Täcket över huvudet

 
 
 
Den där söndagsångesten är inte rolig alltså, en enorm finne i pannan på det och en känner sig inte riktigt taggad på livet. Imorgon är det 60 min till mitt första pass, plus att jag har två delade pass med okända människor. Jag är ju osäker på att köra bil längre sträckor, speciellt efter mitt "lilla" misstag.... Jag har därför, efter mycket, ångest bestämt mig för att sjukanmäla mig imorgon. Vilket givetvis känns skit. Jag får flashbacks från min skoltid, den där jävla ångesten över att stanna hemma - att inte klara av det som för många är en självklarhet. Men jag försöker tänka på att jag i fredags utmanade mig själv en hel del:Jag körde till en stad åtminstone 40 min bort, hade pass hos kunder som var hemma, pratade med dem, ringde telefonsamtal. Allt med feber och en oerhörd ångest. Jag försöker intala mig själv om att det var bra gjort, men det är fruktansvärt svårt att se och fokusera på det man faktiskt lyckats med. Det blir lätt att man slår på sig själv över det man ger upp och inte klarar av... Samtidigt måste man ju faktiskt, ibland, tillåta sig själv att ge upp - det måste få vara okej.
 
Imorgon kommer jag ha en sån oerhörd ångest för att ringa och sjukanmäla mig (Läs:jag har den redan)... Men jag får försöka klara av det. Fasen också att allt måste kännas så svårt för mig. Jag hoppas eran vecka börjar bättre!

Lördagsundehållningen

       
 
Jag vet inte hur många gånger jag tittat på det här klippet nu, skrattar ihjäl mig varje gång, lättroad, jao. Men alltså triss-skraparens min när han inser att det var lotten programledaren kastade iväg, HAHA.

Anonymt brev till en anonym marsvinsägare

 
 
Om jag köpt en marsvinsbok+klotång och tänker skicka till kunden med de vanvårdade smådjuren? Det kan ha blivit så. När jag kom på det kunde jag inte riktigt släppa tanken. Lagom knäppt. Om ägarna inte förstår nu, och klipper klorna vet jag inte vad. Synd bara att det stod så lite om just kloklippning, önskade att det var mer information om gärna en bild... Aja, de lär ju förstå med tanke på klotången. Jag får se om jag skickar med någon text om att det är från en marsvinsförening som har någon slags kampanj, det kanske blir märkligt annars. Om de nu går på det, samtidigt kan det ju inte vara så mycket annat. Jag tror inte direkt deras första tanke är att städaren skickade det... Om de bara visste vilken ångest jag haft över deras djur.
 
I övrigt har det varit en slitsamt vecka, med ändrade scheman till det sämre varje dag (Läs:får panik av att ha noll kontroll) stress, ångest, feber, huvudvärk, ryggont, långa resor och bara bläää. När jag kom hem i onsdags bröt jag ihop heeeelt, orkade inte! Men det finns inte så många andra val än att försöka bita ihop. Imorgon är ju dagen som gör att det (nästan) är värt allt skit, nämligen LÖN. Gud, i helgen ska jag shoppa så att jag får en massa paket nästa vecka, hehehe. Vill ju spara det mesta egentligen men åh, varför måste det vara så oerhört svårt... Jag klarar inte riktigt av det och så får jag ångest över att jag KUNDE ha haft väldigt mycket pengar, om jag "bara" sparat... Jag har många problem.

Obs. Jag har inte skickat det här om någon frågar. #jagkommerattfåsparken vilket iofs hade varit skönt.

Alla dessa gånger man önskat att man kunde sjunka genom jorden

 
 
Jaha då var det helg igen (den som nämner att den är slut redan är död) så ja, jag tar väl den vanliga genomgången om vad som hänt i veckan. I tisdags skulle jag ha haft ett pass hos marsvinen (Obs:jag har kommit på hur jag ska försöka hjälpa dem, berättar i ett annat inlägg) men på förmiddagen ringde någon från kontoret och sa att de ställt in. Typiskt. Samtidigt som det var skönt då det var ett delat pass, samt i en annan stad. Jag ville dock väldigt gärna kolla till marsvinen, så det kändes jobbigt. Och det blev ett litet helvete ändå eftersom jag fick ett annat pass - ännu längre bort. Det blir så oerhört stressigt, plus att jag fick veta, när jag fick schemat, att det var trädgårdsarbete. Ehm, okej?! Jag har aldrig rensat en rabatt i hela mitt liv men ja, jättebra idé att sätta det på mig... Samt att jag var tvungen att åka till kontoret först för att hämta utrustningen. Det hjälpte ju inte att det spöregnade. Jag blev lite irriterad faktiskt, det kändes som att hon lurade mig att tacka ja, eftersom att hon inte nämde detaljerna som gjorde det hela väldigt mycket besvärligare. Usch, jag hatar att köra i spöregn och på motrovägen, speciellt när det är långa sträckor. Blir väldigt osäker. Jag kan ju hantera det någorlunda men det tär ju på en ändå.
 
Mitt självförtoende i trafiken blev inte direkt bättre av att jag gjorde min livs största trafikmiss påvägen dit, det kunde ha gått otroligt illa. Jag körde nämling in i fel körfält på infarten till motorvägen, så när jag svänger in och hade kört några meter såg jag hur en bil kom rakt emot mig. Det är alltså bara en smal väg på infarter... Det kändes helt overkligt, vad i helvete händer nu? Jag kunde inte ta in det, hamnade i chock men backade snabbt som fasen ut igen på något sätt... Ni vet när man ramlar när det är halt ute och reser sig snabbt, tittar sig diskret omkring och sedan frågar sig själv om det där fallet verkligen inträffade eller om man fick en psykos? Den känslan. Allt gick otroligt fort. Det var fruktansvärt pinsamt. En sådan miss har jag inte ens gjort när jag övningskörde, det var verkligen katastrof. Nu litar jag inte alls på mig själv längre, fy sjutton vad obehagligt. Jag blev paranoid efteråt också, fick för mig att någon ringt polisen. Till och med efter jag varit hos kunden fick jag en bild i mitt huvud som föreställde poliser vid min bil, de frågade:Hur mycket har du druckit? Jag kände mig lika stabil som vanligt.

I onsdags delade jag pass med en kollega samt skjutsade henne fram och tillbaka. Phu, det var verkligen ångestfyllt. På det var kunden hemma. Sex timmars städning med kunden i huset samt en kollega man inte är bekvämt med - inte roligt. Dessutom fick kunden panik efter ett tag. Internet fungerar inte!!! Jag hör sedan hur han, desperat, försöker fixa det under minst en timme, han ringer support och har sig. Jag var mest glad över att fokuset flyttas från mig. Att jag, för en gångs skull, inte hade något med katastrofen att göra... Precis när jag tänkt den tanken hör jag honom gå upp för trappan till övervåningen, han kollade vid datorn, tittade på mig, skrattade uppgivet och utbrast:lånade du kontakten till routern till dammsugaren? Då hade alltså jag dragit ut kontakten till internetanslutningen... Ni vet känslan av att bara vilja sjunka genom jorden? Hur lyckades jag ens med det av alla tusentals kontakter? Det är ju förfasen inte klokt vilket otur. Allt jag kunde göra var att stirra rakt ut i luften, det blev för mycket. Jag förträngde vad han just sagt. Det här händer inte, det här händer inte. Nu i efterhand känns det inte så farligt - det var ju inte hela världen. Det kändes mest vääääldigt jobbigt just då.

Det märkligaste på hela veckan måste ändå ha varit samtalet jag fick i fredags, från chefen. Den chocken. Jag kan fortfarande inte förstå det. Vad hon sa? Jo, hon sa att en kund bara vill ha dig. Ehm, okej? Det måste ha blivit något missförstånd tänkte jag, för att någon varit så nöjd med vad jag gjort känns helt orimligt. Jag var övertygad om att hon skulle säga att någon klagat. Jag menar, det har ju hänt förut. Skämt åsido, jag behövde verkligen den bekräftelsen om att jag faktiskt kan städa. Det är sorgligt på något sätt, att jag inte ens tror att jag klarar av det - att jag kan göra det bra. Det negativa i det hela är att jag måste jobba mer nu, samt imorgon också försöka hitta nyckeln till kunden som kan vara var som helst i det här landet. Livet.

Jag ville bara skära bort min otillräcklighet

       

Jag försökte vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte jag

Det tar 100-tals år
att dölja felen
Jag är ljusår ifrån
vanställd & skelögd
& det svider som klor
som nya munsår
Ett tredje klass får
när alla lyssnar på dig
Kan du beskydda mig?

Jag ville bara fly från mig själv
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener & anlag
Allt var ett misstag


Jag gick sönder

 
          Bild på en av mina fem små grisar jag har haft turen att ha i mitt liv under min uppväxt. 
 
Jag vet - det händer ganska ofta. Men gud, den här veckan. I onsdags skulle jag och två andra (varav en var kollegan som hittade på att jag vägrade arbeta när vi fick klagomål...) Bara det - trodde att jag skulle dö av ångest. Sedan kommer jag dit. Jag ser två marsvin och blir glad, för jag har haft marsvin under hela min uppväxt. Jag älskar marsvin, jag älskar alla djur men marsvin ligger mig extra varmt om hjärtat. Men plötsligt får jag en kniv rakt igen hjärtat, inte bokstavligen (Läs:det hade förmodligen gjort mindre ont) när jag ser deras klor. Helvete. De är inte klippta på flera månader, tårna vrider sig och jag bara känner hur jag måste försöka andas. Inte bryta ihop. Det kanske handlar om okunskap (Läs:även om det absolut inte är någon ursäkt) men samtidigt har de bara pyttelite grönt vatten på det. Det tar 1 min att byta vatten. Oförståeligt.

Jag tänker på det här under hela tiden där, påvägen hem och det fortsatte på den vägen. Jag funderade framförallt på vad jag skulle göra. Vara en stalker och leta reda på kundernas nummer, skicka någon bok om marsvin/hur ofta klorna bör klippas, kontakta chefen, anmäla eller bryta mig in och klippa klorna. Det vara bara det där "lilla" problemet med tystnadsplikt. Jag bestämmer mig för att skriva till chefen. Efter mycket ångest skriver jag om marsvinen och att det gör ont på dem att gå, att vi kanske kan erbjuda hos att hjälpa till att klippa. Jag fick ett svar som verkligen fick mig att vilja dö. Det stod ungefär:Vi får inte göra nåt, kund kan också ta illa upp om vi påpekar det för dom. Oavsett hur illa det är får jag inte kontakta kund angående det här. Jag skrev då att det är ju djurplågeri. Då skrev hon: Ja jag vet att det är det. Vi har tystnadsplikt så du får inte anmäla heller" ..............
 
Alltså. Jag kan inte förstå det. Hur kan ens det tas upp som ett problem att en människa kan ta illa upp, i sammanhanget? Jag bröt ihop. Ett helvete kommer sällan ensamt så en sekund efter mejlet ringer en människa från kontoret och säger att vi fått in massor av klagomål om städningen. Hon ville veta vad som gått fel och en blir ju helt ställd, vadå gått fel? Jag städa som vanligt. Men det var ju otroligt smutsigt så det var omöjligt att få det skinande rent på den tiden. Men då tycker hon:Tror du att du behöver fler utbildningstimmar? Vet du hur du använder trasorna? Ni vet när en bara känner för att slå till någon hårt? Lite så kände jag. Kränkt. Sedan sa hon att vi måste göra om städningen och jag kände bara, nej, jag orkar fan inte åka dit igen. Men efter mycket om och men tvinga hon mig i princip att säga Ja. Jag skickade sedan ett mejl om att jag gärna hoppar det passet eftersom det är vanvårdade djur i hemmet som vi inte får hjälpa. Tror ni att det gick bra? Nej. Jag måste åka dit nästa vecka igen. Om marsvinen fortfarande har Långa klor (vilket de med största sannolikhet har, med tanke på att de inte är klippta på flera månader, antagligen lika länge som marsvinen levt) Så kommer jag anmäla oavsett, aonymt, om jag blir avskedad på grund av det så blir jag. Jag kommer också kontakta någon högre chef angående att min arbetsgivare säger till oss anställda att vi ska skita i vanvårade djur, oavsett hur illa det är...  Jag hoppas inte bara att det är jag som tycker det är åt helvete. Det kan ju inte vara möjligt. Snälla någon, säg att det inte är möjligt att det ska vara såhär.
 
Jag skäms över att vara människa, att de som har makt att göra förändringar - makt att hjälpa djur från lidande, förmodligen bara genom ett telefonsamtal, väljer bort det på grund av att en människa kan ta illa upp. I grund och botten för att få in dem där tusenlapparna till företaget. Jag får fysiskt ont i hela kroppen när jag tänker på att människor kan leva med tanken att bara låta det vara när de vet att djur far illa. Jag kan inte acceptera att det finns människor som fungerar så. Djur kan inte prata, vi måste ju stå upp för dem. Usch nu är jag bra less på det här jobbet - jag vet inte om jag står ut mycket längre. De har nu också, av någon oförklarlig anledning, bestämt att ingen får smsa längre utan bara ringa, 10 samtal per dag. Minst. Jag skickar ett mejl nu, kan du ta ett extra pass, jag står här utanför för en kontroll nu, kunden klagade, kan du komma 10 min tidigare till kund, har du nyckel 234, kan du ta ett extra pass på tisdag?, kan du hämta nyckel 231 nu?!...."  Phu.
 
Alla delade pass, kontroller, stressen, vanvårdade djur och klagomål på det, när en kämpar ihjäl sig - det toppen som får en att bryta ihop totalt. Vi har inte ens pratat om det faktiska arbetet. Jag hatar att putsa duschdörrar och göra rent toaletter. Och dammsuga soffor. Bara det. Mitt liv är en enda stor blanding av ångest, stress, panik och tårar. Nästa vecka måste jag dessutom samåka med en främling, igen. Samt dela pass i 6 timmar på det. Jag orkar inte längre med det här jävla jobbet.

Hjärtat stannade

 
 
 
Mitt hjärta stannade till i måndags när de på mötet sa att vi skulle presentera hos. Rummet var helt fullt av människor och jag fick den där känslan av att det verkligen inte kommer att gå. Det här händer inte. Jag kommer aldrig klara det här. Fasen vad jag bara ville springa ut ur rummet, men det kunde jag ju inte göra. Jag visste inte ens att det var min tur när det var det så det blev lite tyst där och man fick några blickar på sig.. Usch, ÅNGEST. Men jag sa mitt namn och vilket område jag tillhörde, utan att ens veta det. Vadå öst och väst liksom? (Läs:Jag hade aldrig någon geografi i skolan, okej?). Ingen lär ha hört vad jag sa men ändå, pinsamt. Det kändes lite som i skolan. Jag fick en sådan obehaglig skolkänsla även när de sa att man skulle diskutera med personen bredvid, och det inte satt någon bredvid mig. (Läs:Jag var dock inte ensam om det) Den känslan är hemsk. Men det hände bara en gång. Mötet handlade mest om att människor var missnöjda, lite bråk blev det allt. Jag gillar drama så inte mig emot. När facket ville ifrågasätta fanns dock inte tiden - givetvis... 
 
I tisdag var jag hemma hos någon som hade katt och fyfan, den kattlådan var det värsta jag sett. Det ingår inte att göra rent den men i min värld fanns det inte att lämna det sådär - vilket jävla djurplågeri. Jag blev så ledsen, stackars katt. Sedan var vattnet i kattens skål helt brun också, samt att det var en minimal lägenhet (innekatt). Det är sorgligt tycker jag. Jag hoppas inte att kunden hade satt upp en kamera eller något med tanke jag prata med katten om hur mycket jag beklagade att han hamnat där, hehe... Åh, lilla vän. Varför. I onsdags var jag hemma hos en gammal människa med en trasig själ, det var han jag var hos på min utbildning också, med en fru som dött i cancer. Med ölflaskor överallt och fotoalbum vid alla bord. Sorgen och saknanden var oerhört slående. Lugnorna verkar ge upp, med tanke på att han ibland säger att han inte får någon luft. Åh, det är inte lätt att bli gammal. Han påminner om min morfar, saknaden efter min mormor. Åh, varför.

Igår vaknade jag upp och hade otroligt ont i magen, lyckades ta mig till toaletten men la mig snabbt ner på golvet för jag kände hur jag var nära att svimma, helt kallsvettig... Den ångesten, jag var ju tvungen att gå till jobbet men desto längre jag låg där på golvet insåg jag att det inte kommer att gå. Ångesten av att behöva ringa och sjukanmäla sig var stor. Men det gick bra och det var otroligt skönt att slippa jobbet. (Läs:bortsett från att de ringde varannan minut om nycklar och annat)  Usch, tanken på att jag förlorade över 500 kr känns mindre kul. Nu börjar ju människor komma tillbaka från semestern så det blir mindre jobb, skönt men samtidigt vill en ju ha så mycket pengar som möjligt... Men jag får ändå försöka spara så mycket jag kan av det jag får.

Jag vet att alla mina inägg handlar om jobbet och är allmänt jobbiga men det är liksom mitt liv nu. Men jag har tänkt ut några inlägg jag vill skriva som handlar om annat, jag ska bara försöka göra det nu också... Lättare sagt än gjort.