Skammen över att bli stum av ångest

 

Jag höll andan och klarade av ännu en vecka. Den här veckan har varit otroligt intensiv, framförallt socialt sätt. Jag känner mig totalt tom, det har hänt så mycket. Jag tänkte gå in närmare på två händelser, eftersom jag har väldigt svårt att släppa dem... Om sanningen ska fram fick jag lite ont i själen av dem. 

Jag skulle jobba igop med en ny person i onsdags och det blev riktigt dålig stämning. Jag försöker verkligen intala mig själv om att det bara är jag som tycker jag är konstig och fel, till viss del vet jag ju det men samtidigt vet jag så väl att jag inte beter mig normalt i sociala situationer, jag blir väldigt sluten - på grund av ångest. Jag fick jobbigt nog bekräftat för mig att den här personen tyckter jag är konstig. Vi jobbade aldrig ihop för kunden var tydligen sjuk. Men vi träffades under kanske 15 -20 min och hon var väldigt, väldigt pratsam/social/öppen. Jag blev väldigt obekväm på än gång och tänkte att personen kommer att avslöja mig nu - tycka att jag är udda som pratar så lite. Det visade sig att jag hade rätt och det var jobbigt att få det bekräftat. Efter ett tag sa hon nämligen: Du svarar aldrig när jag pratar, du får mig att känna mig psyko, som pratar med mig själv. Sluta

Jag blev rätt ställd och svarade inte på det heller tragikomiskt nog... Det sista jag vill är ju att få någon att känna sig psyko, det är ju så jag själv känner mig jämt i sociala situationer. Samtidigt, majoriteten av de hon träffar är ju inte som jag utan förmodligen lika sociala som henne eller åtminstone mer öppna än mig. (Läs:alla är mer öppna än mig) Jag tyckte själv att jag pratade mer än vanligt för att vara med en främling, och svarade såklart på hennes frågor. Men när hon sa saker lite för sig själv tyckte hon kanske att jag skulle ha kommentera det, men jag har så svårt för att säga saker spontant med någon jag inte känner. Jag kan absolut förstå att människor kan känna sig obekväma om någon inte reagerar på vad denna säger, jag har själv varit med om det. Men då är det om jag ställer en fråga som någon inte verkar höra typ, eller säger hej/hejdå och inte får något svar... Det har hänt mig väldigt många gånger. Alltså något som en förväntar sig gehör på. Det känns som att vissa inte kan förstå att alla är olika, kändes lite som att hon trodde att jag var som jag var för att jävlas med henne...
Nu överanalyserar jag verkligen men jag har svårt att låta bli.

I alla fall. Det värsta nu då... Vi hade möte i torsdags som vanligt, vi var 5 stycken. Den pratsamma personen som jag skrev om över kom lite senare än dem andra. När hon kom sa hon till mig högt: Har du berättat vad som hände igår? Precis som det var något jag skulle ha berättat. Men för mig var det inget spektakulärt som hände. Inte för att jag hade berättat det då heller men ja. Jag fick panik för jag hamnade plötsligt i centrum. Alla blev givetvis väldigt frågande och undrar vad som hade hänt. Svarade nej, att jag inte berättat, och då säger hon. "Men du kan väl berätta, berätta du" Precis som att hon hade sett min svaga punkt och ville sätta dit eller testa mig. Det behöver inte ha varit så, hon verkar vara en snäll person om än något oförstående, men det kändes verkligen så  Jag blev totalt ångestfylld och kände mig pressad... Jag hade för det första ingen aning om vad hon syftar på - vad jag förväntades säga. Jag blev bara tyst och alla stirrade på mig... för att jag skulle ha kunnat berätta någon anekdot där hade jag behövt förberedda mig liksom. Jag fick inte fram ett enda ord. Sedan säger någon några sekunder senare "Eller så berättar du själv?". till personen som sa åt mig att berätta.  Alltså. om ingen hade sagt något... Jag vill inte ens tänka tanken, jag hann dock göra bort mig. Långa sekunder. 

Den skammen och ångesten vill inte försvinna... Jag har verkligen försökt att smälta in, kanske inte lyckats jättebra men nu känner jag mig totalt avslöjad - nu ser alla mig som efterbliven och konstig känns det som. Jag vet ju egentligen inte. Nu ska jag inte jobba där hela mitt liv direkt men ändå, mötena kommer bli ännu jobbigare framöver. Det värsta var kanske trots allt att personen påpekade att jag var konstig, den meningen skapade ännu mer press och ångest kring att försöka vara "normal" ..... Det värsta är att den ångesten får en att bete sig onormalt, eftersom den gör den sociala ångesten ännu större.

Jag vill bara kunna släppa händelserna men jag är överkänslig för när någon påpekar något om hur jag beter mig, och att göra bort mig inför alla var inte direkt vad jag behövde. Jaja, det är bara att försöka att ta nya tag.



usch blir förbannad och illa berörd av det du skriver, hur fan kan en vuxen människa göra så mot någon annan. Hon måste ju acceptera dig som du är! Hon ska INTE komma och ställa krav på dig!
tusentals kramar

2016-02-27 // 20:49:16

vill förtydliga att jag menar verkligen inte att du gjort något fel utan bara den andra <3

Svar: Jag förstod, tack! Det är skönt att få bekräftat att det var fel av henne, lätt annars att känna att en överdriver och att det är en själv som det är fel på.
beefearless.blogg.se

2016-02-27 // 20:50:54



Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback