När tankar & känslor slåss mot varandra

 

I onsdag hände något som jag fortfarande har ångest inför. Det var en människa som hade pratat in ett meddelande på min telefonsvarare. (Läs:Jag svarar aldrig om telefonen ringer om jag inte verkligen måste, exempelvis om chefen ringer). Hon sa:

Hej. Du hade sökt jobbet som elevassistent. Det jobbet är tillsatt, men jag undrar om du är intresserad av jobbet som lärarvikarie? Hör av dig så berättar jag mer och eventuellt bokar in en inervju"

PANIK. HERREGUD. JA. ELLER NEJ. JAG ORKAR INTE. (min första reaktion). 

Jag vet att jag överdriver men jag klarar inte riktigt av det här med att tänka på eventuella nya jobb. Jag känner framtidshopp samtidigt som jag känner en press och osäkerhet som inte går att beskriva i ord. Givetvis vill jag ha jobbet, problemet är att jag med största säkerhet inte skulle klara av det. Jag har tänkt på det här sedan jag hörde samtalet och haft en oerhört beslutsångest. "Jag som LÄRARE? Nej. Eller kanske. Eller nej. Eller Ja. Aldrig. Eller kanske? Är jag dum i huvudet? Nej. Eller..." Lite så har mina tankar gått. Jag började fantisera om hur jag blev allt som mina egna lärare inte var. Det vill säga, förstående, snäll, uppmuntrande, någon som såg alla. Jag har tidigare fantasierat om det också, lite som att min hemliga, omedvetna, dröm är att bli lärare(?) eller snarare kanske speciallärare, specialpedagog.

Jag hade gärna testat på hur det är att jobba med barn men jag vet inte om jag vågar det. Att det skulle bli tufft är ett faktum, frågan är om jag överhuvudtaget skulle klara av en minut i den miljön och situationen. Jag får ångest av att bara närma mig ett skolområde, att sedan prata inför en hel klass? Det är jag nog dessvärre inte redo för, det hade jag aldrig klarat av - hur gärna jag än hade velat göra det. Jag vill vara en människa som inte tänker alls, som bara är sådär härligt skön och kastar sig in i allt och tänker att det inte är hela världen om det går åt helvete... Men jag är inte en sådan människa.

Det vore en lite mjukare start att få jobb som elevassistent och bara finnas där för 1 barn. Jag bestämde mig för att skita i att ringa upp arbetsgivaren i torsdags. Det gick sådär eftersom att hon ringde dagen efter också. Ångest kom tillbaka igen. Jag var nära att ringa i fredags, men klarade inte ens av att ringa. BARA det känns liksom jobbigt. På gränsen till omöjligt. Nu funderar jag trots allt på om jag ska ringa på måndag eller inte. Jag tror inte att det är försent. Dock tror jag mig ha sett annonsen om det här på arbetsförmedlingen och då gällde det barn i 7-9an, och det finns inte isåfall. Jag ser liksom ut att vara i den åldern själv. Men kanske hade jag klarat av det om det gällde småbarn... Misstänker dock att det är ett önsketänkande från min sida. Jag har lite större problem än vad jag vill erkänna för mig själv, ibland, när jag drömmer mig bort om att jag är som vem som helst. Någonstans är jag ju det, men jag har stora problem med min sociala ångest.

Åh! Varför är det så svårt. Jag vet inte hur  eller vad jag ska göra. Våga gå utanför min trygghetszon eller inte. Det känns oftast inte som ett val. Jag måste försöka inse att det är det, och att det är enda sättet att växa på är att gå utanför den - hur skrämmande det än känns. Samtidigt är jag så less på att en måste känna skam för att en inte riktigt vågar och stannar i sin trygghetszon. Under hela min skolgång har jag gått utanför den och det har varit allt annat än bra för mig. Men nu vill jag ju faktiskt utmana mig själv, nu är det ingen som tvingar eller pressar mig längre. (Läs: förutom samhället...) Jag får se hur jag gör, annars finns det ju fler chanser. Hoppas jag. Jag kan alltid fortsätta söka jobb som elevassistent och hoppas på det bästa. Jag vill så gärna hjälpa barn att få en bättre skolgång, uppväxt och bild av vuxna än den jag hade. Jag vill så gärna ge barn bättre förutsättningar i livet. Det är inte lätt när tankar och känslor slåss mot varandra.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback