Alla borde ha en Kalle i skolan

 
Jag har tittat på en realityserie med Kalle Zackari Wahlström senaste veckan (Läs:Jag har försökt förlänga serien sålänge jag kunnat). Det här är något av det finaste (och roligaste) jag har sett. Vilken härlig människa Kalle är, med en sådan förståelse för alla. Jag får samtidigt lite ångesten på grund av flashbacks från den tiden. Idrottslektionerna var verkligen ett helvete. Jag var nära att bryta ihop många gånger, och jag minns så oerhört väl en gång när jag inte kunde hålla det inne. Jag började gråta, det var så pinsamt men jag kunde inte göra något åt det. Det var i 6:an och jag mådde väldigt dåligt. Då klarar man inte riktigt av när människor skäller ut en för att man "Inte tar bollen" "Inte gör något" "Bara står där" etc. Det konstiga, nu i efterhand, var att läraren bara ignorera hur killarna, ofta, skrek, till oss tjejerna, hur värdelösa vi var. Dessutom gick han bara ifrån när jag hade brutit ihop(?!) Det var sällan jag var på idrottslektioner tillslut, på högstadiet gick jag inte på en enda lektion vad jag kan minnas. Ja vad ska man säga, det var en väldigt jobbig tid. Jag hade behövt någon som Kalle, någon som brydde sig, lyssnar, hade tålamod. Och ja, framförallt gjorde något åt problemen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den ordinarie gympaläraren.... Det kändes inte riktigt som att samma förståelse fanns där. Jag tycker för övrigt att det hade varit en bra idé att dela upp gympan i tjejer och killar, det har ju också tagits upp en del om det i media nu. Visst, det är kanske gammalmodigt men alltså... Hur skönt hade det inte varit?! Det hade, i alla fall för mig, varit så betydligt mycket tryggare på lektionerna då. Den mesta av ångesten hade förmodligen försvunnit helt, eftersom att det till största delen var killarna som var på. Min klass bestod dessutom till 90% av idrottsgalningar och tävlingsmänniskor. Och där stod jag och tänkte lite mer: "Jag vill bara överleva en lektion till - vem fan bryr sig om vem som vinner den här obetydliga matchen i fotboll?" . Vi hade minst sagt lite olika mål med lektionen.

Håll dig kvar så länge det går - det är så dom gör pärlor


 
 
Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den här låten nu, den är så fin och hoppfull!
Den finns tyvärr inte på youtube än, sök på spotify för att lyssna! Håkan hellström - pärlor

Om du går i mörker och det regnar stenar
Om inte ett enda modershjärta slår för dig
Gå syster, gå bror
Det är så dom gör pärlor
Ströva på fast regnbågen är genomskådad
Det är så dom gör ädelstenar
Från golgator hala av spottloskor
En vulkan bland tändstickor
Det är så dom gör pärlor

En del änglar bär svart
Flyger med brutna vingar
Tusen David mot en Goliat
Så oönskad
Så stor
Det är så dom gör pärlor

Om du inte orkar låt mig bära
För när du startat kommer du aldrig vila
En häst som aldrig fångats in
Spring
I en svärm kulor
Det är så dom gör pärlor

Och jag fann dig också så
På botten där ingen bor
Håll dig kvar så länge det går
Det är så dom gör pärlor
Aldrig fångats in
Spring, spring, spring
Ja spring för det viner kulor
Det är så dom gör pärlor
Det är så dom gör pärlor
Det är så dom gör pärlor
Pärlor


Röst-anorexia

 
Jag läste en gammal artikel nyligen som handlade om en tjej som led av ofrivillig tystnad i barndomen, precis som jag gjorde (och fortfarande gör - i vissa situationer). Jag tycker att hon kom med en sådan bra liknelse - nämligen att relationen man har till sin röst vid selektiv mutism, är som relationen man har till sin kropp vid en ätstörning. Bilden man har på sin röst och kommunikationsförmåga vid selaktiv mutism är väldigt destruktiv. 

Om jag ser till mig själv är jag övertygad om att jag har haft (och har) en lika laddad relation till min röst som någon med anorexia har till sin kropp. Det är en liknelse som jag tror att de flesta människor kan förstå - därför tyckte jag att det är så orhört bra. Jag känner att jag under min uppväxt fick så lite förståelse, den fanns egentligen inte alls. Det gjorde mitt liv så mycket kämpigare än vad jag tror att det hade behövt vara. Därför tycker jag att det är viktigt att försöka skapa en förståelse för människors olika svårigheter. Det mesta som en kämpar med syns ju inte på utsidan, på gott och ont.

Om det är någon som inte har läst mitt inlägg som jag skrev om diagnosen, brukar selektiv mutism yttra sig som en svårare form av social fobi, och är oftast som mest uttalat i barndomen. 
Det som skiljer selektiv mutism från social fobi är dels svårighetsgraden (man är så spänd/ångestfylld att man inte kan tala alls) dels att det är så stor skillnad mot de situationer där man känner sig trygg (vanligen hemma eller med personer man känner mycket väl). I dessa trygga situationer kan man prata väldigt mycket och vara hur social som helst. Med åren brukar selektiv mutism övergå i andra slags ångesttillstånd, men det finns även de som bär med sig symptomen in i vuxen ålder. 

Det är ett litet helvete, det har framförallt varit det under min barndom. Rädslan för att stelna och tystna finns fortfarande kvar. Ibland tvivlar jag på att den känslan någonsin kommer att försvinna. Jag har missat mycket av den personliga utvecklingen på grund av det här, halkat efter mina jämnåriga. Mitt liv har på många sätt formats av tystnaden. Jag har tänkt att jag så småningom ska försöka ordna någon form av samlingsplats på nätet för unga med socialfobi och selektiv mutism. Jag tror att en del av lösningen finns i att våga träffa andra som förstår, som inte dömer eller ifrågasätter som en kan träna att vara social med kravlöst. Eller ja, helt kravlöst kan det nog aldrig bli för någon med sådana svårigheter men om en jämför med "vanliga sociala situationer". Jag har varit väldigt isolerad, under hela mitt liv egentligen, även när jag har träffat människor har jag varit ensam. Befunnit mig i i mitten av höga murar. Levt i ett eget universum - vid sidan av alla andra människor. Utanför det betydelsefulla.