta av oss i alla fall, man har ju egentligen inte mycket till val. Jag känner mig så tom och frustrerad. Jag orkar inte. Det är svårt när man vet att man själv är den enda som kan förändra sin situation men inte klarar av det eftersom att man har tappat det totalt. Tappat sin självkänsla, sitt självförtroende, sin motivation o.s.v. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin haft något av det.

Det jag gör för att trösta mig lite i allt är att låtsas att jag är ekonomiskt oberoende och shoppa på nätet, vilket i längen bara ger mig ännu mer ångest. Jag borde spara det lilla jag får över efter hyra+mat+försäkringar men ja. Jag behöver ha något att se fram emot och jag kan inte hitta något annat som fyller den känslan än att få hem paket, och möjligen häggen dazz glass också... Det känns så deprimerande att skriva och erkänna för sig själv men det är så det är för mig. Just nu. 

Jag ska gå igenom annonserna på arbetsförmedlingen imorgon och se om jag hittar något att söka. Problemet är att ingen söker: en instabil människa med social ångest, utan specifik utbildning eller erfarnhet av jobbet. Det alla söker är: en positiv, öppen, glad människa med erfarenhet, vilket man kan säga att jag är väldigt långt ifrån och då känner jag inte att jag kan söka det, även om jag skulle kunna göra det och ha en chans att bli kallad till intervju, om det inte krävs en specifik utbildning. Jag hatar det här livet just nu, kan det inte bara bli bra någon gång? Låten jag kört på repeat den här veckan:


När tankar & känslor slåss mot varandra

 

I onsdag hände något som jag fortfarande har ångest inför. Det var en människa som hade pratat in ett meddelande på min telefonsvarare. (Läs:Jag svarar aldrig om telefonen ringer om jag inte verkligen måste, exempelvis om chefen ringer). Hon sa:

Hej. Du hade sökt jobbet som elevassistent. Det jobbet är tillsatt, men jag undrar om du är intresserad av jobbet som lärarvikarie? Hör av dig så berättar jag mer och eventuellt bokar in en inervju"

PANIK. HERREGUD. JA. ELLER NEJ. JAG ORKAR INTE. (min första reaktion). 

Jag vet att jag överdriver men jag klarar inte riktigt av det här med att tänka på eventuella nya jobb. Jag känner framtidshopp samtidigt som jag känner en press och osäkerhet som inte går att beskriva i ord. Givetvis vill jag ha jobbet, problemet är att jag med största säkerhet inte skulle klara av det. Jag har tänkt på det här sedan jag hörde samtalet och haft en oerhört beslutsångest. "Jag som LÄRARE? Nej. Eller kanske. Eller nej. Eller Ja. Aldrig. Eller kanske? Är jag dum i huvudet? Nej. Eller..." Lite så har mina tankar gått. Jag började fantisera om hur jag blev allt som mina egna lärare inte var. Det vill säga, förstående, snäll, uppmuntrande, någon som såg alla. Jag har tidigare fantasierat om det också, lite som att min hemliga, omedvetna, dröm är att bli lärare(?) eller snarare kanske speciallärare, specialpedagog.

Jag hade gärna testat på hur det är att jobba med barn men jag vet inte om jag vågar det. Att det skulle bli tufft är ett faktum, frågan är om jag överhuvudtaget skulle klara av en minut i den miljön och situationen. Jag får ångest av att bara närma mig ett skolområde, att sedan prata inför en hel klass? Det är jag nog dessvärre inte redo för, det hade jag aldrig klarat av - hur gärna jag än hade velat göra det. Jag vill vara en människa som inte tänker alls, som bara är sådär härligt skön och kastar sig in i allt och tänker att det inte är hela världen om det går åt helvete... Men jag är inte en sådan människa.

Det vore en lite mjukare start att få jobb som elevassistent och bara finnas där för 1 barn. Jag bestämde mig för att skita i att ringa upp arbetsgivaren i torsdags. Det gick sådär eftersom att hon ringde dagen efter också. Ångest kom tillbaka igen. Jag var nära att ringa i fredags, men klarade inte ens av att ringa. BARA det känns liksom jobbigt. På gränsen till omöjligt. Nu funderar jag trots allt på om jag ska ringa på måndag eller inte. Jag tror inte att det är försent. Dock tror jag mig ha sett annonsen om det här på arbetsförmedlingen och då gällde det barn i 7-9an, och det finns inte isåfall. Jag ser liksom ut att vara i den åldern själv. Men kanske hade jag klarat av det om det gällde småbarn... Misstänker dock att det är ett önsketänkande från min sida. Jag har lite större problem än vad jag vill erkänna för mig själv, ibland, när jag drömmer mig bort om att jag är som vem som helst. Någonstans är jag ju det, men jag har stora problem med min sociala ångest.

Åh! Varför är det så svårt. Jag vet inte hur  eller vad jag ska göra. Våga gå utanför min trygghetszon eller inte. Det känns oftast inte som ett val. Jag måste försöka inse att det är det, och att det är enda sättet att växa på är att gå utanför den - hur skrämmande det än känns. Samtidigt är jag så less på att en måste känna skam för att en inte riktigt vågar och stannar i sin trygghetszon. Under hela min skolgång har jag gått utanför den och det har varit allt annat än bra för mig. Men nu vill jag ju faktiskt utmana mig själv, nu är det ingen som tvingar eller pressar mig längre. (Läs: förutom samhället...) Jag får se hur jag gör, annars finns det ju fler chanser. Hoppas jag. Jag kan alltid fortsätta söka jobb som elevassistent och hoppas på det bästa. Jag vill så gärna hjälpa barn att få en bättre skolgång, uppväxt och bild av vuxna än den jag hade. Jag vill så gärna ge barn bättre förutsättningar i livet. Det är inte lätt när tankar och känslor slåss mot varandra.

Jag är dum i huvudet

Samtliga texter/svar är från en människa som har lurat mig på pengar jag har sparat ihop.
 
Ni vet ögonblicken när en önskar att man ägde en pistol? Så att man skulle kunna skjuta sig i huvudet? Inte? Då är det bara jag. Just nu hatar jag människor. I mina ögon är det vidriga varelser. Det är alltså någon som har lurat mig på pengar, efter att ha påstått sig ha Håkan Hellström biljetter. Jag bryter ihop nu, vill bara gråta men jag orkar inte. Jag orkar inte. 
-1650:- till en idiot. TILL EN IDIOT. Det känns förjävligt. Givetvis finns det betydlgt värre saker människor kan göra och utsätta andra för men det här är bara för mycket - efter en jobbig vecka.

Hur naiv kan man få lov att bli? Jag ville bara ha två biljetter - blev desperat. Nu i efterhand var jag otroligt godtrogen. Jag bad om foton på biljetterna, men inte mer än så. Det var oerhört dumt. Fan. Det sjuka var att jag aldrig skickade min adress - och personen frågade inte efter den, men denna "säljare" skulle säga till när hen skickat dem. HUR SKA DET GÅ TILL UTAN MIN ADRESS? Jag var uppenbarligen helt geggig i huvudet igår - kom på den lilla detaljen för någon timme sedan. Jag har skickat flera mejl. Nu har jag inget hopp kvar - det var en bedragare. Det sjukaste är nästan att jag skrev att jag hade blivit lurad tidigare och därför bad om en bild (Läs: Det var inte sant men det känns som att människor tar illa upp när man är misstänksam) Ni kan på andra raden högt upp läsa svaret - tråkigt att höra(???!!!) Sedan lurade alltså den här människan mig på 1650 kr.

- Hur empatistörd och kall får man lov att vara? Mänskligheten gör mig, än en gång, besviken... Jag är så arg och ledsen. Ja, det har ni nog redan insett. Jag var tvungen att skriva av mig, usch vilken ångest att kasta så mycket pengar rakt in i ingenting.

Look at what we have become

              
 
 Leenden. Det känns som ett annat liv - ett liv som jag inte minns att vi hade. 

Ibland tänker jag på på hur det hade kunnat bli om allt det svarta inte hade kommit in i våra liv. Framförallt hur vi hade blivit då. Hade vi varit hela? Hade vi varit öppna? Hade vi mått bra? Hade vi varit hoppfulla? Hade vi kunnat våga tro att någon skulle kunna tycka om oss? Hade vi trott på oss själva? Hade vi kunnat känna lycka, på riktigt? Om vi inte väldigt tidigt hade tvingats möta allt det mörka både i vår omgivning och, senare också, inom oss själva. Om livet hade varit lite snällare mot oss - hur annorlunda hade vi och livet varit då? Ibland önskar jag att man kunde börja om alldeles från början.

Men vi lever nu och även om hoppet inte är jättestarkt finns det där inne. Vi har kämpat oss dit vi är idag men vi har inte riktigt nått fram. Än. Vi är långt ifrån den där gädjen vi hade alldels i början av våra liv. Jag hade önskat att vi (och alla andra människor) hade kunnat få ha kvar våra småbarns leenden och glöd i ögonen genom uppväxten och livet. Om så bara för några korta ögonblick. Vi har kommit så långt, vi tagit oss igenon så mycket - vi får inte slockna nu.


Wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow

I know, I know, I know
Every way you move
You stay, you go, you change
I am far too

So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow

Din tid kommer

               
 
Jag älskar verkligen Håkans nya låt och någonstans är det ju allt man hoppas på, att det blir bättre om en bara håller ut.
Din tid kommer. 

Jag har känt mig totalt slut den här veckan. Det har vissa ögonblick känts som att det enda jag kan göra är att lägga mig ner och ge upp. Nu var jag lite dramatisk men ibland kan man verkligen känna så. Delade pass vid två tillfällen och det kändes väldigt awkward. Jag tycker synd om personer jag delar pass med för jag är väldigt obekväm. Jag riktigt känner hur udda och antisocial andra tycker att jag är, även om känslan ligger mycket hos mig själv. Det blir så tomt i mig, jag vet inte vad jag ska säga och även om jag vet det får jag inte fram det på grund av ångest...

I torsdags fick jag ett mindre roligt mejl. Det var från chefen. (som för övrigt inte är jättelämpad för det jobbet, använder diverse härskartekniker o.s.v.) Jag blev kallad till möte angående "Min frånvaro och förstadagsintyg". (??!) Blev väldigt förvånad och ångestfylld. Jag vet inte på hur många utvecklingssamtal de har klagat på min frånvaro så det här samtalet kommer kännas oerhört jobbigt, även om det inte känns befogat. Med tanke på att jag, vad jag kan minnas, bara sjukanmält mig tre gånger. Visst, det var korta perioder men det känns väldigt överdrivet att kräva förstadagsintyg, SÅ mycket har jag ju inte varit hemma och senaste gången var för ungefär två månader sedan. Jag vet att många andra har varit sjuka betydligt mer än så. Jag känner mig väldigt utpekad och fick feber bara jag hörde om det, för då kan man ju inte vara sjuk. Vem orkar ta sig till en läkare? Ingen med social ångest i alla fall.  Vi får se hur samtalet går. Om jag inte dör av ångest innan.

Nästa vecka är jag ganska lugn inför ovanligt nog. Jag är nämligen ledig två dagar(!) Jag ska se James morrison 12 april och det är jag väldigt peppad inför. Hans låt "Broken string" var en av de första låtar jag lyssnade på, om och om igen. Jag har även klipptid den 12, ÅNGEST. Bara att ringa var ett litet helvete för mig. Jag hatar verkligen att gå till frisören... Men om det nu inte blir katastrof vet jag att det kommer kännas bra efteråt. Jag vill känna mig lite fin inför att visa mig inför människor liksom. Så jag hoppas verkligen att jag blir nöjd. Vi planerar att köra bill till stockholm, lite nervös är jag allt. Men jag intalar mig själv om att jag har stor vana att köra bil nu. jag blir dock osäker när det är många körfält och så, men jag tror nog att det kommer gå bra.

Ålderskris

 
Det är egentligen inget nytt, det känns nästan som att jag har en ständigt pågående ålderskris - och har haft det sedan jag fyllde tio år(!). Jag kände större press desto äldre jag blev. Min ångest nu beror nog mest på att jag inte har börjat plugga än och inte har en aning om vad jag ska göra i livet. Ångesten över att en måste "Bli något" är så nedbrytande.
 
Jag förstår inte hur det gick till, hur kan jag vara 23 år? Det känns hur märkligt som helst. Jag känner mig (och ser ut som) 16 år, fortfarande. Det låter så "gammalt" med 23 år. Nu menar jag givetvis inte gammalt men väldigt vuxet. Vid min ålder känns det som att alla har pluggat klart och till och med bildat familj(!)  Okej, nu kanske jag tar i lite men det är min känsla av den åldern. Jag får ångest när jag tänker på att om jag börjar plugga nu (Läs:jag får ångest bara av att skriva det. - Ja jag har problem) Då kommer jag vara 26-27(!) när jag är klar. Typ 30. VAD HÄNDER? Andas. Andas.

Alltså. Jag när jag börjar tänka, det går liksom inte. Jag spär bara på ångesten. Jag trodde att jag hade släppt det. Jag hade en så otrolig ångest tidigare i veckan över att bli äldre. Bröt ihop totalt. Nu försöker jag bara förtränga det, det är ju trots allt bara en ålder... Men jag trivdes bättre med att vara yngre för ju äldre jag blir desto mer press känner jag dessvärre. Jaja. Det är som det är, man blir äldre  och det finns inget man kan göra åt det. Om man vill komma nånstans måste man ju börja men nu måste jag sluta tänka på det innan jag måste lägga mig i fosterställning och gråta. Ungefär så. 

Kommande vecka ser jag verkligen inte fram emot (Precis som att jag brukar göra det) Jag har två delade pass med personen som jag har väldigt svårt för, på grund av att jag känner så tydligt att hon tycker illa om mig. Vilket hon uppenbarligen gör för att hon tycker att jag är konstig/tystlåten. Då känner jag en sådan press på att jag måste prata och verka normal... Problemet är att jag inte riktigt klarar av att spela teater när jag väl står där. Jag har märkt att det tar tid att bli tryggare med människor. Ibland känns det lite som att jag aldrig någonsin kommer att bli det.


Everyone keeps a darker place


Birdy har släppt ett nytt album - veckans (enda) positiva.

Ja nu var det ett tag sedan jag bloggade... Jag har inte riktigt haft energin. Det har varit två jobbiga veckor. Jag vet inte riktigt om jag kan sammanfatta det. Vill mest glömma allt som varit och försöka samla krafter för att klara av två veckor till. Jag har nämligen fått schemana för kommande två veckor och det är ingen höjdare men jag får försöka ta en dag i taget så att det känns lite mer hanterligt. Ledig den 12-13, får försöka se fram emot det. Berättar mer om vad jag ska göra när det närmar sig!

Något som har börjat kännas lite tyngre är mötena. Jag börjar verkligen känna mig utanför nu, förut prata liksom ingen så mycket men nu är de andra rätt bra vänner och jag bara sitter där ungefär. Jättejobbigt. Om jag bara kunde börja om nu hade jag försökt vara lite mer framåt och tagit mer plats så att jag inte fastnade i den tysta "konstiga" rollen men ja, nu har det blivit så redan. Fan, att det ska vara så svårt att bryta mönster...

Den ena tjejen sa på förra veckan möte (Läs:samma person som sa att jag skulle berätta, ni som läst tidigare inlägg förstår - hoppas jag) att jag alltid ser ut som att jag är trött på dem(???!!) Alltså, jag minns inte ordagrant eftersom att jag försökte förtränga det direkt men något sådant sa hon... Den kommentaren tog rätt hårt - tänk om jag faktiskt ser så ut? Dryg liksom. Usch. Det är ju inte direkt det intrycket man vill ge men om jag är obekväm i en situation har jag alltid haft svårt att dölja det, det är min känsla i alla fall. Jag vet inte hur mycket mitt krig inuti syns utanpå.

Jag fyller år nästa vecka, det låter kanske märkligt men det känns otroligt tungt. Jag har inte alls hunnit eller kommit sålängt som jag hade velat vid den här åldern. Alla andra har kommit så mycket längre känns det som. Jag känner mig fortfarande som ett barn, men nu är jag verkligen långt ifrån ett... Det är svårt för mig att ta in att jag så gammal som jag är. (Läs:Jag kan inte skriva min ålder - får ångest) Så jobbigt men jag får försöka tänka att jag faktiskt fortfarande är ung, även om jag är vuxen.
 

Jag lägger mig ner här på golvet - jag orkar inte leva längre

 
Till dig som inte vill leva längre

Viktiga ord till dig ❤️ (Och till alla andra där ute)

Publicerat av Aftonbladet Boom den 18 februari 2016
 
Jag orkar inte vad fint, ögonen svämmer över. Jag gråter alltid när någon beskriver hur jag känner eller bara är snäll. Det är så ovant, kan människor vara snälla? Jag inser ibland att svaret är Ja och då blir jag alldeles lycklig och hoppfull.

Den här veckan har varit tung men för att tänka positivt - tänkt att jag faktiskt tog mig igenom den. Jag fick väldigt dåliga ändringar på mitt schema nästa vecka, det känns nästan som om de försöker knäcka mig även om jag vet att så inte är fallet. (eller?) Jättemånga delade pass. På tisdag vet jag inte hur jag ska klara av det, måste vara med en person jag inte känner hela dagen + skjutsa henne. 49 min bara dit. Just nu har jag svårt att överhuvutaget tänka mig in i den situationen. Den ångesten jag kommer ha och för all del: redan har. Fan. Jag blir verkligen förstummad av ångest i sociala situationen. 

Jag fick den informationen på morgonen när jag höll på att städa hos något. Börjat vara överdrivet nogrann nu, orkar verkligen inte att folk ska hålla på att klaga. Aldrig duger något. (Läs:Ja jag är bitter) Panik. Stress. När jag tillslut är klar där efter 5 timmar gick jag till dörren. Det var ett fönster i dörren så jag tittade ut. Jag sår då ett antal kråkor som hade kalasat på påsarna med rester som jag ställt utanför dörren... Över hela trädgården. Ni vet när man bara stirrar rakt ut i luften och känner sig alldeles tom? Då brast det. Jag lägger mig ner här på golvet - jag orkar inte leva längre. 

Lite komiskt i efterhand (eller inte) men där och då orkade jag verkligen inte, på riktigt. Det är sådana smågrejor som man bara inte pallar med. Det är nog som det är. Låt mig vara ifred. 

Nu har jag i alla fall köpt något form av kosttillskott(?) som typ ska göra en lugn(?) mindre orolig eller något likande. Jag återkommer om det fungerar. Jag har alltid varit så emot allt sådant men jag är desperat. Det här håller inte: Jag kommer att stå och trampa på samma plats hela livet och dö av ångest, om jag inte gör något åt det. Nu är det ju inte värsta ångestdämpande medicinen, som det lät som nu, utan någon naturgrej men ja. vi får se. Jag vill vara naiv och tro att allt kommer att lösa sig, att livet kommer att bli bättre på något sätt. 

Ibland får jag den där deprimerande känslan av att bara vilja försvinna

Usch, jag är inte inne i en peppig period just nu alltså. Jag vill ungefär dö. På mötet i måndags kände jag mig sådär utanför allt igen. Jag bröt ihop på kvällen och då slog det mig att jag grät för att jag var jag. Det känns svårt att erkänna det och framförallt att skriva. Otroligt sorgligt men då får man försöka påminna sig själv om sina bra egenskaper, även om det typ är omöjligt. Idag var det otroligt stressigt på jobbet. Det hjälpte ju inte att få ett sådant mysigt mejl på morgonen om att så pass många tydligen klagat på mig att hon "bokat in utbildningen vecka 9"  Tog det givetvis personligt också och bröt ihop. Men det var längesedan jag kände mig så pass värdelös. Jag kände mig nästan förnedrad. Jag har ju jobbat där i ett halvår(?) eller något sådant. Jag lyckades rädda mig ur det med mitt svar tillbaka - annars hade jag sagt upp mig. Det hade varit så oerhört pinsamt och jobbigt att börja om på den. Nu kommer jag få en massa kontroller istället - en liten extra ångest. Verkligen vad jag behövde. Fan.
 
"God morgon" började hon sitt mejl med, ja god fuckning morgon på dig också tänkte jag efter att ha läst det något klumpiga och deprimerande mejlet. Det var som att en våg av hopplöshet och ånget sköljdes över mig. Jag tycker inte om att vara bitter, arg och ledsen men samtidigt försöker jag påminna mig själv om att alla känslor är okej att känna. Ibland kan jag bli så frustrerad på människor som säger att en ska tänka positivt eller något liknande (Läs:även om de oftast menar väl). Det blir väldigt förminskande och jag hatar det. Låt människor ha sina känslor. Jag tror verkligen att förståelse är lösningen på det mesta och att det kan läka sår att visa något förståelse. Om det äkta. Tyvärr är det något som jag i princip aldrig har blivit bemött med - framförallt inte under min uppväxt. Jag kan på något sätt ändå vara tacksam över det, eftersom att det har gjort mig till en förstående människa. Det blir nästan överdrivet ibland men jag vill verkligen förstå alla. 

Veckan kommer att bli kämpig men det är bara att försöka hålla andan till helgen.

 
Det kommer bli bättre.
Hålll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut

#operationhjärntvättning


Jag får åtminstone betalt...

 
 
...tänkte jag för mig själv i bilen påväg till min andra kund för dagen... Låt mig innan jag fortsätter på den berättelsen berätta hur min dag hade sett ut sålångt. Jag hade under hela veckan haft ångest på grund av att jag hade en samkörning med två, för mig, okända människor på fredagen. 50 min restid. Jag försökte dock komma runt det genom att skriva till den ena tjejen att jag behöver åka i egen bil på grund av att jag skulle vidare till en annan stad efter passet. Det kändes som att hon kanske skulle se igenom det men efter mycket om och men skickade jag iväg mejlet. Jag vet ju inte om hon misstänkte att jag bara ville köra själv men det blev i alla fall mycket positivt mottaget "Inga problem" Phu tänkte jag, även om vi fortfarande delade pass och BARA det för mig är oerhört jobbigt blev jag oerhört lättad över att slippa samkörningen.
 
Men. Jag fick ett sms på fredagsmorgonen... Det stod ungefär att "Jag är sjuk idag, hämta Stina kl 7:00, jag har nyckeln, hämta den hos mig på adressen bl.a bl.a" Jag kände att fan, nej, nu lägger mig under täcket och låtsas vara en del av sängen. Klockan var då redn 6:50. Paniken. Sedan ringde även en från kontoret och talde om att vi skulle vara där 1 timme extra eftersom vi bara var två+ gav mig ett extra pass på eftermiddagen. Underbart. Det var bara att kasta i sig frukost och försöka samla sig. Det blev dock ingen frukost eftersom att mjölken var slut. (Läs:Jag äter gröt)
 
Jag åkte och hämtade Stina och nyckeln, sedan väntade en något ehm stel bilresa på 50 minuter. Jag får en låsning och blir tyst när det förväntas att jag ska prata, det är förjävla jobbigt. Hatar dessutom att göra något som jag känner att någon annan bedömer, som att köra bil.  Jag kände mig tvungen att köra om alla lastbilar, annars tycker jag faktiskt det är skönt att köra bakom dem får då slipper jag köra i 120 km/h. Men det kändes som att hon dömde mig när alla körde om oss så ja, jag riskera livet lite där. Det är ju halt nu också. Bilresan kändes oerhört lång men tillslut kom vi fram. Förlåt men just den här kollegan är väldigt långsam, själv är jag väldigt snabb så ja... Det blir lite frustrerande. Mitt i allt gick dammsugaren sönder, jippie. När vi tillslut var klara insåg jag att jag inte hade fått två nycklar av kollegan som var sjuk, så det var bara att köra iväg till henne IGEN. 15 min extra på dessa 50 minuter. Sedan var jag ju tvungen att skjuta Stina till hennes andra kund. PHU.

 
Jag kunde sedan, äntligen, åka till min andra kund, klockan var då 13:06, jag började kl 13:00 och hade inte ätit på hela dagen och tänker att det i alla fall inte kunde bli värre nu... Men när jag kommer in i lägenheter har kunden inte tvättat trasorna vi använder (Läs:fruktansvärt vidrigt) Det försvårar också allting. Jag tänkte dock "Jag får i alla fall betalt för den här skitdagen" . Jag blev klar tillslut och gick till bilen för att åka hem, jag ser då en lapp som fladdrar under vindrutetorkarna. Inser på än gång att det är en parkeringsböter. I det läget fundera jag på att köra av vägen rätt in i ett träd. Men jag kom fram till att hålla hoppet uppe "Det kanske finns parkeringsböter på 100 kr?" Naiva jag. Jag stannade bilen och kollar på lappen, jag försökte kisa in i det sista men tillslut gick det inte. 600 kr stod det. 600 kr(!!!!!) Alltså. Den känslan, att ha gått igenom den jävla dagen utan att ha tjänat 1 krona, tvärt om - behöva betala för dagen. Usch. Någon måste fasen ha tipsat för jag var hos den kunden i endast 1½ timme och det var avlägset. Det kändes så orättvist, jag var ju tvungen att gå in och jobba och det fanns ingen gästparkering.

Helvete. FAN. Det kändes (och känns fortfarande) förjävligt. Jag kunde lika gärna ha varit hemma.

Jaja, vad ska man göra, det är bara att bryta ihop och komma igen. Den här veckan har jag tänkt en hel del på framtiden, det känns som att jag måste utbilda mig och jag vill ju komma någonstans men det är så jävla svårt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det jag vet är att jag vill göra något som känns betydelsefullt, sedan kan man ju dessvärre inte bara välja vad som helst. Något med att hjälpa människor (Läs:typ socionom) har jag tänkt lite på, jag är dock väldigt osäker på om jag dels klarar av utbildningen på grund av, bland annat, alla grupparbeten. Samt att jobba med ett mer eller mindre socialt arbete sen, jag är osäker på om jag fixar det eller om det överhuvudtaget passar mig.


 
 
Journalist hade ju varit nice men det finns ju inga jobb. Djurskyddsinspektör eller djurvårdare, absolut, men min betyg räcker inte. Jag har börjat inse hur svårt det är att komma in på utbildnar nu också Ja jag är lite efter men jag har haft ångest över så mycket annat. Jag har börjat fundera lite på att göra högskoleprovet men det hade ju känts hemskt om en fick 0.1, eller 0.0, då hade jag inte känt att jag skulle klara av en högskoleutbildning. Åh, någon hjälp mig. Jag hatar att jag är den enda som kan hjälpa med med det här. JAG KLARAR DET INTE.

Jag vet, världens längsta inlägg men det var ett tag sedan jag bloggade... Jag måste berätta om min ångest inför nästa vecka också - uppföljningssamtal på jobbet. Just nu känns det som ett jobbigare samtal än arbetsintervjun, en kommer ju få kritik om den här tiden. Jag vill inte, jag klarar det inte men jag måste ta mig igenom det.
På onsdag är det, håll tummarna för att jag inte gör bort mig totalt.

Ps. Stina heter egentligen någonting annat i verkligheten... hehe.

Livet går vidare

       
 
Ny låt från Birdy, jag gillar den. Inte helt otippat, jag brukar tycka om hennes låtar. I början tänkte jag att den var lite för "glad" för mig, hehe. Mest på grund av musiken, kanske, men börjar man lyssna på texten är den väldigt fin.

Det hade varit fantastiskt om det automatiskt blev något förändring vid ett nytt år men det steget måste man ju dessvärre ta alldeles själv... Det är så oerhört svårt, för mig. I fedags var det katastrof på det sociala planet, gud, det kändes riktigt illa. Jag orkar inte ens tänka på det. Imorgon blir det också väldigt fel. Jag "måste" sjukanmäla mig på grund av att jag fick ett pass med någon som inte har körkort, 40(!) min bort, förstå vilken ångest? Att sedan arbeta ihop med den människan i två pass. Jag är ledsen men det skulle bli för mycket för mig... Ångest på det också men vad gör man?  Jag klarar det inte. Just den peronen känner jag mig extra obekväm med också. Förlåt.  Nu kan det bli så att de passen bara blir förlyttade till senare i veckan eller till nästa vecka, håll tummarna för att det inte inträffar. Då dör jag. 
 
Usch. Jag orkar inte tänka. Det känns lite hopplöst just nu, livet. Men jag försöker ändå tänka positivt. (läs:dvs, jag försöekr inte tänka överhuvutaget) ehm. Det kommer nog trots allt ordna sig tillslut, hoppas jag.

Phu

 
Jag är helt slut och sjuk. Det har varit ett helvete de här två veckorna som jag varit borta från bloggen. Jag kan inte skriva om allt, det blir ett för långt och deprimerande inlägg. Bara idag är nog. Mådde otroligt dåligt imorse, hudvudvärk, feber och allmänt nere. Men jag hade två fyra timmars pass, pengarna man hade förlorat då är lite svårt att leva med... Nu är jag väldigt tveksam till att det var värt det. Min första kund bodde ca 30 min bort, och det var otroligt skitigt. Stress, feber och huvudvärk är inte den bästa kombinationen. Lägg till två männskor som hets-sms:ar mig om nycklar  på det och man är nära bristningsgränsen. Orkar inte med det kaoset. Oturligt nog hade jag dock en nyckel som någon skulle ha och det var tydligen mitt fel. Jag blev så less. När jag fick smset om att jag var tvungen att åka och lämna nyckeln kände jag bara:NEJ. JAG ORKAR INTE!!! Jag var som sagt i en stad 30 min bort, sedan skulle jag vidare till en stad 25 min bort från kunden jag var hos vilket jag precis skulle ha hunnit. Ringde den ansvariga (låter så enkelt men hade sjuk ångest) och hon skyllde också på mig och bara "Ni får lösa det" .... Tack för stödet och hjälpen liksom. Ville bara bryta ihop. Men det var bara att åka och lämna den där jävla nyckeln. Det vart jättemärkligt. När hon hade fått nyckeln hållde hon liksom fram armarna och sa nåt, hörde inte. Jag ba "va?" och tänkte "menar hon att jag ska stänga bildrörren efter henne eller va?" jag såg helt frågande ut och hon ba "Alltså kram" HAHA. Pinsamt, kunde jag aldrig tänka mig. Jag känner inte människan överhuvutaget. Öhm, första gången jag fått en kram typ. Vilken tur att hon inte frågade "hur mår du?" också för då hade jag brutit ihop.
 
Sedan åkte jag vidare till nästan kund, där jag jobbade ihop med tre andra. Det tog en timme dit istället för 25 min. Jag blev alltså 1 timme sen, den ångesten. Väl där fanns det typ inget att göra, som vanligt när man är flera. Sedan gick de två andra när det var en timme kvar. Jag och en till skulle tydligen vara där 1 timme extra(?) Allt var dock klart då, och vi bara stod där ungefär. Jättejobbig stämning. Jag blev så besviken på mig själv, för hon frågade lite och så och jag bara svarade. Jag frågade inget tillbaka, hon måste ha tyckt att jag var jättekonstig. Jag hade ju värsta chansen att öppna mig lite och i bilen tänkte jag ut allt jag hade kunnat sagt. Hon kände ju inte mig, jag kunde ha spelat lite social, så som jag vill vara. Inte den blyga, tysta. Fan.

 
Jaja. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Nästa vecka jobbar jag fruktansvärt mycket mån-ons, sedan är jag äntligen lite ledig. I alla fall i två dagar. Men hela den här julgrejen ger mig ångest så jag kommer inte kunna slappna av känner jag, men man får väl försöka bita ihop och slappna av någonstans däremellan.


black friday

 
Jag förstår verkligen varför det heter just black friday, det är verkligen en svart dag för ekonomin. Det blev inte så lyckat att börja kolla runt på rean, då hittar man ju massor som man "måste ha" och det mesta är inte ens på rea. Hjälpte ju inte precis att jag mådde rätt kasst, ångestshoppa är aldrig bra. Men det känns så i stunden. Sedan är det ju julklappstider på det - jag får alltid ångest då, framförallt beslutsångest. Vill köpa bra saker men vad är ens bra? Flummigt.
 
Det känns som om hela förra veckan var ett svart hål, tänkte skriva något om veckan men jag minns ingenting. Allt är bara svart. Orkar inte ens tänka. Nåt positivt är i alla fall att jag har en fin julkalender från bodyshop det här året, det kan man ju unna sig nu när man jobbar tänkte jag. Så nu har man åtminstonde något att se fram emot varje dag. Jag skulle behöva en sån året runt känner jag, det hade varit något! Vill egentligen ha en sådan med trisslotter också, men det hade blivit lite väl dyrt. Men tänk om man vann 1 miljon, bara tanken på att den möjligheten fanns gör ju att man får något slags hopp för framtiden och känner livsglädje. Något som saknas lite nu känner jag. Peppigt inlägg.

Usch nej. Jag vill gå i ide nu.

Täcket över huvudet

 
 
 
Den där söndagsångesten är inte rolig alltså, en enorm finne i pannan på det och en känner sig inte riktigt taggad på livet. Imorgon är det 60 min till mitt första pass, plus att jag har två delade pass med okända människor. Jag är ju osäker på att köra bil längre sträckor, speciellt efter mitt "lilla" misstag.... Jag har därför, efter mycket, ångest bestämt mig för att sjukanmäla mig imorgon. Vilket givetvis känns skit. Jag får flashbacks från min skoltid, den där jävla ångesten över att stanna hemma - att inte klara av det som för många är en självklarhet. Men jag försöker tänka på att jag i fredags utmanade mig själv en hel del:Jag körde till en stad åtminstone 40 min bort, hade pass hos kunder som var hemma, pratade med dem, ringde telefonsamtal. Allt med feber och en oerhörd ångest. Jag försöker intala mig själv om att det var bra gjort, men det är fruktansvärt svårt att se och fokusera på det man faktiskt lyckats med. Det blir lätt att man slår på sig själv över det man ger upp och inte klarar av... Samtidigt måste man ju faktiskt, ibland, tillåta sig själv att ge upp - det måste få vara okej.
 
Imorgon kommer jag ha en sån oerhörd ångest för att ringa och sjukanmäla mig (Läs:jag har den redan)... Men jag får försöka klara av det. Fasen också att allt måste kännas så svårt för mig. Jag hoppas eran vecka börjar bättre!

Jag gick sönder

 
          Bild på en av mina fem små grisar jag har haft turen att ha i mitt liv under min uppväxt. 
 
Jag vet - det händer ganska ofta. Men gud, den här veckan. I onsdags skulle jag och två andra (varav en var kollegan som hittade på att jag vägrade arbeta när vi fick klagomål...) Bara det - trodde att jag skulle dö av ångest. Sedan kommer jag dit. Jag ser två marsvin och blir glad, för jag har haft marsvin under hela min uppväxt. Jag älskar marsvin, jag älskar alla djur men marsvin ligger mig extra varmt om hjärtat. Men plötsligt får jag en kniv rakt igen hjärtat, inte bokstavligen (Läs:det hade förmodligen gjort mindre ont) när jag ser deras klor. Helvete. De är inte klippta på flera månader, tårna vrider sig och jag bara känner hur jag måste försöka andas. Inte bryta ihop. Det kanske handlar om okunskap (Läs:även om det absolut inte är någon ursäkt) men samtidigt har de bara pyttelite grönt vatten på det. Det tar 1 min att byta vatten. Oförståeligt.

Jag tänker på det här under hela tiden där, påvägen hem och det fortsatte på den vägen. Jag funderade framförallt på vad jag skulle göra. Vara en stalker och leta reda på kundernas nummer, skicka någon bok om marsvin/hur ofta klorna bör klippas, kontakta chefen, anmäla eller bryta mig in och klippa klorna. Det vara bara det där "lilla" problemet med tystnadsplikt. Jag bestämmer mig för att skriva till chefen. Efter mycket ångest skriver jag om marsvinen och att det gör ont på dem att gå, att vi kanske kan erbjuda hos att hjälpa till att klippa. Jag fick ett svar som verkligen fick mig att vilja dö. Det stod ungefär:Vi får inte göra nåt, kund kan också ta illa upp om vi påpekar det för dom. Oavsett hur illa det är får jag inte kontakta kund angående det här. Jag skrev då att det är ju djurplågeri. Då skrev hon: Ja jag vet att det är det. Vi har tystnadsplikt så du får inte anmäla heller" ..............
 
Alltså. Jag kan inte förstå det. Hur kan ens det tas upp som ett problem att en människa kan ta illa upp, i sammanhanget? Jag bröt ihop. Ett helvete kommer sällan ensamt så en sekund efter mejlet ringer en människa från kontoret och säger att vi fått in massor av klagomål om städningen. Hon ville veta vad som gått fel och en blir ju helt ställd, vadå gått fel? Jag städa som vanligt. Men det var ju otroligt smutsigt så det var omöjligt att få det skinande rent på den tiden. Men då tycker hon:Tror du att du behöver fler utbildningstimmar? Vet du hur du använder trasorna? Ni vet när en bara känner för att slå till någon hårt? Lite så kände jag. Kränkt. Sedan sa hon att vi måste göra om städningen och jag kände bara, nej, jag orkar fan inte åka dit igen. Men efter mycket om och men tvinga hon mig i princip att säga Ja. Jag skickade sedan ett mejl om att jag gärna hoppar det passet eftersom det är vanvårdade djur i hemmet som vi inte får hjälpa. Tror ni att det gick bra? Nej. Jag måste åka dit nästa vecka igen. Om marsvinen fortfarande har Långa klor (vilket de med största sannolikhet har, med tanke på att de inte är klippta på flera månader, antagligen lika länge som marsvinen levt) Så kommer jag anmäla oavsett, aonymt, om jag blir avskedad på grund av det så blir jag. Jag kommer också kontakta någon högre chef angående att min arbetsgivare säger till oss anställda att vi ska skita i vanvårade djur, oavsett hur illa det är...  Jag hoppas inte bara att det är jag som tycker det är åt helvete. Det kan ju inte vara möjligt. Snälla någon, säg att det inte är möjligt att det ska vara såhär.
 
Jag skäms över att vara människa, att de som har makt att göra förändringar - makt att hjälpa djur från lidande, förmodligen bara genom ett telefonsamtal, väljer bort det på grund av att en människa kan ta illa upp. I grund och botten för att få in dem där tusenlapparna till företaget. Jag får fysiskt ont i hela kroppen när jag tänker på att människor kan leva med tanken att bara låta det vara när de vet att djur far illa. Jag kan inte acceptera att det finns människor som fungerar så. Djur kan inte prata, vi måste ju stå upp för dem. Usch nu är jag bra less på det här jobbet - jag vet inte om jag står ut mycket längre. De har nu också, av någon oförklarlig anledning, bestämt att ingen får smsa längre utan bara ringa, 10 samtal per dag. Minst. Jag skickar ett mejl nu, kan du ta ett extra pass, jag står här utanför för en kontroll nu, kunden klagade, kan du komma 10 min tidigare till kund, har du nyckel 234, kan du ta ett extra pass på tisdag?, kan du hämta nyckel 231 nu?!...."  Phu.
 
Alla delade pass, kontroller, stressen, vanvårdade djur och klagomål på det, när en kämpar ihjäl sig - det toppen som får en att bryta ihop totalt. Vi har inte ens pratat om det faktiska arbetet. Jag hatar att putsa duschdörrar och göra rent toaletter. Och dammsuga soffor. Bara det. Mitt liv är en enda stor blanding av ångest, stress, panik och tårar. Nästa vecka måste jag dessutom samåka med en främling, igen. Samt dela pass i 6 timmar på det. Jag orkar inte längre med det här jävla jobbet.

Jag var bara inte gjord för dessa dar (eller detta liv)

Lite måndagskärlek från en främling efter första passet. Precis innan jag läste lappen hade en kund sagt "Jag har ju sagt att de ska skicka hit någon som kan" efter att ha tittat på mina skjortor jag strykt (vilket visserligen var en katastrof) Stunden när det blir lite för tragikomiskt och en skrattar istället för gråter...  #uppskattadpåjobbet 
 
Jag kände mig lite träffad av den här boken.
 
Pimpade min jobbryggsäck lite.
 
Det blev verkligen ett helvete måndag - tisdag. Resten av veckan var väl ganska överlevningsbar, bortsett från att jag inte hittade till en kund, var tvungen att knacka på hos x antal människor men hittade ändå inte, drabbades av panik och bröt ihop lite. Lika stabil som vanligt. Men om vi hoppar över allt förutom den helt otroligt sjuka händelsen... På måndagseftermiddagen skulle jag dela ett pass med en medarbetare, en jag aldrig träffat förut. När jag kommer är personen i fråga redan där, vi kan kalla honom Markus. Han säger att kunden har sagt att vi inte ska städa i vissa rum vilket jag, givetvis, inte tvivlar på. Det var  världens jobbigaste stämning att städa ihop med honom, ville sjunka igenom jorden ett par hundra gånger men jag klarade det - trodde jag. Dagen efter fick jag nämligen ett mindre trevligt mejl från chefen där hon skrev att kunden hade varit otroligt missnöjd(!!!) - nära att säga upp avtalet. Inte direkt det man vill höra. Då skrev jag att Markus sagt att kunden inte ville att vi skulle städa vissa rum - och att det kanske skett något missförstånd. Då skriver människan att Markus påstår att jag hade sagt att jag inte ville att vi skulle städa vissa rum - och att det alltså var därför kunden var missnöjd, att allt var mitt fel. Alltså...
 
...ibland blir man verkligen mållös, det var ett sådant ögonblick... Jag blev faktiskt också ledsen, bröt ihop ett par gånger under dagen... Jag är lite (Läs:mycket) för känslig för mitt eget bästa men jag kan inte hjälpa det, jag vet inte hur man blir en sådan där stark människa. Min reaktion berodde nog på att jag blev så orhört besviken på mänskligheten - hur någon kan ljuga på det sättet, och ge någon annan skulden för att rädda sig själv. Det känns så empatilöst, och det är något som får mig att tappa min tro till människor. Det gjorde nog lite extra ont eftersom jag faktiskt tyckte att han verkade helt okej. (Läs:han var inte var otrevlig/elak - jag har inte så höga krav på människor) Och även om han eller Chefen inte känner mig känns det jättejobbigt att de ens tänkte tanken att jag skulle kunna säga något sådant, att jag ungefär vägrade jobba och försökte dra med mig någon annan i det(!?) Det är så långt ifrån något jag skulle göra... Inte roligt alls, och det här med att jag måste jobba med honom nästa vecka igen ger mig inte lite ångest. Jag tycker att det är lite obehagligt. I min värld gör man bara inte som han gjorde oavsett om en får panik och hittar på en dålig ursäkt, man står bakom varandra - man försöker inte putta ut varandra från stupet... Den här ständiga besvikelsen på mänskligheten kommer göra att jag går under en dag, har jag en känsla av.
 
Det har hänt en del andra saker jag inte skrivit om - personerna på det här jobbet gör nästan att jag aldrig mer vill se en människa igen. Tappat lite hopp. Och framförallt får jag en känsla av att jag aldrig kommer att kunna lita på någon, och att lita på människor var inte direkt min starka sida innan det här. Det var en katastrof men någonstans hade jag ändå ett hopp. Det här jobbet känns inte riktigt som något jag behövde... Bortsett från pengarna då (räknar ner till den 25e nu, jag har verkligen 0:- på kontot) Jag vet ju, långt där inne någonstans, att alla är idioter ibland och att det finns fina människor. Ibland är det bara så väldigt svårt att se något annat än mörker - och då kan jag inte hjälpa att jag bara vill gå och gräva ner mig någonstans. 

Tar ett djupt andetag

 
 
 
Måndag och tisdag, framförallt, kommer att bli ett svårt hål av ångest. Imorgon ska jag på ett nytt nyckelmöte i min stad, jag vet knappt vart det ligger någonstans och en massa nya människor. Jag vet inte vad jag ska göra och det ger mig ångest... Sedan har jag ångest för att mina nycklar jag behöver inte ska finnas där, så jag måste ringa till kontoret. Om jag nu överhuvudtaget hittar dit. Om det nu löser sig har jag ångest över att jag inte ska klara att stänga av larmet som finns på första passet. Dessutom har jag ångest över sista passet som jag ska dela med någon. Fyra timmar. Jag. orkar. inte. På tisdag vet jag att en kund är hemma. Jag vill inte, jag kan inte men jag måste på något sätt klara av det.
 
Den stressen, den paniken gör mig helt kraftlös. På allt är jag orolig för den där kontrollen, framförallt att jag inte ska höra när det ringer... Det verkar vara något fel med min Iphone, ibland. Tjänstefel ekar i mitt huvud. Ibland är det oerhört svårt att tänka på pengarna - ibland funderar jag på om det verkligen är värt det. Att ha en ständig ångest, vara stressad, orolig och ha en känsla av panik i hela kroppen. Men jag får försöka att kämpa på, blunda och hålla andan. Vi ses på andra sidan - förhoppnigsvis. 

När man inte orkar längre

 
 
 
Det kunde ha varit jag. Jag har inget jätteflyt nu direkt, även idag fick jag ett trevligt mejl från chefen. Det stod att jag måste svara när det ringer, att det är tjänstefel annars samt att jag skulle åka till en stad någonstans och lämna en nyckel nu. Jahapp tänkte jag och bröt ihop en aning. Det var tydligen så att när man fått ett klagomål ska någon komma och kontrollera städningen, gud som om att det inte räckte med ångest?! Och den människan var tydligen hos mig (snacka om chock) men eftersom jag dammsög hörde jag faktiskt inte att det ringde. Jobbigt läge. Nu kommer den människan någon annan gång istället, när har jag ingen aning om. Imorgon? På torsdag? Fredag? Usch, ÅNGEST deluxe. 
 
Och det här med att jag både måste hämta och lämna nycklar till alla andra anställda hela tiden..? Det fungerer ju inte alls det där. Jag har ingen nyckel alls jag behöver imorgon och är helt stressad över det också nu. Nu är jag helt hatad av alla på det där arbetet också. Toppen #närmaninteorkarlängre #migrän #skjutmig

Jag får inte bryta ihop

 
 
Herregud, vilken vecka... I tisdags (som exempel, kan ju inte dra alla dagar) hade jag sån oerhörd ångest, jag skulle köra själv till ett ställe ca 60 min bort. Jag körde fel och hittade ingenstans att vända, drappades av panik... Jag lyckades i alla fall hitta tillslut, men handledaren som jag inte riktigt visste vart jag hade i måndags visade sig då vara väldigt... Jag vet inte vad jag ska kalla det, oförstående...? Hon påpekade allt jag gjorde fel och hackade verkligen på mig (läs:kändes det som) sa att det gick för långsamt, att det inte var tillräckligt bra gjort samt hotade varannan minut med att kunderna skulle ringa till kontoret och klaga?! Det var liksom min andra dag, och jag visste inte ens vad/hur jag skulle göra. Om jag var själv skulle jag ju ha vågat göra mer men jag var rädd att göra fel. Livrädd. Och hon förstärkte verkligen min rädsla. Jag var nära att bryta ihop flera gånger, jag var tvungen att verkligen säga till mig själv du får bryta ihop i bilen, I BILEN. Verkligen inte nu.  Det hade ju blivit lite pinsam stämning om jag bröt ihop... Minns känslan så väl från skolan. Känslan av att bara vilja (läs:behöva) gråta, men man får inte. Grät på vägen hem både på tisdag och onsdag, kände mig fullständigt värdelös och det kändes bara åt helvete allting. Jag kan verkligen inte ta kritik, jag tar det för personligt... Men det är ju personligt.
 
Det är så sjukt stressigt det här jobbet, både att hitta överallt i tid och att städa allt enligt schemat jag fått. Även om 3-6 timmar känns som långtid är det verkligen massor man måste hinna göra och många hus/lägenheter är enormt stora. Livrädd för att någon ska ringa och klaga på att det inte är tillräckligt bra städat. För övrigt måste jag säga att det är väldigt obekvämt att städa i andras hem - det känns som man är en inbrottstjuv, någon som egentligen inte borde vara där. I torsdags på eftermiddags passet kom två killar hem, såååå pinsamt och obekvämt. Dör. Skäms lite över att vara städare känner jag, känns som alla jag städar hos tycker synd om mig. Men det kanske bara är en känsla... Jag har verkligen ångest för att kunderna ska komma hem när jag städar, eller redan vara hemma. Jag hoppas verkligen inte att det händer nästa vecka... Måste gå upp kl halv 5 imorgon för att hämta nycklar, och sedan ska jag åka och städa hos någon i 6(!) timmar. Jag som är världens morgontröttaste känner mig verkligen mer levande än död på morgonen. Gud, vad jag inte hade tackat ja till det här jobbet om jag visste det jag vet nu.
 
Men det finns inget att göra. En dag i taget, jag ska klara det här! 

Åh herregud

 
Idag har jag klarat av första dagen på jobbet, fast det är inte första riktiga dagen utan någon slags utbildning där någon går med mig. Den första riktiga dagen är på torsdag, nu hade jag som sagt en handledare och det är givetvis rätt jobbigt, jag har ju social fobi... Jag skulle nog ha pratat mer osv, men jag gjorde mitt bästa för att verka normal... Det gick nog inte jättebra men man ska inte vara för hård mot sig själv. Jag är verkligen helt slut. Åkte hemifrån klockan 7:00 imorse, till en stad ca en timme bort... (Läs:två timmar med alla felkörningar,även om jag har GPS) Jag fick två fingrar pekade mot mig i början av resan och en tutning, vilket inte precis gjorde att det kändes lättare. Gud, jag är så känslig. Borde tänka "Jävla idiot" men jag bryter som ihop, tar det lite överdrivet personligt... De tyckte väl jag körde för sakta men det spöregnade verkligen, jag såg ingenting alls. Sjukt läskigt. Och att sedan försöka köra in i rätt avfart med mera, det var ett helvete. Körde fel flera gånger och när jag väl hittat någorlunda rätt hittade jag inte huset jag skulle till. Klockan 9:10 hade jag fortfarande inte hittat, den ångesten alltså... Visste ju att handledaren väntade på mig klockan 9:00. Av en ren slump hörde jag henne prata i telefon om att jag inte var där, hon stod en bit bort. Usch det var inte roligt. Men jag hittade ju tillslut... Men jag skulle aldrig ha hittat om inte hon gick med till huset. Bröt ihop fullständigt ett par gånger under resan och även när jag kom hem. Väldigt lyckat, verkligen.
 
Det kändes verkligen sådär allting, framförallt med alla resor jag insett att det kommer innebära men nu har jag ju skrivit på avtal osv, måste ju göra det här nu... Värst känns som sagt bilkörningen, eftersom att jag är så osäker och tror att jag kommer dö ca hela tiden. Och att inte veta vart man ska och försöka hitta är också helt hemskt tycker jag, det är så stressigt och ångestfyllt. Om jag kunde åka tillbaka i tiden hade jag aldrig svarat på det där mejlet om arbetsintervju, visste ju inte att det var i olika städer eftersom det inte stod i deras annons och hon sa det som om det var väldigt sällan, och bara nu när det är semester... Men på torsdag-fredag ska jag åka runt som en tok i alla städer som finns, känns det som. Imorgon ska jag också köra långt och hitta till något hus mitt ute i ingenstans, det känns verkligen illa det här. Det vore verkligen jobbigt om jag inte hittade eller körde ihjäl mig... Nu skriver jag det som om det är lika illa men det känns faktiskt ganska likgiltigt. 
 
Men det är bara att försöka klara av det, jag kan ju inte direkt bara sluta nu. Det får man ju inte. Ja jag vet att jag är helt negativ, men jag skriver ju av mig här på bloggen och det känns ärligt talat skit... Det står också i avtalet att jag ska jobba 25%, vilket bara är 10 timmar vecka men på mina två scheman jag fått för de närmaste två veckorna jobbar jag 7-18, antar att det är för semestern så det kanske blir bättre sen...? Jag som tänkte att det var bra att börja lite mjukt men det blev ju helt tvärt om nu. Måste bestämma vad jag ska göra av mitt liv/vill jobba med/klarar av så att jag kan börja plugga igen... Jag har dock ingen aning eller jo, jag vet ju lite vad som intresserar mig men inte vad som skulle passa mig och blir bra... Det hade varit riktigt skönt att jobba hemifrån men det finns ju i princip inga jobb där man gör det. I alla fall inga som är lätta att få.
 
Om jag nyss sökte 5 nya jobb i ren desperation? Ja. Jag måste försöka hjärntvätta mig själv med att det blir bättre och en dag i taget, nu läser jag på två scheman samtidigt och allt känns bara alldeles för övermäkigt. Inte rätt taktik för att må bättre i det här direkt... Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hittar bättre imorgon.

Tidigare inlägg