Ålderskris

 
Det är egentligen inget nytt, det känns nästan som att jag har en ständigt pågående ålderskris - och har haft det sedan jag fyllde tio år(!). Jag kände större press desto äldre jag blev. Min ångest nu beror nog mest på att jag inte har börjat plugga än och inte har en aning om vad jag ska göra i livet. Ångesten över att en måste "Bli något" är så nedbrytande.
 
Jag förstår inte hur det gick till, hur kan jag vara 23 år? Det känns hur märkligt som helst. Jag känner mig (och ser ut som) 16 år, fortfarande. Det låter så "gammalt" med 23 år. Nu menar jag givetvis inte gammalt men väldigt vuxet. Vid min ålder känns det som att alla har pluggat klart och till och med bildat familj(!)  Okej, nu kanske jag tar i lite men det är min känsla av den åldern. Jag får ångest när jag tänker på att om jag börjar plugga nu (Läs:jag får ångest bara av att skriva det. - Ja jag har problem) Då kommer jag vara 26-27(!) när jag är klar. Typ 30. VAD HÄNDER? Andas. Andas.

Alltså. Jag när jag börjar tänka, det går liksom inte. Jag spär bara på ångesten. Jag trodde att jag hade släppt det. Jag hade en så otrolig ångest tidigare i veckan över att bli äldre. Bröt ihop totalt. Nu försöker jag bara förtränga det, det är ju trots allt bara en ålder... Men jag trivdes bättre med att vara yngre för ju äldre jag blir desto mer press känner jag dessvärre. Jaja. Det är som det är, man blir äldre  och det finns inget man kan göra åt det. Om man vill komma nånstans måste man ju börja men nu måste jag sluta tänka på det innan jag måste lägga mig i fosterställning och gråta. Ungefär så. 

Kommande vecka ser jag verkligen inte fram emot (Precis som att jag brukar göra det) Jag har två delade pass med personen som jag har väldigt svårt för, på grund av att jag känner så tydligt att hon tycker illa om mig. Vilket hon uppenbarligen gör för att hon tycker att jag är konstig/tystlåten. Då känner jag en sådan press på att jag måste prata och verka normal... Problemet är att jag inte riktigt klarar av att spela teater när jag väl står där. Jag har märkt att det tar tid att bli tryggare med människor. Ibland känns det lite som att jag aldrig någonsin kommer att bli det.






Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback