Flashback från utvecklingssamtalen

 
Ja gud. Det var längesedan jag hade så stark ångest som i onsdags inför uppföljningssamtalet. Fysjutton. Det hjälpte ju inte att precis allt gick åt helvete den dagen. På morgonen när jag körde till staden det var i för att först ta några pass var det verkligen kolsvart. Jag trodde på riktigt att jag skulle köra av vägen, jag såg ingenting och blev bländad av de som körde på andra sidan körfältet. Samtidigt som alla bakom började blina med helljusen (Läs: de tycker med största sannolikhet att jag körde för sakta) men vad ska man göra(?) Jag trodde att jag skulle dö där på vägen den morgonen.

Men jag kom fram. Jag hittade inte alls till den första kunden och var väldigt nära att bryta ihop, men efter en halvtimmes virrande hittade jag tillslut dörren. Phu. Det gick Ok där. Sedan vidare till nästa, en kund som var hemma och givetvis fungerade inte dammsugaren. Jag fixade i ordening så bra jag kunde och körde vidare till nästa, och där lyckades jag göra sönder moppen. Det går bra nu. Sedan hade jag den där vidriga klumpen i magen inför det som väntade, det var helt olidligt strax innan. Jag var tvungen att högt för mig själv säga: Jag är bra, jag klarar det här, om det går åt helvete gör det faktiskt ingenting. Det gick sådär. Jag blev lite förvånad för jag har ju jobbat över 6 månader(!) nu, tiden går snabbt. Trodde därför jag skulle bli tillsvidareanställd men nej. Chefen ville mest klaga på hur dåligt företaget gick och att en verkligen skulle tänka på om en inte orkade jobba även om en inte mådde bra. Inte sjukanmäla sig. (??!!) Det var inget roligt samtal, det kändes väldigt obekvämt och jag sa ungefär ingenting. 

Jag fick flashback från utvecklingssamtalen i skolan. På i princip alla mina utvecklingssamtalen grät jag. Jag kände mig så värdelös, och så otroligt granskad och negativt bedömd. Lärarna fick mig att skämmas över mig själv. Nu påpeka tyvärr den här chefen att jag var tyst, det var kanske inte menat på ett illa sätt men hon påpekade det som om att det kanske var ett problem när jag arbetade med mina kollegor. Det var inte så att hon började med att ta upp det i meningen om det, utan sa det lite i förbifarten. Men sådant får mig att sjunka oerhört. Det är det värsta jag vet är när någon påpekar det, eftersom jag hört det så många gånger och är så väl medveten om det. Jag vill ju verkligen inte vara den tysta längre men det är svårt att plötsligt bli totalt öppen, jag har haft jättesvårt att bli någon annan än den jag var under min skolgång. Det är djupa mönster och ärr. Det är inte lätt men jag försöker och jag antar att det är bättre än ingenting.

Samtalet tog inte lång tid och jag överlevde ju det men det var ett litet helvete. 
Nästa vecka hoppas jag blir bättre än denna, jag tror faktiskt det för mitt schema är i alla fall helt okej. 

Jag får åtminstone betalt...

 
 
...tänkte jag för mig själv i bilen påväg till min andra kund för dagen... Låt mig innan jag fortsätter på den berättelsen berätta hur min dag hade sett ut sålångt. Jag hade under hela veckan haft ångest på grund av att jag hade en samkörning med två, för mig, okända människor på fredagen. 50 min restid. Jag försökte dock komma runt det genom att skriva till den ena tjejen att jag behöver åka i egen bil på grund av att jag skulle vidare till en annan stad efter passet. Det kändes som att hon kanske skulle se igenom det men efter mycket om och men skickade jag iväg mejlet. Jag vet ju inte om hon misstänkte att jag bara ville köra själv men det blev i alla fall mycket positivt mottaget "Inga problem" Phu tänkte jag, även om vi fortfarande delade pass och BARA det för mig är oerhört jobbigt blev jag oerhört lättad över att slippa samkörningen.
 
Men. Jag fick ett sms på fredagsmorgonen... Det stod ungefär att "Jag är sjuk idag, hämta Stina kl 7:00, jag har nyckeln, hämta den hos mig på adressen bl.a bl.a" Jag kände att fan, nej, nu lägger mig under täcket och låtsas vara en del av sängen. Klockan var då redn 6:50. Paniken. Sedan ringde även en från kontoret och talde om att vi skulle vara där 1 timme extra eftersom vi bara var två+ gav mig ett extra pass på eftermiddagen. Underbart. Det var bara att kasta i sig frukost och försöka samla sig. Det blev dock ingen frukost eftersom att mjölken var slut. (Läs:Jag äter gröt)
 
Jag åkte och hämtade Stina och nyckeln, sedan väntade en något ehm stel bilresa på 50 minuter. Jag får en låsning och blir tyst när det förväntas att jag ska prata, det är förjävla jobbigt. Hatar dessutom att göra något som jag känner att någon annan bedömer, som att köra bil.  Jag kände mig tvungen att köra om alla lastbilar, annars tycker jag faktiskt det är skönt att köra bakom dem får då slipper jag köra i 120 km/h. Men det kändes som att hon dömde mig när alla körde om oss så ja, jag riskera livet lite där. Det är ju halt nu också. Bilresan kändes oerhört lång men tillslut kom vi fram. Förlåt men just den här kollegan är väldigt långsam, själv är jag väldigt snabb så ja... Det blir lite frustrerande. Mitt i allt gick dammsugaren sönder, jippie. När vi tillslut var klara insåg jag att jag inte hade fått två nycklar av kollegan som var sjuk, så det var bara att köra iväg till henne IGEN. 15 min extra på dessa 50 minuter. Sedan var jag ju tvungen att skjuta Stina till hennes andra kund. PHU.

 
Jag kunde sedan, äntligen, åka till min andra kund, klockan var då 13:06, jag började kl 13:00 och hade inte ätit på hela dagen och tänker att det i alla fall inte kunde bli värre nu... Men när jag kommer in i lägenheter har kunden inte tvättat trasorna vi använder (Läs:fruktansvärt vidrigt) Det försvårar också allting. Jag tänkte dock "Jag får i alla fall betalt för den här skitdagen" . Jag blev klar tillslut och gick till bilen för att åka hem, jag ser då en lapp som fladdrar under vindrutetorkarna. Inser på än gång att det är en parkeringsböter. I det läget fundera jag på att köra av vägen rätt in i ett träd. Men jag kom fram till att hålla hoppet uppe "Det kanske finns parkeringsböter på 100 kr?" Naiva jag. Jag stannade bilen och kollar på lappen, jag försökte kisa in i det sista men tillslut gick det inte. 600 kr stod det. 600 kr(!!!!!) Alltså. Den känslan, att ha gått igenom den jävla dagen utan att ha tjänat 1 krona, tvärt om - behöva betala för dagen. Usch. Någon måste fasen ha tipsat för jag var hos den kunden i endast 1½ timme och det var avlägset. Det kändes så orättvist, jag var ju tvungen att gå in och jobba och det fanns ingen gästparkering.

Helvete. FAN. Det kändes (och känns fortfarande) förjävligt. Jag kunde lika gärna ha varit hemma.

Jaja, vad ska man göra, det är bara att bryta ihop och komma igen. Den här veckan har jag tänkt en hel del på framtiden, det känns som att jag måste utbilda mig och jag vill ju komma någonstans men det är så jävla svårt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det jag vet är att jag vill göra något som känns betydelsefullt, sedan kan man ju dessvärre inte bara välja vad som helst. Något med att hjälpa människor (Läs:typ socionom) har jag tänkt lite på, jag är dock väldigt osäker på om jag dels klarar av utbildningen på grund av, bland annat, alla grupparbeten. Samt att jobba med ett mer eller mindre socialt arbete sen, jag är osäker på om jag fixar det eller om det överhuvudtaget passar mig.


 
 
Journalist hade ju varit nice men det finns ju inga jobb. Djurskyddsinspektör eller djurvårdare, absolut, men min betyg räcker inte. Jag har börjat inse hur svårt det är att komma in på utbildnar nu också Ja jag är lite efter men jag har haft ångest över så mycket annat. Jag har börjat fundera lite på att göra högskoleprovet men det hade ju känts hemskt om en fick 0.1, eller 0.0, då hade jag inte känt att jag skulle klara av en högskoleutbildning. Åh, någon hjälp mig. Jag hatar att jag är den enda som kan hjälpa med med det här. JAG KLARAR DET INTE.

Jag vet, världens längsta inlägg men det var ett tag sedan jag bloggade... Jag måste berätta om min ångest inför nästa vecka också - uppföljningssamtal på jobbet. Just nu känns det som ett jobbigare samtal än arbetsintervjun, en kommer ju få kritik om den här tiden. Jag vill inte, jag klarar det inte men jag måste ta mig igenom det.
På onsdag är det, håll tummarna för att jag inte gör bort mig totalt.

Ps. Stina heter egentligen någonting annat i verkligheten... hehe.

We hide our emotions under the surface and try to pretend

     
 
I want you
Yeah I want you
And nothing comes close
To the way that I need you
I wish I can feel your skin
And I want you
From somewhere within

It feels like there's oceans
Between me and you once again
We hide our emotions
Under the surface and tryin' to pretend
But it feels like there's oceans 
Between you and me

I want you
And I always will
I wish I was worth
But I know what you deserve
You know I'd rather drown
Than to go on without you
But you're pulling me down

It feels like there's oceans
Between you and me once again
We hide our emotions
Under the surface and try to pretend
But it feels like there's oceans 
Between you and me

I want you
I want you
And always will

It feels like there's oceans
Between you and me
 

Livet går vidare

       
 
Ny låt från Birdy, jag gillar den. Inte helt otippat, jag brukar tycka om hennes låtar. I början tänkte jag att den var lite för "glad" för mig, hehe. Mest på grund av musiken, kanske, men börjar man lyssna på texten är den väldigt fin.

Det hade varit fantastiskt om det automatiskt blev något förändring vid ett nytt år men det steget måste man ju dessvärre ta alldeles själv... Det är så oerhört svårt, för mig. I fedags var det katastrof på det sociala planet, gud, det kändes riktigt illa. Jag orkar inte ens tänka på det. Imorgon blir det också väldigt fel. Jag "måste" sjukanmäla mig på grund av att jag fick ett pass med någon som inte har körkort, 40(!) min bort, förstå vilken ångest? Att sedan arbeta ihop med den människan i två pass. Jag är ledsen men det skulle bli för mycket för mig... Ångest på det också men vad gör man?  Jag klarar det inte. Just den peronen känner jag mig extra obekväm med också. Förlåt.  Nu kan det bli så att de passen bara blir förlyttade till senare i veckan eller till nästa vecka, håll tummarna för att det inte inträffar. Då dör jag. 
 
Usch. Jag orkar inte tänka. Det känns lite hopplöst just nu, livet. Men jag försöker ändå tänka positivt. (läs:dvs, jag försöekr inte tänka överhuvutaget) ehm. Det kommer nog trots allt ordna sig tillslut, hoppas jag.