Jag får åtminstone betalt...

 
 
...tänkte jag för mig själv i bilen påväg till min andra kund för dagen... Låt mig innan jag fortsätter på den berättelsen berätta hur min dag hade sett ut sålångt. Jag hade under hela veckan haft ångest på grund av att jag hade en samkörning med två, för mig, okända människor på fredagen. 50 min restid. Jag försökte dock komma runt det genom att skriva till den ena tjejen att jag behöver åka i egen bil på grund av att jag skulle vidare till en annan stad efter passet. Det kändes som att hon kanske skulle se igenom det men efter mycket om och men skickade jag iväg mejlet. Jag vet ju inte om hon misstänkte att jag bara ville köra själv men det blev i alla fall mycket positivt mottaget "Inga problem" Phu tänkte jag, även om vi fortfarande delade pass och BARA det för mig är oerhört jobbigt blev jag oerhört lättad över att slippa samkörningen.
 
Men. Jag fick ett sms på fredagsmorgonen... Det stod ungefär att "Jag är sjuk idag, hämta Stina kl 7:00, jag har nyckeln, hämta den hos mig på adressen bl.a bl.a" Jag kände att fan, nej, nu lägger mig under täcket och låtsas vara en del av sängen. Klockan var då redn 6:50. Paniken. Sedan ringde även en från kontoret och talde om att vi skulle vara där 1 timme extra eftersom vi bara var två+ gav mig ett extra pass på eftermiddagen. Underbart. Det var bara att kasta i sig frukost och försöka samla sig. Det blev dock ingen frukost eftersom att mjölken var slut. (Läs:Jag äter gröt)
 
Jag åkte och hämtade Stina och nyckeln, sedan väntade en något ehm stel bilresa på 50 minuter. Jag får en låsning och blir tyst när det förväntas att jag ska prata, det är förjävla jobbigt. Hatar dessutom att göra något som jag känner att någon annan bedömer, som att köra bil.  Jag kände mig tvungen att köra om alla lastbilar, annars tycker jag faktiskt det är skönt att köra bakom dem får då slipper jag köra i 120 km/h. Men det kändes som att hon dömde mig när alla körde om oss så ja, jag riskera livet lite där. Det är ju halt nu också. Bilresan kändes oerhört lång men tillslut kom vi fram. Förlåt men just den här kollegan är väldigt långsam, själv är jag väldigt snabb så ja... Det blir lite frustrerande. Mitt i allt gick dammsugaren sönder, jippie. När vi tillslut var klara insåg jag att jag inte hade fått två nycklar av kollegan som var sjuk, så det var bara att köra iväg till henne IGEN. 15 min extra på dessa 50 minuter. Sedan var jag ju tvungen att skjuta Stina till hennes andra kund. PHU.

 
Jag kunde sedan, äntligen, åka till min andra kund, klockan var då 13:06, jag började kl 13:00 och hade inte ätit på hela dagen och tänker att det i alla fall inte kunde bli värre nu... Men när jag kommer in i lägenheter har kunden inte tvättat trasorna vi använder (Läs:fruktansvärt vidrigt) Det försvårar också allting. Jag tänkte dock "Jag får i alla fall betalt för den här skitdagen" . Jag blev klar tillslut och gick till bilen för att åka hem, jag ser då en lapp som fladdrar under vindrutetorkarna. Inser på än gång att det är en parkeringsböter. I det läget fundera jag på att köra av vägen rätt in i ett träd. Men jag kom fram till att hålla hoppet uppe "Det kanske finns parkeringsböter på 100 kr?" Naiva jag. Jag stannade bilen och kollar på lappen, jag försökte kisa in i det sista men tillslut gick det inte. 600 kr stod det. 600 kr(!!!!!) Alltså. Den känslan, att ha gått igenom den jävla dagen utan att ha tjänat 1 krona, tvärt om - behöva betala för dagen. Usch. Någon måste fasen ha tipsat för jag var hos den kunden i endast 1½ timme och det var avlägset. Det kändes så orättvist, jag var ju tvungen att gå in och jobba och det fanns ingen gästparkering.

Helvete. FAN. Det kändes (och känns fortfarande) förjävligt. Jag kunde lika gärna ha varit hemma.

Jaja, vad ska man göra, det är bara att bryta ihop och komma igen. Den här veckan har jag tänkt en hel del på framtiden, det känns som att jag måste utbilda mig och jag vill ju komma någonstans men det är så jävla svårt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det jag vet är att jag vill göra något som känns betydelsefullt, sedan kan man ju dessvärre inte bara välja vad som helst. Något med att hjälpa människor (Läs:typ socionom) har jag tänkt lite på, jag är dock väldigt osäker på om jag dels klarar av utbildningen på grund av, bland annat, alla grupparbeten. Samt att jobba med ett mer eller mindre socialt arbete sen, jag är osäker på om jag fixar det eller om det överhuvudtaget passar mig.


 
 
Journalist hade ju varit nice men det finns ju inga jobb. Djurskyddsinspektör eller djurvårdare, absolut, men min betyg räcker inte. Jag har börjat inse hur svårt det är att komma in på utbildnar nu också Ja jag är lite efter men jag har haft ångest över så mycket annat. Jag har börjat fundera lite på att göra högskoleprovet men det hade ju känts hemskt om en fick 0.1, eller 0.0, då hade jag inte känt att jag skulle klara av en högskoleutbildning. Åh, någon hjälp mig. Jag hatar att jag är den enda som kan hjälpa med med det här. JAG KLARAR DET INTE.

Jag vet, världens längsta inlägg men det var ett tag sedan jag bloggade... Jag måste berätta om min ångest inför nästa vecka också - uppföljningssamtal på jobbet. Just nu känns det som ett jobbigare samtal än arbetsintervjun, en kommer ju få kritik om den här tiden. Jag vill inte, jag klarar det inte men jag måste ta mig igenom det.
På onsdag är det, håll tummarna för att jag inte gör bort mig totalt.

Ps. Stina heter egentligen någonting annat i verkligheten... hehe.


» Lili

Gör högskoleprovet i alla fall! Man kan göra det hur många gånger som helst, så lyckas du inte första gången kanske du lyckas andra eller femte. Det kan vara tungt att få ett dåligt resultat, men till sist händer det. Dessutom vet du ju inte ännu, du kanske får jättebra resultat? Och det är ju bättre att testa och misslyckas första gången, än att gå omkring på ett jobb man inte riktigt trivs, bara för att man är för rädd för att försöka.

Jag är säker på att du klarar allt det här, bara du lyckas ta dig ur den negativa tankespiralen och hitta lite hopp. Om du har hopp har du allt! Och att komma ur negativa tankar kan man faktiskt få hjälp med, så om du inte redan gör det tycker jag du ska gå och prata med någon. Jag brukar göra det ibland och det är jätteskönt.

Önskar dig allt gott!

Svar: Jo du har rätt! Tack.
beefearless.blogg.se

2016-01-24 // 20:03:01



Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback