Söndagsångest

              James Morrison
 
Jag mådde verkligen dåligt igår, vaknade med feber och hade panik eftersom att man inte får vara sjuk på mitt jobb. Men som tur är mår jag lite bättre idag - hoppas det håller i sig.

Men usch, jag har sådan ångest inför nästa vecka. Det är en riktig helvetsvecka - jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det. Imorgon ska jag dela pass och samåka/skjutsa en person utan körkort till första passet+tillbaka. Sedan fick jag passet med människan som lever i misär+röker inomhus och jag kan knappt andas där inne. Det är hemskt. Jag skrev ett mejl om att jag helst inte vill ha den kunden igen men min arbetsgivare bryr sig inte inte om sina anställda - sålänge kunderna är nöjda. Det känns ändå som att jag kan klara av morgondagen någorlunda, trots att det blir ångestfyllt. Men alltså tisdag...

Då ska jag skjuta en ny person en hel dag(!) Från 7:40 till 18:30. Alltså. HUR SKA JAG KLARA AV DET? Jag vet inte. Det var väldigt otur för det är på tisdag det är möte på kontoret, ca 45 min från staden vi jobbar i så jag måste skjutsa henne ändå dit och tillbaka också(!). Det är också då jag ska ha mötet om "min frånvaro och förstadagsintyg(!??) Innan det andra mötet, som är för alla kollegor. Det känns så orättvist eftersom att jag knappt har varit sjuk och senast var för ungeför två månader sedan. Jag hatar att hon har fått mig att känna att jag inte får vara sjuk, för det blir ju en extra ångest på allt. Jag lär vara lagom slut redan efter tisdagen. På allt ska jag nästan jobba heltid nästa vecka - phu!

Till något roligare då. Jag berättade ju i förra inlägget att jag skulle till frisören samt se James morrison i Stockholm. Hos frisören kändes det lika obekvämt som vanligt och jag känner mig så ful när jag sitter där. Men det gick okej, jag blev nöjd men inte jättenöjd om ni förstår. James morrison var bra men han sjöng inte jättemånga av mina favorit låtar och spelningen var väldigt kort tycker jag. Det var lite komiskt för sarah dawn finer satt sig precis bakom mig. Det känns så konstigt när man ser någon som man känner igen, för de känns lite som tecknade figurer så man tänker: MEN VADÅ? FINNS DU PÅ RIKIGT? För övrigt gick det lite sådär, det är så stort i stockholm och jag får panik när jag inte har kontroll och hittar vart jag ska. Så ja, jag bröt nästan ihop både påväg dit och tillbaka. Men det gick ju bra tillslut. 

Håll nu tummarna för mig nästa vecka - jag SKA (ehm, måste) klara av det.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback