Flashbacks

 
 
Jag tittade på alla avsnitt av "Morgans missions" i eftermiddags. Jag gick sönder och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Min skolgång var ju inte den bästa, och att se tjejen som är alldeles utanför var lite som att titta på sig själv som tonåring. Jag orkar inte. Det var även en kille som man märkte var utanför och han blev utsatt för diverse saker, medan både han och de andra menade att allt var "på skoj", samtigt som man riktigt såg i hans ögon att han inte tyckte det egentligen. Ont i hjärtat. Alla dessa killarna som spelar "tuffa". Det är hemskt att se, en känner igen sig så orthört mycket. Min klass fick lärarna att börja gråta gång på gång, vi hade verkligen rykte om oss som en stökig klass. En kille blev väldigt illa behandlad dagligen. Jag minns att vi till och med åkte hem till honom i 3an för att... Ja, jag vet inte - de som trakasserade honom skulle se hans hem och inse att han var en människa precis som dem? Det hjälpte, givetvis, inte. Ibland har vuxna lite otur när de tänker känner jag, även om de menade väl. Jag brukar tänka på honom ibland, hur ser han på det idag? Hur mår han? ....
 
Det var flera i klassen som var utsatta även om det inte var lika "högljutt". Men nu när jag ser tillbaka inser jag att både jag själv och två/tre till blev trakasserade även om det inte var dagligen. Vi var ju inte lika utsatta som den här killen som "var den mobbade" officiellt, då menar jag att alla lärare och föräldrar pratade om problemet. De glömde bort helheten, gemenskapen i klassen. Det var en katastrof, och eftersom att jag var ett lätt offer fick jag ta mycket. Det är ju sådant man blir van med men som faktiskt bryter ner en med tiden. Jag kommer gå in på mer vad det handlade om i ett annat inlägg... Men om jag pratar allmänt hur det var i klassen, vi kan ta en idrottslektionerna som exempel... Det var där man var som mest otrygg/utsatt - framförallt tjejerna. Vi (Läs:Jag och en, två till) fick alltid höra av killarna att vi förstörde, att vi inte ens försöker och så vidare. Om vi missade bollen var det precis som att världen skulle gå under. Tillslut vågade man ju knappt röra sig och då skrek de att vi skulle gå av planen, så vi i alla fall inte var i vägen. Idrottsläraren som inte sa ifrån har jag, idag, väldigt svårt att förstå.
 
I mellanstadiet var det som värst. Då var jag inte bara utanför utan också, mer eller mindre, trakasserad både fysiskt och psykiskt. Då tänkte man ju att det var normalt. Det är sorgligt men man vänjer sig. Jag har under min skolgång, ett antal gånger, blivit dragen i håret, trampad på, jag har blivit nedbrottad (Läs:allt på skoj, givetvis.... för dom) Men det värsta var pikarna, att en inte kunde prata, med mera. Det var oerhört jobbigt och det har bidragit till att jag får ångest av att prata, och har oerhört svårt för sociala situationer. Om en blir illa behandlad under sin uppväxt sätter det spår, ett utanförskap blir allt svårare att ta sig ur desto äldre en blir. I högastadiet blev jag allt mer osynlig, några få pikar i 7an-8an men för det mesta (Läs:den lilla tid jag var i skolan) fanns jag inte i andra människors ögon. Min metor sa på ett utvecklingsamtal att alla elever hade fyllt i en enkät, den handla om hur det var i skolan och i den hade många skrivit in att jag var utanför. Den skamen var fruktansvärd, att sitta där med min mamma när läraren berättade att alla såg mig som utanför. Ensam. Jag grät på alla utvecklingssamtal i högstadiet (Läs:även i mellanstadiet) eftersom de peka ut mig som problemet. Om jag bara räckte upp handen, om jag bara tog mer plats, om jag bara var mer i skolan. Om jag bara ändra på mig - då skulle allt ordna sig. Men jag kunde inte ändra på mig, jag orkade inte gå till skolan tillslut. Jag kände verkligen att det var något fel på mig och jag skämdes, något oerhört.
 
Idag förstår jag varför jag gärna ville vara osynlig, även om jag innerst inne inte ville vara det. Alla vill bli sedda - det är jag fullständigt övertygad om. Men när den uppmärksamhet man får bara är negativ, då väljer en givetvis hellre att vara osynlig. Inget barn borde behöva gå ensam igenom sin skolgång med en känsla av att inte passa in, med en rädsla för andra människor eller med en önskan om att vara osynlig - för att vara synlig, det gör bara ont. 
 
Se programmet →här - något som borde visas i alla skolor! Morgan är en fantastisk människa.





Namn:
stammis?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback