Ja vad ska det bli av mig?


Jag hatar den här ovissheten, vad ska det bli av mig? Jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan... Jag får panik av att inte kunna se framåt, av att inte veta vad jag ska göra nu -av att inte veta hur någonting blir. Det känns läskigt att jag har ansvaret för hur min framtid kommer bli... Jag vill bara kunna tänka att allt ordnar sig men det går bara inte, det känns inte så. Om jag trodde mig kunna klara av att gå på en arbetsintervju hade det känts lite lättare, det hade det ju... Just nu har jag väldigt svårt att ens tänka mig själv i den situationen. Ja jag vet, det var väääldigt snabb som jag slutade tro på mig själv igen. (om jag någonsin började?) Fasen, nu måste jag försöka tänka om här om mitt liv inte ska sluta i misär. Lite så känns det just nu.

Känslan när jag såg NP i matte

 
 
Jag har verkligen haft en ångest över mig i flera månader angående matematiken. År(!) innan jag började med kuren har jag haft ångest över den i perioder, jag bestämde mig för att göra den sist. Jag har drömt två mardrömmar om provet, hur det gått fullständigt åt helvete. Min gamla mattelärares ord har ekat i huvudet på mig "Om du ska klara den svårare mattekursen måste du ha någon bredvid dig jämt, som förklarar". Den kursen klarade jag visserligen, det var den första kursen jag började på distans efter gymnasiet. Men det var på gränsen och känslan av att vara usel på något ättsar sig lätt fast. Jag har sparkat på mig själv, och många gånger ifrågasatt varför jag ens försöker. "jag kommer ändå aldrig klara det". Det är ju ett sätt att skydda sig själv på tror jag. Det är jobbigt när man verkligen försöker och gör sitt bästa -om man inte skulle klara av det. Jag pluggade i princip dygnet runt veckan innan provet (resterande veckor pluggade jag nästan hela dagar bortsett från när jag mått väldigt dåligt) det kändes ändå oerhört dåligt när jag var påväg till provet. Jag kände mig långt ifrån säker på det man förväntades kunna. Ångest. När jag såg provet kändes det inte direkt bättre, det kändes som det inte var något som jag hade tränat på...
 
Dagarna till provrättning har varit fruktansvärt långa, jag visste på ett sätt att jag inte skulle klara det men i det läget jag ger inte upp hoppet innan jag sett att det har gått åt helvete. Jag kände verkligen att jag inte orkade höra att jag inte fått godkänt på provet och därmed fått F i kursen. Inte när jag kämpat så hårt. Igår kom resultatet, och vet ni vad? JAG KLARADE DET. Jag läser fortfarande mejlet med resultatet, ett E och ett F är ju oerhört lika med lite vilja... Men jag tror faktiskt att jag ser rätt. Det betyder att jag äntligen fixat mitt slutbetyg, det är en oerhörd lättnad. Det har varit en lång resa, jag har fällt många tårar och ett antal gånger tvivlat på mig själv så pass mycket att jag har varit nära att ge upp. Jag är stolt över mig själv för första gången i mitt liv för jag fixade något jag aldrig någonsin trodde att jag skulle klara, alldeles ensam. Tillslut fick jag mina slutbetyg.
 
Nu börjar ett nytt kapitel i livet. Livet som arbetslös. Arbetsförmedlingen, jobbsökande och arbetsintervjuer väntar mig nu. Sammanfattning: Nästa ångest. Ena stunden känner jag hopp inför livet och i nästa vill jag bara dö. Jag är livrädd och undrar lite hur sjutton jag ska klara av allting som jag har framför mig. Varför kan man inte bara få slappna av och må bra för en liten stund? Jag antar (läs:hoppas) att den tiden också kommer någon gång i framtiden.

Plan B

 
 
Tystnad på den här bloggen är inga goda tecken... Det går inte jättebra nu, det gör det ju inte. Jag orkar inte ens tänka på allt. Men något jag tvingas tänka på varje dag, när jag _försöker_ plugga är det nationella provet som måste göras ibörjan på nästa vecka. Ångest. Jag har nog aldrig mått såhär pass dåligt innan ett prov förut. Känslan av att jag verkligen måste klara det här samtidigt som jag nästan vet om att jag inte kommer göra det, siffror (Läs:matte) och jag hör bara inte ihop...
 
Jag känner mig i alla fall lite säkrare nu när jag har en bomsäker plan B.