Tusen melodier i hjärtat

 
 
 
Jag flyr in i mig själv istället för att öppna upp. Det känns inte som ett allt för lyckat koncept. Speciellt inte som bloggare. Jobbet kväver mig en hel del. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Sökte en kurs på distans till hösten men jag vet inte om jag ska gå den. Det är om jag ska sikta på att bli djursjukvårdare, men det krävs så höga betyg då så jag måste få väldigt högt på högskoleprovet också samt att det ingår mycket matte i utbildningen. Inte mitt starkaste ämne. Om jag pallar att plugga och jobba samtidigt har jag inte heller någon aning om. Jag hittade en utbildning till elevassistent via komvux också, men det känns sådär att börja plugga gymnsiekurser igen. Det känns inte riktigt som "på riktigt" då. Jag vill ju ha en högskoleutbildning. Jag vet inte heller om elevassistent är är något jag klarar av att jobba som, eller om jag kommer att trivas med det. Jag och skolan har inte direkt varit bästa vänner, jag kanske får panik av att bara gå in i en skola.

Det känns som en omöjlig uppgift att välja inriktning när en inte har någon aning om vem man är eller vad en vill. Om jag fick välja totalt fritt hade jag förmodligen pluggat till djurskyddsinspektör, vilket inte går av olika anledningar. Eller journalist, men det är ju det att det inte finns många jobbmöjligheter. Det är ett rätt stort problem, en måste nästan utbilda sig till något som leder till jobb. Usch, jag ooooooorkar inte tänka på det här mer. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Göra.
 
Nu har jag bara en vecka kvar på jobbet, sedan har jag 4 veckors semester. Jag minns inte senast jag varken pluggade eller jobbade, det var flera år sedan. Samtidigt får jag lite ångest, det var kanske dumt att ta ut alla 4 veckorna samtidigt? Jag vet inte, men jag tänker ju lite att jag inte ska jobba kvar där sålänge till men det har jag egentligen ingen aning om. Om jag fortsätter fly in i mig själv istället för att, på något sätt, välja en utbildning blir det ju väldigt svårt att ta sig framåt... 

Det är svårt ibland, livet. 

Sluta ha så stora öron

 
 
Du har stora öron
Sluta ha så stora öron
Varför har du så stora öron?
Du ska inte ha så stora öron!

Ja sådana kommentar hör en ju inte så jätteofta tack och lov, men om vi istället byter ut kommentrerna till det här:

Du är blyg.
Sluta vara så blyg
Varför är du så blyg?
Du ska inte vara så blyg!


Vad de sa fick mig att tro att jag var en blyg person och att det var min största undergång. Jag kände aldrig att de var rätt, men, och jag förstod inte varför de uppmärksammade det. Det fruktansvärda, djärva fråga-"Varför är du så tyst?" - Alltid verkade så nedlåtande, som om det var något fel med mig som behövde åtgärdas.

Då känns det plötsligt väldigt bekant. Min poäng är att det är lika idiotiskt att kommentera människors utseende som sätt att vara på om det görs på ett negativt sätt. Om någon är blyg är den människan ju medveten om det - lika medveten som någon är om sina "stora örgon". Det förstnämnda är konstigt nog accepterat medans det är väldigt få som tar sig rätten att kommentara andras utseende negativt. Det påpekas allt som oftast som något negativt att vara blyg och jag anser att det är oerhört tragiskt. Det är hemskt att blyg är ett så negativt laddat ord, och att den personligheten problematiseras i skolan och samhället överlag. Ingen borde behöva känna att den personlighet de har inte är önskvärd.

Under min skoltid fick människor omkring mig att tro att min tystlåtenhet och blygsel var min undergång. Den frågan jag fick mest, och hatade oerhört mycket var: "Varför är du så tyst?" eller den klassiska frågan "Kan du inte prata?". Det är något så nedlåtande över frågorna, det är som att fråga "vad är det för fel på dig". Det gjorde så ont i mig varje gång.
 
Det är som att sticka en kniv rakt igenom någons självkänsla att påpeka deras sätt att vara på ett negativt sätt. 

Jag var för ungefär två veckor sedan hos en person som gång på gång påpekade för mig att jag var just blyg. Jag har hört det så många gånger förut. Nu är jag inte blyg på det sättet längre, det var jag som liten - nu har jag social fobi. (Läs: vilket beror mycket på hur jag har blivit bemött på grund av min blygsel) Det är så oerhört jobbigt när en försöker "verka normal" och gör allt för att dölja sin "annorlundahet" och någon kommenterar det en försöker dölja. Det är som att något går sönder inuti en. Jag har börjat bli så förbannad (Läs: inuti) när människor spär på det. "Du ska inte vara så blyg" Ehm, jo det ska jag visst? Människor ska vara det. Precis som att en del människor är öppna och framåt med allt och alla. 

Vi måste få vara som vi är och framförallt känna att vi kan få vara på det sättet. Det känns som en illustration i dagsläget men jag hoppas att det så småningom kan få bli så. Ingen människa ska behöva känna sig fel!

Jag var 1 av 70144


Jag visste inte ens om att det fanns så många människor. Ofattbart.


Phu! Vilken helg. Imorse var jag så trött att jag vet inte vad. Jag var alltså på Håkan Hellströms konstert. Jag önskar att jag kunde säga att det var magiskt men då ljuger jag lite. Det var otroligt mäktigt men den jag har varit på tmed honom tidigare var snäppet bättre, som jag minns det. Jag fick nog lite för mycket distans till scenen.
 
Sedan påverkade det nog en hel del att jag hade otur med människorna omkring mig, framförallt de två bredvid som snabbt visade sig vara kedjerökare. Jag fick rök i ansiktet under hela konserten(!) Jag var tvungen att soppa bort askan från kläderna... Dessutom sjöng de med väldigt högt och väldigt falskt. Och det är ju inte riktigt det man vill höra när man går på konsert. Jag tycker det är annorlunda om artisten ber människor att sjunga med, då tycker jag det blir jättefint och mäktigt men om endast de bredvid sjunger (läs:skriker) med blir det istället rätt störigt, tycker jag. Som om att det inte vore nog vifta tjejen alldeles bredvid mig väldigt mycket med armarna, så pass att jag fick ett par smällar. Lite komiskt i efterhand men inte riktigt där och då. Jag kan ibland bli så avundsjuk på gränslösa människor - tänk att vara så fri?

Samtidigt vill en ju inte tappa sin respekt för andra människor totalt. De drack väldigt mycket alkohol också så det påverkade förmodligen också deras omdöme. Nu låter jag som en bitter 80 åring men lite så kände jag mig.  Jag hade nog lite för höga förväntningar. Men, men det är ändå något att minnas.

Det var verkligen kaos när vi skulle gå därifrån, det kändes lite som att jorden skulle gå under och ALLA människor flydde därifrån - för sina liv. Jag har bara varit i Göteborg en gång tidigare så vi yra runt där rätt länge den natten innan vi hittade tillbaka till hotellet. Det blev lite mycket för mig, fick ett släng av panik men vi hittade tillbaka till hotellet tillslut. Hotellet som var vääääldigt dyrt, valde det bara på grund av att alla andra var fullbokade. Jag måste tyvärr säga att det inte alls levde upp till förväntningarna. Det fanns exempelvis inget handdusch munstycke, tv:en fungera inte, det fanns ingen dörr till toan, vääääldigt litet handfat och ingen hylla alls i badrummet, ingen sopptunna, sådär frukost, etc. Nu är jag väldigt klagoaktig känner jag men man blir ju lite besviken, och det känns så jobbigt att betala 2380+ kr för något man inte är nöjd med. Om jag ska se det positivt, som en ju måste välja att göra i slutändan, så var sängen väldigt skön!

Det var en upplevelse helt klart, och efter att ha haft en tråkig vardag väldigt länge är det så behövligt att bara komma bort.
Jag lägger ut en video här nedanför eftersom att jag filmade lite med mobilen, en får inte ta med systemkameror in men jag tänker att det är bättre än inget - som minne. Jag fick klippa bort en hel del på grund av att de bredvid mig tog över lite med sin sång, men något blev det, i alla fall! 70144 människor på samma plats. Det är svårt att ta in.

Håkan Hellström Ullevi 5/6 2016 from beefearless on Vimeo.