Skammen över att bli stum av ångest

 

Jag höll andan och klarade av ännu en vecka. Den här veckan har varit otroligt intensiv, framförallt socialt sätt. Jag känner mig totalt tom, det har hänt så mycket. Jag tänkte gå in närmare på två händelser, eftersom jag har väldigt svårt att släppa dem... Om sanningen ska fram fick jag lite ont i själen av dem. 

Jag skulle jobba igop med en ny person i onsdags och det blev riktigt dålig stämning. Jag försöker verkligen intala mig själv om att det bara är jag som tycker jag är konstig och fel, till viss del vet jag ju det men samtidigt vet jag så väl att jag inte beter mig normalt i sociala situationer, jag blir väldigt sluten - på grund av ångest. Jag fick jobbigt nog bekräftat för mig att den här personen tyckter jag är konstig. Vi jobbade aldrig ihop för kunden var tydligen sjuk. Men vi träffades under kanske 15 -20 min och hon var väldigt, väldigt pratsam/social/öppen. Jag blev väldigt obekväm på än gång och tänkte att personen kommer att avslöja mig nu - tycka att jag är udda som pratar så lite. Det visade sig att jag hade rätt och det var jobbigt att få det bekräftat. Efter ett tag sa hon nämligen: Du svarar aldrig när jag pratar, du får mig att känna mig psyko, som pratar med mig själv. Sluta

Jag blev rätt ställd och svarade inte på det heller tragikomiskt nog... Det sista jag vill är ju att få någon att känna sig psyko, det är ju så jag själv känner mig jämt i sociala situationer. Samtidigt, majoriteten av de hon träffar är ju inte som jag utan förmodligen lika sociala som henne eller åtminstone mer öppna än mig. (Läs:alla är mer öppna än mig) Jag tyckte själv att jag pratade mer än vanligt för att vara med en främling, och svarade såklart på hennes frågor. Men när hon sa saker lite för sig själv tyckte hon kanske att jag skulle ha kommentera det, men jag har så svårt för att säga saker spontant med någon jag inte känner. Jag kan absolut förstå att människor kan känna sig obekväma om någon inte reagerar på vad denna säger, jag har själv varit med om det. Men då är det om jag ställer en fråga som någon inte verkar höra typ, eller säger hej/hejdå och inte får något svar... Det har hänt mig väldigt många gånger. Alltså något som en förväntar sig gehör på. Det känns som att vissa inte kan förstå att alla är olika, kändes lite som att hon trodde att jag var som jag var för att jävlas med henne...
Nu överanalyserar jag verkligen men jag har svårt att låta bli.

I alla fall. Det värsta nu då... Vi hade möte i torsdags som vanligt, vi var 5 stycken. Den pratsamma personen som jag skrev om över kom lite senare än dem andra. När hon kom sa hon till mig högt: Har du berättat vad som hände igår? Precis som det var något jag skulle ha berättat. Men för mig var det inget spektakulärt som hände. Inte för att jag hade berättat det då heller men ja. Jag fick panik för jag hamnade plötsligt i centrum. Alla blev givetvis väldigt frågande och undrar vad som hade hänt. Svarade nej, att jag inte berättat, och då säger hon. "Men du kan väl berätta, berätta du" Precis som att hon hade sett min svaga punkt och ville sätta dit eller testa mig. Det behöver inte ha varit så, hon verkar vara en snäll person om än något oförstående, men det kändes verkligen så  Jag blev totalt ångestfylld och kände mig pressad... Jag hade för det första ingen aning om vad hon syftar på - vad jag förväntades säga. Jag blev bara tyst och alla stirrade på mig... för att jag skulle ha kunnat berätta någon anekdot där hade jag behövt förberedda mig liksom. Jag fick inte fram ett enda ord. Sedan säger någon några sekunder senare "Eller så berättar du själv?". till personen som sa åt mig att berätta.  Alltså. om ingen hade sagt något... Jag vill inte ens tänka tanken, jag hann dock göra bort mig. Långa sekunder. 

Den skammen och ångesten vill inte försvinna... Jag har verkligen försökt att smälta in, kanske inte lyckats jättebra men nu känner jag mig totalt avslöjad - nu ser alla mig som efterbliven och konstig känns det som. Jag vet ju egentligen inte. Nu ska jag inte jobba där hela mitt liv direkt men ändå, mötena kommer bli ännu jobbigare framöver. Det värsta var kanske trots allt att personen påpekade att jag var konstig, den meningen skapade ännu mer press och ångest kring att försöka vara "normal" ..... Det värsta är att den ångesten får en att bete sig onormalt, eftersom den gör den sociala ångesten ännu större.

Jag vill bara kunna släppa händelserna men jag är överkänslig för när någon påpekar något om hur jag beter mig, och att göra bort mig inför alla var inte direkt vad jag behövde. Jaja, det är bara att försöka att ta nya tag.


Nu håller vi andan tills allt känns Ok igen (dvs på fredag)

 

Jag lägger mig ner här på golvet - jag orkar inte leva längre

 
Till dig som inte vill leva längre

Viktiga ord till dig ❤️ (Och till alla andra där ute)

Publicerat av Aftonbladet Boom den 18 februari 2016
 
Jag orkar inte vad fint, ögonen svämmer över. Jag gråter alltid när någon beskriver hur jag känner eller bara är snäll. Det är så ovant, kan människor vara snälla? Jag inser ibland att svaret är Ja och då blir jag alldeles lycklig och hoppfull.

Den här veckan har varit tung men för att tänka positivt - tänkt att jag faktiskt tog mig igenom den. Jag fick väldigt dåliga ändringar på mitt schema nästa vecka, det känns nästan som om de försöker knäcka mig även om jag vet att så inte är fallet. (eller?) Jättemånga delade pass. På tisdag vet jag inte hur jag ska klara av det, måste vara med en person jag inte känner hela dagen + skjutsa henne. 49 min bara dit. Just nu har jag svårt att överhuvutaget tänka mig in i den situationen. Den ångesten jag kommer ha och för all del: redan har. Fan. Jag blir verkligen förstummad av ångest i sociala situationen. 

Jag fick den informationen på morgonen när jag höll på att städa hos något. Börjat vara överdrivet nogrann nu, orkar verkligen inte att folk ska hålla på att klaga. Aldrig duger något. (Läs:Ja jag är bitter) Panik. Stress. När jag tillslut är klar där efter 5 timmar gick jag till dörren. Det var ett fönster i dörren så jag tittade ut. Jag sår då ett antal kråkor som hade kalasat på påsarna med rester som jag ställt utanför dörren... Över hela trädgården. Ni vet när man bara stirrar rakt ut i luften och känner sig alldeles tom? Då brast det. Jag lägger mig ner här på golvet - jag orkar inte leva längre. 

Lite komiskt i efterhand (eller inte) men där och då orkade jag verkligen inte, på riktigt. Det är sådana smågrejor som man bara inte pallar med. Det är nog som det är. Låt mig vara ifred. 

Nu har jag i alla fall köpt något form av kosttillskott(?) som typ ska göra en lugn(?) mindre orolig eller något likande. Jag återkommer om det fungerar. Jag har alltid varit så emot allt sådant men jag är desperat. Det här håller inte: Jag kommer att stå och trampa på samma plats hela livet och dö av ångest, om jag inte gör något åt det. Nu är det ju inte värsta ångestdämpande medicinen, som det lät som nu, utan någon naturgrej men ja. vi får se. Jag vill vara naiv och tro att allt kommer att lösa sig, att livet kommer att bli bättre på något sätt. 

Ibland får jag den där deprimerande känslan av att bara vilja försvinna

Usch, jag är inte inne i en peppig period just nu alltså. Jag vill ungefär dö. På mötet i måndags kände jag mig sådär utanför allt igen. Jag bröt ihop på kvällen och då slog det mig att jag grät för att jag var jag. Det känns svårt att erkänna det och framförallt att skriva. Otroligt sorgligt men då får man försöka påminna sig själv om sina bra egenskaper, även om det typ är omöjligt. Idag var det otroligt stressigt på jobbet. Det hjälpte ju inte att få ett sådant mysigt mejl på morgonen om att så pass många tydligen klagat på mig att hon "bokat in utbildningen vecka 9"  Tog det givetvis personligt också och bröt ihop. Men det var längesedan jag kände mig så pass värdelös. Jag kände mig nästan förnedrad. Jag har ju jobbat där i ett halvår(?) eller något sådant. Jag lyckades rädda mig ur det med mitt svar tillbaka - annars hade jag sagt upp mig. Det hade varit så oerhört pinsamt och jobbigt att börja om på den. Nu kommer jag få en massa kontroller istället - en liten extra ångest. Verkligen vad jag behövde. Fan.
 
"God morgon" började hon sitt mejl med, ja god fuckning morgon på dig också tänkte jag efter att ha läst det något klumpiga och deprimerande mejlet. Det var som att en våg av hopplöshet och ånget sköljdes över mig. Jag tycker inte om att vara bitter, arg och ledsen men samtidigt försöker jag påminna mig själv om att alla känslor är okej att känna. Ibland kan jag bli så frustrerad på människor som säger att en ska tänka positivt eller något liknande (Läs:även om de oftast menar väl). Det blir väldigt förminskande och jag hatar det. Låt människor ha sina känslor. Jag tror verkligen att förståelse är lösningen på det mesta och att det kan läka sår att visa något förståelse. Om det äkta. Tyvärr är det något som jag i princip aldrig har blivit bemött med - framförallt inte under min uppväxt. Jag kan på något sätt ändå vara tacksam över det, eftersom att det har gjort mig till en förstående människa. Det blir nästan överdrivet ibland men jag vill verkligen förstå alla. 

Veckan kommer att bli kämpig men det är bara att försöka hålla andan till helgen.

 
Det kommer bli bättre.
Hålll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut
Det kommer bli bättre.
Håll ut

#operationhjärntvättning


Till alla trasiga hjärtan på alla ♥ dag

Ja från förra året men inte desto mindre sant, kärlek till dig!

Jag vill inte tänka framåt men är livrädd för att fastna här

 

Jag vet inte vad som hände med mig i fredag men när jag kom till min första kund mådde jag så oerhört dåligt. Fysiskt alltså, hade otroligt ont i magen - kunde knappt stå upp och mådde otroligt illa. Jag var väldigt nära att ringa och säga att jag... Ja, det var just det - vad skulle jag säga? Om jag hade varit någon annan (Läs: "normal") hade jag förmodligen ringt och sagt att jag inte mådde bra och var tvungen att åka hem. Men jag lyckades på något sätt ta mig igenom det. Om de inte klagar känns det som ett mirakel, men jag får nog vara nöjd över att jag inte spydda ner lägenheten eller svimmade för det kändes verkligen som att det var på gränsen. Ingen rolig upplevelse!

Ont i magen. Ångest inför nästa vecka, det är något möte på måndag och jag har ett delat pass på onsdag.
Jag ska jobba nästan heltid, det kommer att bli kämpigt men jag får försöka ta mig igenom det. #tänkapåpengarna

Save me from myself


Ja det gick inte riktigt att ta tag i det där inlägget igår, eller idag. Imorgon kanske? Jag har inte riktigt haft energin. Imorse hade jag en oerhörd ångest, ja även dagen innan... Jag delade nämligen pass med två andra, 5 timmar. Det som gjorde att jag hade en sådan enoooorm ångest var nog att jag visste att båda var sociala, pratiga och tajta så jag förstod att jag skulle hamna och känna mig utanför. Jag känner mig alltid utanför i sociala sammanhang men det blir lite extra när två personer pratar och man hamnar som i en egen värld, där det känns som att det är en tjock oträngbar vägg till den riktiga... Instängd i sig själv. Jag hatar den känslan. Det jobbiga är ju att jag vet att det är mitt eget fel, jag kan inte ta plats. Jag vet inte hur man gör. Varför är det så jobbigt? Jag vet inte. Vill försvinna samtidigt som jag ju, egentligen, vill hitta en plats att få finnas på. Jag vet inte hur man pratar med människor, jag har aldrig lärt mig det.

Men. Jag gick dit - BARA det. Någonstans får jag, just nu, försöka vara nöjd med att jag tog mig dit och sa några ord.

What doesn't kill you makes you wish you were dead.
Got a hole in my soul, growing deeper and deeper.
And I can't take one more moment of this silence.
The loneliness is haunting me.
And the weight of the world's getting harder to hold up.

It comes in waves, I close my eyes.
Hold my breath and let it bury me.
I'm not okay, and it's not alright.
Won't you drag the lake and bring me home again?

Who will fix me now? Dive in when I'm down?
Save me from myself, don't let me drown.
Who will make me fight? Drag me out alive?
Save me from myself, don't let me drown.

What doesn't destroy you, leaves you broken instead.
Got a hole in my soul growing deeper and deeper.
And I can't take one more moment of this silence.
The loneliness is haunting me.
And the weight of the world's getting harder to hold up.

It comes in waves, I close my eyes.
Hold my breath and let it bury me.
I'm not okay, and it's not alright


Paniken som uppstår när katastrofen är nära


I fredags stannade mitt hjärta till ordentligt. Jag hittade nämligen inte min nyckelknippa med sisådär 20 nycklar i när jag skulle låsa för att gå från en kund. Plötsligt slår det mig:Jag kan väl inte ha glömt att ta in nycklarna när jag låste upp dörren?? Jag letade överallt (Läs:i väskan) och inser att det måste fasen vara så att jag glömt nycklarna utanför dörren. PANIKEN. Jag tar tre djupa andetag och ber en bön för att ingen jävel har tagit nycklarna.... Som tur var hängde de kvar i låset, efter 3 timmar(!) Phu. Det hade ju varit lite jobbigt att behöva förklara för chefen hur alla nycklarna hade försvunnit. 

Den här veckan har varit okej för övrigt, för ovanlighetens skull, bortsett från några små katastrofer och att jag varit sjukligt trött. Jag fick dock ett klagmål och det är ju aldrig roligt - jag kan inte låta bli att hata de som klagar. Imorgon har jag inget pass men de brukar ringa på morgonen och fråga om jag kan ta ett, det har alltid hänt när jag varit "ledig". Jag hatar det, dels att prata i telefonen (givetvis..) men jag vill också gärna veta, som senast, dagen innan om jag ska jobba och vart jag ska. Mitt kontrollbehov ger mig ångest. Jag får ju säga nej men jag har jättesvårt för det, funderar ändå på att göra det imorgon. Om jag känner mig rätt kommer jag dock inte klara av det. Med det kan jag än en gång konstatera att jag är osunt rädd för att andra ska få en negativ bild av mig... Jag har alltid känslan av att människor får en negativ bild av mig så fort de ser mig, att de kan se igenom mig och jag är ju "fel", "konstig" och "onormal". Stabilt. Jag hatar att tankemönster sitter så djupt.

Jag har försökt träna lite på högskoleprovet idag, funderar på att anmäla mig. Men jag blev dessvärre lite avskräckt för jag förstår ehm ingenting. Jag känner mig dum i huvudet. Orden och läsförståelsen kändes som min starka sida innan jag började, om jag måste välja något, men det kändes också oerhört svårt. Aja vi får se. 
 
Jag har länge tänkt skriva klart ett långt inlägg jag haft i ukastet i flera månader, det har på något sätt känts väldigt personligt och jobbigt men samtidigt ligger det mig varmt om hjärtat och det är något jag vill dela med mig av. Jag tänkte ta tag i det imorgon eller ja, jag hoppas att jag klarar av att ta tag i det imorgon.