Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls

 
Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag blivit lurad på pengar. (Läs:Jag känner mig såååå dum såhär i efterhand) I torsdags gjort jag en polisanmälan per telefon. Jag hade skjutit upp det i flera dagar. Det är något av det värsta jag vet att prata i telefonen, jag kan känna att det nästan är värre än att träffa någon - beroende på vad det gäller. På det har jag ett sinnessjukt kontrollbehov och det kändes extra jobbigt eftersom att jag inte visste vad polisen skulle fråga. Jag kunde givetvis räkna ut det på ett ungefär men jag vill gärna veta in i minsta detalj, så att jag kan förbredda mina svar. Det hjälpte inte att kön var runt 50 min lång... Samtidigt var det nog bra eftersom att jag fick en insikt om att de tar emot flera hundra anmälningar per dag (sorgligt nog) oavsett om jag hade haft svårt att svara på någon fråga eller något är det förmodligen någon den dagen som "gjort bort sig" mer än jag. Men det gick faktiskt helt okej och kändes otroligt bra efteråt, framförallt för att jag övervann min rädsla, men även för att det hade känts jobbigt att bara skita i det - även om det med största sannolikhet inte kommer leda till att jag får mina pengar tillbaka. Jag hoppas givetvis att det blir något av det här, men jag har inga förhoppningar om det. Nu har jag i alla fall köpt andra biljetter, som jag har fått. Det blev verkligen betydligt dyrare än vad jag hade tänk mig och då hade jag räknat med en hel del. Men det finns inget att göra åt det nu. Jag hoppas att det kommer att kännas värt det i slutändan.

Det har varit en ganska jobbig vecka. Om vi bortser från jobbet som jag inte orkar tänka på överhuvudtaget. Så har jag haft ångest över mitt boende. Jag bor jobbigt nog fortfarande hemma, det känns faktiskt lite pinsamt för de flesta har trots allt flyttat vid min ålder. Men innan jag började jobba pluggade jag och det är inte lätt att hitta en lägenhet som inte är allt för dyr och samtidigt är någorlunda fräsch. Jag hittade i alla fall min drömlägenhet (typ) i början av veckan. Jag började drömma om hur jag skulle inreda den och så vidare... Problemet var bara att den var alldeles för dyr. Hyran hade gått (även om det var på gränsen) men det var en bostadsrätt för runt 3 miljoner... Sedan kom min mamma med ett förslag på en lägenhet och jag gick sönder lite. Den var raka motsatsen till min. Jag vaknade upp lite och insåg att det är något sådant jag har råd med.  Jag drömde faktiskt en mardröm om att jag bodde där den natten. Det var hemskt, hemmet känns som en så pass viktig del i ens liv. Om inte boendet känns bra tror jag att det är väldigt svårt att må bra, eller jag vet att det är så för mig.

Jag är verkligen en människa som överanalyserar allt. Vill verkligen flytta, det hade varit så obeskrivligt skönt. Samtidigt som det känns lite läskigt. Det känns som att jag blir fast i den här staden och vid det jobbet jag har då eftersom att jag behöver min lön. Jag vet att människor pluggar och bor ensamma men det känns som att det blir omöjligt. Jag vet att det inte är det men min hjärna envisas om att måla upp det värsta tänkbara - i vanlig ordning. 

Jag är rädd att bli fast i en cirkel som jag inte vill springa i. Men jag behöver en förändring - jag behöver komma bort härifrån och när jag väl har flyttar till ett ställe som känns okej har jag en stark känsla av att jag kommer att må bättre bara av det. Jag hoppas att det sker relativit snart, trots att det känns läskigt. Det blir nog bra tillslut.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback