Veckan som vändes upp och ner

 
Ja nu tog jag kanske i men den blev inte alls som jag hade föreställt mig. Jag är en människa som gärna vill, och behöver, förbereda mig mentalt inför saker jag ska ställas inför. (läs:kontrollbehov) Det värsta med mitt jobb är att schemat kan ändras med väldigt, väldigt kort varsel. I veckan har det verkligen varit många ändringar. I måndags fick jag ett sms om att min kollega vabbade, strax efter fick jag ett sms om att kunden hade avbokat och även min kund på eftermiddagen så efter mycket om och men fick jag ett pass ca 50 min ifrån mig. ORKA. Men det var bara att ta, jag slapp det delade passet och den inrökta lägenheten åtminstone. Sedan blev det inget möte med min arbetsgivare för att hon tydligen är sjukskriven, det är ju nästan lite komiskt med tanke på vad mötet skulle handla om. Jag tror till och med att hon har slutat(?). Jag hoppas det.

Det var en positivt ändring för en gångs skull men att åka runt med den nya kollegan hela dagen var verkligen inte min grej. Hon var i 45 årsåldern och kunde knappt svenska. Vilket jag dock kände sänkte kraven på mig själv en aning - eftersom att även hon hade problem "att prata". Det gjorde det svårare att kommunicera med varandra helt enkelt. (Läs:Jag kommer på mig själv ibland med att det jag skriver låter helt sinnesjukt - det här är ett sådant tillfälle men har man social ångest så har man). Däremot kände jag mig lite dum när jag inte förstod vad hon sa och det var inte direkt jättebekvämt att tillbringa hela dagen med en främling. Men jag överlevde i alla fall och jag får nog känna mig nöjd med det just den här veckan.

I fredags fick jag ett sms på morgonen där den↑ människan skrev att vi skulle jobba ihop...? Hon har inget körkort och därmed blir det ju lite problematiskt när man får veta det i sista minuten. Så jag skicka iväg och frågade om hon verkligen menade nu, och åkte iväg eftersom att det var en bit bort också. Om sanningen ska fram blev jag rätt irriterad, eftersom att de ändrats så mycket den här veckan och jag kände att jag faktiskt inte orkade mer. Sedan skickade jag ett sms till kontoret som kanske inte var jättetrevlig, var helt stressad och är så less på att agera taxi... Det kostar ju pengar med bensin liksom, och jag var tvungen att vända för att hämta henne. Gaaah. 

Jaja det var den veckan. Phu! Nästa vecka blir också väldigt intensiv. Jag har börjat kolla lite efter utbildningar igen, jag MÅSTE utbilda mig till något. Jag orkar inte jobba där länge och jag orkar framförallt inte känna mig såhär värdelös och misslyckad. Det är bara det att jag får en sådan ångest av det. Jag vet dels inte vad jag ska göra, om jag sedan klarar av utbildningen och jobbet och när man sedan börjar tänka på att det faktiskt inte bara är att söka - utan att det ofta krävs lite högre betyg än vad jag har för att komma in... Då känns allt så fruktansvärt hopplöst. Usch. Men en dag i taget - måndag imorgon.

Söndagsångest

              James Morrison
 
Jag mådde verkligen dåligt igår, vaknade med feber och hade panik eftersom att man inte får vara sjuk på mitt jobb. Men som tur är mår jag lite bättre idag - hoppas det håller i sig.

Men usch, jag har sådan ångest inför nästa vecka. Det är en riktig helvetsvecka - jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det. Imorgon ska jag dela pass och samåka/skjutsa en person utan körkort till första passet+tillbaka. Sedan fick jag passet med människan som lever i misär+röker inomhus och jag kan knappt andas där inne. Det är hemskt. Jag skrev ett mejl om att jag helst inte vill ha den kunden igen men min arbetsgivare bryr sig inte inte om sina anställda - sålänge kunderna är nöjda. Det känns ändå som att jag kan klara av morgondagen någorlunda, trots att det blir ångestfyllt. Men alltså tisdag...

Då ska jag skjuta en ny person en hel dag(!) Från 7:40 till 18:30. Alltså. HUR SKA JAG KLARA AV DET? Jag vet inte. Det var väldigt otur för det är på tisdag det är möte på kontoret, ca 45 min från staden vi jobbar i så jag måste skjutsa henne ändå dit och tillbaka också(!). Det är också då jag ska ha mötet om "min frånvaro och förstadagsintyg(!??) Innan det andra mötet, som är för alla kollegor. Det känns så orättvist eftersom att jag knappt har varit sjuk och senast var för ungeför två månader sedan. Jag hatar att hon har fått mig att känna att jag inte får vara sjuk, för det blir ju en extra ångest på allt. Jag lär vara lagom slut redan efter tisdagen. På allt ska jag nästan jobba heltid nästa vecka - phu!

Till något roligare då. Jag berättade ju i förra inlägget att jag skulle till frisören samt se James morrison i Stockholm. Hos frisören kändes det lika obekvämt som vanligt och jag känner mig så ful när jag sitter där. Men det gick okej, jag blev nöjd men inte jättenöjd om ni förstår. James morrison var bra men han sjöng inte jättemånga av mina favorit låtar och spelningen var väldigt kort tycker jag. Det var lite komiskt för sarah dawn finer satt sig precis bakom mig. Det känns så konstigt när man ser någon som man känner igen, för de känns lite som tecknade figurer så man tänker: MEN VADÅ? FINNS DU PÅ RIKIGT? För övrigt gick det lite sådär, det är så stort i stockholm och jag får panik när jag inte har kontroll och hittar vart jag ska. Så ja, jag bröt nästan ihop både påväg dit och tillbaka. Men det gick ju bra tillslut. 

Håll nu tummarna för mig nästa vecka - jag SKA (ehm, måste) klara av det.

Din tid kommer

               
 
Jag älskar verkligen Håkans nya låt och någonstans är det ju allt man hoppas på, att det blir bättre om en bara håller ut.
Din tid kommer. 

Jag har känt mig totalt slut den här veckan. Det har vissa ögonblick känts som att det enda jag kan göra är att lägga mig ner och ge upp. Nu var jag lite dramatisk men ibland kan man verkligen känna så. Delade pass vid två tillfällen och det kändes väldigt awkward. Jag tycker synd om personer jag delar pass med för jag är väldigt obekväm. Jag riktigt känner hur udda och antisocial andra tycker att jag är, även om känslan ligger mycket hos mig själv. Det blir så tomt i mig, jag vet inte vad jag ska säga och även om jag vet det får jag inte fram det på grund av ångest...

I torsdags fick jag ett mindre roligt mejl. Det var från chefen. (som för övrigt inte är jättelämpad för det jobbet, använder diverse härskartekniker o.s.v.) Jag blev kallad till möte angående "Min frånvaro och förstadagsintyg". (??!) Blev väldigt förvånad och ångestfylld. Jag vet inte på hur många utvecklingssamtal de har klagat på min frånvaro så det här samtalet kommer kännas oerhört jobbigt, även om det inte känns befogat. Med tanke på att jag, vad jag kan minnas, bara sjukanmält mig tre gånger. Visst, det var korta perioder men det känns väldigt överdrivet att kräva förstadagsintyg, SÅ mycket har jag ju inte varit hemma och senaste gången var för ungefär två månader sedan. Jag vet att många andra har varit sjuka betydligt mer än så. Jag känner mig väldigt utpekad och fick feber bara jag hörde om det, för då kan man ju inte vara sjuk. Vem orkar ta sig till en läkare? Ingen med social ångest i alla fall.  Vi får se hur samtalet går. Om jag inte dör av ångest innan.

Nästa vecka är jag ganska lugn inför ovanligt nog. Jag är nämligen ledig två dagar(!) Jag ska se James morrison 12 april och det är jag väldigt peppad inför. Hans låt "Broken string" var en av de första låtar jag lyssnade på, om och om igen. Jag har även klipptid den 12, ÅNGEST. Bara att ringa var ett litet helvete för mig. Jag hatar verkligen att gå till frisören... Men om det nu inte blir katastrof vet jag att det kommer kännas bra efteråt. Jag vill känna mig lite fin inför att visa mig inför människor liksom. Så jag hoppas verkligen att jag blir nöjd. Vi planerar att köra bill till stockholm, lite nervös är jag allt. Men jag intalar mig själv om att jag har stor vana att köra bil nu. jag blir dock osäker när det är många körfält och så, men jag tror nog att det kommer gå bra.

Ålderskris

 
Det är egentligen inget nytt, det känns nästan som att jag har en ständigt pågående ålderskris - och har haft det sedan jag fyllde tio år(!). Jag kände större press desto äldre jag blev. Min ångest nu beror nog mest på att jag inte har börjat plugga än och inte har en aning om vad jag ska göra i livet. Ångesten över att en måste "Bli något" är så nedbrytande.
 
Jag förstår inte hur det gick till, hur kan jag vara 23 år? Det känns hur märkligt som helst. Jag känner mig (och ser ut som) 16 år, fortfarande. Det låter så "gammalt" med 23 år. Nu menar jag givetvis inte gammalt men väldigt vuxet. Vid min ålder känns det som att alla har pluggat klart och till och med bildat familj(!)  Okej, nu kanske jag tar i lite men det är min känsla av den åldern. Jag får ångest när jag tänker på att om jag börjar plugga nu (Läs:jag får ångest bara av att skriva det. - Ja jag har problem) Då kommer jag vara 26-27(!) när jag är klar. Typ 30. VAD HÄNDER? Andas. Andas.

Alltså. Jag när jag börjar tänka, det går liksom inte. Jag spär bara på ångesten. Jag trodde att jag hade släppt det. Jag hade en så otrolig ångest tidigare i veckan över att bli äldre. Bröt ihop totalt. Nu försöker jag bara förtränga det, det är ju trots allt bara en ålder... Men jag trivdes bättre med att vara yngre för ju äldre jag blir desto mer press känner jag dessvärre. Jaja. Det är som det är, man blir äldre  och det finns inget man kan göra åt det. Om man vill komma nånstans måste man ju börja men nu måste jag sluta tänka på det innan jag måste lägga mig i fosterställning och gråta. Ungefär så. 

Kommande vecka ser jag verkligen inte fram emot (Precis som att jag brukar göra det) Jag har två delade pass med personen som jag har väldigt svårt för, på grund av att jag känner så tydligt att hon tycker illa om mig. Vilket hon uppenbarligen gör för att hon tycker att jag är konstig/tystlåten. Då känner jag en sådan press på att jag måste prata och verka normal... Problemet är att jag inte riktigt klarar av att spela teater när jag väl står där. Jag har märkt att det tar tid att bli tryggare med människor. Ibland känns det lite som att jag aldrig någonsin kommer att bli det.