Alla dessa gånger man önskat att man kunde sjunka genom jorden

 
 
Jaha då var det helg igen (den som nämner att den är slut redan är död) så ja, jag tar väl den vanliga genomgången om vad som hänt i veckan. I tisdags skulle jag ha haft ett pass hos marsvinen (Obs:jag har kommit på hur jag ska försöka hjälpa dem, berättar i ett annat inlägg) men på förmiddagen ringde någon från kontoret och sa att de ställt in. Typiskt. Samtidigt som det var skönt då det var ett delat pass, samt i en annan stad. Jag ville dock väldigt gärna kolla till marsvinen, så det kändes jobbigt. Och det blev ett litet helvete ändå eftersom jag fick ett annat pass - ännu längre bort. Det blir så oerhört stressigt, plus att jag fick veta, när jag fick schemat, att det var trädgårdsarbete. Ehm, okej?! Jag har aldrig rensat en rabatt i hela mitt liv men ja, jättebra idé att sätta det på mig... Samt att jag var tvungen att åka till kontoret först för att hämta utrustningen. Det hjälpte ju inte att det spöregnade. Jag blev lite irriterad faktiskt, det kändes som att hon lurade mig att tacka ja, eftersom att hon inte nämde detaljerna som gjorde det hela väldigt mycket besvärligare. Usch, jag hatar att köra i spöregn och på motrovägen, speciellt när det är långa sträckor. Blir väldigt osäker. Jag kan ju hantera det någorlunda men det tär ju på en ändå.
 
Mitt självförtoende i trafiken blev inte direkt bättre av att jag gjorde min livs största trafikmiss påvägen dit, det kunde ha gått otroligt illa. Jag körde nämling in i fel körfält på infarten till motorvägen, så när jag svänger in och hade kört några meter såg jag hur en bil kom rakt emot mig. Det är alltså bara en smal väg på infarter... Det kändes helt overkligt, vad i helvete händer nu? Jag kunde inte ta in det, hamnade i chock men backade snabbt som fasen ut igen på något sätt... Ni vet när man ramlar när det är halt ute och reser sig snabbt, tittar sig diskret omkring och sedan frågar sig själv om det där fallet verkligen inträffade eller om man fick en psykos? Den känslan. Allt gick otroligt fort. Det var fruktansvärt pinsamt. En sådan miss har jag inte ens gjort när jag övningskörde, det var verkligen katastrof. Nu litar jag inte alls på mig själv längre, fy sjutton vad obehagligt. Jag blev paranoid efteråt också, fick för mig att någon ringt polisen. Till och med efter jag varit hos kunden fick jag en bild i mitt huvud som föreställde poliser vid min bil, de frågade:Hur mycket har du druckit? Jag kände mig lika stabil som vanligt.

I onsdags delade jag pass med en kollega samt skjutsade henne fram och tillbaka. Phu, det var verkligen ångestfyllt. På det var kunden hemma. Sex timmars städning med kunden i huset samt en kollega man inte är bekvämt med - inte roligt. Dessutom fick kunden panik efter ett tag. Internet fungerar inte!!! Jag hör sedan hur han, desperat, försöker fixa det under minst en timme, han ringer support och har sig. Jag var mest glad över att fokuset flyttas från mig. Att jag, för en gångs skull, inte hade något med katastrofen att göra... Precis när jag tänkt den tanken hör jag honom gå upp för trappan till övervåningen, han kollade vid datorn, tittade på mig, skrattade uppgivet och utbrast:lånade du kontakten till routern till dammsugaren? Då hade alltså jag dragit ut kontakten till internetanslutningen... Ni vet känslan av att bara vilja sjunka genom jorden? Hur lyckades jag ens med det av alla tusentals kontakter? Det är ju förfasen inte klokt vilket otur. Allt jag kunde göra var att stirra rakt ut i luften, det blev för mycket. Jag förträngde vad han just sagt. Det här händer inte, det här händer inte. Nu i efterhand känns det inte så farligt - det var ju inte hela världen. Det kändes mest vääääldigt jobbigt just då.

Det märkligaste på hela veckan måste ändå ha varit samtalet jag fick i fredags, från chefen. Den chocken. Jag kan fortfarande inte förstå det. Vad hon sa? Jo, hon sa att en kund bara vill ha dig. Ehm, okej? Det måste ha blivit något missförstånd tänkte jag, för att någon varit så nöjd med vad jag gjort känns helt orimligt. Jag var övertygad om att hon skulle säga att någon klagat. Jag menar, det har ju hänt förut. Skämt åsido, jag behövde verkligen den bekräftelsen om att jag faktiskt kan städa. Det är sorgligt på något sätt, att jag inte ens tror att jag klarar av det - att jag kan göra det bra. Det negativa i det hela är att jag måste jobba mer nu, samt imorgon också försöka hitta nyckeln till kunden som kan vara var som helst i det här landet. Livet.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback