Meningsfullheten i meningslösheten

 
Det börjar bli väldigt glest mellan inläggen konstaterade jag sorgset alldeles nyss. Jag tycker om att skriva och jag behöver det. Samtidigt som jag inte orkar få ner allt som händer, allt jag känner och tänker i skrift. Jag lever i förnekelse och tar en dag i taget, när jag borde tänka framåt och "göra något av mitt liv". Den stressen, paniken och ångesten orkar jag inte släppa fram... Bilden av framtiden som jag inte kan se skrämmer mig. Jag vill ha en förändring men jag vågar inte skapa den. Det känns som att jag går runt i en väldigt svart och nedtrampad cirkel. Jag trivs inte riktigt med livet, om jag uttrycker mig milt. Det är så jävla svårt, rent ut sagt, att ta steget ut ur sin trygga, men destruktiva, bubbla. Mitt självförtoende och min självkänsla går bara neråt, just nu. 

Jag har i alla fall börjat på något nytt, en gymnasiekurs. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa en sådan igen. Fråga mig inte varför jag gör det för det har jag ingen aning om. Jag behöver inte göra det. Det är en väldigt ointressant och tråkig kurs också.... Just nu försöker jag förstå "Osmos" (Varför?!) På onsdag är det någon form av laboration. Jag känner att jag blir glad om jag hittar dit. Ingen aning om vart jag ska. Men nu har jag kommit så långt i kursen att jag inte kan hoppa av, då hade jag känt mig lite för misslyckad. Nu ska jag fasen göra det här, även om det känns (Läs:är) meningslöst och tråkigt. Jag måste klara det nu. I slutet av den här månaden är det ett prov - på hela kursboken, som man måste klara för att få ett betyg. Jag vet inte hur jag ska få in allt i mitt huvud - jag vet bara att jag måste klara av det. Jag måste bevisa för mig själv att jag kan klara något tråkigt och meningslöst. Något som känns svårt, så att jag får lite plugg självförtroende. Nu gäller det bara att det inte går åt helvete.

I torsdags jobbade jag ihop med en människa för första gången på evigheter. Det är inte en jättebra idé att jobba på ett väldigt ensamt jobb när en har social ångest. Det blir ju bara värre om man inte utsätter sig för det som ger en ångest. Jag kom på mig själv med att diskret försöka titta bort när människan ifråga pratade med mig. (Ja, det måste ha sett helt normalt ut) Gissa varför? Jag blev helt röd i ansiktet, det blir jag alltid vid någon form av kommunikation... Det är så pinsamt, och jobbigt.

Jag återkommer förmodligen i slutet av månaden  (Läs:efter provet) med någon form av uppdatering, om inte tidigare.  Sedan, efter provet, ska jag försöka våga börja tänka på viktigare grejor än osmos etc. (Läs: som exempelvis hur jag ska göra för att skapa mig ett trivsammare liv...) Jag lovar mig själv att jag ska försöka. Det får räcka just nu.