Någon dag kommer vi hitta det vi söker

 
 
Den här veckan har varit intressant... Jag börjar nästan tro på teorin att man straffas av någon om man haft det bra (Läs:okej) ett tag, så att det liksom jämnar ut sig. Det går i och för sig inte riktigt ihop, med tanke på att jag straffas även om jag haft ett helvete under en livstid. (nej, jag är inte alls bitter, inte alls...) Jag var ju hemma måndag och tisdag, även om man egentligen inte får vara sjuk på det där jobbet. De blir verkligen snea men vafan, jag går snart under. Jag behövde verkligen vila. Gärna 2 veckor men det fick räcka med två dagar. I torsdags var det verkligen hemskt på jobbet... kunden var hemma när jag gick in men öppnade inte när jag ringde på, satt och tittade på tv. Obekvämt är bara förnamnet. Sedan hittade jag inte trasorna så var tvungen att fråga, ÅNGEST. Ja, sedan satt personen i vardagsrummet även om det fanns en övervåning. Jag hoppades hela tiden på att människan skulle gå upp, flytta på sig, jag gjorde klart allt på nedervåningen förutom rummet hon satt i men hon flyttade sig inte(!) så tillslut var jag ju så illa tvungen att bara gå in i rummet hon satt i och börja dammsuga. Ville dö.
Då gick hon i alla fall upp, bara det att jag skulle ju städa på övervånningen 2 miuter efteråt. Då satt hon i ett rum där istället, och så kom ännu en människa och satt sig där uppe(!)  Jag blir så less, de borde väl förstå att de är i vägen... Att de skapar ångest (nej. okej, just det är kanske lite svårt för dem att förstå) Jag blev helt kallsvettig tillslut, usch vilken ångest det var.
 
I fredags var det också sjukt jobbigt, stod nämligen att jag skulle städa hos någon i fyra timmar på schemat och två timmar på kundkortet. Skickade ett sms till kontoret och frågade om jag skulle städa övervåningen också med tanke på att jag skulle vara där fyra timmar och inte i två. Jag fick ett svar två timmar efteråt där det stod: Jag ska kolla upp det. Ja tackar fan för det. Jag tror dock att hon glömde bort det, eventuellt sket i det för jag fick aldrig något svar. Inte första gången. I alla fall. Jag bestämde mig för att gå när jag var klar där nere, man kan ju inte bara chansa och börja städa hela huset och jag ville ju gärna gå hem - inte vänta i två timmar. Det var givetvis med ångest jag bestämde mig för att gå - egentligen får man inte gå tidigare, men jag tänker väl lite att ingen kommer att få reda på det ändå... Häpp, där fick jag. Tror ni inte att kunden kommer exakt när jag går ut genom dörren?! Jo. "Är du redan klar" säger människan och ser väldigt skeptisk ut. Fyfan, där ville jag sjunka genom jorden. Jag kom ganska snabbt fram till att jag skulle ha städat där upp också "Tur att jag kom då" tycker han, det kan ju diskuteras...

Jag fick gå in igen, klä av mig alla kläderna (Ja alltså ytterkläderna) och börja igen, städa i två timmar till. På det var han hemma då också. Så. Oerhört. Pinsamt. Dog. (Läs:ville dö) Ibland kan jag verkligen undra om det verkligen är såhär det ska vara nu. Det. måste. finnas. något mer , något annat - något bättre.



We are strong enough to let it go

 
I've been sleepless at night
'Cause I don't know how I feel
I've been waiting on you
Just to say something real

There's a light on the road
And I think you know
Morning is coming
And I have to go

I don't know why, I don't know why
We need to break so hard
I don't know why we break so hard

But if we're strong enough
To let it in
We strong enough
To let it go

Let it all go, let it all go
Let it all out now

Vi har nått botten

 
 
 
Nätet är fullt av hat mot människor som tvingas fly från länderna de föddes i. Flyktingboenden bränns upp ett efter ett. Barn huggs ihjäl på grund av sina hudfärger. Sverige - vad i helvete händer? Jag försöker verkligen förstå hur dessa människor tänker som tycker sig ha större rätt än andra att finnas här men det går inte. Jag kan inte förstå. Det kunde lika gärna ha vara vi som tvingades fly härifrån till andra länder. Vi alla är människor, hur kan vissa anse sig ha större rätt till ett tryggt liv?! Jag blir så oerhörd frustrerad. Den här bristen på empati gör mig förbryllad... Det här hatet, det skrämmer mig.
 
Jag kan inte säga annat än förlåt till alla som flyr hit i hopp om att få ett bättre liv, ett tryggt liv - ett liv utan rädsla, och blir bemötta med hat. Det är inte värdigt. Ni är värda så mycket bättre. Jag skäms över att bo i Sverige 2015.

Hur jag överlever bilresorna

 
Nu klarar jag nog av resorna lite bättre, hoppas jag. Imorgon måste jag köra långt igen, det känns jättejobbigt som vanligt men jag hoppas att jag överlever. Det blir extra jobbigt på grund av att båda kunderna har larm, plus att jag saknar nyckel till en kund som TM (Läs:teamledaren) ska komma med någon gång under dagen, vilket betyder kontroll av min städning också. Ångest. Det positiva är att det är fredag imorgon, måste hålla ut! På måndag - tisdag har jag bestämt mig för att sjukskriva mig redan nu för jag har fått kunder otroligt långt bort+att en är hemma, jag orkar fasen inte.
 
Då lär jag väl dock få ett mejl från chefen som lyder "Jag hörde att du var sjuk, är det allvarligt eller kan du jobba imorgon? Det passar inte att vara sjuk nu när många är sjuka och det är personalbrist" Det var nämlingen några som har fått sådana mejl hörde jag idag på nyckelmötet, samt att de har fått frågor om jobbet verkligen passar dem när personerna i fråga till exempel har ifrågasätt att vi inte har tid att äta lunch. En person sa att hon har åkt hem och gråtit, varje dag. Det känns skönt att en inte är ensam om att inte orka med det här i alla fall, och att få bekräftat att det inte är rätt. Den här veckan har jag knappt haft någon nyckel alls, det har varit såååå stressigt. Då tycker de liksom att jag ska åka och hämta nyckeln, som är hos en kollega över 1 timme bort för att hämta en nyckel? Alltså. Men det är bara att försöka överleva tills man hittat ett annat jobb, förhoppningsvis ett bättre. Ja, eller tills jag kommit på vad jag skulle kunna plugga till/jobba med... Varför är det så svårt.
 
I övrigt känns Sverige väldigt svart idag på grund av attacken på skolan i Trollhättan det är så oerhört ofattbart, jag finner inga ord. Jag klarar inte av att tänka på det, lider med alla inblandade. Det är fruktansvärt.

Flashbacks

 
 
Jag tittade på alla avsnitt av "Morgans missions" i eftermiddags. Jag gick sönder och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Min skolgång var ju inte den bästa, och att se tjejen som är alldeles utanför var lite som att titta på sig själv som tonåring. Jag orkar inte. Det var även en kille som man märkte var utanför och han blev utsatt för diverse saker, medan både han och de andra menade att allt var "på skoj", samtigt som man riktigt såg i hans ögon att han inte tyckte det egentligen. Ont i hjärtat. Alla dessa killarna som spelar "tuffa". Det är hemskt att se, en känner igen sig så orthört mycket. Min klass fick lärarna att börja gråta gång på gång, vi hade verkligen rykte om oss som en stökig klass. En kille blev väldigt illa behandlad dagligen. Jag minns att vi till och med åkte hem till honom i 3an för att... Ja, jag vet inte - de som trakasserade honom skulle se hans hem och inse att han var en människa precis som dem? Det hjälpte, givetvis, inte. Ibland har vuxna lite otur när de tänker känner jag, även om de menade väl. Jag brukar tänka på honom ibland, hur ser han på det idag? Hur mår han? ....
 
Det var flera i klassen som var utsatta även om det inte var lika "högljutt". Men nu när jag ser tillbaka inser jag att både jag själv och två/tre till blev trakasserade även om det inte var dagligen. Vi var ju inte lika utsatta som den här killen som "var den mobbade" officiellt, då menar jag att alla lärare och föräldrar pratade om problemet. De glömde bort helheten, gemenskapen i klassen. Det var en katastrof, och eftersom att jag var ett lätt offer fick jag ta mycket. Det är ju sådant man blir van med men som faktiskt bryter ner en med tiden. Jag kommer gå in på mer vad det handlade om i ett annat inlägg... Men om jag pratar allmänt hur det var i klassen, vi kan ta en idrottslektionerna som exempel... Det var där man var som mest otrygg/utsatt - framförallt tjejerna. Vi (Läs:Jag och en, två till) fick alltid höra av killarna att vi förstörde, att vi inte ens försöker och så vidare. Om vi missade bollen var det precis som att världen skulle gå under. Tillslut vågade man ju knappt röra sig och då skrek de att vi skulle gå av planen, så vi i alla fall inte var i vägen. Idrottsläraren som inte sa ifrån har jag, idag, väldigt svårt att förstå.
 
I mellanstadiet var det som värst. Då var jag inte bara utanför utan också, mer eller mindre, trakasserad både fysiskt och psykiskt. Då tänkte man ju att det var normalt. Det är sorgligt men man vänjer sig. Jag har under min skolgång, ett antal gånger, blivit dragen i håret, trampad på, jag har blivit nedbrottad (Läs:allt på skoj, givetvis.... för dom) Men det värsta var pikarna, att en inte kunde prata, med mera. Det var oerhört jobbigt och det har bidragit till att jag får ångest av att prata, och har oerhört svårt för sociala situationer. Om en blir illa behandlad under sin uppväxt sätter det spår, ett utanförskap blir allt svårare att ta sig ur desto äldre en blir. I högastadiet blev jag allt mer osynlig, några få pikar i 7an-8an men för det mesta (Läs:den lilla tid jag var i skolan) fanns jag inte i andra människors ögon. Min metor sa på ett utvecklingsamtal att alla elever hade fyllt i en enkät, den handla om hur det var i skolan och i den hade många skrivit in att jag var utanför. Den skamen var fruktansvärd, att sitta där med min mamma när läraren berättade att alla såg mig som utanför. Ensam. Jag grät på alla utvecklingssamtal i högstadiet (Läs:även i mellanstadiet) eftersom de peka ut mig som problemet. Om jag bara räckte upp handen, om jag bara tog mer plats, om jag bara var mer i skolan. Om jag bara ändra på mig - då skulle allt ordna sig. Men jag kunde inte ändra på mig, jag orkade inte gå till skolan tillslut. Jag kände verkligen att det var något fel på mig och jag skämdes, något oerhört.
 
Idag förstår jag varför jag gärna ville vara osynlig, även om jag innerst inne inte ville vara det. Alla vill bli sedda - det är jag fullständigt övertygad om. Men när den uppmärksamhet man får bara är negativ, då väljer en givetvis hellre att vara osynlig. Inget barn borde behöva gå ensam igenom sin skolgång med en känsla av att inte passa in, med en rädsla för andra människor eller med en önskan om att vara osynlig - för att vara synlig, det gör bara ont. 
 
Se programmet →här - något som borde visas i alla skolor! Morgan är en fantastisk människa.

Psykbryt x5

 
 
Den är veckan alltså, det har varit ett helvete. Det började redan i måndags. Jag kände mig allmänt opeppad på att jobba, vilket jag å andra sidan alltid gör men det tog verkligen emot att gå upp. Det blev ju inte bättre av att den där röda lampan lyste på grund av halt väglag... På det skulle jag köra en bra bit. När jag sedan kommer fram får jag stora svårigheter att hitta. Efter att ha virrat runt i 30 min, samt försökt bryta mig in i ett antal hus (Läs:testat nycklar i nyckelhål på ett väldigt desperat sätt) konstaterade jag tillslut att nycklarna inte passade i något hus runt omkring, dit jag kom med hjälp av min GPS. Jag kände mig tillslut tvungen att ringa till temledaren. (Läs:någon som sitter på kontoret och hjälper ska hjälpa en vid problem) Det blev fem samtal till den människan. Nästan lite komiskt såhär i efterhand, just då bröt jag dock (inte helt oväntat) ihop. Det lät lite såhär:
 
Jag: Hej, jag hittar inte till min första kund, det står inga nummer på husen.
Kontor människan: Det är nummer 58
Jag: Ja, jag vet men det står inte något på husen.
Kontor människan: Okej, titta på adressen på brevlådorna?
Jag: Det finns inga brevlådor...
Kontor människan:Ja okej men titta på brevlådorna och återkom om du inte hittar.
 
Märkligaste samtalet jag varit med om, förstod hon inte vad jag sa eller vad hände? Tack för hjälpen liksom, sedan virra jag runt lite till. Åker fram och tillbaka och hade ångest över att jag slösade bensin. Sedan ringde jag upp igen, jag kunde ju inte gärna bara åka hem igen... Jag hade gärna gjort det, ville inget annat men då hade jag fått oerhört mycket skit. Det kunde jag bara inte. så jag ringde upp igen:

Jag: Jag hittar fortfarande inte huset.
Kontor människan:Har du läst kundkortet?
Jag:Nej, jag har inget....?
Kontor människan:Jag skickar det, det står en jättebra beskrivning där.
 
När jag såg den där beskrivningen kände jag hur allt hopp bara rann av mig. Det stod ungefär "När vägen tar slut, sväng in på en annan väg" Ehm, okej? Då blev det ju glasklart. Jag virra runt ännu lite till, även om jag ärligt talat gett upp vid det laget. Jag ringde därefter upp igen och sa att jag inte hittade vägen, då svarade kontor människan att hon skulle skicka en karta. Kartan i fråga var ett flygfoto. Jag hade vid den tidpunkten virrat runt i två TIMMAR(!) Ni förstår kanske att jag var nära bristningsgränsen. (Läs:jag hade redan brutit ihop x gånger)
Jag kunde inte ringa igen, jag klarade knappt av att ringa tidigare gånger. ÅNGEST.. Jag skickade då ett uppgivet sms:
 
 

Den ångesten. Jag sitter där i bilen helt uppgiven, kört runt i flera timmar, ringt runt, hittar inte men jag måste hitta. Ingen hjälp finns. Ensam. Jag hatar att känna mig idiotförklarad, det här var liksom mitt i skogen och närmaste vägen på kartan var flera km bort. Jag blev så less, ville bara åka hem. Men istället ställde jag bilen mitt i skogen och letade efter det där jävla huset. Jag hittade två tillslut, mitt i skogen, inga nummer eller något. Inget hus var trefärgat. Men jag testade nyckeln i ena huset och mycket riktigt - den passade. Det blev otroligt stressigt med två timmar mindre på sig, jag fick en fruktansvärd huvudvärk av allt det där. Samt att det var kameror i huset, det har det varit i tre hus den här veckan... Det är oerhört obehagligt tycker jag, det känns som att någon tittar på en. Det kanske någon gör också?! De kanske kan kopplas till mobilen. (Läs:Ja jag är paranoid) I ett hus i veckan var det helt klinsiskt rent också, ni skulle ha sett, det är något läkigt över det. Det känns verkligen jättekonstigt att städa när det är skinande rent överallt. Ryser.
 
Veckan fortsätte i samma spår, jag kan inte ta upp allt för det blir en roman. Måste dock berätta om i fredags, jag hade ingen nyckel till sista passet och försökte få tag på människan som skulle ge mig den redan dagen innan. Men hon svarade inte, jag hatar verkligen när jag inte får något svar. Ge mig ett svar jag inte vill ha om du vill, men ge mig ett svar! Jag började bli frustrerad och enormt stressad när personen ännu inte svarat när det bara var tre timmar kvar till passet där jag behövde nyckeln. Jag får ju dessvärre en oerhörd ångest av att ringa så det orkade jag bara inte med, allt kändes nog jobbigt som det var. Tillslut kände jag mig så illa tvungen att skicka ett sms till temledaren, det tog emot oerhört. Hon svarade att jag skulle kontakta chefen för att hon var upptagen. Livet är underbart tänkte jag, och skickade ett mejl till chefen istället. Inget svar... Vad hade jag väntat mig? Hjälp? Jag är för naiv för mitt eget bästa ibland.
 
Det slutade i kaos, hon vägrade att komma med nyckeln och ringde och hade typ panik. Frågade om jag inte kunde hämta den, och så vidare. Men jag slutade mitt andra pass 15:00 och då skulle jag på något sätt redan vara på mitt tredje pass(?) Plus att bensinen snart var slut. Jag blev så frustrerad, jag förstår ju att hon inte ville åka extra men det fanns ju inget annat val än att be henne att komma med den. Det kändes som att hon var arg på mig eller - hon var det. Jag fick sådan ångest och det känns som att jag skämt ut mig helt, det blir inte kul när vi ses nästa gång. Jag har ju själv åkt runt och hämtat, lämnat nycklar och det är inte roligt alls men det här jobbet funkar på det sättet, även om det inte borde göra det. Mycket körande blir det, även om man egentligen ska få alla nycklarna för veckan tilldelade sig och bara jobba i staden en bor i. Det är så långt ifrån verkligheten. Ingenting fungerar och jag känner hur jag verkligen inte orkar med stressen som det innebär längre. 
 
Imorgon ska det tydligen bli dimma igen (Läs:det var otroligt tjock dimma i fredags, var nära att köra av motorvägen) Det är en mardröm att köra i, man ser ju för sjutton ingenting. Håll tummarna för att jag överlever - en dag till.
 

Once I was seven years old my momma told me: Go make yourself some friends or you'll be lonely

       

7 years old - finaste låten just nu.
 
Jag blir sorgsen när jag tänker på mig som liten. Det är förmodligen därför jag förträngt mycket, det känns som att jag vill gå vidare samtidigt som jag aldrig vill glömma min historia. Då hade det ju varit förgävs, om jag inte kan skapa något positivt ur det. Om jag bara glömmer. Jag har troligtvis varit en av de ensammaste människorna på jorden, det är jag fortfarande men samtidigt har jag varit så omedveten om det. Jag vet fortfarande inte hur det känns att vara en del av en gemenskap, hur det är att synas och räknas. Betyda något. Det låter så jävla tragiskt men det är ju så det är. Om jag lider av det i nuläget? Nej, egentligen inte, jag har inget att jämföra med och jag tycker om ensamheten. Då känner jag mig trygg. Gemenskap har, för mig blivit förknippat med ångest. Otrygghet. Jag tänker inte på det speciellt mycket längre. Min ensamhet. Det var i 18-19 årsåldern när jag hade någon slags livskris och försökte få vänner genom nätet. Jag var nästan desperat - jag ville bli "normal" och få vänner. Det gick inte jättebra, och jag hade aldrig riktigt kraften att kämpa för det. Jag kanske bara intalar mig att det inte berör mig för att det andra alterntaivt gör för ont, jag kan inte svara på det för jag vet inte. Jag har ingen aning.
 
Samtidigt är det givet att det hade varit härligt att ha det där som andras beskriver och visar upp som fantastiskt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få ta del av det för ja, ni vet - jag är jag. Jag är inte gjort för det här livet. Ingen ska behöva känna på det sättet men det är ju verkligheten, en verklighet som i dagsläget inte går att blunda för. Jag hoppas på en annorlunda framtid, en framtid där alla får finnas och känna att de passar in - någonstans.
 

Saker jag aldrig, någonsin trodde att jag skulle göra eller klara för 3 månader sedan...

 
 
  • Gå på arbetsintervju.
  • Få ett jobb.
  • Jobba som städare.
  • Klara av ett arbete. (Nåja, det är nära bristningsgränsen men)
  • Städa andras toaletter... Utan handskar. (Jag har tappat min värdighet)
  • Bli lycklig över att en kund har många kuddar/filtar som ligger huller om bullar (Läs:det enda som inte är dötrist - att göra det fint i soffor - hatar alla som inte har åtminstone tre, fyra kuddar) #lågakravpålivet
  • Köra över 80 mil ensam. Och överleva.
  • Köra en total främling. 
  • Arbeta med en total främling. 
  • Städa hos människor när de är hemma.
  • Skicka marsvinsböcker/klotång till mina kunder.
  • Ligga på en främlings matta och halvsova (Läs:Jag blev klar alldeles snabbt och var fruktansvärt trött...) I sådana ögonblick är det lätt att fråga sig själv "Vad gick fel". Jag får ofta små livskriser hos kunder numera. Inte roligt. Det hade ju dock blivit lite komiskt om de skulle komma hem och så låg jag där på deras matta och typ sov, herregud... Inte alls jobbig stämning. Jag hade dött.
  • Ringa på främlingars dörrar utan ångest. Det är när paniken tagit över i situationer när jag inte hittat. Allt jag tänker är: Öppna, snälla, bara öppna, rädda mig! Den där räddningen har dock inte inträffat än. Jag har konstanterat att ingen känner eller snarare känner till sina grannar överhuvudtaget. 
Ja typ så, det finns säkert fler punkter men det var de jag kom på just nu. Fasen alltså. Jag fick det mest ångestframkallande mejlet en kan få i fredags, nämligen att det är dags att söka utbildning till våren. KAN INGEN BARA SÄGA VAD JAG SKA GÖRA? KLARAR AV? VAD SOM BLIR BRA? VART JAG PASSAR IN? Jag orkar inte med min framtidsångest. 

Någon som kan ställa upp?

 
Snälla? Det känns lite som exakt det jag skulle behöva för att komma i rätt balans igen...

Roliga nyheter

 
 
Jaha då var det fredag och jag andas ut en aning. Jag fick dessvärre ett mindre trevligt mejl på eftermiddagen som tynger mig lite. Min chef har nämligen kommit på idén att skicka ut ett mejl "med roliga nyheter" varje fredag. Jag har börjat kalla det ångest mejlet. Allt som står ger mig bara ångest (Läs:mer ångest) Idag stod det, bland annat, att vi ska vara i mindre grupper på nästa träff/möte... Det betyder med all säkerhet att vi kommer behöva prata mer, diskutera. Det kommer inte gå att smälta in i mängden då precis, tanken på det gör mig illamående. Det stod även att de inom kort kommer bli nogrannare med att alla har arbetskläder på sig. Precis när jag köpt dyra träningstjats jag tänkt ha, en kan nästan tro de kan läsa tankar och vill jävlas... Jag orkar inte ha de där jäkla byxorna som åker av hela tiden, låt mig ha tajts(!) för tusan, spelar väl ingen roll.
 
Det tar inte slut där, det värsta som stod var att de nästa år kommer börja med regelbundna personalaktiviteter, bland annat skridskoåkning och korvgrillning. Alltså, VAD I HELVET? Skämtar de med oss, åka skridskor?? GRILLA KORV? Går vi i förskolan eller va...? Vi jobbar inte ens ihop 99% av tiden, vem vill umgås med människor man inte känner för fem öre? Och äta korv? HALLÅ? Jag inser att jag kanske är den enda som tycker det här låter helt sinnessjukt... Jag får hoppas att jag har hittat något annat (läs:bättre) jobb till nästa år, vad eller hur vet jag inte men jag försöker vara optimistisk.
 
Nu måste jag koppla bort arbetet och framförallt försöka sova ut i två dagar nu, sedan börjar 5 dagars helvete igen. Phu.