Everyone keeps a darker place


Birdy har släppt ett nytt album - veckans (enda) positiva.

Ja nu var det ett tag sedan jag bloggade... Jag har inte riktigt haft energin. Det har varit två jobbiga veckor. Jag vet inte riktigt om jag kan sammanfatta det. Vill mest glömma allt som varit och försöka samla krafter för att klara av två veckor till. Jag har nämligen fått schemana för kommande två veckor och det är ingen höjdare men jag får försöka ta en dag i taget så att det känns lite mer hanterligt. Ledig den 12-13, får försöka se fram emot det. Berättar mer om vad jag ska göra när det närmar sig!

Något som har börjat kännas lite tyngre är mötena. Jag börjar verkligen känna mig utanför nu, förut prata liksom ingen så mycket men nu är de andra rätt bra vänner och jag bara sitter där ungefär. Jättejobbigt. Om jag bara kunde börja om nu hade jag försökt vara lite mer framåt och tagit mer plats så att jag inte fastnade i den tysta "konstiga" rollen men ja, nu har det blivit så redan. Fan, att det ska vara så svårt att bryta mönster...

Den ena tjejen sa på förra veckan möte (Läs:samma person som sa att jag skulle berätta, ni som läst tidigare inlägg förstår - hoppas jag) att jag alltid ser ut som att jag är trött på dem(???!!) Alltså, jag minns inte ordagrant eftersom att jag försökte förtränga det direkt men något sådant sa hon... Den kommentaren tog rätt hårt - tänk om jag faktiskt ser så ut? Dryg liksom. Usch. Det är ju inte direkt det intrycket man vill ge men om jag är obekväm i en situation har jag alltid haft svårt att dölja det, det är min känsla i alla fall. Jag vet inte hur mycket mitt krig inuti syns utanpå.

Jag fyller år nästa vecka, det låter kanske märkligt men det känns otroligt tungt. Jag har inte alls hunnit eller kommit sålängt som jag hade velat vid den här åldern. Alla andra har kommit så mycket längre känns det som. Jag känner mig fortfarande som ett barn, men nu är jag verkligen långt ifrån ett... Det är svårt för mig att ta in att jag så gammal som jag är. (Läs:Jag kan inte skriva min ålder - får ångest) Så jobbigt men jag får försöka tänka att jag faktiskt fortfarande är ung, även om jag är vuxen.
 

VÄNTA. NEJ. STOPP.

 


Åh vad sorgligt. Jag vill inte. Men jag måste säga att det är ett oerhört fint avslut, videon är så otroligt snyggt gjord. Jag får rysningar. Och jag är tacksam över att de gör ett till album i alla fall, jag ser fram emot alla låtarna.

..............

Det känns lite som jag har ett sjätte sinne eftersom att måndag och tisdag verkligen blev två tunga dagar. På måndagen skulle jag dela pass med fem andra. Det började med att jag fick stå ute på gatan jättelänge för det hade blivit något krångel (Läs:som vanligt) så de andra var tvugna att hämta nyckeln. När de väl kom passade inte nyckeln(!) Jag blev faktiskt hoppfull - kanske slipper jag det här nu? Det handlade alltså om ett 5 timmars pass. Samtidigt blev det nu så att vi väntade utanför i en evighet. Det blev med andra ord väldigt social jobbigt. Sedan, när vi väl fick en nyckel, efter mycket om och men gick det knappt att gå in. Om ni kan föreställa er den värsta misären ni kan tillsammans med en lukt av cigg/rök och urin, är ni något på spåret. Alltså, det var det värsta jag har sett (och känt lukten av). Det gick inte att andas där inne. Vi var tvunga att gå ut. En bröt ihop av tanken att gå in. Men då blev det igen så att vi fick lov att vänta i trapphuset, på något slags godkänande att få slippa gå in. Det känns som att alla andra känner gemenskap och passar in, just på grund av det, medan jag inte alls känner det. Jag blir väldigt tyst och utanför i sådana sammanhang. Jag måste kanske inte tillägga att jag hatar det.

Vi satt där i över två timmar(!) tills vi tillslut blev tvingade att gå in, med munkydd och skor... Usch. Jag som tyckte att det var jobbigt redan innan jag visste om hur det såg ut där inne. Stackars människa som bor i den misären. Det är ju hemskt, men det hade behövts sanering. Men för att se det positivt överlevde jag. I tisdags var också en sådan dag där allt gick fel. Det känns som att jag börjar bli lite sönderstressad. Jag måste försöka hitta något annat jobb eller börja plugga. Men åh. Det är så svårt. Speciellt med social fobi. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här livet, lite så känns det. Men det ordar sig, hoppas jag. 

I helgen har jag gjort lite för mycket - har haft svårt att slappna av på senaste. Men det har varit skönt att kunna lägga lite tid på att laga mat och baka, hinner inte det i veckorna eller ja. Jag orkar inte. Nästa vecka blir det många långa pass och mitt hat pass - ett jättestressigt på 5 timmar men det är bara att försöka gilla läget. Jag ska försöka blogga lite mer under nästa vecka, har lite saker som jag vill skriva om. Ha det bra, vi hörs!

 

Jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det #operationhjärntvättning

 
 
 
Veckan har varit tung med många långa pass och mycket stress, men om jag jämför med andra veckor har den ändå varit helt okej. Jag är tacksam för att jag slapp delade pass. Nästa vecka fick jag däremot ett helvetes schema vilket har gett mig ångest hela veckan, man får ju nytt schema på måndagar (även om det ofta ändras flera gånger under veckan - ofta till det sämre)... Om jag överlever den kommande veckan - överlever jag allt, känner jag just nu. Speciellt måndag och tisdag känns väldigt svåra att klara av i tanken. Jag har drömt två mardrömmar om morgondagen, då ska jag nämligen dela pass med fem personer(!) sex timmar, varav en person jag verkligen har svårt för. Hon har en lite så mobbningsaktig personlighet, något som jag hatar. Ja, vem gör inte det(?) Ni vet, en sådan typ bakom ryggen och säga något om en annan person på ett negativt sätt... 

Men jag måste försöka klara av det, på något sätt. Det finns inga andra val. Jag övervägde ett tag att sjukanmäla mig i alla fall på måndag men chefen går liksom i taket då och börjar hets ringa och fråga om sjukintyg. Vem orkar det? Oavsett hur sjuk en är eller hur mycket ångest man har är det ju lättare att gå till jobbet. 

Nu ska jag fly från verkligheten ett tag och läsa den här boken↑ det är faktiskt den enda boken jag har hittat som är skriven av någon med social ångest. Den var rätt dyr så hoppas den är bra.

Det är dig det är fel på

 
Filmen går att se här

Det gör mig alltid så ledsen att höra hur dåligt andra har blivit behandlade i skolan. Jag vet verkligen vilka spår det kan få i själen och för all del, även på skolgången men det är ju i alla fall lite lättare att rätta till. 
 
Jag blev tillbaka spolad till min egen skolgång när jag såg klippet. Det är både svårt och jobbigt att erkänna bara för mig själv att jag varit utanför, framförallt under högstadiet och gymnasiet, men egentligen under hela min skolgång. Det blir så skamfullt eftersom att jag, som många andra, la ansvaret hos mig själv - det är nåt fel på mig. Det var ju det alla sa på olika sätt och det är lätt hänt att andras bild av en byggs in och blir en del av ens egen självbild tillslut. Ansvaret läggs alltid på den som är ensam, utanför, tystlåten och så vidare. Precis som de säger i den här filmen - det är också något som är oerhört svårt att peka på. Ingen gör egentligen något. De bara behandlar en som någon som inte betyder något - som luft. Det är ju faktiskt mobbning även om det väldigt sällan uppfattas som det. Jag har lite svårt att ta in det. Jag kan inte göra det. Om jag ser på någon annan ser jag det givetvis annorlunda. Jag tycker att det är allvarligt och vill verkligen inte förminska utanförskap. Men jag var inte mobbad, jag klarar inte av att se det så. Det går inte. Jag tror att det är för att jag skäms men även för att det känns värre då. Det är så lätt att förminska sina egna upplevelser. Under min uppväxt tänkte jag inte alls i banorna att någon gjorde något fel, även om jag i vissa situationer blev illa behandlad och inte "bara" hade hamnat i ett utanförskap.

Jag minns så väl när 10 åriga jag och min dåvarande klass stod i kön till slöjden. Då började plötsligt två killar dra mig i hårtet. Sedan sa en fin människa i klassen åt dem som tur var, men jag gick ju sönder. Jag ville bryta ihop men det fanns inget annat alternativ än att blunda för gråten och börja lektionen när läraren kom. De som inte förmår att säga ifrån är lätta offer sorgligt nog. Jag lärde mig att spela oberörd men jag tror aldrig att jag var speciellt bra på det. Jag visade tydligt att jag inte mådde bra i skolan även om det aldrig var någon som såg det. Jag var ju bara som jag var.

Men för mig var inte sådana händelser värst utan utanförskapet och känsla av att vara fel, att inte pass in. Då förstod jag inte riktigt det men när jag ser tillabaka inser jag hur pass mycket det skadade mig och hur dåligt jag mådde. Jag kan idag känna mig sviken av de vuxna i min omgivning när jag hör att till exempelvis människan i det här klippet säger att de vuxna borde agera. Alla bara gick förbi mig. Blundade och ansåg att mitt utanförskap var en konsekvens på hur jag var. Och ja. om jag hade varit öppen hade jag med största sannolikhet varit en i gänget, men som vuxen borde man ju tänka lite längre. Jag kommer allid att minnas läraren som på ett utvecklingssamtal sa att jag trivdes med att vara "lite i bakgrunden". Om hon bara visste hur fel hon hade, hur jag gick sönder inuti av att ingen sa ett ord till mig på en hel dag.

Min övertygelse är att ingen mår bra av att vara utanför - alla vill vara en del av en gemanskap. Ingen mår bra av att bli ignorerad av alla i sin omgivning. Det är så otroligt sinnessjukt att det inte är en självklarhet, HALLÅ liksom... Det är åt helvete. Jag önskar så djupt att ingen ska behöva uppleva ett utanförskap.