Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva

 
Phu. Den här veckan alltså. Jag har brutit ihop lite för många gånger påväg till jobbet för att det ska kännas okej. Jag förstår inte hur vi människor kan orka även om vi inte orkar, även om vi inte vill, även om vi bara vill försvinna - vi bara fortsätter ändå. De allra flesta av oss i alla fall, man har ju egentligen inte mycket till val. Jag känner mig så tom och frustrerad. Jag orkar inte. Det är svårt när man vet att man själv är den enda som kan förändra sin situation men inte klarar av det eftersom att man har tappat det totalt. Tappat sin självkänsla, sitt självförtroende, sin motivation o.s.v. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin haft något av det.

Det jag gör för att trösta mig lite i allt är att låtsas att jag är ekonomiskt oberoende och shoppa på nätet, vilket i längen bara ger mig ännu mer ångest. Jag borde spara det lilla jag får över efter hyra+mat+försäkringar men ja. Jag behöver ha något att se fram emot och jag kan inte hitta något annat som fyller den känslan än att få hem paket, och möjligen häggen dazz glass också... Det känns så deprimerande att skriva och erkänna för sig själv men det är så det är för mig. Just nu. 

Jag ska gå igenom annonserna på arbetsförmedlingen imorgon och se om jag hittar något att söka. Problemet är att ingen söker: en instabil människa med social ångest, utan specifik utbildning eller erfarnhet av jobbet. Det alla söker är: en positiv, öppen, glad människa med erfarenhet, vilket man kan säga att jag är väldigt långt ifrån och då känner jag inte att jag kan söka det, även om jag skulle kunna göra det och ha en chans att bli kallad till intervju, om det inte krävs en specifik utbildning. Jag hatar det här livet just nu, kan det inte bara bli bra någon gång? Låten jag kört på repeat den här veckan:



» J

Känner igen mig så mycket! Det där att man bara fortsätter, trots att det känns som man aldrig kommer orka eller klara det. Är många saker jag i efterhand inte fattar att jag faktiskt gjorde och tog mig igenom!

Känner också precis sådär med jobb. "Vem vill ha en människa som har social ångest, är rädd för allt och har noll självfötroende?" tänker jag. Om jag skulle söka ett jobb så skulle jag behöva ljuga och spela en roll och det orkar jag bara inte. Men då blir det ju att man inte söker så många jobb heller. Dock så pluggar jag nu vilket gör att jag slipper det just nu.

Önskar jag kunde säga något som gjorde det bättre eller enklare för dig, men vet inte vad. Du är i alla fall inte ensam om att känna som du känner, och jag blir väldigt imponerad över hur du kämpar. Själv klipper jag mitt eget hår hemma med kökssaxen, känns bara som onödigt lidande att gå till en frisör och skämma ut mig... Så jag tycker det är coolt att du gör det ändå och jag tycker verkligen inte du ska förminska den prestationen!

(Nu blir jag osäker om jag verkligen törs skicka den här kommentaren, men försöker intala mig själv att det nog är större chans att du blir glad av den än arg eller ledsen. Hoppas jag!)

Svar: Hej! Ursäkta sent svar, loggar sällan in på blogg.se. Det var jättefint av dig att ta dig tid att kommentera, blev absolut glad.
Jag tycker det var modigt att du klippte dig själv, hade jag inte vågat, hehe!
beefearless.blogg.se

2017-12-04 // 19:43:36



Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback