Jag lever fortfarande på hennes ord

Jag tänker per automatik att människor får en negativ bild av mig när de möter mig. Det gör jag förmodligen för att jag ser på mig själv och det sättet jag agerar väldigt kritiskt... Bristen på självkänsla och självförtoende hjälper ju inte direkt heller. Det är för mig väldigt, väldigt ovanligt att höra någon säga något positivt om eller till mig. Därför blev jag oerhört förvånad när en kollega som jag endast jobbat med i 4 timmar (och inte pratat med) sa något positivt till mig(!). Det var faktiskt den första positiva upplevelsen jag har haft på jobbet, hehe. Jag trodde först hon skämtade men hon såg helt allvarlig ut. Personen i fråga kan inte prata svenska. Jag tror faktiskt inte att någon från Sverige skulle säga något sånt här - i alla fall inte på ett första möte.

Hon sa fyra meningar:
  1. You are very small (Ja, det började lite märkligt, blev minst sagt förvånad. Jag antar att hon menade smal)
  2. You can become a model (Jag trodde att hon skämtade)
  3. Have you thought about becoming model? (Jag insåg att hon menade allvar)
  4. You are very beautiful (Jag hamnade i chock)
 
Alltså... Det var nog första gången något sagt något positivt om mitt utseende. Jag blev så förvånad, det kändes inte som att det hände på riktigt. Det var just det att det faktiskt lät som att hon menade det också. Den känslan var väldigt fin att få. Jag har alltid känt mig mer eller mindre ful så det är samtidigt väldigt svårt att ta in - tyckte hon verkligen det? Det var väldigt fint sagt i alla fall. Jag minns alla dagar under gymnasiet som jag, ovanligt nog, gick upp på morgonen för att gå till skolan men fastnade vid dörren, framför spegeln. Jag stannade hemma eftersom att jag hatade allt jag såg i den. Det handlade i grunden inte bara om det, men det var på något sätt droppen som fick mig att inte gå ut genom dörren.

Jag kan fortfarande stå framför spegeln och vilja förändra allt jag ser i den. Det är sorgligt men det är ju en del av väldigt mångas verklighet - känslan av att inte duga på olika sätt. Vi, alla människor som känner på det sättet, måste försöka inse att vi duger och få dem omkring oss att förstå det också. Det känns som en omöjlighet men någonstans har jag tron om att även omöjligheter går att nå - att bära på det hoppet är för mig ett måste för att inte gå under.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback