Hjärtat stannade

 
 
 
Mitt hjärta stannade till i måndags när de på mötet sa att vi skulle presentera hos. Rummet var helt fullt av människor och jag fick den där känslan av att det verkligen inte kommer att gå. Det här händer inte. Jag kommer aldrig klara det här. Fasen vad jag bara ville springa ut ur rummet, men det kunde jag ju inte göra. Jag visste inte ens att det var min tur när det var det så det blev lite tyst där och man fick några blickar på sig.. Usch, ÅNGEST. Men jag sa mitt namn och vilket område jag tillhörde, utan att ens veta det. Vadå öst och väst liksom? (Läs:Jag hade aldrig någon geografi i skolan, okej?). Ingen lär ha hört vad jag sa men ändå, pinsamt. Det kändes lite som i skolan. Jag fick en sådan obehaglig skolkänsla även när de sa att man skulle diskutera med personen bredvid, och det inte satt någon bredvid mig. (Läs:Jag var dock inte ensam om det) Den känslan är hemsk. Men det hände bara en gång. Mötet handlade mest om att människor var missnöjda, lite bråk blev det allt. Jag gillar drama så inte mig emot. När facket ville ifrågasätta fanns dock inte tiden - givetvis... 
 
I tisdag var jag hemma hos någon som hade katt och fyfan, den kattlådan var det värsta jag sett. Det ingår inte att göra rent den men i min värld fanns det inte att lämna det sådär - vilket jävla djurplågeri. Jag blev så ledsen, stackars katt. Sedan var vattnet i kattens skål helt brun också, samt att det var en minimal lägenhet (innekatt). Det är sorgligt tycker jag. Jag hoppas inte att kunden hade satt upp en kamera eller något med tanke jag prata med katten om hur mycket jag beklagade att han hamnat där, hehe... Åh, lilla vän. Varför. I onsdags var jag hemma hos en gammal människa med en trasig själ, det var han jag var hos på min utbildning också, med en fru som dött i cancer. Med ölflaskor överallt och fotoalbum vid alla bord. Sorgen och saknanden var oerhört slående. Lugnorna verkar ge upp, med tanke på att han ibland säger att han inte får någon luft. Åh, det är inte lätt att bli gammal. Han påminner om min morfar, saknaden efter min mormor. Åh, varför.

Igår vaknade jag upp och hade otroligt ont i magen, lyckades ta mig till toaletten men la mig snabbt ner på golvet för jag kände hur jag var nära att svimma, helt kallsvettig... Den ångesten, jag var ju tvungen att gå till jobbet men desto längre jag låg där på golvet insåg jag att det inte kommer att gå. Ångesten av att behöva ringa och sjukanmäla sig var stor. Men det gick bra och det var otroligt skönt att slippa jobbet. (Läs:bortsett från att de ringde varannan minut om nycklar och annat)  Usch, tanken på att jag förlorade över 500 kr känns mindre kul. Nu börjar ju människor komma tillbaka från semestern så det blir mindre jobb, skönt men samtidigt vill en ju ha så mycket pengar som möjligt... Men jag får ändå försöka spara så mycket jag kan av det jag får.

Jag vet att alla mina inägg handlar om jobbet och är allmänt jobbiga men det är liksom mitt liv nu. Men jag har tänkt ut några inlägg jag vill skriva som handlar om annat, jag ska bara försöka göra det nu också... Lättare sagt än gjort.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback