Flashback från utvecklingssamtalen

 
Ja gud. Det var längesedan jag hade så stark ångest som i onsdags inför uppföljningssamtalet. Fysjutton. Det hjälpte ju inte att precis allt gick åt helvete den dagen. På morgonen när jag körde till staden det var i för att först ta några pass var det verkligen kolsvart. Jag trodde på riktigt att jag skulle köra av vägen, jag såg ingenting och blev bländad av de som körde på andra sidan körfältet. Samtidigt som alla bakom började blina med helljusen (Läs: de tycker med största sannolikhet att jag körde för sakta) men vad ska man göra(?) Jag trodde att jag skulle dö där på vägen den morgonen.

Men jag kom fram. Jag hittade inte alls till den första kunden och var väldigt nära att bryta ihop, men efter en halvtimmes virrande hittade jag tillslut dörren. Phu. Det gick Ok där. Sedan vidare till nästa, en kund som var hemma och givetvis fungerade inte dammsugaren. Jag fixade i ordening så bra jag kunde och körde vidare till nästa, och där lyckades jag göra sönder moppen. Det går bra nu. Sedan hade jag den där vidriga klumpen i magen inför det som väntade, det var helt olidligt strax innan. Jag var tvungen att högt för mig själv säga: Jag är bra, jag klarar det här, om det går åt helvete gör det faktiskt ingenting. Det gick sådär. Jag blev lite förvånad för jag har ju jobbat över 6 månader(!) nu, tiden går snabbt. Trodde därför jag skulle bli tillsvidareanställd men nej. Chefen ville mest klaga på hur dåligt företaget gick och att en verkligen skulle tänka på om en inte orkade jobba även om en inte mådde bra. Inte sjukanmäla sig. (??!!) Det var inget roligt samtal, det kändes väldigt obekvämt och jag sa ungefär ingenting. 

Jag fick flashback från utvecklingssamtalen i skolan. På i princip alla mina utvecklingssamtalen grät jag. Jag kände mig så värdelös, och så otroligt granskad och negativt bedömd. Lärarna fick mig att skämmas över mig själv. Nu påpeka tyvärr den här chefen att jag var tyst, det var kanske inte menat på ett illa sätt men hon påpekade det som om att det kanske var ett problem när jag arbetade med mina kollegor. Det var inte så att hon började med att ta upp det i meningen om det, utan sa det lite i förbifarten. Men sådant får mig att sjunka oerhört. Det är det värsta jag vet är när någon påpekar det, eftersom jag hört det så många gånger och är så väl medveten om det. Jag vill ju verkligen inte vara den tysta längre men det är svårt att plötsligt bli totalt öppen, jag har haft jättesvårt att bli någon annan än den jag var under min skolgång. Det är djupa mönster och ärr. Det är inte lätt men jag försöker och jag antar att det är bättre än ingenting.

Samtalet tog inte lång tid och jag överlevde ju det men det var ett litet helvete. 
Nästa vecka hoppas jag blir bättre än denna, jag tror faktiskt det för mitt schema är i alla fall helt okej. 


Har inte läst så mycket än men gillar dina inlägg:)

2016-02-04 // 20:55:19



Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback