Psykbryt x5

 
 
Den är veckan alltså, det har varit ett helvete. Det började redan i måndags. Jag kände mig allmänt opeppad på att jobba, vilket jag å andra sidan alltid gör men det tog verkligen emot att gå upp. Det blev ju inte bättre av att den där röda lampan lyste på grund av halt väglag... På det skulle jag köra en bra bit. När jag sedan kommer fram får jag stora svårigheter att hitta. Efter att ha virrat runt i 30 min, samt försökt bryta mig in i ett antal hus (Läs:testat nycklar i nyckelhål på ett väldigt desperat sätt) konstaterade jag tillslut att nycklarna inte passade i något hus runt omkring, dit jag kom med hjälp av min GPS. Jag kände mig tillslut tvungen att ringa till temledaren. (Läs:någon som sitter på kontoret och hjälper ska hjälpa en vid problem) Det blev fem samtal till den människan. Nästan lite komiskt såhär i efterhand, just då bröt jag dock (inte helt oväntat) ihop. Det lät lite såhär:
 
Jag: Hej, jag hittar inte till min första kund, det står inga nummer på husen.
Kontor människan: Det är nummer 58
Jag: Ja, jag vet men det står inte något på husen.
Kontor människan: Okej, titta på adressen på brevlådorna?
Jag: Det finns inga brevlådor...
Kontor människan:Ja okej men titta på brevlådorna och återkom om du inte hittar.
 
Märkligaste samtalet jag varit med om, förstod hon inte vad jag sa eller vad hände? Tack för hjälpen liksom, sedan virra jag runt lite till. Åker fram och tillbaka och hade ångest över att jag slösade bensin. Sedan ringde jag upp igen, jag kunde ju inte gärna bara åka hem igen... Jag hade gärna gjort det, ville inget annat men då hade jag fått oerhört mycket skit. Det kunde jag bara inte. så jag ringde upp igen:

Jag: Jag hittar fortfarande inte huset.
Kontor människan:Har du läst kundkortet?
Jag:Nej, jag har inget....?
Kontor människan:Jag skickar det, det står en jättebra beskrivning där.
 
När jag såg den där beskrivningen kände jag hur allt hopp bara rann av mig. Det stod ungefär "När vägen tar slut, sväng in på en annan väg" Ehm, okej? Då blev det ju glasklart. Jag virra runt ännu lite till, även om jag ärligt talat gett upp vid det laget. Jag ringde därefter upp igen och sa att jag inte hittade vägen, då svarade kontor människan att hon skulle skicka en karta. Kartan i fråga var ett flygfoto. Jag hade vid den tidpunkten virrat runt i två TIMMAR(!) Ni förstår kanske att jag var nära bristningsgränsen. (Läs:jag hade redan brutit ihop x gånger)
Jag kunde inte ringa igen, jag klarade knappt av att ringa tidigare gånger. ÅNGEST.. Jag skickade då ett uppgivet sms:
 
 

Den ångesten. Jag sitter där i bilen helt uppgiven, kört runt i flera timmar, ringt runt, hittar inte men jag måste hitta. Ingen hjälp finns. Ensam. Jag hatar att känna mig idiotförklarad, det här var liksom mitt i skogen och närmaste vägen på kartan var flera km bort. Jag blev så less, ville bara åka hem. Men istället ställde jag bilen mitt i skogen och letade efter det där jävla huset. Jag hittade två tillslut, mitt i skogen, inga nummer eller något. Inget hus var trefärgat. Men jag testade nyckeln i ena huset och mycket riktigt - den passade. Det blev otroligt stressigt med två timmar mindre på sig, jag fick en fruktansvärd huvudvärk av allt det där. Samt att det var kameror i huset, det har det varit i tre hus den här veckan... Det är oerhört obehagligt tycker jag, det känns som att någon tittar på en. Det kanske någon gör också?! De kanske kan kopplas till mobilen. (Läs:Ja jag är paranoid) I ett hus i veckan var det helt klinsiskt rent också, ni skulle ha sett, det är något läkigt över det. Det känns verkligen jättekonstigt att städa när det är skinande rent överallt. Ryser.
 
Veckan fortsätte i samma spår, jag kan inte ta upp allt för det blir en roman. Måste dock berätta om i fredags, jag hade ingen nyckel till sista passet och försökte få tag på människan som skulle ge mig den redan dagen innan. Men hon svarade inte, jag hatar verkligen när jag inte får något svar. Ge mig ett svar jag inte vill ha om du vill, men ge mig ett svar! Jag började bli frustrerad och enormt stressad när personen ännu inte svarat när det bara var tre timmar kvar till passet där jag behövde nyckeln. Jag får ju dessvärre en oerhörd ångest av att ringa så det orkade jag bara inte med, allt kändes nog jobbigt som det var. Tillslut kände jag mig så illa tvungen att skicka ett sms till temledaren, det tog emot oerhört. Hon svarade att jag skulle kontakta chefen för att hon var upptagen. Livet är underbart tänkte jag, och skickade ett mejl till chefen istället. Inget svar... Vad hade jag väntat mig? Hjälp? Jag är för naiv för mitt eget bästa ibland.
 
Det slutade i kaos, hon vägrade att komma med nyckeln och ringde och hade typ panik. Frågade om jag inte kunde hämta den, och så vidare. Men jag slutade mitt andra pass 15:00 och då skulle jag på något sätt redan vara på mitt tredje pass(?) Plus att bensinen snart var slut. Jag blev så frustrerad, jag förstår ju att hon inte ville åka extra men det fanns ju inget annat val än att be henne att komma med den. Det kändes som att hon var arg på mig eller - hon var det. Jag fick sådan ångest och det känns som att jag skämt ut mig helt, det blir inte kul när vi ses nästa gång. Jag har ju själv åkt runt och hämtat, lämnat nycklar och det är inte roligt alls men det här jobbet funkar på det sättet, även om det inte borde göra det. Mycket körande blir det, även om man egentligen ska få alla nycklarna för veckan tilldelade sig och bara jobba i staden en bor i. Det är så långt ifrån verkligheten. Ingenting fungerar och jag känner hur jag verkligen inte orkar med stressen som det innebär längre. 
 
Imorgon ska det tydligen bli dimma igen (Läs:det var otroligt tjock dimma i fredags, var nära att köra av motorvägen) Det är en mardröm att köra i, man ser ju för sjutton ingenting. Håll tummarna för att jag överlever - en dag till.
 





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback