Långt ifrån alla andra

 

Jag var orolig att jag hade glömt lösenordet till bloggen, det var så längesedan som jag loggade in... Det var faktiskt flera månader sedan jag överhuvutaget skrev någonting alls. Jag känner mig nästan osäker på om jag fortfarande kan skriva. Det har hänt så mycket samtidigt som livet står på pause. Jag önskar att jag kunde skriva att livet är toppen men då tränger jag undan verkligheten... Det är någon som jag är lite för bra på, det går ju inte att förändra in situation om man låtsas som att allting är bra, som om ingenting är fel eller gör ont. Jag bryter nästan ihop bara av att gå in på den här bloggen för här har jag aldrig flytt från verkligheten. Jag har tillåtit mig själv att känna efter. Det gör ont men jag är samtidigt medveten om att jag måste sluta fly verkligheten och börja ta steg mot det livet jag vill leva och den som jag vill vara.
 
Det enda konkreta som egentligen har hänt sedan sist är att jag har flyttat hemifrån i år, vilket givetvis är ett stort steg i livet. Jag tycker att det har gått bra även om det kan kännas ensamt men jag van vid ensamhet därför bekommer det mig inte så mycket, även om jag kan längta efter att byta något för något. Jag har i samband med flytten blivit ganska intresserad av inredning, det är synd att pengarna inte riktigt räcker till för att få till det som jag vill men det kommer väl.



 
Det är ingen tillfällighet att jag skriver ett inlägg just idag, det är nämligen sista dagen på min semester. Jag tänkte att jag under min semester skulle söka jobb, börja blogga, starta en facebook grupp för de med social ångest,  komma fram till vad jag vill göra med mitt liv - förändra mitt liv. Vad jag har gjort? Ingenting. Det är egentligen ganska småsteg att ta, att exempelvis titta efter andra jobb eller tänka på vad jag vill jobba med i framtiden, vad jag ska plugga till etc, men det ger mig en sån förbannad ångest... Jag klarar inte av det - jag blir totalt handlingsförlamad. Jag får mitt schema veckan innan jag ska börja, förra måndagen fick jag alltså mitt schema som startar imorgon. Då kom verkligheten ikapp mig och jag bröt ihop helt och hållet. Mina hundar är så himla fina och kryper upp på mig, då kan man inte vara ledsen speciellt länge men känslan sitter kvar - känslan av att jag måste bort.

Jag mår verkligen inte bra av mitt jobb, det "positiva" är att jag ofta jobbar ensam men det har gjort att min sociala ångest bara blir värre. Jag hatar jobbet och skäms över att jag fortfarande har det. Önskar att jag inte hade klarat av den där arbetsintervjun, då kanske jag kanske sökt mig till en utbildning. Jag vill verkligen klara en högskoleutbildning men jag är väldigt osäker på om jag gör det, både rent pluggmässigt och socialt. Det är ju också lite av ett problem att jag inte vet vad jag vill göra, vad som passar mig, vad jag klarar av och vad som kommer ge mig den där känslan av att ha hittat rätt.

Det enda som jag egentligen har gjort på min semesterm som innefattar kontakt med någon annan människa, är att klippa mig+slinga håret. Gissa hur mycket ångest jag hade inför det, det var fruktansvärt precis innan men sedan släpper det lite när jag väl satt där (tog 3 timmar) även om det var jobbigt. Det är alltid något att jag klarade av det men det är ett litet steg på vägen att klara av ett frisörbesök.... Samtidigt är alla steg framåt positiva, jag måste sluta förminska det jag faktiskt gör även om det är en självklarhet för andra att klara av det.
 
Jag lyckades förstöra skärmen på min Iphone under semestern också, skickade in den på lagning och fick tillbaka en annan så alla mina bilder från den här året blev aldrig sparat av någon anledning. Det känns väldigt tråkigt... I övrigt har det inte hänt så mycket. Imorgon börjar jag, som jag nämnde, jobba igen och för tillfället känns det inte som att jag kommer klarar av en sekund på det där jobbet. Jag vet av erfarenhet att jag vänjer mig men jag vill inte vänja mig vid ett jobb som jag mår dåligt av.

Tänkte försöka börja blogga igen för att inte försvinna i min verklighetsflykt totalt igen, efter det här inlägget. Jag tänkte också försöka hitta ett jobb om dagen att söka, även om det inte känns som jag skulle fixa jobbet eller klara av en intervju, bara för att känna att jag gör någonting för att försöka förändra min situation. Sedan kanske jag kan försöka läste om några utbildning och så också. Jag vill inte sitta fast i mina tankar längre.
 





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback