Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls

 
Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag blivit lurad på pengar. (Läs:Jag känner mig såååå dum såhär i efterhand) I torsdags gjort jag en polisanmälan per telefon. Jag hade skjutit upp det i flera dagar. Det är något av det värsta jag vet att prata i telefonen, jag kan känna att det nästan är värre än att träffa någon - beroende på vad det gäller. På det har jag ett sinnessjukt kontrollbehov och det kändes extra jobbigt eftersom att jag inte visste vad polisen skulle fråga. Jag kunde givetvis räkna ut det på ett ungefär men jag vill gärna veta in i minsta detalj, så att jag kan förbredda mina svar. Det hjälpte inte att kön var runt 50 min lång... Samtidigt var det nog bra eftersom att jag fick en insikt om att de tar emot flera hundra anmälningar per dag (sorgligt nog) oavsett om jag hade haft svårt att svara på någon fråga eller något är det förmodligen någon den dagen som "gjort bort sig" mer än jag. Men det gick faktiskt helt okej och kändes otroligt bra efteråt, framförallt för att jag övervann min rädsla, men även för att det hade känts jobbigt att bara skita i det - även om det med största sannolikhet inte kommer leda till att jag får mina pengar tillbaka. Jag hoppas givetvis att det blir något av det här, men jag har inga förhoppningar om det. Nu har jag i alla fall köpt andra biljetter, som jag har fått. Det blev verkligen betydligt dyrare än vad jag hade tänk mig och då hade jag räknat med en hel del. Men det finns inget att göra åt det nu. Jag hoppas att det kommer att kännas värt det i slutändan.

Det har varit en ganska jobbig vecka. Om vi bortser från jobbet som jag inte orkar tänka på överhuvudtaget. Så har jag haft ångest över mitt boende. Jag bor jobbigt nog fortfarande hemma, det känns faktiskt lite pinsamt för de flesta har trots allt flyttat vid min ålder. Men innan jag började jobba pluggade jag och det är inte lätt att hitta en lägenhet som inte är allt för dyr och samtidigt är någorlunda fräsch. Jag hittade i alla fall min drömlägenhet (typ) i början av veckan. Jag började drömma om hur jag skulle inreda den och så vidare... Problemet var bara att den var alldeles för dyr. Hyran hade gått (även om det var på gränsen) men det var en bostadsrätt för runt 3 miljoner... Sedan kom min mamma med ett förslag på en lägenhet och jag gick sönder lite. Den var raka motsatsen till min. Jag vaknade upp lite och insåg att det är något sådant jag har råd med.  Jag drömde faktiskt en mardröm om att jag bodde där den natten. Det var hemskt, hemmet känns som en så pass viktig del i ens liv. Om inte boendet känns bra tror jag att det är väldigt svårt att må bra, eller jag vet att det är så för mig.

Jag är verkligen en människa som överanalyserar allt. Vill verkligen flytta, det hade varit så obeskrivligt skönt. Samtidigt som det känns lite läskigt. Det känns som att jag blir fast i den här staden och vid det jobbet jag har då eftersom att jag behöver min lön. Jag vet att människor pluggar och bor ensamma men det känns som att det blir omöjligt. Jag vet att det inte är det men min hjärna envisas om att måla upp det värsta tänkbara - i vanlig ordning. 

Jag är rädd att bli fast i en cirkel som jag inte vill springa i. Men jag behöver en förändring - jag behöver komma bort härifrån och när jag väl har flyttar till ett ställe som känns okej har jag en stark känsla av att jag kommer att må bättre bara av det. Jag hoppas att det sker relativit snart, trots att det känns läskigt. Det blir nog bra tillslut.

finns det någon väg som leder oss hem. finns det ens ett hem där vägen tar slut

Kent. Tack för allt.

Den här staden är namnlös
Alla gator är öde
Alla hus i ruiner
Här hamnar de glömda
De på förhand dömda
Jag går genom parken
Hand i hand med ett spöke
Där allting har vuxit över igen
Utanför ligger öknen
Jag ser bara öknen

Planer vi gjorde upp en gång
är som minnet av drömmen när
morgonen kommer
Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?

Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk

Förlorade mitt sökljus
Högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta
Om du inte har kul
Jag förlorade mig själv
Allting i min värld gick sönder
Och nu till slut så förlorar jag dig
Jag har förlorat
Allt är förlorat

Vi äger vår synd
Vår eviga synd
Vår verkliga synd
Är att vi tillåter oss att tro…


Jag är dum i huvudet

Samtliga texter/svar är från en människa som har lurat mig på pengar jag har sparat ihop.
 
Ni vet ögonblicken när en önskar att man ägde en pistol? Så att man skulle kunna skjuta sig i huvudet? Inte? Då är det bara jag. Just nu hatar jag människor. I mina ögon är det vidriga varelser. Det är alltså någon som har lurat mig på pengar, efter att ha påstått sig ha Håkan Hellström biljetter. Jag bryter ihop nu, vill bara gråta men jag orkar inte. Jag orkar inte. 
-1650:- till en idiot. TILL EN IDIOT. Det känns förjävligt. Givetvis finns det betydlgt värre saker människor kan göra och utsätta andra för men det här är bara för mycket - efter en jobbig vecka.

Hur naiv kan man få lov att bli? Jag ville bara ha två biljetter - blev desperat. Nu i efterhand var jag otroligt godtrogen. Jag bad om foton på biljetterna, men inte mer än så. Det var oerhört dumt. Fan. Det sjuka var att jag aldrig skickade min adress - och personen frågade inte efter den, men denna "säljare" skulle säga till när hen skickat dem. HUR SKA DET GÅ TILL UTAN MIN ADRESS? Jag var uppenbarligen helt geggig i huvudet igår - kom på den lilla detaljen för någon timme sedan. Jag har skickat flera mejl. Nu har jag inget hopp kvar - det var en bedragare. Det sjukaste är nästan att jag skrev att jag hade blivit lurad tidigare och därför bad om en bild (Läs: Det var inte sant men det känns som att människor tar illa upp när man är misstänksam) Ni kan på andra raden högt upp läsa svaret - tråkigt att höra(???!!!) Sedan lurade alltså den här människan mig på 1650 kr.

- Hur empatistörd och kall får man lov att vara? Mänskligheten gör mig, än en gång, besviken... Jag är så arg och ledsen. Ja, det har ni nog redan insett. Jag var tvungen att skriva av mig, usch vilken ångest att kasta så mycket pengar rakt in i ingenting.

There's a world within me that I cannot explain

 
 


There are so many things that I don't understand
There's a world within me that I cannot explain
Many rooms to explore, but the doors look the same
I am lost, I can't even remember my name

I've been, for sometime, looking for someone
I need to know now
Please tell me who I am

There are so many things that I don't understand
There's a world within me that I cannot explain
Many rooms to explore, but the doors look the same
(where are the locks to try the key?)
I am lost, I can't even remember my name
(and I wonder why)

I've been, for sometime, looking for someone
I need to know now
Please tell me who I am

Jag kan dö i en bilolycka imorgon...

 
 
 
...det var lite så jag resonerade när jag använde upp halva mitt sparkonto... Jag har snart jobbat i 1 år(!) och har trots allt lyckats spara rätt mycket pengar även om jag, till och från, har gjort av med mycket. Senaste månaderna har jag haft lite av en shoppingmani. Jackor. Skor. Smink. Selar. Ben. (Läs:hundar) Godis. MAT. Det är som att jag tar igen allt jag aldrig köpte i tonåren. Mitt liv har varit lite mer "ÖVERLEV EN DAG TILL". Pengarna saknade jag också. När jag tillslut fick mitt första studiebridrag som 17 åring började det lite, men det var ju inte jättemycket pengar. Det en hel del självmedicinering i det också. Jag blir glad av att få paket. Det är så roligt, även om det är lite ångest för jag vill ju spara så mycket som möjligt - annars känns det som att jag jobbar i onödan på något sätt, när allt bara försvinner varje månad. De mesta jag köper behöver jag faktiskt inte, förutom (möjligtvis) maten. + hundmaten. Men det blir inte jättedyrt.

