Ångestvecka

 

Phu. Jag känner mig helt slut i huvudet trots att jag har semester. Det har framförallt varit tankarna om att eventuellt svara på/ringa upp angående jobben som lärare, eller lärarvikarie. Det är alltså runt tre, fyra olika människor som ringt - om olika jobb(?) inom skolan. Jag börjar tro att jag råkade klicka i att jag var behörig lärare med tanke på att de verkar så otroligt benägna till att få kontakt med mig. Jag har både fått mejl och sms utöver alla samtal. Herregud, har de inga fler som har sökt jobben? Jag har inte ens sökt det ena, och det andra är via vikariepoolen. Det vore onekligen en jävla utmaning. Jag vågar inte ens ringa. Det känns inte jättelovande. Samtidigt kanske en växer in i rollen och kan lyckats spela lite teater. Dock har jag tänkt så förut och det har jag inte riktigt klarat av... Min osäkerhet är lite för stor för att dölja. Jag är samtidigt så fruktansvärt less på det jobbet jag har nu. Jag har bara en veckas semester kvar nu och jag känner bara nej. Jag vill verkligen inte tillbaka. Men jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig in i rollen som lärare, det känns väldigt tveksamt om jag skulle klara av det. Åh, jag vet inte.

Ja som att det inte vore nog har jag funderat på att beställa tid för klippning+slingor hela den här veckan också - varför ska det vara så svårt?! Jag har aldrig gjort slingor hos frisören och jag vet inte om jag vill klippa mig så mycket som jag isåfall har tänkt göra, så det kanske har gjort det ännu lite svårare. Samtidigt vill jag ha en förändring - jag orkar inte med mitt utseende längre. Men det som tar emot mest är förmodligen att jag hatar att ringa. Jag tycker på något sätt att det är värre än att svara i telefonen, eftersom att det känns som man är den som har ansvaret över hela konversationen. Dock hatar jag att svara i telefonen också, det negativa då är att man är helt oförberedd. Jag börjar dividera med mig själv om jag ska svara när det ringer och det slutar vanligtvis med att det står missat samtal på skärmen. Och ångesten kommer - vem vart det? var det något viktigt? måste jag ringa upp nu? Vad ska jag säga? Och så vidare i all oändlighet. Om det är någon kollega från jobbet brukar jag skicka iväg ett sms istället, och fråga om det var den människan som ringde även om jag vet för att försöka få dem att ta det via sms istället. 

Om jag ska analysera lite beror det förmodligen på att en inte kan se den andra människan, även om det kan vara skönt, hehehe, så skapar det på något sätt ännu mer osäkerhet. Det är så mycket svårare att läsa av en person enbart via rösten. Och om en exempelvis inte kommer på ett svar på en fråga i ett fysiskt möte med en annan människa ser ju den personen på en att man tänker, men det gör man ju inte via en telefon. Min taktik för att klara av det är att vara förberedd, som det kontrollfreak jag är. Jag skriver alltid ner allt jag ska säga, även om jag bara ska ringa till exempel frisören. Nu har jag dragit på det länge, men idag ringde jag. 3 gånger(!) Inget svar. Det är alltid samma lättnad när ingen svarar, hehe... Samtidigt som jag bara vill få det gjort, jag har ju liksom laddat och förberett mig länge innan jag tillslut tar mod till mig. Ja, det låter väldigt överdrivet och jag förstår ju innerst inne att det är det. Men det är ändå samma visa varje gång. Alltid denna ständiga ångest.  

Nu är det i alla fall helg så det går inte att ringa, det är en bra ursäkt för att slippa! Jag måste däremot bestämma mig för om jag ska vara på mejlet angående jobbet eller inte. (Läs:hitta på en ursäkt till varför jag inte har "kunnat" svara och skriva att de ska ringa upp om det fortfarande är akutellt) Jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till det. Fan.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback