Jag gick sönder

 
          Bild på en av mina fem små grisar jag har haft turen att ha i mitt liv under min uppväxt. 
 
Jag vet - det händer ganska ofta. Men gud, den här veckan. I onsdags skulle jag och två andra (varav en var kollegan som hittade på att jag vägrade arbeta när vi fick klagomål...) Bara det - trodde att jag skulle dö av ångest. Sedan kommer jag dit. Jag ser två marsvin och blir glad, för jag har haft marsvin under hela min uppväxt. Jag älskar marsvin, jag älskar alla djur men marsvin ligger mig extra varmt om hjärtat. Men plötsligt får jag en kniv rakt igen hjärtat, inte bokstavligen (Läs:det hade förmodligen gjort mindre ont) när jag ser deras klor. Helvete. De är inte klippta på flera månader, tårna vrider sig och jag bara känner hur jag måste försöka andas. Inte bryta ihop. Det kanske handlar om okunskap (Läs:även om det absolut inte är någon ursäkt) men samtidigt har de bara pyttelite grönt vatten på det. Det tar 1 min att byta vatten. Oförståeligt.

Jag tänker på det här under hela tiden där, påvägen hem och det fortsatte på den vägen. Jag funderade framförallt på vad jag skulle göra. Vara en stalker och leta reda på kundernas nummer, skicka någon bok om marsvin/hur ofta klorna bör klippas, kontakta chefen, anmäla eller bryta mig in och klippa klorna. Det vara bara det där "lilla" problemet med tystnadsplikt. Jag bestämmer mig för att skriva till chefen. Efter mycket ångest skriver jag om marsvinen och att det gör ont på dem att gå, att vi kanske kan erbjuda hos att hjälpa till att klippa. Jag fick ett svar som verkligen fick mig att vilja dö. Det stod ungefär:Vi får inte göra nåt, kund kan också ta illa upp om vi påpekar det för dom. Oavsett hur illa det är får jag inte kontakta kund angående det här. Jag skrev då att det är ju djurplågeri. Då skrev hon: Ja jag vet att det är det. Vi har tystnadsplikt så du får inte anmäla heller" ..............
 
Alltså. Jag kan inte förstå det. Hur kan ens det tas upp som ett problem att en människa kan ta illa upp, i sammanhanget? Jag bröt ihop. Ett helvete kommer sällan ensamt så en sekund efter mejlet ringer en människa från kontoret och säger att vi fått in massor av klagomål om städningen. Hon ville veta vad som gått fel och en blir ju helt ställd, vadå gått fel? Jag städa som vanligt. Men det var ju otroligt smutsigt så det var omöjligt att få det skinande rent på den tiden. Men då tycker hon:Tror du att du behöver fler utbildningstimmar? Vet du hur du använder trasorna? Ni vet när en bara känner för att slå till någon hårt? Lite så kände jag. Kränkt. Sedan sa hon att vi måste göra om städningen och jag kände bara, nej, jag orkar fan inte åka dit igen. Men efter mycket om och men tvinga hon mig i princip att säga Ja. Jag skickade sedan ett mejl om att jag gärna hoppar det passet eftersom det är vanvårdade djur i hemmet som vi inte får hjälpa. Tror ni att det gick bra? Nej. Jag måste åka dit nästa vecka igen. Om marsvinen fortfarande har Långa klor (vilket de med största sannolikhet har, med tanke på att de inte är klippta på flera månader, antagligen lika länge som marsvinen levt) Så kommer jag anmäla oavsett, aonymt, om jag blir avskedad på grund av det så blir jag. Jag kommer också kontakta någon högre chef angående att min arbetsgivare säger till oss anställda att vi ska skita i vanvårade djur, oavsett hur illa det är...  Jag hoppas inte bara att det är jag som tycker det är åt helvete. Det kan ju inte vara möjligt. Snälla någon, säg att det inte är möjligt att det ska vara såhär.
 
Jag skäms över att vara människa, att de som har makt att göra förändringar - makt att hjälpa djur från lidande, förmodligen bara genom ett telefonsamtal, väljer bort det på grund av att en människa kan ta illa upp. I grund och botten för att få in dem där tusenlapparna till företaget. Jag får fysiskt ont i hela kroppen när jag tänker på att människor kan leva med tanken att bara låta det vara när de vet att djur far illa. Jag kan inte acceptera att det finns människor som fungerar så. Djur kan inte prata, vi måste ju stå upp för dem. Usch nu är jag bra less på det här jobbet - jag vet inte om jag står ut mycket längre. De har nu också, av någon oförklarlig anledning, bestämt att ingen får smsa längre utan bara ringa, 10 samtal per dag. Minst. Jag skickar ett mejl nu, kan du ta ett extra pass, jag står här utanför för en kontroll nu, kunden klagade, kan du komma 10 min tidigare till kund, har du nyckel 234, kan du ta ett extra pass på tisdag?, kan du hämta nyckel 231 nu?!...."  Phu.
 
Alla delade pass, kontroller, stressen, vanvårdade djur och klagomål på det, när en kämpar ihjäl sig - det toppen som får en att bryta ihop totalt. Vi har inte ens pratat om det faktiska arbetet. Jag hatar att putsa duschdörrar och göra rent toaletter. Och dammsuga soffor. Bara det. Mitt liv är en enda stor blanding av ångest, stress, panik och tårar. Nästa vecka måste jag dessutom samåka med en främling, igen. Samt dela pass i 6 timmar på det. Jag orkar inte längre med det här jävla jobbet.


» Julia

Jag tycker du gör rätt! Blir så arg på vad din chef säger! Alltså antingen så kommer ju en människa ta lite illa upp eller så kommer djur att lida. Hur kan man inte välja att göra något åt det då?! Men det är ju som du säger, de är ju säkert rädda att förlora kunden (och i fortsättningen andra kunder kanske) eftersom kunden räknar med att ni har tystnadsplikt. Men alltså, man slår ju sönder bilrutor på varma dagar ifall hundar sitter där inne - då måste man väl kunna säga något bara till den där kunden. Man har ju inte sönder något hos den eller så, man påtalar ju bara att djuren lider! Nej, men jag håller helt med dig i alla fall. Förstår om det är jobbigt och svårt att fortsätta driva frågan, men jag tycker du har helt rätt i alla fall, och du är modig som vågar säga något!
Kram!

Svar: Ja eller hur! Det är hemskt att människor kan tänka att det vore värre, att i absolut värsta fall, förlora en kund (även om det ju faktiskt går att säga på ett bra sätt, och erbjuda hjälp) än att djuren lider. Det är så svårt att förstå hur någon kan tänka så. Tack jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dem!
beefearless.blogg.se

2015-09-13 // 16:29:14



Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback