Headstrong



No longer is he the birth of my shame
Now I see the end to this
Now I'm free to end all this

I am headstrong
and I could be a little better
and I could be a little bit stronger
and I could be a little bit of everything


 

Selektiv mutism - en låsning i sociala situationer

 
 
 

Selektiv mutism är en ångest och barndomsdiagnos. Det innebär att barnen blir ofrivilligt stumma i vissa sociala situationer - en låsning av ångest. Barnen
 kan tala problemfritt i situationer eller miljöer där de känner sig trygga. Vanligtvis är barnen tysta i skolan och pratar som vanligt hemma. Studier visar på att det ofta finns ett inslag av social fobi och ångest vid selektiv mutism.

Det här är något som jag har tänkt skriva om under flera månader eller egentligen år, men eftersom att jag har personliga erfarenheter har det tagit emot... Det beror förmodligen mycket på att jag har skämts så oerhört mycket över min problematik som barn - jag har haft en känsla av att det är något fel på mig under hela min barndom. Jag vill trots det dela med mig av mina erfarenheter. Det finns så pass lite kunskap om tillståndet och det i sin tur gör att många barn  och unga blir missuppfattade, och inte får någon hjälp överhuvudtaget. Jag hoppas att jag i framtiden ska få möjlighet att hjälpa barn och ungdomar med selektiv mutism. Eller barn som har social ångest - en diagnos behöver inte nödvändigtvis finnas. 

Jag kommer att skriva utifrån mina egna erfarenheter, men också med den lilla forskning som finns i bakhuvudet. 

Vart mina egna erfarenheter kommer ifrån → 



Jag fick diagnosen som 12 åring, då hade jag varit tystlåten under hela min skolgång även om jag blev tystare desto äldre jag blev. En blandning av, framförallt, lärarnas kritik mot mig på grund av min blygsel och en del klasskamraters oförståelse gjorde att jag blev allt mer osäker och tyst. Avstängd. I högstadiet var jag i princip apatisk i skolan. Anledningen till att jag gjorde utredningen var på grund av min höga frånvaro. Jag orkade tillslut inte vara i skolan, och det var en daglig kamp för mig att slippa gå dit. Jag fick ingen förståelse från något håll och hade en ständig klump i magen. Det var ingen på BUP som pratade med mig alls utan jag var där och gjorde ett par pussel under en timme. Jag kommer ihåg att jag bröt ihop innan jag gick in dit. Ingen hade berättat något för mig innan och när man då går förbi en skylt där det står barn och ungdomspsykiatrin på, då känns det inte jättebra. Jag var rädd och ville bara försvinna. Det hade jag förmodligen velat oavsett men det kom lite som en chock.

Jag hittade ett papper där det stod att jag hade fått diagnosen som 15 åring. Då bröt jag ihop helt och hållet, eftersom att det kändes som en bekräftelse på att det var något fel på mig - även om jag inte visste vad diagnosen i sig betydde. Jag såg det som att det stod att jag hade en störning och det kändes så orättvist - det är ju de som inte förstår mig?! Jag förträngde det jag hade läst även om det fanns i bakhuvudet. Något år(?) efteråt googlade jag på diagnosen och kom till en sida där det stod att diagnosen var en störning som ofta inte försvinner. Jag klickade snabb ner sidan. Bröt ihop ordentligt än en gång och sedan blundade jag för det här faktumet igen. Jag låtsades inte om att jag hade en enorm talängslan och social ångest. Med andra ord:Selektiv mutism, men jag visste inte om att diagnosen betydde just det då.

Det var en försvarsreaktion - jag ville inte ta in det jag hade läst. Jag ville vara normal. Det är egentligen inte förens nu i år som jag har läst på om diagnosen. Det finns dock väldigt lite forskning om tillståndet, men det som jag har hittat via nätet har jag läst. Obeskrivligt märklig känsla att ha trott att en har varit ensam om något, under hela sitt liv, och sedan läsa beskrivningar om det. 

Med åren har en önskan om att hjälpa människor som är i samma situation som jag var i som barn och tonåring växt sig starkare. Inget barn ska behöva växa upp i den ångesten jag fick leva med, varje dag. Alla ska framförallt få hjälp med det här, det orsakar ett enormt lidande. Det måste tas på allvar. Att ha selektiv mutism är inte att vara blyg. Blyg och introvert är ett personlighetsdrag som jag vill lyfta fram som positivt, eftersom att det är personligheter som många ser som en defekt som ska tränas bort. Men att vara eftertänksam, tystlåten och lite försiktig är inget negativt - även om omgivningen och samhället ständigt säger det till en på olika sätt. Det är förfärligt. 

Jag är övertygad om att jag utvecklade selektiv mutism - en enorm social ångest och talängslan på grund av hur jag blev bemött. I väldigt låg ålder hade jag också vissa uttalnings svårigheter, som jag också tror kan ha haft en stor haft en bidragande faktor till min talängslan. Jag pratade ganska otydligt fram till att jag var i 8 årsåldern. Samtidigt tror jag att mycket satt i mitt huvud också - jag fick för mig att min röst lät illa men egentligen var det inte värre än att jag inte kunde uttala "R". Sedan har ju alla olika personligheter och jag var blyg och ganska osäker som barn. Jag tror att ens osäkerhet som barn kan utvecklas åt olika håll beroende på miljö, och hur en blir bemött av andra människor. Det blev mycket fokus på att jag var tystlåten, vilket är vanligt bland barn som inte tar så mycket plats. Jag anser att det är ett stort problem när lärare lägger allt fokus på elevers (i deras ögon) negativa sidor och misslyckanden. Jag tycker också att lärare generellt har haft väldigt låga förväntningar på mig, speciellt i högstadiet, vilket i sig är ett problem. Jag bara satt där -apatisk. Ingen gjorde något.

Lärares uppgift är bland annat, enligt mig, att se förbi elevens svårigheter och bekräfta honom/henne för sina positiva egenskaper. Barn måste få känna att de är värda uppmärksamheten och att deras framtid är ljus. Om en hela tiden påpekar att någon är tystlåten och blyg blir det väldigt laddat. Och för ett barn som har selektiv mutism blir steget till att börja prata ännu svårt att ta om de ständigt blir ifrågasatta. 

 

 
"Varför är du så tyst - kan du inte säga ett ord, bara ett ord, snälla?" "kan du inte prata?"
Jag kunde prata, jag ville prata men jag kunde inte. Jag fick en låsning i sociala situationer att jag inte fick fram ett ord. Fast i en ond cirkel där man inte förväntas säga ett ord. Ingen pratar med dig tillslut. Ingen tittar på dig. Du blir osynlig.

Hur ska vi hjälpa barn med selektiv mutism/ social ångest?→

Det som jag tycker är viktigast är att inte göra barnet osynligt. Den naturliga räddningen för vuxna som inte får ett svar är att börja låtsas att barn med selektiv mutism är stumma och slutar förvänta sig ett svar eller till och med, slutar prata med barnet helt och hållet. Låtsats som att de inte existerar. Barnen görs då socialt mera osynlig. Barnen godtar dessvärre samma lösning och kommer allt längre bort från tanken att prata i den situationen eller med den människan. Den här lösningen som många vuxna använder sig av är säkerligen menat som välvilja, eller för att man själv tycker att det blir obekvämt med tystad. Men man bekräftar samtidigt barnets identitet som en socialt stum människa och barnet fångas på det sättet in i symptomet.

Barn med selektiv mutism tas ofta som blyga. Om det inte finns andra problem som exempelvis hög frånvaro i skolan är det vanligtvis inget som uppmärksammas, på något annat sätt än att barnen får höra att de ska ta mera plats - och så vidare. Det är givetvis problematiskt eftersom att barnen tvingas lida i det tysta. Om man möter ett barn med selektiv mutism som exempelvis lärare är det viktigt att inte få en tyst relation till barnet, att försöka "bryta isen" så fort som möjligt. Det blir svårare för barnet att börja prata med dig desto längre tid ni haft en tyst relation. Barn utvecklar snabbt mönster för var de kan prata och var de känner att de måste vara tysta, och prata i situationer eller med människor som de länge varit tysta i  eller förhållande till är förenat med en enorm ångest. Det är något som man måste förstå - hur svårt det är för barnen.  Att ställ frågor som går att svara enkelt på är en början. Inte tvinga, inte ifrågasätta tystnaden utan fokusera på det positiva. Jag tror också på att på olika sätt lyfta fokuset från barnen när en pratar med dem, eftersom att vi med social ångest ofta tycker det är jobbigt att vara i fokus. 

Det är viktigt att förstå att selektiv mutism inte en del i någons personlighet. Tyst är inget sätt att vara på. Barn med selektiv mutism bär generellt på mycket ångest, eftersom att de är så väl medvetna om att de borde prata och vill göra det samtidigt som de känner att de inte kan. Om en blir "den tysta" i ett sammanhang är det svårt att börja prata. Rösten är vanligtvis väldigt tyst och hes i början, eftersom att barnen inte har tränat upp den. Vilket givetvis skapar ännu en ångest för att börja prata. Jag har själv fortfarande svårt att lita på min röst. 

Vuxna tror oftast att barnen inte vill prata men det är inger val de gör. De låter bli på grund av ångesten det skapar. Jag tror tyvärr att det är vanligt att skämmas över sina svårigheter och då inte kunna kan inte prata med någon om problematiken, och att bli bemött med oförståelse av omgivningen. Det skapar en känsla om att det är något när vuxna, och även andra barn, påpekat tystnad på ett negativt och ibland också hånfullt sätt.

Press och påstötning orsakar bara ytterligare låsningar i sociala situationer där barn normalt förväntas tala. Däremot, om man inte sätter upp mål eller involverar barnet överhuvudtaget så är det lätt att identiteten barnet får är att vara tyst, både i sin egen självbild och också av andra. När man säger till någon att hon måste prata mer och högre så synliggör man ju den personen på ett negativt sätt och det skapar ett större problem än vad det behöver vara. Plötsligt ligger det en prestation i att man måste "börja prata". Jag tror på att försöka att inte börja prata för barnet i för stor utsträckning. Då barnet får hjälp att undvika obehagliga situationer kopplade till rädslan att tala fråntas också möjligheten att erfara hur rädslan och ångesten kan minska och försvinna om situationen inte undviks rädsla för att tala eller ses tala, höras. När barnet väl säger något är det viktigt att inte göra så stort väsen av det, eftersom det kan leda till att barnet sluter sig igen då barnet kan känna att det blir för mycket uppståndelse. Desto tidigare vuxna börjar hjälpa barnen ju lättare är det att bryta tystnaden. Barnen mår ofta väldigt dåligt av att inte känna att de kan uttrycka sig i tal. Det leder om inte annat till många missuppfattningar. 

Jag tycker inte att man ska komplicera det. Det är ju ingen raketforskning. Ingen människa vill känna sig utanför gemenskapen, fel eller konstig. Jag tror, eller jag vet, att det är viktigt att se dessa barn som alla andra - prata med dem, så länge det inte görs i syfte att få dem att börja prata eftersom att barnen kommer att känna av det. Det går ju faktiskt att prata med människor utan att ställa frågor och kräva svar. Ge de en chans att svara men pressa inte. Påpeka aldrig deras tystnad, gör ingen grej av det. Ha tålamod och sluta aldrig att förvänta dig ett svar. Jag tror att man kommer långt med vänlighet och förståelse.

Ett beskärt foto från sista skolfotot jag var med på, i 4an, sedan blev självhatet så stort att jag inte klarade av att vara med på foton. I mina ögon syns något som är svårt att sätta ord på - något var bara fel. Om en jämför det med foton på mig som yngre är skillnaden slående - tänkt att skolan kan ta ifrån ett barn livsgnistan.
 
Under samtliga föräldrarmöten under min skoltid bröt jag ihop. Jag, som aldrig grät inför andra, kunde inte hålla tårarna borta. Jag skämdes över mig själv, inför mina föräldrar framförallt, och kände mig pressad. Det jag fick höra gång på gång var att jag var fel - att jag borde ändra på mig och att jag måste göra något åt min höga frånvaro. Samtliga lärare som lämnande ett omdöme på mig inför utvecklingsamtalen kände sig, varje gång, tvungna att påpeka att jag var tystlåten, att jag inte räckte upp handen och så vidare. Jag fick aldrig höra något positivt och det blev för mycket för mig när jag satt där i en, för mig, väldigt utsatt situation. Som lärare måste man kunna lyfta fram barns starka sidor inte inte lägga fokus på något som egentligen inte är relevant. Alla vet redan att barnet ifråga inte pratar eller tar något plats. Det hjälper inte att gång på gång, lyfta fram det som barnets undergång. Det enda man gör då är att bidra till att barnet utvecklar ett självhat - ett självhat som barnet i värsta fall kommer att tvingas leva med under hela sitt liv.
 
Jag läste en studie om tysta barn i skolan och vill citera en bit från den:
 
"Flera av föräldrarna tog upp att handledning till personal i skolan gjorde att barnet uppmärksammades och blev gladare. Personalen kunde också kommentera att barnen blev mera synliga i skolan. Barnens självförtroende och livsglädje hade i sin tur ökat genom att de blev sedda i skolan
 
I mångas ögon kan det säkerligen tyckas självklart men i många, många fall blir dessa barn fullständigt osynliga. Jag är övertygad om att det kan rädda liv och minimera barns lidande om vuxna inte väljer att blunda och gå förbi dem.
 
 
Varför drabbas barn av selektiv mutism?→ 

Jag tror att det kan finnas många anledningar och orsaker till att barn drabbas selektiv mutism. Tillståndet uppstår i regel hos barn med extrem ångest. Vanligtvis tror jag att det är blyga och osäkra barn som drabbas, att de blir bemötta på ett negativt sätt och att de utvecklar en ångest och talängslan som växer sig starkare med åren - eller minskar om de vuxna och även barnen i omgivningen hanterar det på rätt sätt. Det medför ett mer eller mindre lidande för de allra flesta. Instängd i dig själv (i vissa situationer/med vissa människor - vanligtvis i skolan) i en värld där ingen förväntar sig att du ska prata och lever i tron att du inte vill göra det - att det är ett val du gör att vara tyst och att inte delta i samtal. Ofta blir du pressad, hånad och förlöjligad - det är ju bara att prata..? Du blir väldigt missförstådd utan en röst. Tillslut blir du mer eller mindre osynlig och hamnar i ett bottenlöst utanförskap. I värsta fall. Vuxna kan bidra till att det inte behöver bli på det sättet.

Citat:

Ett barn som av sina lärare uppfattades som trotsigt och manipulativt berättade för sin terapeut att han inte talade i skolan för att han blev nervös och rädd för att bli retad eftersom han sedan förskolan haft smärtsamma upplevelser kopplade till försök att prata i skolan.
 
 
 
 
I en hel del sociala situationer än idag får jag en låsning och har svårt att få ur mig orden, men det händer väldigt sällan att jag inte får ur mig något alls vilket var vanligt när jag var liten. Jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var i regel av frågor som krävdes ett mer avancerat svar än Ja, Nej, eller Vet inte. I situationer när jag tvingades prata i skolan av, framförallt, killarna i klassen blev jag väldigt hånad och förlöjligad. Det var vanligtvis när jag fick en fråga som exempelvis "Kan du inte prata?". Jag svarade Ja, då helt enkelt. Väldigt tyst, med ett rodnande ansikte. Vilket också uppmärksammades på ett hånfullt sätt. Det blev väldigt negativt laddat att prata och jag undvek det i den utsträckningen det var möjligt.

Det finns väldigt lite forskning i hur barn med selektiv mutism klarar sig i vuxen ålder men den som finns visar på att de utvecklar social fobi som vuxna. Om de inte får någon hjälp.

I frustration över att inte kunna nå barnet kan vuxna upplever barnets tigande som ett manipulativt, provocerande och trotsigt beteende. Det här kan göra att exempelvis vuxna börjar pressa och tvinga barnet att prata eller till och med bli arg på barnet. Det fick jag uppleva ett antal gånger, vilket ju inte direkt gör att man blir trygg i att prata. Talängslan blir istället starkare.
 
Under min skoltid fick jag höra att jag trivdes med att vara i bakgrunden, framförallt i gymnasiet när jag gick i en speciell klass för ungdomar med diagnoser. Jag minns också oerhört tydligt hur en lärare sa under ett föräldramöte i gymnasiet "Varför ska man prata egentligen" eller något liknande. Det var alltså tänkt som någon form av tröst till mig, att jag inte skulle ha det behovet. Men jag ville ju prata, jag ville inte vara den som ingen pratade eller tittade på. Jag ville bli behandlad som en människa, inte som ett spöke. Det var dessvärre ingen som förvänta sig det av mig, jag var den tysta och så var det med det.
Min tysthet blev min identitet, min enda identitet.




Ångestvecka

 

Phu. Jag känner mig helt slut i huvudet trots att jag har semester. Det har framförallt varit tankarna om att eventuellt svara på/ringa upp angående jobben som lärare, eller lärarvikarie. Det är alltså runt tre, fyra olika människor som ringt - om olika jobb(?) inom skolan. Jag börjar tro att jag råkade klicka i att jag var behörig lärare med tanke på att de verkar så otroligt benägna till att få kontakt med mig. Jag har både fått mejl och sms utöver alla samtal. Herregud, har de inga fler som har sökt jobben? Jag har inte ens sökt det ena, och det andra är via vikariepoolen. Det vore onekligen en jävla utmaning. Jag vågar inte ens ringa. Det känns inte jättelovande. Samtidigt kanske en växer in i rollen och kan lyckats spela lite teater. Dock har jag tänkt så förut och det har jag inte riktigt klarat av... Min osäkerhet är lite för stor för att dölja. Jag är samtidigt så fruktansvärt less på det jobbet jag har nu. Jag har bara en veckas semester kvar nu och jag känner bara nej. Jag vill verkligen inte tillbaka. Men jag har svårt att överhuvudtaget tänka mig in i rollen som lärare, det känns väldigt tveksamt om jag skulle klara av det. Åh, jag vet inte.

Ja som att det inte vore nog har jag funderat på att beställa tid för klippning+slingor hela den här veckan också - varför ska det vara så svårt?! Jag har aldrig gjort slingor hos frisören och jag vet inte om jag vill klippa mig så mycket som jag isåfall har tänkt göra, så det kanske har gjort det ännu lite svårare. Samtidigt vill jag ha en förändring - jag orkar inte med mitt utseende längre. Men det som tar emot mest är förmodligen att jag hatar att ringa. Jag tycker på något sätt att det är värre än att svara i telefonen, eftersom att det känns som man är den som har ansvaret över hela konversationen. Dock hatar jag att svara i telefonen också, det negativa då är att man är helt oförberedd. Jag börjar dividera med mig själv om jag ska svara när det ringer och det slutar vanligtvis med att det står missat samtal på skärmen. Och ångesten kommer - vem vart det? var det något viktigt? måste jag ringa upp nu? Vad ska jag säga? Och så vidare i all oändlighet. Om det är någon kollega från jobbet brukar jag skicka iväg ett sms istället, och fråga om det var den människan som ringde även om jag vet för att försöka få dem att ta det via sms istället. 

Om jag ska analysera lite beror det förmodligen på att en inte kan se den andra människan, även om det kan vara skönt, hehehe, så skapar det på något sätt ännu mer osäkerhet. Det är så mycket svårare att läsa av en person enbart via rösten. Och om en exempelvis inte kommer på ett svar på en fråga i ett fysiskt möte med en annan människa ser ju den personen på en att man tänker, men det gör man ju inte via en telefon. Min taktik för att klara av det är att vara förberedd, som det kontrollfreak jag är. Jag skriver alltid ner allt jag ska säga, även om jag bara ska ringa till exempel frisören. Nu har jag dragit på det länge, men idag ringde jag. 3 gånger(!) Inget svar. Det är alltid samma lättnad när ingen svarar, hehe... Samtidigt som jag bara vill få det gjort, jag har ju liksom laddat och förberett mig länge innan jag tillslut tar mod till mig. Ja, det låter väldigt överdrivet och jag förstår ju innerst inne att det är det. Men det är ändå samma visa varje gång. Alltid denna ständiga ångest.  

Nu är det i alla fall helg så det går inte att ringa, det är en bra ursäkt för att slippa! Jag måste däremot bestämma mig för om jag ska vara på mejlet angående jobbet eller inte. (Läs:hitta på en ursäkt till varför jag inte har "kunnat" svara och skriva att de ska ringa upp om det fortfarande är akutellt) Jag har ingen aning om hur jag ska komma fram till det. Fan.

We’re gonna get it, get it together

                                 

Underneath the storm an umbrella is saying
Sitting with the poison takes away the pain
Up and up, Up and up

We’re gonna get it, get it together
I know we’re gonna get it, get it together somehow
We’re gonna get it, get it together and flower

How come people suffer? How come people part?
How come people struggle? How come people
Break your heart? Break your heart?

Yes I wanna grow, yes I want to feel
Yes I wanna know, show me how to
Heal it up, heal it up

Don’t ever give up


När tankar & känslor slåss mot varandra

 

I onsdag hände något som jag fortfarande har ångest inför. Det var en människa som hade pratat in ett meddelande på min telefonsvarare. (Läs:Jag svarar aldrig om telefonen ringer om jag inte verkligen måste, exempelvis om chefen ringer). Hon sa:

Hej. Du hade sökt jobbet som elevassistent. Det jobbet är tillsatt, men jag undrar om du är intresserad av jobbet som lärarvikarie? Hör av dig så berättar jag mer och eventuellt bokar in en inervju"

PANIK. HERREGUD. JA. ELLER NEJ. JAG ORKAR INTE. (min första reaktion). 

Jag vet att jag överdriver men jag klarar inte riktigt av det här med att tänka på eventuella nya jobb. Jag känner framtidshopp samtidigt som jag känner en press och osäkerhet som inte går att beskriva i ord. Givetvis vill jag ha jobbet, problemet är att jag med största säkerhet inte skulle klara av det. Jag har tänkt på det här sedan jag hörde samtalet och haft en oerhört beslutsångest. "Jag som LÄRARE? Nej. Eller kanske. Eller nej. Eller Ja. Aldrig. Eller kanske? Är jag dum i huvudet? Nej. Eller..." Lite så har mina tankar gått. Jag började fantisera om hur jag blev allt som mina egna lärare inte var. Det vill säga, förstående, snäll, uppmuntrande, någon som såg alla. Jag har tidigare fantasierat om det också, lite som att min hemliga, omedvetna, dröm är att bli lärare(?) eller snarare kanske speciallärare, specialpedagog.

Jag hade gärna testat på hur det är att jobba med barn men jag vet inte om jag vågar det. Att det skulle bli tufft är ett faktum, frågan är om jag överhuvudtaget skulle klara av en minut i den miljön och situationen. Jag får ångest av att bara närma mig ett skolområde, att sedan prata inför en hel klass? Det är jag nog dessvärre inte redo för, det hade jag aldrig klarat av - hur gärna jag än hade velat göra det. Jag vill vara en människa som inte tänker alls, som bara är sådär härligt skön och kastar sig in i allt och tänker att det inte är hela världen om det går åt helvete... Men jag är inte en sådan människa.

Det vore en lite mjukare start att få jobb som elevassistent och bara finnas där för 1 barn. Jag bestämde mig för att skita i att ringa upp arbetsgivaren i torsdags. Det gick sådär eftersom att hon ringde dagen efter också. Ångest kom tillbaka igen. Jag var nära att ringa i fredags, men klarade inte ens av att ringa. BARA det känns liksom jobbigt. På gränsen till omöjligt. Nu funderar jag trots allt på om jag ska ringa på måndag eller inte. Jag tror inte att det är försent. Dock tror jag mig ha sett annonsen om det här på arbetsförmedlingen och då gällde det barn i 7-9an, och det finns inte isåfall. Jag ser liksom ut att vara i den åldern själv. Men kanske hade jag klarat av det om det gällde småbarn... Misstänker dock att det är ett önsketänkande från min sida. Jag har lite större problem än vad jag vill erkänna för mig själv, ibland, när jag drömmer mig bort om att jag är som vem som helst. Någonstans är jag ju det, men jag har stora problem med min sociala ångest.

Åh! Varför är det så svårt. Jag vet inte hur  eller vad jag ska göra. Våga gå utanför min trygghetszon eller inte. Det känns oftast inte som ett val. Jag måste försöka inse att det är det, och att det är enda sättet att växa på är att gå utanför den - hur skrämmande det än känns. Samtidigt är jag så less på att en måste känna skam för att en inte riktigt vågar och stannar i sin trygghetszon. Under hela min skolgång har jag gått utanför den och det har varit allt annat än bra för mig. Men nu vill jag ju faktiskt utmana mig själv, nu är det ingen som tvingar eller pressar mig längre. (Läs: förutom samhället...) Jag får se hur jag gör, annars finns det ju fler chanser. Hoppas jag. Jag kan alltid fortsätta söka jobb som elevassistent och hoppas på det bästa. Jag vill så gärna hjälpa barn att få en bättre skolgång, uppväxt och bild av vuxna än den jag hade. Jag vill så gärna ge barn bättre förutsättningar i livet. Det är inte lätt när tankar och känslor slåss mot varandra.

Stanna tiden

 
 
Nu har jag haft semester i en vecka. Det går för fort. Stanna tiden. Jag vill inte börja jobba igen. Aldrig. Jag försöker att fly verkligheten - jag lyckas, som alltid, reletivt bra med det. Men jag vet att det alltid kommer att slå tillbaka på mig och att det aldrig kommer att leda till någonting lyckligare. Jag måste sluta - frågan är bara hur.

Jag har köpt en ny laptop. På tal om verklighetsflykt. Jag har behövt en ny i ett år egentligen men så länge jag har en dator som fungerar tar det lite emot att köpa en ny, de är ju så otroligt dyra. Men jag tänkte att jag kan unna mig en nu, som ett kvitto på att jag jobbat i ett år. Jag hade ju liksom aldrig haft råd med en annars. Nu köpte jag inte riktigt den jag allra helst skulle vilja ha (Läs:en apple för 25 tusen. ehm). Min beslutsångest gjorde att det här köpet tagit ett par veckor, men tillslut bestämde jag mig för en ASUS. Jag fick hem den i fredag. Blev inte nöjd, så jag måste åka och lämna tillbaka den. Hittade dock en HP på rean idag som jag slog till på väldigt spontant, och jag är nöjd med den hittils. Det är den här - HP Pavilion 15-AB112NO. Jag åkte faktiskt dit och köpte den i fysisk butik. Det ni. Jag köper nästan allt på nätet så det var lite av en upplevelse. 

Ja det händer inte så mycket i mitt liv. Jag känner inte riktigt för att göra någon heller. Det låter kanske deppigt men jag är trött. Jag har gjort och tänkt alldeles för mycket, alldeles för länge. Mitt första jobb var verkligen... kanske inte riktigt vad jag behövde i mitt liv. Men jag ångrar inte att jag tillslut tog mod till mig och gick in till arbetsintrevjun. Jag behövde pengarna och om jag bara hade varit hemma ett helt år hade jag knappast mått bättre. Dock hade jag kanske börjat plugga eller kommit längre rent socialt, det hade ju varit något men nu måste jag försöka se framåt. Jag måste försöka börja våga tänka på framtiden nu när jag har tid - hur jag ska göra med allt, om jag ska gå kursen jag har anmält mig till eller inte, och så vidare. Jag är bara rädd för att jag faktiskt inte kommer att komma fram till något. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, eller hur jag ska klara det.

Nu ska jag fortsätta titta på min serie jag började kolla på förra veckan - Orphan Black. Med det skrivet lyckades jag nog med en röd tråd i det här inlägget. Verklighetsflykt.