Nu till det som gjorde mitt sparkonto betydligt mindre...

Jag har tänkt en hel del på hur jäkla surt det är att jag missar Håkan på Ullevi i år också. I måndags insåg jag att det ju faktiskt finns flera tusen biljetter kvar - från människor som köpt för att sälja vidare dyrare. Det känns sådär att köpa eftersom att jag hade kunnat komma undan så mycket billigare. Tittat runt lite och priserna ligger på 1500 kr till 5000 kr styck(!) Jag köpte inga biljetter utan började titta efter hotell. (Läs:Bor ca 4 timmar med tåg från Göteborg) Jag insåg  sanbbt att i princip alla var fullbokade. Ja, utom de allra dyraste. Typiskt.

Jag bestämde mig för att strunta i det... Sedan kollade jag BARA på skoj hur mycket tågresan skulle kosta. 2098 kr. (Läs:Jag måste betala för min syster också, vill ju inte gå själv) Ja gud, det hade blivit en dyr resa konstaterade jag. Dagen efteråt kände jag att det är något jag verkligen ville göra - det kanske trots allt är värt det..? Jag har slitit med ett jobb i snart 1 år. Jag kanske t.o.m. är värd det? Sedan kom tanken - jag kan faktiskt dö i en bilolycka imorgon. Det vill säga: GÖR AV MED ALLA PENGAR INNAN DET ÄR FÖRSENT. Så fick det bli, jag beställde allt förutom biljetterna igår. 

-2089 kr. (Tågresa)
-2365 kr. (Hotell)
- minst 1500 kr (biljetter, inte köpt än, ska hålla koll på tradera...)
-mat i Göteborg.

Mitt sparkonto mår dåligt MEN jag är mår bra för tillfället, för en gångs skull. Jag vet att det kommer att bli en otrolig upplevelse. Och jag hoppas verkligen att det kommer att kännas värt alla dessa tusenlappar, men det tror jag verkligen.

Look at what we have become

              
 
 Leenden. Det känns som ett annat liv - ett liv som jag inte minns att vi hade. 

Ibland tänker jag på på hur det hade kunnat bli om allt det svarta inte hade kommit in i våra liv. Framförallt hur vi hade blivit då. Hade vi varit hela? Hade vi varit öppna? Hade vi mått bra? Hade vi varit hoppfulla? Hade vi kunnat våga tro att någon skulle kunna tycka om oss? Hade vi trott på oss själva? Hade vi kunnat känna lycka, på riktigt? Om vi inte väldigt tidigt hade tvingats möta allt det mörka både i vår omgivning och, senare också, inom oss själva. Om livet hade varit lite snällare mot oss - hur annorlunda hade vi och livet varit då? Ibland önskar jag att man kunde börja om alldeles från början.

Men vi lever nu och även om hoppet inte är jättestarkt finns det där inne. Vi har kämpat oss dit vi är idag men vi har inte riktigt nått fram. Än. Vi är långt ifrån den där gädjen vi hade alldels i början av våra liv. Jag hade önskat att vi (och alla andra människor) hade kunnat få ha kvar våra småbarns leenden och glöd i ögonen genom uppväxten och livet. Om så bara för några korta ögonblick. Vi har kommit så långt, vi tagit oss igenon så mycket - vi får inte slockna nu.


Wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow

I know, I know, I know
Every way you move
You stay, you go, you change
I am far too

So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
So wherever you go, I'm your shadow
Desert to ice flow, I will follow
Wherever you go, I'm your shadow
I'm your shadow