Röst-anorexia

 
Jag läste en gammal artikel nyligen som handlade om en tjej som led av ofrivillig tystnad i barndomen, precis som jag gjorde (och fortfarande gör - i vissa situationer). Jag tycker att hon kom med en sådan bra liknelse - nämligen att relationen man har till sin röst vid selektiv mutism, är som relationen man har till sin kropp vid en ätstörning. Bilden man har på sin röst och kommunikationsförmåga vid selaktiv mutism är väldigt destruktiv. 

Om jag ser till mig själv är jag övertygad om att jag har haft (och har) en lika laddad relation till min röst som någon med anorexia har till sin kropp. Det är en liknelse som jag tror att de flesta människor kan förstå - därför tyckte jag att det är så orhört bra. Jag känner att jag under min uppväxt fick så lite förståelse, den fanns egentligen inte alls. Det gjorde mitt liv så mycket kämpigare än vad jag tror att det hade behövt vara. Därför tycker jag att det är viktigt att försöka skapa en förståelse för människors olika svårigheter. Det mesta som en kämpar med syns ju inte på utsidan, på gott och ont.

Om det är någon som inte har läst mitt inlägg som jag skrev om diagnosen, brukar selektiv mutism yttra sig som en svårare form av social fobi, och är oftast som mest uttalat i barndomen. 
Det som skiljer selektiv mutism från social fobi är dels svårighetsgraden (man är så spänd/ångestfylld att man inte kan tala alls) dels att det är så stor skillnad mot de situationer där man känner sig trygg (vanligen hemma eller med personer man känner mycket väl). I dessa trygga situationer kan man prata väldigt mycket och vara hur social som helst. Med åren brukar selektiv mutism övergå i andra slags ångesttillstånd, men det finns även de som bär med sig symptomen in i vuxen ålder. 

Det är ett litet helvete, det har framförallt varit det under min barndom. Rädslan för att stelna och tystna finns fortfarande kvar. Ibland tvivlar jag på att den känslan någonsin kommer att försvinna. Jag har missat mycket av den personliga utvecklingen på grund av det här, halkat efter mina jämnåriga. Mitt liv har på många sätt formats av tystnaden. Jag har tänkt att jag så småningom ska försöka ordna någon form av samlingsplats på nätet för unga med socialfobi och selektiv mutism. Jag tror att en del av lösningen finns i att våga träffa andra som förstår, som inte dömer eller ifrågasätter som en kan träna att vara social med kravlöst. Eller ja, helt kravlöst kan det nog aldrig bli för någon med sådana svårigheter men om en jämför med "vanliga sociala situationer". Jag har varit väldigt isolerad, under hela mitt liv egentligen, även när jag har träffat människor har jag varit ensam. Befunnit mig i i mitten av höga murar. Levt i ett eget universum - vid sidan av alla andra människor. Utanför det betydelsefulla.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback