Veckan som vändes upp och ner

 
Ja nu tog jag kanske i men den blev inte alls som jag hade föreställt mig. Jag är en människa som gärna vill, och behöver, förbereda mig mentalt inför saker jag ska ställas inför. (läs:kontrollbehov) Det värsta med mitt jobb är att schemat kan ändras med väldigt, väldigt kort varsel. I veckan har det verkligen varit många ändringar. I måndags fick jag ett sms om att min kollega vabbade, strax efter fick jag ett sms om att kunden hade avbokat och även min kund på eftermiddagen så efter mycket om och men fick jag ett pass ca 50 min ifrån mig. ORKA. Men det var bara att ta, jag slapp det delade passet och den inrökta lägenheten åtminstone. Sedan blev det inget möte med min arbetsgivare för att hon tydligen är sjukskriven, det är ju nästan lite komiskt med tanke på vad mötet skulle handla om. Jag tror till och med att hon har slutat(?). Jag hoppas det.

Det var en positivt ändring för en gångs skull men att åka runt med den nya kollegan hela dagen var verkligen inte min grej. Hon var i 45 årsåldern och kunde knappt svenska. Vilket jag dock kände sänkte kraven på mig själv en aning - eftersom att även hon hade problem "att prata". Det gjorde det svårare att kommunicera med varandra helt enkelt. (Läs:Jag kommer på mig själv ibland med att det jag skriver låter helt sinnesjukt - det här är ett sådant tillfälle men har man social ångest så har man). Däremot kände jag mig lite dum när jag inte förstod vad hon sa och det var inte direkt jättebekvämt att tillbringa hela dagen med en främling. Men jag överlevde i alla fall och jag får nog känna mig nöjd med det just den här veckan.

I fredags fick jag ett sms på morgonen där den↑ människan skrev att vi skulle jobba ihop...? Hon har inget körkort och därmed blir det ju lite problematiskt när man får veta det i sista minuten. Så jag skicka iväg och frågade om hon verkligen menade nu, och åkte iväg eftersom att det var en bit bort också. Om sanningen ska fram blev jag rätt irriterad, eftersom att de ändrats så mycket den här veckan och jag kände att jag faktiskt inte orkade mer. Sedan skickade jag ett sms till kontoret som kanske inte var jättetrevlig, var helt stressad och är så less på att agera taxi... Det kostar ju pengar med bensin liksom, och jag var tvungen att vända för att hämta henne. Gaaah. 

Jaja det var den veckan. Phu! Nästa vecka blir också väldigt intensiv. Jag har börjat kolla lite efter utbildningar igen, jag MÅSTE utbilda mig till något. Jag orkar inte jobba där länge och jag orkar framförallt inte känna mig såhär värdelös och misslyckad. Det är bara det att jag får en sådan ångest av det. Jag vet dels inte vad jag ska göra, om jag sedan klarar av utbildningen och jobbet och när man sedan börjar tänka på att det faktiskt inte bara är att söka - utan att det ofta krävs lite högre betyg än vad jag har för att komma in... Då känns allt så fruktansvärt hopplöst. Usch. Men en dag i taget - måndag imorgon.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback