Saker jag aldrig, någonsin trodde att jag skulle göra eller klara för 3 månader sedan...

 
 
  • Gå på arbetsintervju.
  • Få ett jobb.
  • Jobba som städare.
  • Klara av ett arbete. (Nåja, det är nära bristningsgränsen men)
  • Städa andras toaletter... Utan handskar. (Jag har tappat min värdighet)
  • Bli lycklig över att en kund har många kuddar/filtar som ligger huller om bullar (Läs:det enda som inte är dötrist - att göra det fint i soffor - hatar alla som inte har åtminstone tre, fyra kuddar) #lågakravpålivet
  • Köra över 80 mil ensam. Och överleva.
  • Köra en total främling. 
  • Arbeta med en total främling. 
  • Städa hos människor när de är hemma.
  • Skicka marsvinsböcker/klotång till mina kunder.
  • Ligga på en främlings matta och halvsova (Läs:Jag blev klar alldeles snabbt och var fruktansvärt trött...) I sådana ögonblick är det lätt att fråga sig själv "Vad gick fel". Jag får ofta små livskriser hos kunder numera. Inte roligt. Det hade ju dock blivit lite komiskt om de skulle komma hem och så låg jag där på deras matta och typ sov, herregud... Inte alls jobbig stämning. Jag hade dött.
  • Ringa på främlingars dörrar utan ångest. Det är när paniken tagit över i situationer när jag inte hittat. Allt jag tänker är: Öppna, snälla, bara öppna, rädda mig! Den där räddningen har dock inte inträffat än. Jag har konstanterat att ingen känner eller snarare känner till sina grannar överhuvudtaget. 
Ja typ så, det finns säkert fler punkter men det var de jag kom på just nu. Fasen alltså. Jag fick det mest ångestframkallande mejlet en kan få i fredags, nämligen att det är dags att söka utbildning till våren. KAN INGEN BARA SÄGA VAD JAG SKA GÖRA? KLARAR AV? VAD SOM BLIR BRA? VART JAG PASSAR IN? Jag orkar inte med min framtidsångest. 





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback