Det är dig det är fel på

 
Filmen går att se här

Det gör mig alltid så ledsen att höra hur dåligt andra har blivit behandlade i skolan. Jag vet verkligen vilka spår det kan få i själen och för all del, även på skolgången men det är ju i alla fall lite lättare att rätta till. 
 
Jag blev tillbaka spolad till min egen skolgång när jag såg klippet. Det är både svårt och jobbigt att erkänna bara för mig själv att jag varit utanför, framförallt under högstadiet och gymnasiet, men egentligen under hela min skolgång. Det blir så skamfullt eftersom att jag, som många andra, la ansvaret hos mig själv - det är nåt fel på mig. Det var ju det alla sa på olika sätt och det är lätt hänt att andras bild av en byggs in och blir en del av ens egen självbild tillslut. Ansvaret läggs alltid på den som är ensam, utanför, tystlåten och så vidare. Precis som de säger i den här filmen - det är också något som är oerhört svårt att peka på. Ingen gör egentligen något. De bara behandlar en som någon som inte betyder något - som luft. Det är ju faktiskt mobbning även om det väldigt sällan uppfattas som det. Jag har lite svårt att ta in det. Jag kan inte göra det. Om jag ser på någon annan ser jag det givetvis annorlunda. Jag tycker att det är allvarligt och vill verkligen inte förminska utanförskap. Men jag var inte mobbad, jag klarar inte av att se det så. Det går inte. Jag tror att det är för att jag skäms men även för att det känns värre då. Det är så lätt att förminska sina egna upplevelser. Under min uppväxt tänkte jag inte alls i banorna att någon gjorde något fel, även om jag i vissa situationer blev illa behandlad och inte "bara" hade hamnat i ett utanförskap.

Jag minns så väl när 10 åriga jag och min dåvarande klass stod i kön till slöjden. Då började plötsligt två killar dra mig i hårtet. Sedan sa en fin människa i klassen åt dem som tur var, men jag gick ju sönder. Jag ville bryta ihop men det fanns inget annat alternativ än att blunda för gråten och börja lektionen när läraren kom. De som inte förmår att säga ifrån är lätta offer sorgligt nog. Jag lärde mig att spela oberörd men jag tror aldrig att jag var speciellt bra på det. Jag visade tydligt att jag inte mådde bra i skolan även om det aldrig var någon som såg det. Jag var ju bara som jag var.

Men för mig var inte sådana händelser värst utan utanförskapet och känsla av att vara fel, att inte pass in. Då förstod jag inte riktigt det men när jag ser tillabaka inser jag hur pass mycket det skadade mig och hur dåligt jag mådde. Jag kan idag känna mig sviken av de vuxna i min omgivning när jag hör att till exempelvis människan i det här klippet säger att de vuxna borde agera. Alla bara gick förbi mig. Blundade och ansåg att mitt utanförskap var en konsekvens på hur jag var. Och ja. om jag hade varit öppen hade jag med största sannolikhet varit en i gänget, men som vuxen borde man ju tänka lite längre. Jag kommer allid att minnas läraren som på ett utvecklingssamtal sa att jag trivdes med att vara "lite i bakgrunden". Om hon bara visste hur fel hon hade, hur jag gick sönder inuti av att ingen sa ett ord till mig på en hel dag.

Min övertygelse är att ingen mår bra av att vara utanför - alla vill vara en del av en gemanskap. Ingen mår bra av att bli ignorerad av alla i sin omgivning. Det är så otroligt sinnessjukt att det inte är en självklarhet, HALLÅ liksom... Det är åt helvete. Jag önskar så djupt att ingen ska behöva uppleva ett utanförskap. 





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback