Täcket över huvudet

 
 
 
Den där söndagsångesten är inte rolig alltså, en enorm finne i pannan på det och en känner sig inte riktigt taggad på livet. Imorgon är det 60 min till mitt första pass, plus att jag har två delade pass med okända människor. Jag är ju osäker på att köra bil längre sträckor, speciellt efter mitt "lilla" misstag.... Jag har därför, efter mycket, ångest bestämt mig för att sjukanmäla mig imorgon. Vilket givetvis känns skit. Jag får flashbacks från min skoltid, den där jävla ångesten över att stanna hemma - att inte klara av det som för många är en självklarhet. Men jag försöker tänka på att jag i fredags utmanade mig själv en hel del:Jag körde till en stad åtminstone 40 min bort, hade pass hos kunder som var hemma, pratade med dem, ringde telefonsamtal. Allt med feber och en oerhörd ångest. Jag försöker intala mig själv om att det var bra gjort, men det är fruktansvärt svårt att se och fokusera på det man faktiskt lyckats med. Det blir lätt att man slår på sig själv över det man ger upp och inte klarar av... Samtidigt måste man ju faktiskt, ibland, tillåta sig själv att ge upp - det måste få vara okej.
 
Imorgon kommer jag ha en sån oerhörd ångest för att ringa och sjukanmäla mig (Läs:jag har den redan)... Men jag får försöka klara av det. Fasen också att allt måste kännas så svårt för mig. Jag hoppas eran vecka börjar bättre!





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback